Politikens marknadsanpassning

Igår kom Miljöpartiet med en liten smygpremiär för det kommande partiprogrammet, vilket jag skrev om på denna blogg.Det kunde tolkas så att partiet dämpar sin tillväxtkritik. Det har fått en del partiveteraner att gå i taket.

Samtidigt lanserar Löfvens socialdemokrater en ”Affärsplan för Sverige”. 

Med rätta har många reagerat på ordvalet och den syn på politiken som speglas i det. Ulf Bjereld gör den naturliga och smått oroliga reflektionen att politiken kanske är på väg att reduceras till ett marknadsjippo där det gäller för partierna att sälja politik till kunder och att kittla dessa med erbjudanden för att få igång köpsuget. Medborgarna som konsumenter och kunder. Partierna som säljare och reklammakare. 

Jag återkommer ofta till Mark Fisher och hans lansering av begreppet kapitalistisk realism. Fishers förståelse av den kapitalistiska realismen är att den är ”en omslutande atmosfär som bestämmer villkoren, inte bara för den kulturella produktionen, utan också för regleringen av arbete och utbildning” och att den dessutom ”fungerar som en sorts osynlig barriär som begränsar tankar och handlingar”. Den kan bara hotas, menar han vidare genom att ”man visar att den på något sätt är inkonsekvent eller ohållbar” eller med andra ord avslöjar "kapitalismens föregivna realism". 

Det är vad exempelvis Birger Schlaug oförtrutet propagerar för när han försöker påvisa det orimliga i den enorma fixeringen vid tillväxt och det som exempelvis Carl Schlyter framhåller när han påpekar att tillväxten som mirakelmedicin ”behöver genomgå seriösa tester och prövas mot andra alternativ”. 

Frågan är om nu Vänstern lämnas att ensamma stå för en alternativ syn på samhällsutveckling när Miljöpartiet ska bli företagarvänliga och Socialdemokraterna blir storindustriernas bästa vänner?

Deleuze och Guattari (Capitalisme et schizophrenie) beskriver kapitalismen som ett system där gränserna för den inte är bestämda utan definieras/omdefinieras, muterar och byter skepnad i oändlighet och absorberar och omsätter allt den kommer i kontakt med. Den genomsyrar nu till och med kommunist-Kina och får Stefan Löfven att låta som en moderatledare när han talar om att satsa på företagsexpansion och förenklad tillgång till riskkapital.

Det röd-gröna alternativet förlorade ett val och gav upp. Så kanske den politiska historien kommer att skrivas om något decennium. Nu omdefinieras politiken och formas efter mallar som utarbetats i de borgerliga tankesmedjorna. Under decennier har PR-produktion och sloganartade sanningspsalmer bearbetat hög som låg och utsatt oss för ett mentalt ”reningsbad” där varje kritisk tanke mot tillväxt och gränslös konsumtion bäddas in, tonas ned eller suddas ut.

”Genom att ta farväl av tillväxtkritiken kan Miljöpartiet på ett mer trovärdigt sätt ta plats i den politiska debatten”, säger DN-ledaren igår. Nu när vi tänker rätt får vi vara med alltså. Inga utsvävningar här, tack, med andra ord. 

”Agendan i svensk politik är entydigt borgerlig. Strategin hos socialdemokratin är för närvarande: Sitt still i båten! Det kan också uttolkas som: Flyt med strömmen! Och strömmen är borgerlig”, säger Göran Greider på Newsmill.

Och journalisten Elisabet Höglund tycker inte det är någon idé att rösta ”för politiken blir ändå den samma”.

I den avideologiserade världen finns bara plats för teknologifetischism, förvaltande av tillgångar och tillväxtnarkomani och medan vi väljer och vrakar bland marknadens utbud hopas sig problemen.

Flora och fauna trummar alltmer desperat ut nödsignaler, inkomstklyftorna växer, segregationen tilltar, främlingsfientligheten ökar i röstomfång, en permanent utstött underklass är under formation etc. 

Vem tar sig an uppgiften att formulera en politik som tar sig an allt detta? Utan att maniskt upprepa etablerade mantran som tillväxt, entreprenörskap, innovation.

Det röd-gröna alternativet hade en potential. Finns alternativet ännu kvar?