Jag fortsätter här den
serie inlägg om Palestina/Israel som jag skriver med anledning av Ship to Gazas/Estelles
snara ankomst till vattnen utanför Gaza.
Tidigare inlägg:
För många är roten till Palestina/Israel-konflikten att söka
i 1967 års krig och Israels ockupation av Västbanken, Gazaremsan, Golanhöjderna
och östra Jerusalem. Inte minst de ”nya historikerna” (Shlaim, Morris, Pappè,
Flapan m.fl.) har visat att 1948 års krig är betydligt viktigare att rikta
uppmärksamheten till. Naturligtvis är det som med all historia ett ständigt
pågående kontinuum av skeenden som påverkar vad som händer härnäst. 1967 års
krig föregicks förstås av ordkrig samt en oändlig rad av nålsticksprovokationer
och vedergällningsaktioner som avlöste varandra från båda sidor vilket till
slut utlöste det krig som, enligt Avi Shlaim, egentligen var oönskat av både
araber och israeler (A Shlaim s 236). Lösningen av konflikten Israel/Palestina
står hur som helst att söka i en uppgörelse som gör halt vid 1967 års gränser
snarare än 1947 års. Det är de under 1967 års krig ockuperade territorierna som
är framtiden för en eventuell palestinsk stat. Därför blir också Israels
bosättningspolitik så viktig för denna palestinska framtid och ett hinder för kommande
tvåstatslösningar.
1967 års krig
Den 4 juni 1967 fattade den israeliska regeringen emellertid
beslutet om att anfalla Egypten. Dagen efter började Israel bomba egyptiska
flygfält i det som brukar kallas sexdagarskriget. Längre än så tog det inte för
Israel att slå ut arabländernas flygstyrkor och därmed krossa sitt motstånd.
Enligt Avi Shlaim, som studerat officiella israeliska
dokument, var det ingen avsiktlig israelisk expansion av territoriet utan ett
självförsvarskrig som oväntat enkelt förde dem närmare ”drömgränsen” för Eretz Israel (det bibliska Israel som är
större än dagens Israel + de ockuperade territorierna tillsammans) (A Shlaim s
242).
Hur nära sanningen det än är uppstod förstås frågan vad som
skulle göras med detta område? Ett första fredsförslag, med tämligen återhållna
israeliska villkor, möttes av ett klart och samstämmigt nej från arabländerna.
Det blev troligen den knuff som hökar och järnmursförespråkare i det israeliska
lägret behövde. Den systematiska bosättningspolitiken på ockuperad mark tog sin
början och försvårade därmed möjligheten till en framtida tvåstatslösning och
normalisering av relationerna till palestinierna.
Ockupationen blev emellertid också början till en betydligt
mer kritisk hållning gentemot Israel än tidigare från det internationella
samfundet. FN:s säkerhetsråds resolution 242 (22 nov 1967) betonar att ”det
inte är tillåtet att skaffa sig territorium genom krig”, krävde de israeliska
truppernas tillbakadragande från ”territorier som ockuperats i konflikten” samt
”sluta påstå att det rådde krigstillstånd och respektera att man erkänner
suveräniteten, den territoriella integriteten och politiska självständigheten
hos varje stat i området”. Israel har tolkat resolutionen som att territorier
utan bestämd artikel lämnar dem frihet att välja vilka territorier de ska lämna.
Palestinska ockuperade
territorier
De ockuperade territorierna är Västbanken, Gaza och Östra Jerusalem. Israel ockuperade också
Sinai-halvön som senare återlämnades till Egypten1982 och Golanhöjderna som ännu inte lämnats tillbaka till Syrien. På Västbanken
och i Östra Jerusalem bor cirka en halv miljon bosättare, i strid med
internationell rätt.
Trots bl.a. FN:s och EU:s klara fördömanden av
bosättningarna och en mångårig kritik från världens alla hörn mot
bosättningspolitiken ökar bosättningarna och bosättarna i antal. Enligt EU Settlement Watch rapport från 2002
fanns då endast cirka 215.000 bosättare på Västbanken och 6.900 i Gazaremsan.
Gazaremsan har cirka 1,7 miljoner palestinska invånare och
fram till 2005 fanns cirka 7000 judiska bosättare som då drogs tillbaka. Det är
ett av världens mest tätt befolkade områden och den ”skyddsbarriär” som Israel
stängt in remsan bakom gör att området kan liknas vid en stor öppen
fängelseanstalt. Gaza står också under blockad och betraktas bl.a. av Sveriges
regering fortfarande därför som ockuperat.
Palestinierna på ockuperad mark lever under ett lapptäcke av
rättssystem, inklusive lokala lagar, israeliska lagar och militära beslut samt
internationell människorätt. Israeliska militärdomstolar har vidsträckta
befogenheter att godkänna internering av personer som arresterats av armén och
döma dem, ofta med hemliga bevis (S Nathan s 275). Det är, enligt fjärde
Genévekonventionen, förbjudet med diskriminering av de ockuperade men
bosättarna lyder alla under israelisk lag medan palestinierna alltså kan dömas
efter militära lagar och beslut.
Gröna linjen
Den gröna linjen kallas den vapenstilleståndslinje som Israel
och Jordanien kom överens om sinsemellan 1949, efter kriget året innan. Fram
till 1967 skilde Gröna linjen Israel från Västbanken som stod under jordansk
ockupation. Efter 1967 års krig ockuperade Israel Västbanken och betraktade
gränslinjen som upphävd och har, i strid med internationell rätt, flyttat ett
stort antal judiska bosättare till Västbanken. Utanför Israel betraktas Gröna
linjen som en rimlig framtida gräns mellan Israel och en framtida Palestinsk
stat. Den mur (”skyddsbarriär”) Israel låtit uppföra avviker dock betydligt
från linjen och annekterar i praktiken stora delar av Västbanken (S Nathan s
267).
"Muren avviker från
1967 års gröna linje för att innesluta bosättningar långt inne på Västbanken;
dessutom åtföljs den av en rad så kallade ´djupbarriärer´ och ´sterila
säkerhetszoner´ som sträcker sig ännu längre in i de palestinska områdena.
Dessa drag gör att muren inte bara är en ren gränsbarriär eller ett
säkerhetsstängsel, utan en teknologi för att separera och dominera i en komplex
situation präglad av bosättarkolonialism och ockupation... Muren svänger,
kränger och byter ofta tvärt riktning för att kunna omsluta bosättningar på
kullar och splittra palestinska samhällen, samtidigt som den skapar smala
förbindelselänkar mellan de många fickorna av israelisk-judisk närvaro på
Västbanken” (W Brown s 32).
Osloavtalet
Undertecknades 1993 av Israel och PLO i Vita Huset,
Washington, efter samtal i Oslo. Kallades Principdeklarationen och gav
palestinierna självstyre i en stor del av Gaza och i den lilla staden Jeriko på
Västbanken åtföljt av löften om israelisk militär reträtt från viktiga
palestinska befolkningscentra. Palestinierna hade 1999 kontroll över 40 % av
Västbanken och 70 % av Gaza, men antalet judiska bosättare på Västbanken
fördubblades till 200.000 under Osloperioden. Osloavtalets överenskommelser har
urholkats efter misslyckandet att nå ett slutgiltigt permanent avtal i Camp
David 2000 och Taba 2001. Frågan om flyktingars återvändanderätt eller skälig
kompensation för exproprierad mark/tillgångar avfärdades helt av Israel som på
sin höjd kunde sträcka sig till ett beklagande; ”The most we can do is to express our sorrow for the sufferings of the
refugees, the way we would for any accident or natural disaster” (Amnon
Kapeliouk, Le Monde Diplomatique). Vilket
inte ens innebär ett erkännande av att det skulle varit israelernas framfart
som var ”olyckan”.
Det finns de bedömare, bland andra Robert Fisk, som menar
att israeliska armén från början ville stjälpa avtalet för att ”släcka allt
hopp om en överenskommelse med palestinierna” (R Fisk s 446). Fisk var en av de
kritiker av Oslo-avtalet som såg avtalets ihålighet och förutsåg dess
misslyckande. Den övergångsstatus som gav Arafat en vag myndighet över ett
splittrat område (Gaza/Jeriko), den invecklade tidtabellen för Israels
tillbakadragande från övriga områden och den i avtalet uppskjutna lösningen på
problemen med de judiska bosättningarna, Jerusalems status och
återvändanderätten för de palestinska flyktingarna, gav Israel möjlighet att
förhala tillkomsten av och förminska storleken på ett framtida Palestina (R
Fisk s 430).
Osloavtalet, som slöts i hemlighet med PLO, blev en
strategisk seger för Israel som i avtalet kom ifrån förhandlingar direkt med
representanter från de ockuperade territorierna, som krävde att alla
diskussioner med Israel skulle baseras på FN:s Säkerhetsråds resolutioner 242 och
338. Bill Clinton hade tillfört internationell humanitär rätt som ramverk för
Oslo-diskussionerna vilket därmed förvandlade de ockuperade områdena till omstritt territorium och likställde de
israeliska anspråken på dem med de palestinska. Arafat levde i exil och var
obekant med den aktuella situationen på ockuperad mark och blev därmed en
”bättre” motpart för israelerna än de som levde mitt i den (D Gregory s 95). Edward Said påpekade i sin Politics of Dispossession att; ”neither Arafat nor any of his Palestinian
partners with the Israelis has ever seen an [illegal] settlement” (E Said s
xxxvi).
Här finns också en grogrund för den känsla av svek som fått
många palestinier att lita till Hamas istället för PLO:s efterträdare Fatah. Chafiq al-Hout, PLO:s ambassadör i
Libanon vid undertecknandet av avtalet, beklädde denna besvikelse i ord i ett
samtal med Robert Fisk:
”Han [Arafat] har
ändrat PLO:s stiftelseurkund, han har avstått från cirka tre miljoner
palestinska flyktingars rätt att återvända och allt detta gjordes i
hemlighet... Det är inte mitt PLO som existerar nu. Arafat ringde mig och
kallade mig ´bror´, men jag kan inte fortsätta. Jag sade till honom att
Palestinska nationella rådet inte hade sammanträtt för att diskutera det här.
Jag sade att vi inte kände till detaljerna i detta avtal. Det stod i FN:s
generalförsamlings resolution 194 från 1948 att palestinierna skulle kunna
återvända till sina hem i det som nu är Israel. Nu har Arafat gett upp det. Jag
har avgått. Jag är inte längre ambassadör” (R Fisk s 436).
Enligt bland andra historikern Avi Shlaim har Osloavtalet på flera sätt
förvärrat situationen i de ockuperade territorierna, framkallat extremistiskt
missnöje från båda sidor och blandat bort korten för palestinierna (min fria översättning av eng confounded) i
deras anspråk på en egen stat (A Shlaim s 530).
Bosättningspolitik och
förtryck
När man talar om 1948 års krig och 1967 års krig och
arabländerna glömmer man lätt att det utesluter palestinierna. Det vill säga de
människor som i flera generationer
befolkat det område som hette Palestina och som idag är till större delen
dagens Israel. De arabiska grannländerna Syrien, Jordanien och Egypten har
alltid haft egna intressen för ögonen och deras aktioner har sannerligen inte
alltid haft dessa palestiniers väl och ve som slutmål. Deras ständiga flykt
undan krig och repressalieattacker, förtryck och dagligt trakasseri och
materiella och ekonomiska vedermödor har emellertid uppmärksammats mer på
senare tid.
Enligt fjärde Genévekonventionen är det inte tillåtet för en
ockupationsmakt att expropriera mark på ockuperat område och att förflytta sin
egen befolkning till ockuperade områden. Ändå bor det kring en halv miljon
israeler på Västbanken och i Östra Jerusalem och cirka 30 % av de israeliska
bosättningarna låg 2007 på privatägd palestinsk mark.
Den israeliska repressionen har blivit vardag och i Israel
tycks majoriteten ha accepterat nödvändigheten av ”järnmurspolitik” gentemot
palestinierna även om det finns en opposition som inte är obetydlig. Derek
Gregory menar att kombinationen av bosättning, säkerhet och suveränitet blivit
en enhetlighet djupare än alla politiska och militära mål och börjat närma sig
ett ”existensiellt imperativ” (eng/”existential
imperative möjligen bättre översatt till en ”existentiell nödvändighet”) (D
Gregory s 79).
Framtidens röst
Det borde ligga i Israels säkerhetsintresse att säkra en
framtid med mer vänskapligt inställda grannar. En förtryckande ockupation och
militära kollektiva bestraffningsaktioner kan rimligen inte vara det bästa
sättet att åstadkomma detta. En av de mer framträdande förespråkarna emot
”järnmurspolitiken” i de ockuperade territorierna var Yeshayahu Leibowitz (avliden 1994). Den gamle redaktören för Encyclopaedia Hebraica och chefen för Hebrew University varnade länge för att
en permanent ockupation och fortsatt bosättning på den ockuperade marken skulle
leda mot fördärv för hans hemland Israel. I ett samtal med Robert Fisk utvecklade han sin syn på förutsättningarna för en
framtid i fred:
”Vi måste börja med grundläggande
fakta – bortom teori, bortom ideologi, till och med bortom tro. Vad gäller det
här landet som vi kallar Eretz Israel och de kallar ´Palestina`, finns det två
folk, båda är medvetna om i sina tankar – och känner i märgen – att det här
landet är deras land. Och man kan inte ändra eller korrigera historien...
Staten Israel kan bara fortsätta härska över ett annat folk med våld. Enda
alternativet är delning. Båda parter måste avsäga sig sitt anspråk på hela
landet. Delning är tekniskt svårt, och psykologiskt är det ännu svårare –
eftersom båda folken är fullt medvetna om att det här landet är deras land. Men
det är nödvändigt om vi ska kunna undvika en katastrof... Och om det inte blir
någon delning, om – om – den nuvarande situationen fortsätter är två
följder oundvikliga: internt blir staten Israel en fullfjädrad fascistisk stat
med koncentrationsläger inte bara för araberna utan också för judar som mig.
Och utåt får vi ett krig på liv och död mot araberna, med hela världens
medkänsla på den arabiska sidan. Den här katastrofen kan bara avvärjas genom
delning” (R Fisk s 442-443).
Tyvärr förefaller den nuvarande ledningen för Israel befinna
sig tämligen långt ifrån den här insiktsfulla ståndpunkten utan ägnar sig
istället åt förnekelse, vittvätt av sitt rykte och konfrontation.
Litteraturreferenser:
Brown, Wendy Inhägnade
stater, avtagande suveränitet Tankekraft 2011
Fisk, Robert Det stora
kriget för mänskligheten – Kampen om Mellanöstern Norstedts 2007
Gregory,
Derek The Colonial Present, Blackwell
2004
Nathan, Susan Ett
annat Israel – Min resa över den judisk-arabiska gränsen, Ordfront 2007
Said,
Edward The Politics of Dispossession: The
Struggle for Palestinian Self-determination 1969-1994 Pantheon 1994
Shlaim, Avi
The Iron Wall – Israel and the Arab World
Penguin Books 2001
