Jag påbörjar här den
serie inlägg om Palestina/Israel som jag aviserade i mitt förra inlägg och som
jag skriver med anledning av Ship to Gazas/Estelles snara ankomst till vattnen
utanför Gaza.
I den judiska traditionen ingår en övertygelse att man levde
i förskingringen och en gång skulle återvända till Eretz Israel. Landet som Gud lovat patriarken Abraham i Första
Moseboken och påskhögtiden avslutades traditionellt med orden: Nästa år i Jerusalem! (G.Burén s 76).
Det blev alltså snabbt den förhärskande bilden att denna framtida judiska stat
med självklarhet skulle ligga i det Palestina som vid tiden kring förra
sekelskiftet låg under Osmanskt styre. Det förefaller vara självklart idag men
det hade innan dess funnits tämligen långt gångna planer på att förlägga den
judiska staten (eller det judiska hemlandet) i Uganda eller Argentina.
Den sionistiska rörelsen grundandes 1897. Sju år senare dog
dess grundare Theodor Herzl och i och med detta förflyttades, enligt bland
andra Göran Burén, sionismens tyngdpunkt till Ryssland (G Burén s 78). De ryska
judarna utsattes för ständiga pogromer vilket naturligtvis bidrog till att de
ryska sionisterna blev tämligen hårdnackade i sin beslutsamhet att skapa den
judiska staten och att emigrera till ”hemlandet” Palestina för att kolonisera
det. Även om dessa tidiga sionister var sekulariserade och inte argumenterade i
bibliska termer blev de traditionella föreställningarna om hemlandet ändå den springande punkten som låg bakom de första
sionistiska bosättningarna i Palestina. Där fanns sedan tidigare en liten grupp
judar som hade levat där i alla tider men dessa var som regel föga intresserade
av en judisk stat.
Problemet med bildandet av en judisk stat i Palestina var
förstås att där bodde en överväldigande majoritet araber sedan åtminstone tusen
år tillbaka. Den sionistiska myten om att judarna i Palestina funnit ett land
utan folk att befolka för folket utan land spreds. Susan Nathan (”Ett annat Israel”) har grävt fram ett
dokument som avslöjar hur resonemanget kunde föras. Den sydafrikanske
premiärministern Jan Smuts, glödande sionist, besökte 1918 Palestina på uppdrag
av brittiska regeringen inför deras NF-mandat över Palestina. Vid återkomsten
till Sydafrika talade han inför representanter för judarna i Johannesburg om
svårigheterna med en framtida judisk statsbildning:
”Frågan är mycket
känslig eftersom det fortfarande finns en stor arabisk befolkning i Palestina.
Det bor en minoritet av judar där, och den linje vi måste stärka och driva i
framtiden är att föra in fler och fler judar i Palestina (Bifallsrop). Det är
lätt att se att det i en sådan situation finns risk för konflikter, för
missuppfattningar, mellan den gamla arabiska befolkningen och den nya judiska.
Hela situationen kommer att behöva hanteras med mycket stor finess, med stor
takt” (S Nathan s 126).
Den sionistiska rörelsen avknoppade organisationer som Världssionistiska organisationen (wzo),
Jewish Agency (JA) och Judiska Nationalfonden (JNF), och gav sig in i
koloniseringsprojektet med stor noggrannhet och beslutsamhet, dock inte alltid
med takt och finess.
Järnmuren
För att riktigt förstå den oresonliga hårdhet mot varje
invändning mot den israeliska ockupationsmakten, bosättningspolitiken och
behandlingen av araberna måste man beakta betydelsen av de sionistiska
revisionisterna. Dess ledargestalt Vladimir (Ze’ev) Jabotinsky, född i Odessa,
var den främste förespråkaren för en hårdför linje gentemot araberna och
skapandet av en ”mur av järn”. De styrdes av uppfattningen att det judiska
folket hade en historisk rätt till hela Israel, så som det framstod i bibeln. Enligt
denna uppfattning var det irrelevant vilka som bodde där nu eftersom det
judiska folket hade rätten på sin sida i anspråken på territoriet. Enligt
revisionisterna skulle araberna motstå främmande bosättare så länge de hyste
hopp om att Palestina inte blev Israel. Bosättningen av judar skulle fortgå,
men ”bakom en järnmur som de inte har makt att bryta ner” (I Karlsson s 103-4).
Högerpartiet Herut
bildades ur spillrorna efter den upplösta terroristorganisationen Irgun. En av de ledande terroristerna i Irgun, Menachem Begin (känd för att ha
beordrat bombattentatet mot King David Hotel i Jerusalem 1946), blev också ledare för Herut under åren efter självständigheten.
Senare bildade han det parti, Likud,
som nu sitter i regeringsställning under premiärminister Benjamin Netanyahu, vars far Benzion
var en av de främsta revisionistiska personligheterna och personlig rådgivare
till Jabotinsky.
Benjamin skrev 1993 boken A Place among the Nations: Israel and the World i vilken han
hävdade det var araberna som tog landet från judarna och inte tvärtom. Där
framkommer också hans uppfattning att hela världen är emot Israel och att
antisemitism var roten till denna fientlighet. Israels relationer till araberna
skulle för evigt präglas av fiendskap och antagonismen såg han som en kamp
mellan det goda och det onda. Hans uppfattning om araber framstår som ensidigt
negativ och han tillskriver dem inte ens förmåga till variation eller
förändring. Enligt den israeliske historikern Avi Shlaim tillskriver han i denna bok inte en enda positiv
referens till araberna, deras historia eller deras kultur (A Shlaim s 565-566).
Andra premiärministrar tillhörande partiet har varit Yitzhak Shamir som innan dess hette Yitzhak
Yezernitsky och var en av ledarna i en annan terrororganisation LEHI, eller Stern-ligan. Han var bland annat en av
dem som tog beslutet att utföra mordet på FN-medlaren Lennart Bernadotte 1948.
En annan före detta premiärminister är Ariel
Sharon som i tidiga år tillhörde paramilitära sionistorganisationen Haganah och senare en kontroversiell
general och försvarsminister med indirekt ansvar för massakrerna i
flyktinglägren Sabra och Shatila. I september 2000 besökte han
Tempelberget den arabiska delen av Jerusalem och hävdade judisk suveränitet
där, vilket tände den palestinska vreden och utlöste den andra intifadan. Han
var också bosättarnas store skyddsling; ”Jag
sa åt dem: bygg inte stängsel runt era bosättningar. Om ni sätter upp stängsel
kommer ni att begränsa er expansion. Vi bör bygga stängsel runt palestinierna,
inte runt våra platser”. (Ariel
Sharon, citerad i Neve Gordon, Israel´s
Occupation, ur W Brown s 19).
Det är den här sortens politiker som dominerat i ledningen
för Israel i decennier vilket är väsentligt för förståelsen av den tondövhet
som präglat agerandet i de ockuperade områdena, den hänsynslösa
bosättningspolitiken, byggandet av muren och den militanta hållningen gentemot
palestinierna.
Litteraturreferenser:
Brown, Wendy Inhägnade
stater, avtagande suveränitet Tankekraft 2011
Burén, Göran Mordet på
Folke Bernadotte Leopard Förlag 2012
Karlsson, Ingmar Bruden
är vacker men har redan en man Wahlström & Widstrand 2012
Nathan, Susan Ett
annat Israel – Min resa över den judisk-arabiska gränsen, Ordfront 2007
Shlaim, Avi
The Iron Wall – Israel and the Arab World
Penguin Books 2001
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar