På väg till Kulturhuset i Stockholm för att lyssna till palestinsk poesi möts jag, när jag kommer ut från tunnelbanan på Sergels Torg, av ett mindre hav av israeliska flaggor. På torget; ett möte till stöd för Israel. Lisa Abramowicz, generalsekreterare för Svensk Israel-information, talar. Om vikten av att den judiska staten Israel finns. För att inte 30- och 40-talens förföljelser ska upprepas. Hon framhåller att Israel ligger i framkant av forskning och utveckling och hur god den ekonomiska utvecklingen varit. Jag tänker; aha, civilisationens utpost. Hon framhåller också hur litet Israel är till både yta och befolkning. Jag tänker: aha, David mot Goliat. Hon nämner inget om krigsmaktens storlek och styrka.
Näste talare är Cecilia Wikström, folkpartistisk EU-parlamentariker. Hon framhåller att Israel varit hotat sedan utropandet av staten 1948. Hon betonar också att Israel är den enda demokratin i regionen, omgiven av diktaturer, och håller fram Israel som ett föredöme med dess demokrati och yttrandefrihet. Hon säger inget om den israeliska reaktionen på de fria valen i Palestina, blockad och "Operation Gjutet Bly".
Samtidigt inne i Kulturhuset alldeles intill läser palestinska kvinnliga poeter upp sina verk. Poesi om livet i Israels skugga, livet under ockupation.
Somaya El Sousi från Gaza är en av dem. Hon berättar i nummer 24/25 av Kritiker om strategier för att kunna leva i Gaza, "en stad utan drömmar". Ett liv i skuggan av Israel, demokratins representant och civilisationens fackelbärare i regionen:
"Den första av dessa förmågor handlar om att samspela med tiden. Jag menar inte att tiden i så stor utsträckning är viktig i den här staden. Det är precis tvärtom: i Gaza finns ett överflöd av tid, som du måste veta hur du ska förbruka, bli av med, på alla tänkbara vis, eftersom det inte finns några viktiga möten som binder dig till din kalender, inga särskilt heliga eller respekterade tider... Vad du än gör leder det i slutändan till samma sak: om natten kommer du, med en känsla av absolut meningslöshet, inte komma längre än till din kudde. Du kommer inte att kunna tänka på något annat än att fly från dig själv, det själv som oupphörligen frågar sig: hur länge? Och vad ska du göra imorgon? Och hur ska du tillbringa resten av livet?
Den andra förmågan är att glömma ordet framtid, eller att helt stryka det ur din vokabulär, eftersom det inte betyder något när det ställs emot den verklighet du bebor. Du kan inte tänka på vad du ska göra om en timme, eftersom så mycket förändras med ljusets hastighet, som du inte kan påverka: du skulle kunna falla offer för en förirrad kula som träffar dig i ditt hem eller på gatan, en kula ingen vet var den kommer ifrån. Kulor är verkligen oräkneliga dessa dagar och de viner omkring så häpnadsväckande fritt, att ditt liv skulle kunna ta slut hur enkelt som helst, och du skulle förvandlas till ännu en siffra, det senaste tillskottet till listan över offer för godtycklig skjutvapenanvändning...
Om du till exempel tänker att du ska avsluta ett projekt, ja då kommer du att upptäcka att det finns en hel del faktorer som kommer att försena avslutet - väghinder, en fullständig avsaknad av varor, till och med avsaknaden av en potentiell marknad, så att det landar på ruta ett igen, precis som med alla andra projekt du någonsin haft, och du får stå ut med din oförändrade verklighet. precis som den är, överväg inte att ändra något alls... Så många tekniker som bara du känner till, du som bor i den här staden, du som fulländar dem för varje dag, som förverkar din mänsklighet, dig själv, ditt innehåll. Du blir så skicklig på denna konstform att du förvandlas till en siffra, eller ett träd. Eller så har du blivit en varelse utan någon som helst relation till något alls, en varelse som är tvungen att fylla sina dagar på alla upptänkliga sätt, så att den kan påbörja ännu en dag, redo att förlora ännu mer av allt".
(Utdrag ur "Konsten att leva i Gaza", Somaya El Sousi, publicerad i nr 24/25 av tidningen Kritiker)
Dalia Taha är en annan av de palestinska poeterna. Hennes dikt "Ansikte nr. 2" får avsluta:
"barnet som dödades igår
har ett hål genom huvudet
efter kulan
var gång vinden blåser
hörs sorgflöjten vina
långt bortifrån
hans mor
har slitit ut sina ögon
för att fylla hålrummet
hon frågar och frågar
varför faller inga tårar ur mig
varför visslar mina händer
("Ansikte nr. 2", Dalia Taha, publicerad i nr 24/25 av tidningen Kritiker)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar