Jag fortsätter här den
serie inlägg om Palestina/Israel som jag skriver med anledning av Ship to Gaza/Estelles
snara ankomst till vattnen utanför Gaza.
Tidigare inlägg:
Susan Nathan ger i sin bok Ett annat Israel en mycket detaljerad bild av en statligt
understödd strukturell diskriminering av den arabiska minoriteten i Israel. Hon
liknar det vid det apartheid-system som hon själv på nära håll fick inblick i
när hon under en tid av sin barndom levde i Sydafrika.
Hon får medhåll från bland andra Uri Davis, Israelfödd
etnolog, pacifist och försvarare av mänskliga rättigheter, som kritiserat
staten Israels diskriminerande politik gentemot araberna och tvingades i exil
för dessa åsikter men tilläts återvända 1994 efter Oslo-avtalet. Han preciserar
sig så här:
”Apartheid är ett
system där parlamentet, rättsväsendet och de rättstillämpande organen påtvingar
befolkningen rasistiska och främlingsfientliga val. Sedan apartheids rättsliga
strukturer demonterats i Sydafrika är såvitt jag vet Israel den enda
återstående FN-medlemmen som är en apartheidstat” (S Nathan s 144).
Russelltribunalen
(Russell Tribunal on Palestine), även känd som International War Crimes Tribunal, är en folktribunal som bevakar
Israels brott mot internationell rätt i de ockuperade områdena. Bland
medlemmarna finns före detta statsöverhuvuden, FN-generalsekreterare,
nobelpristagare och andra framstående jurister som i den senaste tribunalen i
Kapstaden fastslog att Israel ”utsätter palestinska folket för en
institutionaliserad regim av herravälde vilken utgör apartheid såsom definierad
i internationell rätt”.
Rättigheter och skyldigheter för israeliska medborgare,
judar som araber, fastslås i israelisk lag. ”Ändå drabbas israelaraber av
betydande diskriminering, främst därför att Israel saknar en författning som
kodifierar grundläggande rättigheter som jämlikhet, yttrandefrihet och
religionsfrihet, och därför att viktiga rättigheter för nationella grupper, som
avgör resurstilldelning, bara erkänns för judiska medborgare” (S Nathan s 73).
Palestinierna på de ockuperade områdena omfattas av en
komplicerad blandning av gamla lokala lagar, israeliska lagar, israeliska militära
beslut och internationell humanitär rätt som israeliska militära myndigheter
tillämpar efter eget godtycke.
Susan Nathan uppger att hennes intryck är att ”de officiella
organens uppbåd av diskriminerande åtgärder har ett särskilt syfte; att hålla
den arabiska befolkningen i getton, rädd att överskrida sina städers och byars
snäva gränser. En arabisk medborgare kan undvika det mesta av umgänge med
myndigheterna – och därför slippa hamna i problem – om han stänger in sig på
sin ort. Så snart han lämnar den, ger sig ut i ett judiskt offentligt rum,
ställs han inför fysiska, byråkratiska och juridiska utmaningar. Staten ser det
som så, att så länge en arabisk medborgarehålls instängd i sin by och är rädd
för att lämna den, är han osynlig, svag och tyst” (S Nathan s 94-95).
Skolan – förnekelsens
inlärning
Israel har byggt upp två separata skolsystem. Ett för den
judiska befolkningen och ett annat för den arabiska minoriteten. Officiellt för
att bevara det arabiska kulturarvet och språket men i praktiken för att kunna ”upprätthålla
ett svagare, underfinansierat arabiskt system som gör att den lägre
utbildningsstandarden kan bestå, och att judiska tjänstemän kan intervenera i
läroplanen för att avlägsna varje spår av palestinsk historia eller kultur samt
skrämma arabiska lärare och rektorer till tystnad om centrala frågor som rör
deras skolor” (S Nathan s 95).
Skälet till denna intensiva övervakning är, enligt Susan
Nathan, uppenbar; ”att förhindra all diskussion om palestinsk historia eller
kultur i klassrummet. Lärarna förbjuds i praktiken att undervisa om ”nakban”,
1948 års förlust av det palestinska hemlandet, eller om folkets anknytning till
palestinierna på Västbanken, i Gaza eller flyktingläger på olika håll i
Mellanöstern. Bryter de mot detta kan de vara säkra på att avskedas” (S Nathan
s 96-97).
Resurstilldelningen till eleverna är också helt öppet
uppenbart ojämlik. Enligt officiella uppgifter fick varje arabisk elev 2001 en
tilldelning motsvarande 105 pund medan en judisk elev fick resurser till ett
värde av 485 pund i sekulära skolor eller, i religiösa judiska skolor 1340 pund
per år, eftersom de judiska skolorna kan söka medel både hos
utbildningsdepartementet och departementet för religiösa angelägenheter. Det
finns däremot nästan inga medel alls att söka hos det senare departementet för
icke-judiska religiösa skolor (S Nathan s 100).
”Trots påtryckningar
från den arabiska befolkningsgruppen har staten under mer än ett halvsekel
vägrat att inrätta ett enda universitet som undervisar på arabiska. Mindre än
en procent av landets universitetslärare är araber och många av de judiska
lärarna och forskarna ”sponsras” av nationella säkerhetsorgan som kräver att de
även ska undervisa på militär- och polisskolor. Det finns också stränga
restriktioner för arabers politiska protester, särskilt vid universitetet i
Haifa som har den största gruppen arabiska studenter. Bara genom att vifta med
en palestinsk flagga på en demonstration kan en arabisk student bli arresterad”
(S Nathan s 102).
Diskriminerande lagar
1965 antogs en ny plan- och bygglag som fastställde att 123
arabsamhällen skulle få existera. Varken mer eller mindre. Många arabiska byar
existerar därmed officiellt inte. Genom en översiktsplan för hela Israel har
det också blivit möjligt att begränsa de arabiska samhällenas expansion. Med s.k.
blå linjer anges gränser för exploatering och i de judiska samhällena gavs god
marginal för tillväxt medan linjerna drogs tätt inpå de existerande husen i de
arabiska. Utrymmet för utbyggnad alltså i stort sett obefintligt. Allt utanför
linjerna förklarades för jordbruksmark, illegal att bebygga. De arabiska byar
som inte fanns med på listan bland de 123 tillåtna förklarades därför illegala (de
låg ju på jordbruksmark) och hotades med rivning. Hus som i många fall funnits
i hundratals år, en del med lagfarter från osmanska riket. Många har rivits men
en del stretar envist emot. Mer än hundra tusen arabiska medborgare (ca 10 %)
förklarades enligt lagen som boende i ”icke erkända byar”. De flesta av dessa
är beduiner i Negevöknen. Men orsaken numera till att dessa ofta bor i tält är
alltså att allt som betraktas som permanenta bostäder riskerar rivning (S
Nathan s 132-133).
1975 antogs ”svartgetslagen” som deklarerade att det var
olagligt att hålla getter i nationalparker. Dessa skulle utgöra ett hot mot
pinjerna. Staten kunde alltså kalla mark för nationalpark och därmed beröva de
boende i arabiska byar ännu en försörjningsmöjlighet (S Nathan s 136).
1981 antogs samhällsservicelagen. Den fastslog att inga av
de icke erkända byarna fick anslutas till kommunala vatten- och elledningar.
Inte heller få sophämtning eller postleveranser. Staten fastslogs inte heller
ha någon skyldighet att förse dessa byar med undervisning eller sjukvård (S
Nathan s 137).
Inga borgerliga giftermål är tillåtna i Israel och det är
omöjligt att beteckna sig som ateist eller agnostiker. Rabbinernas makt över
politiken har, enligt Susan Nathan, lett till att alla israeler enligt lag
måste klassificeras konfessionellt – som judar, muslimer eller kristna – och
får bara gifta sig med trosfränder. Lagar skrämmande lika de tyska lagar under
nazitiden som uteslöt giftermål mellan arier och judar exempelvis (S Nathan s
164).
En annan och absurd lag som antogs av Knesset 2003, genom
ett tillägg i medborgarskapslagen, gör det nästan omöjligt för en israelarabisk
medborgare att legalt bo i Israel med en maka/e från de ockuperade områdena.
Detta fördömdes av internationella människorättsorganisationer och har skapat
”underjordiska familjer” (S Nathan s 255).
När Susan Nathan skrev sin bok fanns också ett raffinerat
system som utestängde araber från att bosätta sig i någon av Israels alla olika
former av kooperativ; mitzper, moshaver och kibbutzer. För att få bygga ett hus
i något av dessa kooperativ måste den ansökande genomgå fyra kontraktsstadier.
Först en intervju med kooperativets intagningskommitté, sedan ett kontraktsskrivande
med kooperativets ekonomiska exploateringsbolag och i nästa steg underteckna
ytterligare ett kontrakt med Jewish Agency. Detta var emellertid endast judar
berättigade till att göra. Det fjärde och sista kontraktet var tänkt att
skrivas med den statliga israeliska markmyndigheten. Dessa gjorde ingen
åtskillnad mellan judar och icke-judar och kunde alltså hävda att ingen
diskriminering skedde (S Nathan s 148-9). Israel lät alltså organisationer som
Jewish Agency och Judiska Nationalfonden (JNF) sköta diskrimineringen så att
säga genom att inkorporera dem i statens struktur.
2008 lyckades dock en kvinna bli medlem av en kibbutz. Den
första muslimska någonsin, vilket skedde genom att kibbutzen privatiserades och
således, som jag förstått, inte längre stod under Jewish Agencys markägarskap.Häromåret togs dock en ny lag som ger städer och byar rätt
att förbjuda personer att flytta in om de inte uppfyller kriterier för ”suitability to the community's fundamental
outlook”, som det står i den engelska nätversionen av israeliska tidningen
Haaretz.
Lagen möjliggör alltså att utestänga personer från att
bosätta sig på en plats med hänvisning till kön, religion eller socioekonomisk
status. I praktiken fanns alltså redan denna möjlighet för kooperativ genom det
kontraktsförfarande jag beskrivit ovan. Men nu finns det alltså en lag som kan
användas som helt oförblommerat kränker mänskliga rättigheter så som vi känner
dem.
En av parlamentsledamöterna, David Rotem (Yisrael Beiteinu),
fann tillfället lämpligt att skämta lite om de arabiska ledamöternas oro:
"In my opinion, every Jewish town needs at
least one Arab. What would happen if my refrigerator stopped working on a
Saturday?"
Ständig avhumanisering
Författaren Omar Barghouti sammanfattar palestiniernas
kollektiva känsla efter decennier av diskriminering: ”Våra plågoandar har genom
sin ständiga avhumanisering inskränkt, hämmat och krossat själva vår
mänsklighet” (S Nathan s 107).
Den ständigt pågående förnedringen och övervakningen av
israelaraber är inte bara inbäddad i lagstiftningen utan till och med också i
själva bebyggelsen. En ny form av bosättning har växt fram sedan 1980-talet, mitzper eller övervakningsbosättningar. Dessa byggs som regel intill och på
konfiskerad arabisk mark och alltid på bergstoppar. Tanken är att mitzperna ska
”iaktta de arabiska samhällen som de överblickar, se till att de arabiska
invånarna inte försöker återta sin konfiskerade mark genom att bygga på den” (S
Nathan s 143).
Det går inte att komma ifrån att det bakom denna ständiga avhumanisering finns ett visst mått av
rasism. Det är åtminstone så att det inom sionismen ryms en uppfattning om
araberna som ett underlägset folk. I myten om hur Israel fått öknen att
blomstra finns inbäddat en syn på Palestina (före Israel) som underutvecklat
och primitivt och att araberna rent av borde vara tacksamma att det judiska
folket utvecklat landet. De ser sig då som civilisationens fackelbärare som
trätt in i och upplyst det medeltida mörkret. (A Shlaim s 566, G Burén s 79).
Det brukar också ofta framhållas att Israel är mellanösterns
enda demokrati. Det finns dock bedömare som anser att landet snarare är en
etnokrati, ”en stat som bygger på etniskt stöd, och inte en demokrati, en stat
som behöver stödet från demos, medborgarna (S Nathan s 245).
I just detta med den noggranna bokföringen av religiös
tillhörighet och den målmedvetenhet med vilket en judisk majoritet upprätthålls
och helst utökas (bosättningspolitiken, medborgarskapskriterierna,
återflyttningslagar etc.) ligger, snarare än rasism, en rädsla. Rädslan för att
bli en minoritet (igen). Det vore naturligt nog slutet för den judiska staten
Israel och början på en osäker framtid för det judiska folket. Det är en
hållning som man helt klart måste hysa förståelse för.
Förnedringen och avhumaniseringen
av det arabiska folket är däremot något som bara kan framkalla vrede och
sorg. Illa nog är att arabiska parlamentsledamöter tvingas svära trohet till
den judiska och sionistiska staten Israel.
Den i mitt tycke sorgligaste lagen i raden av
diskriminerande lagar som på senare tid har införts är den som förbjuder
högtidlighållande av Nakban. Alltså fördrivningen av 750.000 araber under 1948
års krig när Israel bildades. Kan en nation verkligen förbjuda sina medborgare att minnas och att sörja det förflutna? Det måste vara den yttersta formen av avhumanisering.
Litteraturreferenser:
Burén, Göran Mordet på
Folke Bernadotte Leopard Förlag 2012
Nathan, Susan Ett
annat Israel – Min resa över den judisk-arabiska gränsen, Ordfront 2007
Shlaim, Avi
The Iron Wall – Israel and the Arab World
Penguin Books 2001
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar