torsdag 20 september 2012

Tema Palestina/Israel: Bilden av Israel och den israelisk-judiska självbilden



Jag fortsätter här den serie inlägg om Palestina/Israel som jag skriver med anledning av Ship toGaza/Estelles snara ankomst till vattnen utanför Gaza.



Tidigare inlägg:







  






Marken är min. Jag känner det i märgen. Den är min. Min farfar trodde att han hade ett hem i Tyskland. Han kämpade för Tyskland i första världskriget men sedan flydde han efter Hitlers Kristallnacht när synagogorna brändes ner. Men här är vårt land, oavsett om våra hem finns här eller inte. Det är judisk mark och jag känner historien i märgen. Jag behöver ingen annan resehandbok här än Bibeln. När bulldozrarna arbetar för att skapa nya hem stöter de alltid på gamla platser – och dessa gamla platser är alltid judiska” (Bob Lang, född i Manuet, New York och boende i Efrat berättar i R Fisk, s 440)




Susan Nathan talar i sin bok Ett annat Israel om hur Israels tillkomst återskapade den judiska självbilden och skapade en stolthet och tillfredsställde känslan av historisk rättvisa. Ett förföljt folk som ”likt en Fågel Fenix stiger ur gaskamrarnas aska och blir krigare” och inte längre behövde framstå som en hjälplös minoritet utan ”ett stolt folk som gjorde anspråk på sitt hemland och som ville och förmådde kämpa på slagfältet för att försvara det” (S Nathan s 52) .


Hon framhåller också den tragiska ironin i att Israel skapades för att det judiska folket inte längre skulle vara en ”evig kringvandrande och evigt hemlös nation” till priset av ”att låta den judiska historien drabba ett annat folk, palestinierna” (S Nathan s 259).
 
I efterordet till sin bok skriver Nathan om hur hon ser på sin egen judiska identitet: 


”Det är just på grund av min personliga historia som jag befinner mig i konflikt med min judiska/israeliska identitet och den politik som mitt lands regering för. Jag, det alltid vacklande och osäkra flyktingbarnet,har aldrig missat ironin i staten Israels fördrivning av palestinier, dess ’internflyktingar’ ... Att bekänna sig till judendomen måste betyda att man tror på alla människors grundläggande jämlikhet, på allas rätt till fullständigt medborgarskap och allt som det innebär, på människolivets helgd och skyddet av individens värdighet” (S Nathan s 294).


Den internationella synen på Israel har också i hög grad präglats av skuld och botgöring. Som bland andra Göran Burén påpekar har det inneburit en undfallenhet för de israeliska försyndelserna gentemot den arabiska befolkningen i Palestina och det som nu är Israel. Han citerar Stockholms-Tidningen som, inför Israels 10-årsjubileum skrev: ”Judarnas fruktansvärda lidanden under andra världskriget utlöste FN-beslutet om Israels upprättande. Israel är en del av betalningarna av världens skuld till judarna. Men först när dess existens definitivt tryggats är räkningen någorlunda utjämnad” (G Burén s 233).


Detta är förmodligen också en av förklaringarna till att många journalister, inte minst amerikanska, fortfarande använder ett språkbruk som döljer vad det egentligen handlar om. När bosättningar blir ”judiska kvarter” och israeliska mordräder till ”riktade anfall”. 


Först under senare decennier har israeliska forskare, tack vare nyöppnade arkiv, kunnat skriva en ny självkritisk berättelse om staten Israels födelse och hur försvaret av denna stat har bedrivits. Till dessa s.k. nya historikerna hör Benny Morris, Ilan Pappe, Avi Shlaim, Simha Flapan och Tom Segev bland andra. Avi Shlaim själv framhåller fyra verk som banbrytande för denna nya berättelse om Israel; Simha Flapans The Birth of Israel: Myths and Realities, Benny Morris´The Birth of the Palestinian Refugee Problem, Ilan Pappés Britain and the Arab-Israeli Conflict 1948-51 och sin egen Collusion across the Jordan: King Abdullah, the Zionist Movement, and the Partition of Palestine (A Shlaim xv,preface).


Dessa nya historikers rön är omstridda I Israel och regeringen Sharon förbjöd 2002 hänvisningar till dem I skolundervisning trots att de till stor del bygger på forskning bland officiella dokument. Förnekelse av historien tillhör kärnan i det israeliska problemet, som jag ser det. Det blir svårt att resonera sansat om problem om den ena sidan inte ens erkänner eller vill höra talas om att de finns.
 


Förnekelse


Den israeliske filmaren Shai Carmeli, student vid universitetet i Tel Aviv, har visat en dokumentärfilm om palestinska bybors opposition mot bygget av muren (”skyddsbarriären”) rakt över deras mark. Fredliga demonstrationer möttes av gummikulor, tårgas och misshandel även mot barn och gamla. Varken den israeliska etermyndigheten eller internationella kanaler ville ta i den. Reaktionen var densamma: ”Det här hände inte i Israel”. Susan Nathan menar att detta visar ”måttet av förnekelse hos det israeliska samhället och världen” (S Nathan s 252).


Här i Sverige finns också en opinion som kastar sig över allt och alla som kritiserar Israel. Värst är naturligtvis företrädare för organisationer som exempelvis Svensk Israel-information. Lisa Abramowicz, dess generalsekreterare, fördömer all kritik som osaklig, lögnaktig, skev och naturligtvis också anti-semitisk. Eller också sammanfaller den med anti-semiters kritik av Israel vilket genast falsifierar den, enligt en form av guilt-by-association logik. Helst vill hon censurera röster som uttalar för henne och Israel misshagliga åsikter och som redovisar för Israel komprometterande fakta. Hon vill att Ingmar Karlssons bok ”Bruden är vacker men har redan en man” ska dras in och har anmält filmen ”Gazas tårar” till radionämnden när den visades i SvT. Hon är irriterad över att FN, medier och MR-organisationer ständigt kritiserar Israel och menar för övrigt att Ship to Gaza borde segla till Ashdod i Israel istället för Gaza. 


Den totala förnekelsen av alla oförrätter som Israel begår på ockuperad palestinsk mark strider ibland mot alla sinnen för proportioner och förnuftstänkande. Den sortens förnekelseideologi som var så utmärkande för sovjetkommunismen, där svart förklarades vitt och vitt blev svart.
 
Det framkallar hos ögonvittnen till dessa oförrätter en förmörkad syn på Israel och israelerna. Den norske läkaren Mads Gilbert exempelvis, som slet natt och dag med att försöka lappa ihop lemlästade människor som fallit offer för kulor och bomber under ”Operation Gjutet Bly” i Gaza 2009:


”På mina resor genom Israel och i det ockuperade Palestina får jag ofta en känsla av att israelerna lever i en värld som skiljer sig helt och hållet från vår. Det självrättfärdigande självförsvaret är allestädes närvarande. Segregationspolitiken praktiseras i öppen dager och utan några skamkänslor, som om det är så det ska vara. De omfattande kontrollerna vid otaliga ’check-points’, den höga, nakna och förfärliga muren, den utbredda militariseringen och beväpnandet av det israeliska civilsamhället, åtskillnad vad gäller i stort sett alla rättigheter, liksom det ständiga utvidgandet av ockuperat land genom talrika nya, olagliga kolonier – allt detta är organiserat med pinsamt exakthet och en nästan outhärdlig arrogans. Jag begriper inte att så många kan undgå att se den fundamentalt orättvisa och omänskliga organisationen i det egna samhället. Men den aggressiva retoriken mot alla som kommer med kritiska invändningar biter tursamt nog inte på alla” (Mads Gilbert i Ögonen i Gaza, Mads Gilbert & Erik Fosse s 347-348).

 

Viktiga motståndsfickor


Det är viktigt att framhålla att det inte är alla judiska israeler som faller in i den förhärskande diskursen om de palestinska araberna och om Israels oskuld. Det finns också ett motstånd. 


Den svenske filmaren Terje Carlssons film Israel vs Israel handlar om ett växande judiskt motstånd mot ockupationen och bosättarpolitiken.
 


Den handlar om israeliska soldater som tjänstgjort i de ockuperade områdena och blivit medvetna om den offentliga lögnen och försöker föra ut en alternativ röst. Breaking thesilence heter den organisation som dessa f.d. soldater bildat och som försöker föra fram berättelser om sina erfarenheter från de ockuperade områdena. En röst från dem som sett vad som sker på Västbanken och i Gaza på nära håll och som inte längre vill leva i en lögn eller låta sig skrämmas till tystnad. 


Bland diverse andra organisationer som försöker föra en opposition mot den repressiva israeliska politiken kan nämnas Adva som är en judisk organisation som gör analyser av den israeliska politiken mot marginaliserade grupper.


En annan är Al-Beit som grundades av Uri Davis tillsammans med den arabiske advokaten Tawfik Jabarin och bekämpar kränkningar av mänskliga rättigheter.


AlternativeInformation Centre (AIC) är en väletablerad arabisk-judisk antisionistisk hemsida med huvudfokus på ockuperade områden men också med faktablad och artiklar om den arabiska minoriteten. 


Btselem anses vara Israels mest kända människorättsorganisation och arbetar sedan första intifadan med att dokumentera israeliska övergrepp i ockuperade områden och undervisa judisk allmänhet och det internationella samfundet om kränkningar av mänskliga rättigheter. Rapporterna besvärar regelbundet den israeliska regeringen och krigsmakten.


Association for Civil Rights in Israel (Acri). Organisationen för medborgerliga rättigheter i Israel har bland annat författat en skarpt kritisk rapport (dec-2004) där organisationen kallade inrikesdepartementets regler för att tilldela icke-judar medborgarskap ”dimhöljda” och framhöll att departementet hade demonstrerat ”endemiska, systematiska och allomfattande fördomar mot icke-judar”. 


Sikkuy drivs i samarbete av en arabisk och en judisk föreståndare. Den judiska grenen har inom judiska områden startat tre medborgaraktionsgrupper för påtryckning om lika rättigheter för deras arabiska grannar och uppmuntrar till ökat judiskt-arabiskt samarbete. Hemsidan har en viktig årsrapport som övervakar jämlikheten i statens program, budgetar och resurstilldelning.


Machsom Watch är en kvinnlig vänsterorganisation som ägnar sig åt att observera de israeliska soldaternas uppförande vid vägspärrar på Västbanken. 


Nämnas bör också Bat Shalom, kvinnlig israelisk fredsgrupp som arbetar mot både ockupationen och militariseringen av det israeliska samhället och de organisationer jag nämnt i tidigare inlägg, Zochrot och Deir Yassin Remembered.



Så kanske finns det ändå ett hopp om att allt fler israeler kommer till samma insikt som den gamle man som överlevt förintelsen uttryckte för Susan Nathan:
 
”Vet du, det som vi gör mot palestinierna är detsamma som gjordes mot oss i Europa. Vi judar måste inse att vi inte har monopol på lidande, vi behöver inte utmärka oss i allting” (S Nathan s 166).





Litteraturreferenser:

Burén, Göran Mordet på Folke Bernadotte Leopard Förlag 2012

Fisk, Robert Det stora kriget för mänskligheten – Kampen om Mellanöstern Norstedts 2007

Gilbert, Mads & Fosse, Erik Ögonen i Gaza Ordfront 2010

Nathan, Susan Ett annat Israel – Min resa över den judisk-arabiska gränsen, Ordfront 2007

Shlaim, Avi The Iron Wall – Israel and the Arab World Penguin Books 2001
 

 
 
 
 
 
  

 
 



 



 
 
 
 
 
 



 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar