Jag fortsätter här den
serie inlägg om Palestina/Israel som jag skriver med anledning av Ship toGaza/Estelles snara ankomst till vattnen utanför Gaza.
Tidigare inlägg:
Dagens inlägg är valt med anledning av att det är precis 30 år sedan
den avskyvärda massakern i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila ägde
rum. Den utfördes av kristen milis under Israels belägring av Beirut men
israelerna, som belägrade Beirut, visste precis vad som hände och ”öppnade
dörren” för mördarna. Det skrämmande är att så få minns eller ens bryr sig.
” After some minutes, we began to smell
of the dead. They were everywhere, in the road, in laneways, in back yards and
broken rooms, beneath crumpled masonry and across the top of garbage tips. The
murderers – the Christian militiamen whom Israel had let into the camps to
‘flush out terrorists’ – had only just left. In some cases, the blood was still
wet on the ground. When we had seen a hundred bodies, we stopped counting. Down
every alleyway, there where corpses – women, young men, babies and grandparents
– lying together in lazy and terrible profusion where they had been knifed or
machine-gunned to death. Each corridor through the rubble produced more bodies”
(R Fisk s 359-360).
Israel gick in i Libanon sommaren 1982 under förevändning
att slå till mot PLO och fördriva dem från Israels närhet. Invasionen
genomfördes alltså som självförsvar, var den officiella förklaringen. Det
uttalades också att det var ett fredsbevarande
uppdrag, att Israel var där ”för freden”. I augusti hade fredsuppdraget skördat
17500 civila dödsoffer, 40000 skadade och gjort 400000 hemlösa.
PLO gick med på att lämna Libanon och den 30 augusti 1982
for Arafat till Tunis med sina stukade gerillatrupper. Överenskommelsen om
denna evakuering hade förhandlats fram av USA:s sändebud Philip Habib och i
överenskommelsen garanterades att Israel inte skulle gå in i västra Beirut där
flyktinglägren fanns eftersom de då skulle vara helt försvarslösa utan
PLO-gerillans beskydd.
Den 16 september 1982 bröt Israel mot vapenvilan och Ariel
Sharons armé gick in i västra Beirut och omringade de palestinska
flyktinglägren Sabra och Shatila. Garantin i överenskommelsen med PLO hade
visat sig helt utan substans. Från kringliggande hustak kunde de israeliska
soldaterna följa hur kristna falangister utförde sin sällsynt grymma massaker i
de palestinska flyktinglägren. Deras lysraketer hjälpte den mordlystna milisen
att genomföra sin systematiska mordaktion. Krigskorrespondenten Robert Fisk har
beskrivit detta i en ögonvittnesskildring i Pity
the Nation. Han var en av de första som gav sig in i lägren efter massakern
och hörde till och med skott avlossas av mördarna som var på väg att avsluta
sitt illdåd. Hans berättelse är en lång, outhärdlig beskrivning av skändade
lik, många kvinnor och barn, med uppfläkta magar och avskurna halsar.
Sökandet efter
terrorister
Hundratals män föstes in i en intilliggande idrottsarena där
israeliska soldater och Shin Bet-agenter (israeliska säkerhetstjänsten) höll
vakt, 500 meter ifrån de närmsta ruttnande liken i lägren. Robert Fisk,
tillsammans med ett antal journalistkollegor, försökte få klarhet i vad som var
i görningen och fick av israeliska befäl besked att det var terrorister som
samlades in. Deras upprörda upplysningar till israelerna att i så fall rikta
uppmärksamheten mot lägren möttes av likgiltigt eller låtsat oförstånd. Begreppet
terrorist hade just blivit dränerat på hela sin relevans och mening (R Fisk s
366-367). Fisk utvecklar
detta: ”It had become not just an
obsession but an amorphous military objective with neither end or meaning. The
Palestinian guerrillas were ‘terrorists’. Then the Lebanese militias were
‘terrorists’, and then the Palestinian civilians of Chatila became
‘terrorists’, even when they were dead” (R Fisk s 384).
Israels skuld
Det är inte troligt att israeliska soldater deltog aktivt i
massakrerna i lägren. Men skuldbördan för att de kunde äga rum vilar tung på
Israels skuldror. Den kristna milis som mördade cirka 900 människor på ett par
dagar hade utrustats och tränats av Israel och flugits in till Beirut i
israeliska plan. Israeliska armén tittade inte bara på utan sköt lysraketer
över lägren när mörkret föll för att milisen skulle kunna lättare utföra sin
illgärning (R Fisk s 371-374).
Den milis som enligt vittnesmål utgjorde kärntruppen i
mördarbanden tillhörde Saad Haddad, en man som av Robert Fisk beskrivs som ”the deamon of all the United Nations worst
dreams” (R Fisk s 376). Enligt denne man själv kunde hans milis inte göra
någonting utan att koordinera aktionerna med IDF (Israel Defence Force). Fisks
undersökningar visar också att IDF kontrollerade alla nyckelpunkter i Beirut
och en norsk kollegas grävande bland filmklipp visade hur människor på väg ut
ur lägren strax före massakrerna startat beordrades tillbaka in i lägren av
israeliska soldater (R Fisk s 378-379).
Israel utförde en egen utredning, den s.k.
Kahan-kommissionen, som lade fram en slutrapport 8 februari 1983. Den kom även
den fram till att Ariel Sharon, befälhavaren för Israels Libanon-styrka, var
ansvarig för händelserna i lägren och rekommenderade hans avsked, vilket det
också ledde till. Kommissionens ordval ”händelserna i lägren” är noterbart.
Robert Fisk påpekar att rapporten redan i titeln lyckas undvika att nämna
”palestinier” och använder ordet ”händelse” när den handlar om en ”massaker”
och benämner de mördande milismännen med ”soldater” (R Fisk s 383).
Hela Israels Libanon-kampanj handlade om att jaga
terrorister, men när sådana agerar mot palestinier förändras uppfattningen. Då
blir terroristerna soldater som gör ett litet övertramp. Palestinska liv är i
israeliska ögon helt enkelt mindre värda. Alla ses som terrorister, män som
kvinnor och barn. De är avhumaniserade och omfattas som
sådana inte de grundläggande värderingar som ligger bakom de mänskliga
rättigheterna.
Omvärldens reaktion
Omvärldens dom var visserligen hård och Israels ansvar för
massakrerna framhölls i media och i FN. Men det är märkbart hur snabbt dåden
föll i glömska. Omvärldens milda och minnessvaga behandling av de ansvariga
vittnar inte om någon djupare indignation, som exempelvis högtidlighållandet av
9/11 varje år sedan tio år, då vi påminns om terroristernas existens och om
fasorna offren utsattes för. Ariel Sharon beskrevs av den amerikanska pressen,
i och med hans tillträde som premiärminister 2001, som ”en värdig gammal krigare”. George W. Bush kallade honom ”en fredens man”.
Det är denna glömska jag velat uppmärksamma med det här
inlägget. Många i min omgivning vet inte vad jag pratar om när jag nämner Sabra och Shatila. De är säkerligen inte ensamma i sin glömska. Dessutom var
ju ingen under 30 ens född när massakrerna ägde rum.
Det är viktigt att minnas dem av framför allt ett skäl,
respekten för de efterlevande till offren. Men också för att visa hur
”terroristjakt” leder till en fartblindhet som ödelägger fler liv än själva
terrorismen. Eller, som i fallet med Sabra och Shatila, till och med riskerar
att utgöra ingenting mindre än just terrorism.
Litteraturreferens:
Fisk, Robert Pity the
Nation – The Abduction of Lebanon Nation Books 2002 (Ursprungligen
publicerad i Storbritannien 1990 Andre Deutsch Ltd)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar