Tema Palestina/Israel: Medan Ship to Gaza stävar mot sitt mål

Med anledning av att Ship to Gaza med fartyget Estelle nu börjar närma sig sitt mål tänkte jag i en serie inlägg uppmärksamma situationen i Israel/Palestina. Estelle ska i skrivande stund vara på väg till Barcelona och jag kommer att publicera nya inlägg i takt med att hon närmar sig Gaza.

Jag kommer att göra det med hjälp av ett antal olika källor varav den viktigaste är Susan Nathans bok Ett annat Israel, som, eftersom hon själv är judinna som emigrerat från England till Israel, får en alldeles särskild tyngd och autenticitet. Hon chockades av den systematiska och förödmjukande diskriminering som landets araber utsätts för och valde att flytta till en israelarabisk stad, Tamra, för att därifrån starta en mödosam kamp för den arabiska minoritetens rättigheter. Hon avkläder i sin bok hela den judiska historieskrivningen och avslöjar detaljrikt den diskriminering som hon liknar vid Sydafrikas apartheid, ett land hon själv bott i en kort tid under sin barndom.

Det är alltid riskfyllt att kritisera staten Israel. Väldigt ofta får kritikern stämpeln antisemit. En risk jag själv står inför med denna serie inlägg. Susan Nathan är själv judinna och kan därför knappast pådyvlas detta epitet. Just därför, kan jag tänka mig, är hon så farlig för staten Israel. Just därför kommer jag att luta mig mycket mot de fakta som hennes bok mycket grundligt och detaljerat lägger fram. 

Det är märkligt att notera likheterna mellan den judisk-Israeliska förnekelsen av det palestinska folkets lidanden och just antisemiters förnekelse av Förintelsen och det judiska folkets lidanden. Det känns otäckt att behöva göra den parallellen, men Susan Nathan lyfter fram den så klart att det inte går att undvika. Hon betonar också vikten av att göra just paralleller istället för jämförelser. Jämförelserna fastnar ofta i kvantitativa bedömningar som ”mitt lidande är större än ditt”. Medan paralleller istället ger plats för erkännanden av varje situations unika egenskaper. Hon skriver: ”En parallell innebär istället att de villkor som människor lever under kan vara likartade eller att ett visst händelsekomplex kan påminna om ett annat. Än viktigare är att de känslor som människor upplever under sådana villkor kan vara likartade” (S Nathan s 78).

Hon menar vidare att oförmågan hos judar i Israel och i förskingringen att ta itu med konfliktens rötter och ”acceptera sin roll i palestiniernas lidande” får ett alibi genom deras rädsla och berättelsen om det ständiga hotet från antisemitismen. Kritiker av Israel smutskastas med automatik som antisemiter. Susan Nathan: ”En oproportionerlig del av mediebevakningen om antisemitismen koncentreras till att svärta ner kritiker av Israel med denna obehagliga etikett. Var och en som har obehagliga saker att säga om vad Israel gör mot palestinierna är enligt denna tolkning antisemit” (S Nathan s 77).

Det går nämligen inte att undvika att prata om Israel utan att komma in på etnicitet. Israel är utropat som en judisk stat och åtskillnaden är konstituerad i dess lagar och i självständighetsförklaringen från 14 maj 1948 då det brittiska mandatet över Palestina löpte ut. I den apartheid-regim som Israel nu utgör finns åtskillnaden mellan judar och icke-judar både som explicit uttalad i lagar och förordningar och outtalat i den judiska befolkningens medvetanden som bearbetats med den sionistiska berättelsen om Israel.

Två lagar, återvändarlagen från 1950 och nationalitetslagen från 1952, definierar rätten till israeliskt medborgarskap och gäller inte automatiskt för araber. Barn till par där bara ena parten är jude förvägras ofta medborgarskap och det har under flera år varit omöjligt för personer från de ockuperade områdena att få medborgarskap genom giftermål med en israelisk medborgare. Att konvertera till judendomen är en möjlig väg, men konvertiter måste godkännas av den krävande ortodoxa rabbinkåren. Ett speciellt förhållande är att ingen medborgare anses ha israelisk nationalitet utan registreras som andra nationaliteter för att föreviga tanken om att Israel som nation är identisk med den judiska nationen. Självständighetsförklaringens proklamerar ”inrättandet av en judisk stat i Palestina” och avlägger också ett löfte om att ”upprätthålla alla sina medborgares fulla sociala och politiska jämlikhet oberoende av religion, ras eller kön. Inrättandet av ”en judisk stat” är i sig exkluderande men löftet om jämlikhet skulle kunna vara frö till en framtid i samförstånd med landets minoriteter (läs araber). Detta löfte har dock aldrig infriats. Någon riktig konstitution skrevs aldrig och rätten till jämlikhet, yttrandefrihet och frihet från religiöst tvång liksom sociala rättigheter som rätten till utbildning, hälsovård, arbete och social välfärd är har aldrig blivit garanterade i lag.

Ockupationen av Västbanken, Östra Jerusalem och Gaza som pågått sedan 1967 och Israels uppförande gentemot befolkningen på den ockuperade marken har fördömts i flera hundra FN-resolutioner. Den är numera även kritiserad inom Israel och betydligt mer belyst än den historia som ligger bakom staten Israels födelse 1948 som innefattade fördrivning av cirka 750.000 arabiska palestinier som sedan dess aldrig fått återvända till sina forna hem eller återfått de tillgångar som helt enkelt konfiskerades och förvaltats av myndigheten med namnet Förvaltaren av frånvarandes egendom. 

Jag kommer i min serie inlägg naturligtvis att lyfta fram ockupationen för att belysa vad det är Ship to Gaza handlar om. En protestaktion mot ett övergrepp som bara fortgått och till och med eskalerat, med byggandet av muren (”skyddsbarriären”) och det brutala angreppet på Gaza (”Operation Gjutet Bly”), i 45 år nu. Men jag kommer också att rikta fokus mot de förhållanden som den arabiska minoriteten inom staten Israel lever under. Dessa är mindre kända och för mig har Susan Nathans bok Ett annat Israel avtäckt en rad fakta och oförrätter som dolts under tystnadens slöja. 

 Mina inlägg syftar till att ge en tämligen heltäckande bild av situationen i Israel samt de ockuperade områdena på Västbanken och slutligen till Estelles destination Gaza. 

Hoppas ni vill följa med på seglatsen. Särskilt ni som känner att kunskapen om Israel/Palestina har luckor och känner på er att det finns något viktigt att fylla dem med.