Jag fortsätter här den
serie inlägg om Palestina/Israel som jag skriver med anledning av Ship toGaza/Estelles snara ankomst till vattnen utanför Gaza.
Tidigare inlägg:
”Marken är min. Jag
känner det i märgen. Den är min. Min farfar trodde att han hade ett hem i
Tyskland. Han kämpade för Tyskland i första världskriget men sedan flydde han
efter Hitlers Kristallnacht när synagogorna brändes ner. Men här är vårt land,
oavsett om våra hem finns här eller inte. Det är judisk mark och jag känner
historien i märgen. Jag behöver ingen annan resehandbok här än Bibeln. När
bulldozrarna arbetar för att skapa nya hem stöter de alltid på gamla platser –
och dessa gamla platser är alltid judiska” (Bob Lang, född i Manuet, New York
och boende i Efrat berättar i R Fisk, s 440)
Susan Nathan talar i sin bok Ett annat Israel om hur Israels tillkomst återskapade den judiska självbilden
och skapade en stolthet och tillfredsställde känslan av historisk rättvisa. Ett
förföljt folk som ”likt en Fågel Fenix stiger ur gaskamrarnas aska och blir
krigare” och inte längre behövde framstå som en hjälplös minoritet utan ”ett
stolt folk som gjorde anspråk på sitt hemland och som ville och förmådde kämpa
på slagfältet för att försvara det” (S Nathan s 52) .
Hon framhåller också den tragiska ironin i att Israel
skapades för att det judiska folket inte längre skulle vara en ”evig
kringvandrande och evigt hemlös nation” till priset av ”att låta den judiska
historien drabba ett annat folk, palestinierna” (S Nathan s 259).
I efterordet till sin bok skriver Nathan om hur hon ser på
sin egen judiska identitet:
”Det är just på grund
av min personliga historia som jag befinner mig i konflikt med min
judiska/israeliska identitet och den politik som mitt lands regering för. Jag,
det alltid vacklande och osäkra flyktingbarnet,har aldrig missat ironin i
staten Israels fördrivning av palestinier, dess ’internflyktingar’ ... Att
bekänna sig till judendomen måste betyda att man tror på alla människors
grundläggande jämlikhet, på allas rätt till fullständigt medborgarskap och allt
som det innebär, på människolivets helgd och skyddet av individens värdighet” (S
Nathan s 294).
Den internationella synen på Israel har också i hög grad
präglats av skuld och botgöring. Som bland andra Göran Burén påpekar har det
inneburit en undfallenhet för de israeliska försyndelserna gentemot den
arabiska befolkningen i Palestina och det som nu är Israel. Han citerar Stockholms-Tidningen som, inför Israels
10-årsjubileum skrev: ”Judarnas
fruktansvärda lidanden under andra världskriget utlöste FN-beslutet om Israels
upprättande. Israel är en del av betalningarna av världens skuld till judarna.
Men först när dess existens definitivt tryggats är räkningen någorlunda
utjämnad” (G Burén s 233).
Detta är förmodligen också en av förklaringarna till att
många journalister, inte minst amerikanska, fortfarande använder ett språkbruk
som döljer vad det egentligen handlar om. När bosättningar blir ”judiska
kvarter” och israeliska mordräder till ”riktade anfall”.
Först under senare decennier har israeliska forskare, tack
vare nyöppnade arkiv, kunnat skriva en ny självkritisk berättelse om staten
Israels födelse och hur försvaret av denna stat har bedrivits. Till dessa s.k. nya historikerna hör Benny Morris, Ilan Pappe, Avi Shlaim, Simha
Flapan och Tom Segev bland andra.
Avi Shlaim själv framhåller
fyra verk som banbrytande för denna nya berättelse om Israel; Simha Flapans The Birth of Israel: Myths and Realities, Benny
Morris´The Birth of the Palestinian
Refugee Problem, Ilan Pappés Britain
and the Arab-Israeli Conflict 1948-51 och sin egen Collusion across the Jordan: King Abdullah, the Zionist Movement, and
the Partition of Palestine (A Shlaim xv,preface).
Dessa nya historikers rön är omstridda I Israel och
regeringen Sharon förbjöd 2002 hänvisningar till dem I skolundervisning trots
att de till stor del bygger på forskning bland officiella dokument. Förnekelse
av historien tillhör kärnan i det israeliska problemet, som jag ser det. Det
blir svårt att resonera sansat om problem om den ena sidan inte ens erkänner
eller vill höra talas om att de finns.
Förnekelse
Den israeliske filmaren Shai Carmeli, student vid
universitetet i Tel Aviv, har visat en dokumentärfilm om palestinska bybors
opposition mot bygget av muren (”skyddsbarriären”) rakt över deras mark. Fredliga
demonstrationer möttes av gummikulor, tårgas och misshandel även mot barn och
gamla. Varken den israeliska etermyndigheten eller internationella kanaler
ville ta i den. Reaktionen var densamma: ”Det här hände inte i Israel”. Susan
Nathan menar att detta visar ”måttet av förnekelse hos det israeliska samhället
och världen” (S Nathan s 252).
Här i Sverige finns också en opinion som kastar sig över
allt och alla som kritiserar Israel. Värst är naturligtvis företrädare för
organisationer som exempelvis Svensk
Israel-information. Lisa Abramowicz, dess
generalsekreterare, fördömer all kritik som osaklig, lögnaktig, skev och
naturligtvis också anti-semitisk. Eller också sammanfaller den med
anti-semiters kritik av Israel vilket genast falsifierar den, enligt en form av
guilt-by-association logik. Helst
vill hon censurera röster som uttalar för henne och Israel misshagliga åsikter
och som redovisar för Israel komprometterande fakta. Hon vill att Ingmar
Karlssons bok ”Bruden är vacker men har redan en man” ska dras in och har
anmält filmen ”Gazas tårar” till radionämnden när den visades i SvT. Hon är
irriterad över att FN, medier och MR-organisationer ständigt kritiserar Israel
och menar för övrigt att Ship to Gaza borde segla till Ashdod i Israel istället
för Gaza.
Den totala förnekelsen av alla oförrätter som Israel begår
på ockuperad palestinsk mark strider ibland mot alla sinnen för proportioner
och förnuftstänkande. Den sortens förnekelseideologi som var så utmärkande för
sovjetkommunismen, där svart förklarades vitt och vitt blev svart.
Det framkallar hos ögonvittnen till dessa oförrätter en
förmörkad syn på Israel och israelerna. Den norske läkaren Mads Gilbert
exempelvis, som slet natt och dag med att försöka lappa ihop lemlästade
människor som fallit offer för kulor och bomber under ”Operation Gjutet Bly” i
Gaza 2009:
”På mina resor genom Israel
och i det ockuperade Palestina får jag ofta en känsla av att israelerna lever i
en värld som skiljer sig helt och hållet från vår. Det självrättfärdigande
självförsvaret är allestädes närvarande. Segregationspolitiken praktiseras i
öppen dager och utan några skamkänslor, som om det är så det ska vara. De
omfattande kontrollerna vid otaliga ’check-points’, den höga, nakna och
förfärliga muren, den utbredda militariseringen och beväpnandet av det
israeliska civilsamhället, åtskillnad vad gäller i stort sett alla rättigheter,
liksom det ständiga utvidgandet av ockuperat land genom talrika nya, olagliga
kolonier – allt detta är organiserat med pinsamt exakthet och en nästan
outhärdlig arrogans. Jag begriper inte att så många kan undgå att se den
fundamentalt orättvisa och omänskliga organisationen i det egna samhället. Men
den aggressiva retoriken mot alla som kommer med kritiska invändningar biter
tursamt nog inte på alla” (Mads Gilbert i Ögonen i Gaza, Mads Gilbert & Erik Fosse s 347-348).
Viktiga motståndsfickor
Det är viktigt att framhålla att det inte är alla judiska
israeler som faller in i den förhärskande diskursen om de palestinska araberna
och om Israels oskuld. Det finns också ett motstånd.
Den svenske filmaren Terje Carlssons film Israel vs Israel handlar om ett växande
judiskt motstånd mot ockupationen och bosättarpolitiken.
Den handlar om israeliska soldater som tjänstgjort i de
ockuperade områdena och blivit medvetna om den offentliga lögnen och försöker
föra ut en alternativ röst. Breaking thesilence heter den organisation som dessa f.d. soldater bildat och som försöker
föra fram berättelser om sina erfarenheter från de ockuperade områdena. En röst
från dem som sett vad som sker på Västbanken och i Gaza på nära håll och som
inte längre vill leva i en lögn eller låta sig skrämmas till tystnad.
Bland diverse andra organisationer som försöker föra en
opposition mot den repressiva israeliska politiken kan nämnas Adva som är en judisk organisation som
gör analyser av den israeliska politiken mot marginaliserade grupper.
En annan är Al-Beit som
grundades av Uri Davis tillsammans med den arabiske advokaten Tawfik Jabarin
och bekämpar kränkningar av mänskliga rättigheter.
AlternativeInformation Centre (AIC) är en väletablerad arabisk-judisk antisionistisk
hemsida med huvudfokus på ockuperade områden men också med faktablad och
artiklar om den arabiska minoriteten.
Btselem anses vara
Israels mest kända människorättsorganisation och arbetar sedan första intifadan
med att dokumentera israeliska övergrepp i ockuperade områden och undervisa
judisk allmänhet och det internationella samfundet om kränkningar av mänskliga
rättigheter. Rapporterna besvärar regelbundet den israeliska regeringen och
krigsmakten.
Association for Civil Rights in Israel (Acri). Organisationen
för medborgerliga rättigheter i Israel har bland annat författat en skarpt
kritisk rapport (dec-2004) där organisationen kallade inrikesdepartementets
regler för att tilldela icke-judar medborgarskap ”dimhöljda” och framhöll att
departementet hade demonstrerat ”endemiska, systematiska och allomfattande
fördomar mot icke-judar”.
Sikkuy drivs i
samarbete av en arabisk och en judisk föreståndare. Den judiska grenen har inom
judiska områden startat tre medborgaraktionsgrupper för påtryckning om lika
rättigheter för deras arabiska grannar och uppmuntrar till ökat
judiskt-arabiskt samarbete. Hemsidan har en viktig årsrapport som övervakar
jämlikheten i statens program, budgetar och resurstilldelning.
Machsom Watch är
en kvinnlig vänsterorganisation som ägnar sig åt att observera de israeliska
soldaternas uppförande vid vägspärrar på Västbanken.
Nämnas bör också Bat
Shalom, kvinnlig israelisk fredsgrupp som arbetar mot både ockupationen och
militariseringen av det israeliska samhället och de organisationer jag nämnt i
tidigare inlägg, Zochrot och Deir Yassin Remembered.
Så kanske finns det ändå ett hopp om att allt fler israeler
kommer till samma insikt som den gamle man som överlevt förintelsen uttryckte
för Susan Nathan:
”Vet du, det som vi
gör mot palestinierna är detsamma som gjordes mot oss i Europa. Vi judar måste
inse att vi inte har monopol på lidande, vi behöver inte utmärka oss i allting”
(S Nathan s 166).
Litteraturreferenser:
Burén, Göran Mordet på
Folke Bernadotte Leopard Förlag 2012
Fisk, Robert Det stora
kriget för mänskligheten – Kampen om Mellanöstern Norstedts 2007
Gilbert, Mads & Fosse, Erik Ögonen i Gaza Ordfront 2010
Nathan, Susan Ett
annat Israel – Min resa över den judisk-arabiska gränsen, Ordfront 2007
Shlaim, Avi
The Iron Wall – Israel and the Arab World
Penguin Books 2001
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar