Carl Bildts rätt otydliga åsikt om sanktioner

Ryssland har svartlistat åtta svenskar från inresa till Ryssland och utrikesministern kräver en förklaring. Det hör naturligtvis diplomatin till att göra men svaret är inte så svårt att förutse. Det är naturligtvis en fånig åtgärd av ryssarna men Sverige var tidigt en av de pådrivande för sanktioner mot Ryssland vilket inbegrep reseförbud till EU. Så sent som i februari lades ytterligare 19 ryska medborgare till den tidigare listan som innehöll 28 företag och 132 personer. Det bör alltså ses som ett svar på detta. Lite märkligt med urvalet dock. Inte minst att Carl Bildts fru Anna Maria Corazza Bildt finns med på listan men inte Calle själv som varit en av de häftigaste rysskritikerna under hela Ukrainakrisen och även dessförinnan. 

Carl Bildts inställning till sanktioner är för övrigt en liten historia i sig. Entusiasmen för och tron på verkningsgraden av sådana verkar rätt nyckfull.

När det gällde Sydafrika var Moderaterna kraftfulla motståndare till sanktioner och i en motion vid mitten av 1980-talet med Carl Bildts namn överst protesterade de mot en utvidgning av dessa. Bland annat med motiveringen att de ”stred mot folkrätten”. Den 26/11 2011 i Ekots lördagsintervju svarade han så här på en fråga om han stod fast vid Moderaternas inställning:

”Jag har alltid varit rätt skeptisk mot sanktioner.”

I höstas hade han emellertid svängt helt om vilket framgick i en intervju till CNN där han beskrev sin åsikt om sanktionerna mot Ryssland:

”Det handlar om rätt betydande åtgärder som kommer att ha ganska stor inverkan på kritiska sektorer inom den ryska ekonomin”.

Det är rätt tydligt att Carl Bildt varit rätt otydlig om sin inställning till sanktioner. Möjligen kan han ha svängt igen nu. Det vore annars rätt typiskt Carl Bildt om han var lite avundsjuk på sin fru. Troligen skulle han se det som en ära att bli föremål för denna ovanliga uppmärksamhet från rysk sida. Det förefaller dock som att han tar det hela med ganska gott mod att döma av hans torrhumoristiska tweet:

”Jag ser att Kreml listat ut vem det är som bestämmer hemma hos oss”.

Ukraina upphäver mänskliga rättigheter i Donbass

I måndags (25/5-15) skrev det ukrainska parlamentets talman Volodymyr Groysman under ett dekret som förkunnade att Ukraina upphäver sina skyldigheter enligt Europakonventionen eller, som det formellt heter, Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Samt dessutom FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och Europeiska sociala stadgan. 

En förklarande not preciserar att det rör sig om områden som är föremål för militära operationer i Donbass. Detta dokument kan tolkas på flera sätt. Det kan ju ses som en förklaring att Ukraina vill men inte är kapabla att garantera dessa skydd i Donbass. Men det betyder också en form av klartecken för den ukrainska armén och regeringen att tillgripa metoder som bryter mot de ovan nämnda konventionerna.

Det här är bara ett av flera illavarslande tecken som på senare tid har visat att den ukrainska viljan att närma sig Europa har mindre med en känsla av värdegemenskap att göra än vad Kiev-regimen annars ofta gör gällande. Jag har nyligen i ett par inlägg berättat om de lagar som kriminaliserar en viss historiesyn eller att använda kommunistsymboler, vilket bland annat sägs inbegripa Lenin-citat. Upp till tio års fängelsestraff lär kunna utmätas, enligt bland andra den svenske historikern och Ukrainaexperten Pär-Anders Rudling.

Genom skapandet av ett Policyministerium (Ministry of Policy of Ukraine) i december har regeringen också skaffat sig ett organ för styrning av medieinnehållet under förevändningen att motverka rysk propaganda. Många ukrainska journalister protesterade högljutt men utan större intresse från omvärlden. Den ukrainska regeringen kallade det för att ”värna yttrandefriheten”.

Politiska förföljelser i det tysta

Det stora antal mord och ”självmord” som drabbat kommunister och tidigare medlemmar av Janukovytjs Regionernas Parti är en annan mer outredd del av den politiska förföljelsen i Ukraina. Ett tiotal mord i Kiev på ett antal kända företrädare för dessa partier har förvisso skapat rubriker och lett till spekulationer om vilka som är skyldiga. En högerextrem rörelse har tagit på sig ansvaret men kan lika väl vara ett sätt att visa sig ”duktiga”. I Kiev är många ukrainare övertygade om att den ryska säkerhetstjänsten är de skyldiga. För att misskreditera Porosjenko heter den tämligen långsökta logiken i det resonemanget.

Skadegörelse på kommunistpartiers lokala och regionala partikontor är vardagsmat numera. Anna-Lena Laurén berättade i SvD om hur Michail Kononovitj som är ordförande för kommunistiska ungdomsförbundet blev kidnappad och misshandlad ifjol och hur ett av deras kontor i Kiev blivit vandaliserat nyligen. Hans bror Alexander, som är ledare för Volyns komsomol och Ukrainas anti-fascistiska kommitté, blev i mars i år borförd på öppen gata. I ett sms till sin bror Michail hävdade han att han hölls av SBU, den ukrainska säkerhetstjänsten. Detta är bara enstaka av de mer dokumenterade fallen av förföljelser av kommunister, oftast genomförda av högerextrema grupper men troligen även av SBU. Polisens passivitet och ointresse för att utreda de brott som begås eller tendens att avskriva sannolika mord som självmord på lösa grunder visar hur som helst den ukrainska statens tysta deltagande. Förra sommaren gjordes försök att förbjuda kommunistpartiet vilket inte hindrade att de fick delta i höstens val. Men kampanjer som inbegrep fysiska angrepp gjorde det mycket svårt eller omöjligt för partiets kandidater att bedriva öppna och normala valkampanjer. 

Sannolikt är att dessa mord som media rapporterat om bara är skummet på ytan. Obekräftade uppgifter från oberoende källor vittnar om flera hundra mördade, saknade och arresterade kommunister runtom i landet och över tusen som flytt landet av rädsla för att råka ut för repressaliemord eller misshandel.

Det finns nog många som tycker att allt detta inte är så illavarslande. Kommunister är väl inte så mycket att sörja över?  Det var ju under kommunismen som människor i Ukraina förtrycktes och dess självständighetssträvanden kvästes. Ukraina är mitt i en frigörelseprocess från sitt gamla sovjetiska arv. Kanske måste en del casualties of war accepteras, resonerar nog en del. Men om det är allvarligt menat med yttrandefrihet och åsiktsfrihet bör dessa friheter gälla även kommunister.

Förföljelsen har dessutom pågått ända sedan Euromajdan-vintern 2014. Europaparlamentet antog redan i februari 2014 en resolution som uppmärksammade förföljelsen av kommunister. En av punkterna i resolutionen löd så här:

"Kommunistpartiets högkvarter i Ukraina har förstörts av radikala krafter på den politiska högerkanten och kommunistpartiet har förbjudits i vissa regioner i Ukraina. Minnesplatsen över andra världskriget och andra minnesplatser har förstörts."

Med anledning av bland annat detta riktade parlamentet följande uppmaning till de ukrainska övergångsinstitutionerna:

" ... att stå fast vid landets internationella åtaganden, särskilt med hänsyn till att landet är part i fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen och medlem av Europarådet, och att säkra en strikt respekt för de demokratiska rättigheterna och friheterna, de mänskliga rättigheterna, skyddet av minoriteter, pressfriheten samt mötes- och yttrandefriheten. Parlamentet uppmanar alla EU-institutioner och medlemsstaterna, såväl som andra utländska politiska aktörer, att inte bara uttrycka vädjanden i detta avseende, utan även göra alla former av ekonomiskt stöd till Ukraina beroende av respekten för dessa normer och åtaganden."

Det förefaller vara ett dokument som i stort sett fallit i glömska hos både EU och Ukraina.

Ekonomiskt stöd utan krav?

Under 2014 undertecknade EU och Ukraina ett avtal om ekonomisk och politiskt integration (EU-Ukraine Association Agreement) vilket, enligt EU, konstituerar en ny fas för Ukrainas relation med EU och som ersätter det tidigare EU-Ukraine Partnership and Cooperation Agreement. I det nya avtalet (vars text för övrigt utarbetades i samråd med den förre presidenten Janukovytj) står bland annat att EU:s assistans till Ukraina är kopplat till den reformagenda som framgår av avtalet. Basen för såväl inrikes- som utrikespolitik ska bygga på principer om respekten för mänskliga rättigheter, fundamentala friheter och rättssäkerhet, säger avtalet vidare. En löpande översyn av måluppfyllelsen enligt avtalet ska göras, heter det också.

Av EU-kommissionens hemsida framgår att EU sedan förra året levererat ekonomiskt stöd av aldrig tidigare skådade nivåer till Ukraina för att hjälpa dem att reformera landet. I mars förra året satsade EU 11 miljarder Euro för att stötta den politiska, ekonomiska och finansiella stabiliteten och också beviljat lån och garantier på cirka 6 miljarder Euro. Det gör EU till den största bidragsgivaren till Ukraina.

IMF har beviljat ett nödlån på 17.5 miljarder US-dollar och kopplat detta till ett stödprogram för Ukraina där en rad bilaterala nödlån och garantier ingår, bland annat från Sverige. Enligt en artikel i SvD Näringsliv betonar den ukrainsk-amerikanska finansministern Natalie Jaresko att dessa pengar är viktiga men att EU:s löften under toppmötet i Riga nyligen att fortsätta stödja Ukraina är ännu viktigare. Det visar, enligt Jaresko, att Ukraina inte bara är en del av det östliga partnerskapet utan ”i en unik relation med EU”.

Såvitt jag kan utläsa utgör upphävandet av de mänskliga rättigheterna och fundamentala friheterna i öst ett direkt brott mot Associationsavtalet. Inte heller följer utvecklingen i övrigt – med lagstiftning om historieskrivning och användande av politiska symboler, förföljelser av oppositionella och styrning av medieinnehåll – de principer som enligt avtalet ska genomsyra den ukrainska politiken. Ändå fortsätter den ekonomiska stödgivningen med löften om fortsatt stöd till synes utan villkor.

Det är en linje som jag tror riskerar att slita sönder Ukraina. Förutsättningarna för en reparation av relationen mellan de oppositionella i Donbass och Kiev-regeringen ser nu sämre ut än någonsin.

OECD och IMF går om Socialdemokraterna till vänster?

OECD-rapporten ”In it together – Why less inequality benefits all” har blivit mycket uppmärksammad. Denna institution kan ses som en tankesmedja för ekonomisk utveckling i demokratiska länder med marknadsekonomi. Därför röner det viss förvåning när de nu bryter mot de senaste decenniernas nyliberala recept istället förordar åtgärder för att främja jämlikhet och att stimulera ekonomin med offentliga satsningar. Borta är talet om åtstramningspolitik för att öka incitamenten att arbeta som tidigare predikats. Gapet mellan rika och fattiga har ökat vilket på lång sikt hämmar tillväxt, menar de. Men lyfter också fram sociala och politiska konsekvenser orsakade av den växande inkomstklyftan. De ger också förslag till lösningar; satsning på jämställdhet mellan kvinnor och män, förbättring av arbetsplatssituationen vilket inbegriper en minskning av tillfälliga anställningar (non-standard jobs) samt satsning på utbildning och fortbildning.

IMF är en kanske ännu mäktigare marknadsekonomisk institution. De sitter ju bokstavligt talat på pengarna till ekonomisk utveckling för många länder. Där har också resonemangen förts i helt nya tongångar på senare tid. Till och med starka fackföreningar lyfts nu fram som en plusfaktor för ett ekonomiskt hållbart samhälle. Dess högsta chef Christine Lagarde talar om en ny inkluderande kapitalism:

“Most recently, however, capitalism has been characterized by “excess”—in risk-taking, leverage, opacity, complexity, and compensation. It led to massive destruction of value. It has also been associated with high unemployment, rising social tensions, and growing political disillusion – all of this happening in the wake of the Great Recession.”

Att de allra rikaste själva har svårt att se några problem med sina enorma kapitalinkomster fick vi se prov på i den brittiska dokumentären ”De superrika” som nyligen visats av SvT. En procent av världens befolkning lever i en egen bubbla och det är helt naturligt att de inte vill att någon sticker hål på den. Nålarna börjar emellertid närma sig från alla håll vilket förstås bör vara oroväckande för dessa ekonomiska rojaliteter. Till och med i kapitalismens högborg USA vässas nålspetsar.

”Wealth does not trickle down, it trickles up. It trickles from everyone else to those who are rich.”

Det är inte Thomas Piketty som sagt detta utan den amerikanska senatorn Elizabeth Warren när hon mötte just Piketty i ett offentligt framträdande för ett år sedan. Jo, hans doktrin har ”tricklat upp” ända till amerikanska senaten och till Vita Huset där Barack Obama har utnämnt kampen mot inkomstklyftorna till vår tids utmaning och utsett höjda minimilöner och rättvisare arbetsplatser till nyckelfaktorer för att få fart på tillväxten.

Just Thomas Piketty är den stora pop-ekonomen just nu. Hans huvudsakliga tes är att kapitalavkastningen för tillfället är mycket högre än ekonomins tillväxttakt vilket leder till en spiral där kapitalackumulationen i toppen går mycket snabbare än ekonomins tillväxttakt. Vilket gör klyftan mellan de rikaste och fattigaste allt större. Detta är förstås en tes som är mycket användbar för den som vill beskatta förmögna och låta detta finansiera offentliga satsningar på tillväxten. På samma sätt som tidigare paradigmskiften har kunnat genomföras med stöd hos ekonomers teorier (Keynes, Friedman) skulle Piketty mycket väl kunna ge ammunition till politiker som vill bryta med nyliberalismens gränslösa kapitalism och bädda för en grandios come-back på stora scenen för staten. Här finns vad som i statsvetenskapliga sammanhang brukar kallas ett möjligheternas öppna fönster, vilket låter bättre på engelska; a window of opportunity.

Läget är onekligen mer gynnsamt än på många decennier för att bedriva en offensiv traditionellt socialdemokratisk politik. Kombinerat med den historiskt låga räntesatsen förefaller det därför väldigt märkligt om inte socialdemokratin griper detta tillfälle i flykten, nu när de har regeringsmakten. När de flesta förväntar sig en offensiv låter dock Stefan Löfven märkbart defensiv i sitt inledningstal till den nu pågående kongressen där han talar om upphandling, att inte äventyra statsfinanserna och om pragmatism. Förvisso en realitet för minoritetsregeringen men vad är makten till för om inte den används för egna politikens genomdrivande?

Det är förstås DÖ som spökar även för Socialdemokratin. Att provocera oppositionen alltför mycket riskerar att spräcka överenskommelsen och omöjliggöra framtida regeringsbudgetar. Själv funderar jag över om det inte vore bättre för S att ta risken? Spricker det får väl regeringen utlysa det nyval som såg ut att bli lösningen redan i vintras. Det skulle ge S en möjlighet att bedriva en offensiv och aggressiv valkampanj som hämtar stöd och ammunition hos OECD, IMF och ledande ekonomer för en ny ”enda vägens politik”.

Ännu vet vi förstås inte vad kongressen säger. Jag tror mig dock kunna gissa. Pragmatismen lär segra och de stora visionerna och paradigmskiftet får vänta. Frågan är bara om fönstret kommer vara öppet tillräckligt länge...?

Sverige borde sätta press på Ukrainas regering

Det här inlägget har också publicerats som en debattartikel i Dagens ETC 27/5.

 Den 15 maj undertecknade den ukrainske presidenten Porosjenko de kontroversiella lagförslag som parlamentet antog tidigare i vår som innebär att det blir kriminellt att använda nazistiska och kommunistiska symboler och att förneka såväl nazist- som Sovjetregimens ”kriminella natur”.  Men kanske allra mest kontroversiellt är förklarandet av de ultranationalistiska självständighetsrörelserna OUN/UPA som oantastliga. Det blir olagligt att beskriva dem som annat än nationens hjältar trots deras väl dokumenterade samröre med Nazityskland, delaktighet i judepogromer och etniska rensning av hundratusentals polacker. Att skända eller visa brist på aktning för dessa rörelser kriminaliseras.

Historiker och journalister, OSSE:s representant för mediefrihet Dunja Mijatovic, Ukrainska människorättsorganisationer, The Holocaust Museum i Washington och Simon Wiesenthal-centret har alla vädjat till presidenten att inte falla för frestelsen att införa lagar som begränsar yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Uppenbarligen utan effekt.

De ukrainska makthavarna verkar tro att en rejäl avsovjetifiering ska föra Ukraina närmare Europa och har samtidigt lagfäst vilken historieskrivning som ”gäller”. En sorglig ironi då vi alla vet att det var en sovjetisk paradgren att bekämpa åsikter med totalitära metoder och att ägna sig åt historierevisionism. Dessa lagar ser snarare ut som ett närmande till gamla Sovjet eller för den delen nuvarande Ryssland som har liknande lagar om ”historieförfalskning”.

Allt detta känns ”deprimerande bekant”, säger också Halya Coynash, människorättsaktivist från Kharkiv, i en artikel länkad av Kyiv Post. Hon påpekar att lagarna innebär att åsikter som många ukrainare verkligen hyser kriminaliseras. Ett stort antal ukrainare tystas eller tvingas bryta mot lagen för att uttrycka sin åsikt. Journalister kommer att idka självcensur och ansvariga utgivare undvika publicering av kritiska artiklar. Hur kan en öppen debatt om nationen föras när mer än hälften av befolkningen är negativt inställda till OUN/UPA, vilket en färsk undersökning visat? En uppfattning som nu är kriminaliserad. Samtidigt som de ukrainska makthavarna säger sig vilja omfattas av ”europeiska värderingar” som yttrandefrihet, åsiktsfrihet och pressfrihet. Porosjenko har till och med yttrat att frontlinjen för dessa värderingar går i Ukraina. Nu har han själv, med ett penndrag, förflyttat denna linje västerut.

Framför allt tror jag att Porosjenko härmed också sagt farväl till Donbass. Hur tänker han sig annars att de oppositionella där ska känna sig delaktiga i byggandet av det nya Ukraina? Hur tänker han att de ska reagera på den politiska centralstyrning och historierevision som dessa lagar innebär? Vad finns då kvar att bygga på för de krafter som ändå fortfarande vill se ett enat Ukraina där de politiska motsättningarna läggs åt sidan för att med kompromissvilliga och fredliga lösningar lätta på spänningarna och gå vidare, tillsammans?

Ukraina behöver vårt stöd mer än någonsin, har Margot Wallström nyligen sagt. Förhoppningsvis innebär detta även ett visst mått av kravställande på den ukrainska regeringen. Exempelvis att i handling visa att de står bakom det som i Lissabonfördragets artikel 2 kallas för ”Unionens värden”. Bland annat respekten för frihet, demokrati och de mänskliga rättigheterna.

Organiserad desinformation om tiggeri

Vi tycks ha fått ett nytt samhällsproblem. Ett som förvisso drabbar endast en begränsad grupp men för denna bör problemet vara tillräckligt stort att det finns skäl att göra något åt det. Kanske kan krafttag efterlysas från den nya röd-gröna regeringen? Eller har den möjligen inte uppfattat problemet eftersom där inte finns någon som tillhör den drabbade gruppen? Jag tänker på den organiserade form av desinformation avseende organiserat tiggeri som ökat i styrka på senare tid. Den organiserade desinformationskampanjen bedrivs främst från partikanslier och mediehus men också från myndighetshåll.

Sverigedemokraternas affischkampanj under EU-valrörelsen med texten ”Stoppa det organiserade tiggeriet” kritiserades från många håll och påståendet bemöttes då på ett sätt som borde ha gjort att det förpassats till sverigedemokraters slutna möten. Nationella samordnaren i kampen mot hemlöshet avfärdade problembeskrivningen och flera i frågan centralt placerade poliser gjorde detsamma. Allt tydde på att detta var en typ av vandringshistoria eller folkskröna som populistiskt plockats upp av SD eftersom det passade väl in i deras invandringsfientliga linje och kategoriserande människosyn. 

Men tidigt i våras klev så två framträdande Moderater - Beatrice Ask och Tomas Tobé - fram och föreslog ”förbud för organiserat tiggeri”. De betonade i sin debattartikel i DN att de inte ville förbjuda någon att tigga men att de inte ville acceptera ”ett omfattande och organiserat tiggeri i hela landet”. 

Häromdagen kunde vi också läsa i Dagens Industri om uppgifter från polisen i Gävleborgs län som hävdade att ”tiggeriet är organiserat”. Den här ”nyheten” hade de snappat upp från tidningen Hela Hälsingland där det framkommer sensationella påståenden från poliskällor. Det organiserade tiggeriet i Hälsingland omsätter årligen miljonbelopp hävdade dessa. En campingplats uppgavs vara bebodd av 150 EU-migranter i ett och ett halvt år och dessa skulle ha betalat avgifter till campingägaren som skulle kräva miljoninkomster. En snabb kontroll av uppgifterna av Nyheter24 visade att uppgifterna inte stämde. Alla siffror var överdrivna. 40 EU-migranter hade bott på campingen i ett halvår och några miljonbelopp hade inte campingägaren sett till. Dessutom avfärdade han helt misstankarna om att något organiserat tiggeri skulle förekomma. Det hela byggde således på ren spekulation. Men DI backar inte utan skriver en ledare med titeln ”Förbjud tiggeriet”. Där betonas att misstanken om organiserat tiggeri kvarstår. Det är bara lite ”diffust” eller ”svårt att bevisa och definiera”. Så därför är det lika bra att helt förbjuda tiggeri tycker ledarskribenten. Alltså för att komma åt den där organiseringen som är så svår att definiera och bevisa.

För ett par dagar sedan skriver också Erik Hagström i SvD en ledare där han hävdar att det ”förekommer kriminalitet i samband med organisering av tiggeri”. Detta må ju vara hänt. Men det antyder också att det redan finns lagar som kan användas. Om någon ägnar sig åt människohandel, agerar hallick åt någon eller stjäl eller vilka brott det än är som försiggår i samband med tiggeri så är det mycket riktigt kriminellt redan. Inget hindrar polis och åklagare att lagföra personer som gör sig skyldiga till brott.

Nu visar också justitieminister Morgan Johansson tecken på en ”lyhördhet” för signaler om det förmenta problemet med ”organiserat tiggeri”. Närmast kommer kanske den från folkpartisten Erik Ullenhag som i sin tur säger sig ha fått ”signaler om att det kommit in mer av hårdföra personer som använder sig av fattiga människors situation” och vill se över lagen om människohandel för att komma åt detta. Vilket alltså justitieministern tagit åt sig. Det är förvisso lovvärt att hindra hårdingar att utnyttja fattiga människor och om det finns luckor i tillämpliga lagar att täppa till för att komma åt dessa individer ser jag inget särskilt kontroversiellt i det. Signalernas ursprung lär dock vara den färske nationella samordnare för tiggeri, Martin Valfridsson. Det framkommer dock inte om herrarna Ullenhag och Johansson undersökt eventuella luckor i uppgiftslämnarens berättelse. Kanske bör det annars vara den första åtgärden? Dessutom är användandet av begreppet organiserat tiggeri - inte minst som det används i media – väldigt svepande.

När fenomenet organiserat tiggeri ska definieras får vi ständigt svävande svar på vad det egentligen är som avses. Antingen ges exempel på tämligen okontroversiella företeelser eller exempel på olika former av kriminalitet. Det vill säga sådant som redan är olagligt och vi har möjlighet att beivra. Att tvinga människor att tigga är olagligt. Att själv känna sig tvungen att tigga är inte olagligt och det vore absurt om det vore. 

Så frågan är vad som döljer sig bakom själva begreppet organiserat tiggeri? Vad är det specifika med detta s.k. problem? Att tiggare samlas för att fördela områden sinsemellan eller hjälper varandra med skjuts eller lägger pengar i en gemensam kassa? Hur kommer vi åt detta utan att skapa monstruösa lagar som gör det omöjligt för idrottsföreningar, välgörenhetsorganisationer och solidaritetsrörelser att idka insamlingsarbete? Eller är det att bosättningar uppstår på kommunal och privat mark? Det finns redan möjlighet att avhysa personer och det sker också avhysningar titt som tätt i alla delar av landet. Eller ska allemansrätten inskränkas? Vill vi verkligen det? 

Det är lite skrämmande att notera hur den här hysterin kring det ”organiserade tiggeriet” har gått från vandringshistoria till populistiskt valfläsk och nu till lagförslag på bara något år.

Det uppstod för ungefär hundra år sedan en skröna om att zigenare (jo, det var den termen som användes) ägde stenhus i Göteborg. Jag har verkligen ingen aning om hur den uppstod men romer fick gång på gång försöka bevisa sin ”oskuld”. Nu varken var det eller är olagligt att äga stenhus i Göteborg, men poängen med historien var förstås att visa att romer minsann inte alls var så fattiga utan istället så rika att de kunde köpa stenhus... åtminstone i Göteborg. Varför ägandet av stenhus begränsades geografiskt till just Göteborg är såvitt jag vet aldrig heller klarlagt men med skrönor är det ju så att de sällan tarvar särskilt mycket förklaring. Det är liksom ett ”välkänt faktum” som återberättats av en kusins bekant som har en god vän i Göteborg eller något liknande.

Nå, den där skrönan trodde jag var död och begraven tills en äldre släkting visste att berätta att romer inte alls var så fattiga och att många ägde stenhus i Göteborg. Skrönor är ibland sällsamt långlivade. Så möjligen får romer och vi andra leva med skrönan om organiserat tiggeri länge än. Förhoppningsvis inte lika länge som stenhusskrönan. Det kan ju möjligen accepteras om skrönan begränsar sig till att komma från äldre släktingar. Men vi borde kunna förvänta oss att slippa få höra den om och om igen från journalister vars utbildning innehåller kunskap om källkritik eller från partikansliernas mest erfarna politiker. Det liknar vad jag lite tillspetsat vill kalla organiserad desinformation om tiggeri.

Men Erik Hagströms ledare visar vad det egentligen handlar om. Att skapa en lag som gör det kriminellt med organiserat tiggeri är naturligtvis helt irrelevant om man vill komma åt kriminaliteten som förekommer ”i samband med tiggeri”. Det enda en sådan lag skulle åstadkomma vore att ge upphöjd legitimitet åt uppfattningen att romer minsann inte är så fattiga utan tjänar miljoner på sitt tiggande. Alltså samma sensmoral som i skrönan om stenhus i Göteborg.

Vad jag främst vänder mig emot här är alltså den diskursiva praktiken. Huruvida denna skapar den sociala praktiken eller inte tvista ännu de lärde, som det heter. Men det finns en viss samsyn kring att ett visst sätt att tala om och förstå världen också påverkar vilka beslut som tas. Det skulle också kunna beskrivas som att politiker och medier innehar ett problemformuleringsprivilegium. Det är egentligen inte särskilt märkligt om en tänker efter. Men det kräver ett visst ansvar hur det hanteras.

Det vore därför dags att sansa ned sig och sakligt diskutera varje problem för sig och inte ägna sig åt denna organiserade desinformationskampanj om organiserat tiggeri.

Kriget som inte finns har blivit officiellt - åtminstone i Ukraina

Det är lite märkligt hur den väpnade konflikten i Ukraina oftast beskrivs. Även jag själv lyckades just precis undvika det där ordet som ingen vill använda; krig. Rysslands annektering av Krim inleddes genom att låta soldater ta kontrollen över viktiga hållpunkter och på några dagar helt enkelt ta över administrationen av halvön. Men soldater var de ju inte. ”Små gröna män” blev snabbt epitetet i västmedia. Eller ”artiga människor”, som myntades bland Krimborna själva, eftersom de höll sig i bakgrunden och lät lokala miliser göra smutsjobben, enligt Kalle Kniivilä i boken Krim tillhör oss.

Den ryska diplomatisk linjen genom hela den ukrainska konflikten har därefter varit att den är helt intern och att de själva inte utgör någon part i densamma. De ryska soldater som deltar i striderna på separatisternas sida är alla frivilliga, har de bestämt hävdat. För att undvika det där drastiska steget mot regelrätt krig har det personella stödet maskerats som ”semestrande” soldater som spenderar sin ledighet genom att använda sina vapen i Ukraina. Detta gäller naturligtvis också de två ryska soldater som nu tillfångatagits av ukrainska armén och vistas på ukrainskt sjukhus.

Ukrainarna å sin sida har också envist hävdat att de inte utkämpar något krig utan ägnar sig åt ”antiterroristoperationer”. ATO har blivit den vedertagna beteckningen för vad som rimligen borde kallas inbördeskrig. Konsekvensen av den här ukrainsk-ryska hållningen blir för de nu tillfångatagna soldaterna att de kommer att ställas inför rätta för terrorism.

Det måste därför betraktas som smått sensationellt när nu president Porosjenko i en intervju med BBC säger att landet nu befinner sig i krig med Ryssland och att den ukrainska armén förbereder sig för en rysk offensiv. Ordagrant formulerar han det så här:

”Can I be absolutely clear with you, this is not a fight with Russian-backed separatists, this is real war with Russia”

Så varför den här öppna ”krigsförklaringen” just nu? Troligen kastas den inte fram helt slumpmässigt. I den BBC-intervju där Porosjenko yttrar den får han också en följdfråga om det oroar honom att det framkommit spekulationer om en ny relation mellan USA och Ryssland och att den amerikanska viljan att göra upp med ryssarna kan ske på Ukrainas bekostnad. Porosjenko svarar naturligtvis bestämt att han litar på amerikanarna. Men han har säkerligen anledning att vara orolig. Stödet för den nuvarande Kiev-regimen förefaller onekligen ha börjat vackla bland såväl EU-länder som hos den amerikanska Obama-administrationen. Sanktionerna mot Ryssland börjar bli dyrbara även i Väst och miljarderna som pumpas in i Ukraina tycks slukas av ett stort svart hål. Många företrädare för EU-länder börjar fråga sig om Ukraina är värt det. Åtminstone inte med den nuvarande regimen.

Kanske är det därför Porosjenko nu talar väldigt högt om öppet krig med Ryssland och sin rädsla för en rysk offensiv? Inte kan väl västvärlden överge honom i ett sådant läge? Är det sista halmstrået att försöka klamra sig fast vid rollen som den stora försvararen av - med hans egna ord – inte bara det egna territoriet utan också frihet, demokrati och europeiska värderingar? Om USA och EU inte längre uppfattar att den frontlinjen finns i Ukraina, hur stort är intresset då för landet och för Porosjenko?

Ukraina frigör sig från sin storebror och kräver en ny

Jag har svårt att släppa detta med att Ukraina har antagit nya lagar som kriminaliserar en viss historiesyn och kommunistiska och nazistiska symboler. Som jag skrev nyligen lär det föra Ukraina längre från EU (eller bör göra det i vart fall) och framför allt föra Donbass närmare Ryssland. Det som är så fascinerande, förbryllande och samtidigt frustrerande är att så många ukrainare själva tycks tro att de nya lagarna innebär det motsatta. Åtminstone avseende närmandet till Europa och de europeiska värderingarna, som de själva så ofta talar så varmt om. Själv tror jag detta beror främst på att sättet att tänka är så starkt präglat av Sovjet-erans sätt att tänka. Som jag skrev i ett inlägg nyligen förefaller de flesta ukrainare fortfarande tillhöra arten Homo Sovjeticus. Det finns en vana vid att regera och regeras enligt ett visst mönster och med vissa metoder där just förbud och centralstyrning av tänkandet är bärande inslag.

Ytterligare en aspekt av detta kom till mig idag då jag tänkte på hur företrädare för den ukrainska regeringen, som bland andra premiärminister Arsenij Jatsenjuk, till EU klagat på hur mycket pengar som dessa satsar på Grekland i förhållande till Ukraina. En del EU-företrädare har försiktigt påpekat för honom att EU:s satsning på Ukraina är den största som gjorts på ett icke-medlemsland. Men det tycks alltså inte vara nog. Ukraina vill bli fullt ut försörjt av EU. Jag kan inte låta bli att tänka att det handlar om en djupt liggande vana, en undermedveten reflex, att söka hjälp från en ”storebror”. En undermedveten önskan, på gränsen till krav, att bli omhändertaget.

Uppenbarligen tror den nuvarande Kiev-regimen att dessa nya förbudslagar för dem närmare sin nye storebror eftersom den tar avstånd från sin gamla. Rimligen bör det vara tvärtom. Eller tänker jag kanske helt bakvänt här? Är det ett visst mått av självbedrägeri jag ägnar mig åt? Kanske är det Europa som har förändrats i totalitär riktning? Är det möjligen så att det är den europeiska inställningen till de högt aktade värderingar som innefattar yttrandefrihet, åsiktsfrihet och pluralism som EU och de flesta andra europeiska länder svurit sig så bundna vid sakta men säkert har tömts på sitt innehåll? Kanske har John Pilger rätt när han säger att den sekulära liberalismens största triumf är ”skapandet av illusionen om fri och öppen information”...(?)

Det är i alla fall svårt att göra sig helt fri från misstanken att det avseende Ukraina finns en amerikansk/europeisk underliggande, säkerhetspolitisk och marknadsekonomisk plan för landet som verkar parallellt med den offentliga EU-politiken?

Det ukrainska politiska informationsministeriet Ministry of Policy of Ukraine är ett regeringsorgan som skapades i början av december av den nyvalda regeringen efter valet i höstas är . Dess främsta mål är att kontraslå mot ”rysk informationsaggression”. Det uttalade syftet med ministeriet är att motverka rysk propaganda och ”ofullständig, utdaterad och oriktig information”. Det kallas, med ett Orwellskt språkbruk, för att ”värna yttrandefriheten”. Som så mycket annat som händer i ukrainsk inrikespolitik drog inte detta särskilt mycket uppmärksamhet till sig bland västvärldens media trots att det väckte protester bland ukrainska massmedia där kritiska röster jämförde det nya ministeriet med just Orwells Ministry of Truth (från dystopin ”1984”). Journalister i Ukraina oroade sig för styrning av medieinnehållet och en del röster höjdes för att i värsta fall ta till gatuprotester om inte ministeriet upplöstes. Reportrar utan Gränser publicerade förvisso ett uttalande i protest mot ministeriet vilket passerat tämligen obemärkt förbi radarn hos både svenska journalister som den ukrainska regeringen. Dess ordförande uttryckte protesten så här:

“In a democratic society, the media should not be regulated by the government. The creation of an information ministry is the worst of all possible responses to the serious challenges that the government is facing.”

Adam Nathan är ett av de utländska inslagen i den nuvarande ukrainska regeringen. Han är britt och tidigare BBC-researcher och medlem av UK Defence Forum. Numera arbetar han inom detta informationsministerium. I arbetsuppgifterna för det nya ministeriet ingår uppenbarligen också att föra ukrainska regeringens talan i förhandlingar med EU. Så här skrev han efter EU-konferensen om internationell support för Ukraina i slutet av april:

” The EU made its position clear this week at "International Support for Ukraine" conference, when EU Commission President Jean-Claude Juncker said that a "contract had been signed" and that increased support would only come in direct relation to progress in reforms. For this Ukraine should grateful, is the subtext. But as Yatsenyuk pointed out to an audience of EU member state dignitaries at a conference where zero new money was pledged for Ukraine from the EU, total aid to Ukraine to date amounts to billion whereas more than 0 [Sic] billion has been spent on bailing out Greece.”

Han fortsätter med att lägga ut texten för EU och IMF hur de måste agera för att möjliggöra för den ukrainska regeringen att behålla makten;

”And with the impact of reforms dragging down the People's Front poll ratings and local elections due in October, it is more than a cliché to say that there is no point in being popular in Brussels when you are out of office back home.”

Han syftar alltså på premiärminister Jatsenjuks parti Folkfronten som tappar i popularitet i takt med att svångremspolitiken blir allt mer kännbar för det folk som partiet sägs representera. Vill man vara lite elak kan man säga att det var ju detta de slogs för på Majdan. Förväntningarna kanske har kommit på skam men det har ju förstås att göra med hur dessa byggts upp. Här kan man fråga sig vem som har lurat vem? Och enligt vilka syften?

I den ukrainska regeringen sitter också tre utländska ministrar som på ett mycket ovanligt sätt gavs ukrainskt medborgarskap - bara timmar före utnämnandet av dem - för att beredas plats enligt det konstitutionella regelverket. Bland dem finansminister Natalie Jaresko, en amerikanska med ukrainska rötter som tidigare arbetat åt den amerikanska staten och för olika investeringsfonder i Kiev. Samt ministern för ekonomisk utveckling och handel, litauern Aivaras Abromavicius, som tidigare varit anställd inom Swedbanksfären och åt East Capital, en svensk investeringsfond med inriktning på ”uppåtgående marknader” i öst. 

Ska EU och USA nu ”rulla in” i Ukraina kanske det är bäst med asfaltläggare som vet vad som efterfrågas? Porosjenko sägs personligen ha valt ut dessa tre och valet - enligt bland andra Bloomberg News - lär ha gjorts med ett underliggande budskap: ”Ukraina har för avsikt att vara en allierad till USA och en god IMF-klient”. 

Alldeles nyligen bildades också ett Internationellt konsultativt råd (International Advisory Council on reforms). Det är tänkt att ge råd om reformer och öka det internationella stödet för Ukraina. På namnlistan över dess medlemmar finns bland andra den georgiske före detta presidenten och NATO-vännen Mikhail Saakashvili, som är under utredning av georgisk åklagare för överträdelse av befogenheter som president, samt vår egen före detta utrikesminister Carl Bildt, en av de främsta antiryska krigshetsarna i väst. Dessa båda är också inblandade i en mutaffär och har haft täta personliga kontakter. På listan finns också den svenske ekonomen Anders Åslund, som tidigare varit rådgivare åt Boris Jeltsin och enligt vissa bedömare genom sin ”chockterapi” indirekt delansvarig för skapandet av oligarkväldet i Ryssland. John McCain, den amerikanske republikanen och tidigare presidentkandidaten som eldade på massorna på Majdan i december 2013, har däremot sett sig tvungen att tacka nej. Det är med andra ord en alldeles särskild sorts konsultationer som kan tänkas komma från detta råd.

De personella banden till EU och USA är alltså många. Väst har investerat en hel del i den nuvarande ukrainska regeringen. Inte bara pengar utan också säkerhetspolitiska och ekonomiska intressen.
Då är det naturligtvis illa om planen störs av skador för denna regerings image och legitimitet. På så vis är beslutet om förbudslagarna aningen förbryllande.  Antingen har de europeiska och amerikanska rådgivarna gjort ett dåligt jobb eller också är brytningen av alla ryska/sovjetiska band helt enligt planen, även de historiska. Ingetdera av alternativen är förstås något vidare gångbart som material för den antiryska agitation som mediehusen också satsat mycket på att ägna sig åt. Här finns även trovärdighet och prestige investerat.

Den slutliga, något provokativa, frågan är då om det möjligen är så man ska tolka den öronbedövande tystnaden från europeiska politiker och medier nu när Ukraina tagit beslut om att lagstadga vad folket ska tycka och tänka? 

Porosjenko har just skrivit på förbudslagarna – Farväl till Donbass!

Jag letar förgäves i min morgontidning efter minsta notis om den nyhet jag nåddes av via ryska nätnyhetssajten Sputnik. Det vill säga att Ukrainas president Porosjenko under fredagen skulle ha godkänt de kontroversiella lagar som förbjuder nazism och kommunism och som gör det kriminellt att kritisera de ukrainska motståndsrörelserna OUN/UPA. Jag skrev om detta igår och hade då ett litet men ändå hopp att han möjligen skulle avstå. Kanske skulle han tagit intryck av den imponerande samling ukrainska och europeiska historiker som skickat brev till honom eller av protesterna från Simon Wiesenthal-centret eller från de polska politiker som vanligtvis genom hela den ukrainska krisen varit så nära bundsförvanter. Tydligen blev det inre politiska trycket mer avgörande för presidenten. Parlamentet som rekommenderat honom att skriva under gjorde det med förkrossande röstsiffror, 254 mot 0. 

Möjligen tror han verkligen också det som många andra i Ukraina tror, nämligen att detta för Ukraina närmare Europa. Själv tror jag snarare att det för Donbass närmare Ryssland. Att det han skrivit under nu är den definitiva, lagstadgade bekräftelsen för alla ukrainare som opponerar sig mot centralregeringen i Kiev att de inte är önskvärda i landet och att enda möjligheten är att bryta sig ur, öppna eget eller låta sig upptas av Ryssland, precis som Krim. Det är emellertid ingen knivskarp gräns som skär genom Ukraina vad gäller åsikterna om kommunismen, Ryssland och sannerligen inte heller om OUN/UPA. Det är förvånansvärt ofta man även i västra Ukraina får höra att allt var mycket bättre under Sovjet-eran om man frågar ukrainare över femtio år. Det är inte dessa som vill radera i den ukrainska historien och lagstifta hur den ska skrivas. Däremot måste de kanske i fortsättningen välja sina ord ännu noggrannare. För att inte ställas inför domstol.

Det enda mediainslag från väst som jag hittar på nätet i skrivande stund (söndag morgon) är från BBC. De har i ett kort reportage kommenterat lagarna och intervjuat unga människor som promenerar i området kring Moderlandsstatyn i Kiev, ett av de monument som - om lagen nu ska följas – kommer att vältas över ända vilket bara det lär framkalla protester då det är en berömd silhuett i huvudstaden. De unga människor som får komma till tals i reportaget har inte upplevt Sovjet och tycker det är rätt att bryta med det gamla. Här är ett nytt land på väg att byggas, med nya lagar, nya människor och nya sätt att tänka. Som jag skrev i mitt inlägg igår tycker jag snarare det visar prov på att många människor (inte minst de som just nu styr landet) i Ukraina fortfarande tillhör arten Homo Sovjeticus. Ukraina tar nu till samma metoder för att centralstyra människors tankar som användes i Sovjet och som fortfarande används i dagens Ryssland. Det för inte heller på något sätt Ukraina närmare Europa, som de också tycks tro. Snarare är lagarna en stor anledning för europeiska politiker att ta sig en funderare över vilken typ av politiker de hejat på egentligen. Kanske, som Torsten Kälvemark antydde i en artikel i Aftonbladet för ett par veckor sedan, ta dessa politiker åt sidan och förklara varför detta är så på tvärs mot de värderingar som de säger sig vilja omfattas av. Den lag som handlar om OUN/UPA lär dessutom svårt störa de goda förbindelserna med Polen som upprörs av att den ukrainska masslakten på polacker som OUN/UPA gjorde sig skyldigt till under andra världskriget i vad som idag är nordvästra Ukraina inte ska få kritiseras.

Dessa lagar lär också spä på självförtroendet hos de ultranationalister som regionalt och lokalt redan tagit konstitutionsvidriga beslut som ruckar på yttrandefriheten och demonstrationsrätten och på ett vis legitimisera den förföljelse av kommunister som pågått ända sedan Majdankuppen/revolutionen, och som eskalerat på senare tid, med mord och misshandel av politiker som fortfarande haft modet att öppet verka i det kommunistparti som ännu existerar och som innan Majdan var ett av landets största.

Men framför allt tror jag att Porosjenko, i och med att han satt sin underskrift till dessa lagförslag, också med detta penndrag saft farväl till Donbass. Hur tänker han sig annars att de oppositionella där ska känna sig delaktiga i byggandet av den ”nya Ukraina”? Hur tänker han att de ska reagera på den centralstyrda politiska styrning och historierevision som dessa lagar innebär? Vad finns då kvar att bygga på för de krafter som ändå fortfarande vill se ett enat Ukraina där de politiska motsättningarna läggs åt sidan för att med kompromissvilliga och fredliga lösningar lätta på spänningarna och gå vidare, tillsammans?

Detta är en mycket sorglig dag för Ukraina. Det kanske sorgligaste är dock att det inte tycks vara särskilt många ukrainare som förstår det. I vart fall inte av de styrande i Kiev.

Att döma av det närmast totala ointresse som nyheten tilldragit sig i väst tycks inte heller många här ha förstått vidden av detta. Eller vet de möjligen bara inte hur de ska förhålla sig?

Homo Sovjeticus – bebor såväl Ryssland som Ukraina

Jag läste häromdagen Anna-Lena Lauréns artikel om de nya förbudslagar som det ukrainska parlamentet föreslagit och som nu ligger på president Porosjenkos bord för eventuellt godkännande. Det är egentligen ett litet paket med närbesläktade förslag det handlar om men det mest kontroversiella innehållet upprör nu bland andra en stor grupp historiker, både ukrainska och av andra nationaliteter (bland dem den svenske Lundahistorikern och Ukrainakännaren Per Anders Rudling), som skrivit ett öppet brev till presidenten med en vädjan om att inte godkänna lagarna.

De skriver bland annat så här:

”Over the past 15 years, Vladimir Putin´s Russia has invested enormous resources in the politicization of history. It would be ruinous if Ukraine went down the same road, however partially or tentatively. Any legal or ‘administrative’ distortion of history is an assault on the most basic purpose of scholarly inquiry: pursuit of truth. Any official attack on historical memory is unjust. Difficult and contentious issues must remain maters of debate. The 1,5 million Ukrainians who died fighting the Nazis in the Red Army are entitled to respect, as those who fought the Red Army and NKVD. Those who regard victory over Nazi Germany as a pivotal historical event should neither feel intimidated nor excluded from the nation”.

Lagar som skulle innebära att det blir olagligt att förneka såväl sovjet- som nazistregimens kriminella natur, som förbjuder användandet av nazistiska och kommunistiska symboler vilket också innefattar statyer och gatunamn. Diskussionens vågor i Ukraina går nu höga och det spekuleras i hur många års fängelse det kan ge att sälja sovjetregalia eller sjunga sovjetiska statshymnen ”Sojuz Nerushimyj” osv. Som så mycket annat inom den ukrainska politiken innehåller lagpaketet en förbryllande dubbeltydighet då det samtidigt innehåller ett lagstadgat erkännande av legitimiteten för den ukrainska självständighetsrörelsen OUN/UPA. En rörelse som under 2vk samarbetade med Nazityskland, deltog i judepogromer och genomförde massmord på polacker i Volhynien. OUN/UPA och dess ledare Stepan Bandera har för många blivit symboler för fascism eller nazism men blir, om lagen godkänns, nu oantastliga. Den innebär en fullständig legalisering av OUN/UPA som nationens hjältar och frihetskämpar och varje försök till alternativ historiesyn kriminaliseras. Formulerat som att de som offentligt ringaktar dem ”kan ställas till svars i enlighet med gällande ukrainsk lagstiftning”. Det visar det absurda med förbudet för nazistiska symboler. Samtidigt upphöjs företrädare för ultranationalistiska idéer - som bland andra historikern John A. Armstrong hävdar låg mycket nära fascismens och avseende insisterandet på rasrenhet till och med gick längre än fascismens doktriner – till nationella ikoner.

Det ska här påpekas att det inte är första gången liknande lagar förs på tal av ukrainska makthavare. Dåvarande presidenten Jusjtjenkos koalition ”Vårt Ukraina” lade redan 2005 fram ett lagförslag avseende granskning som innehöll en bestämmelse om att den som kritiserade UPA skulle hindras från att erhålla offentliga befattningar. Jusjtjenko krönte också sin presidentperiod 2010 med att postumt utdela orden som Ukrainas Hjälte till Stepan Bandera. En utmärkelse som senare president Janukovytj drog tillbaka. 

Förbudslagarna togs emellertid den här gången av det ukrainska parlamentet med röstsiffrorna 254-0. Alltså ingen som helst opposition mot den ultranationalism som är så bekymmersam för den ukrainska strävan att bli ett med Europa. Ingen seriös debatt föregick heller beslutet. Parlamentets vice talman Oksana Syroid (som representerar partiet Samopomich/Självhjälp sprunget ur Euromajdanrörelsen) förstår inte varför Europa vill lägga sig i, framgår av Lauréns ovan nämnda artikel. Hon hävdar irriterat att det är en ”ukrainsk inre angelägenhet”. Framför allt många polacker har en annan uppfattning. Bland andra f.d. europaparlamentarikern Pawel Kowal som uttryckt sin ilska genom att hävda att Ukraina aldrig kan bli medlemmar av EU ”under Banderas porträtt”. Ett porträtt som var vanligt förekommande på Majdan under demonstrationerna där förra vintern.

Längtan till Europa och de europeiska värderingarna

Andra tongångar var det också under denna vinter 2013/14 då president Janukovytj ville teckna handelsavtal med Ryssland istället för EU. ”Vi förväntar oss hjälp för Ukraina”, sa då bland andra Vitaliy Klitschko - ledare för partiet UDAR och en av de framträdande politikerna på Majdan - i ett tal till säkerhetskonferensen i München den 1 februari 2014. Han fortsatte med att hävda att ”alla ville se Ukraina som ett modernt europeiskt land” men samtidigt att ”så många människor just nu, särskilt inom ukrainska regeringen, inte ville se Ukraina som ett europeiskt land”. Nuvarande premiärministern Arsenij Jatsenjuk vädjade också till Europa att inte överge Ukraina. Vilket för honom, då som oppositionsledare, var likställt med stöd för oppositionens krav på reformer. Något som, med vice talman Syroids ord, rimligen borde ha varit en ”ukrainsk inre angelägenhet”. 

 Oppositionspolitiker som nu styr landet vädjade då om europeisk och amerikansk hjälp att bli av med den folkvalda presidenten Janukovytj och den folkvalda regering som blivit föremål för deras missnöje. President Porosjenko och andra ukrainska politiker talar också ofta om att de vill omfattas av europeiska värderingar. Denna längtan växer dock i styrka varje gång den handlar om att kapa banden med Ryssland. Jag tror till och med att många ukrainska politiker är uppriktigt överraskade över det europeiska motstånd som lagarna har gett upphov till. Vi trodde ni ogillade Sovjet och Putins Ryssland och vi gör ju bara vad vi kan för att visa vår europeiska tillhörighet så varför misstycker ni?, kan jag gissa att många tänker. Jag har skrivit om de här lagförslagen tidigare och funderat mycket över vad de betyder.

Att bekämpa tankar och idéer med totalitära metoder och att ägna sig åt historierevisionism är en sovjetisk paradgren och just därför blir det väldigt förbryllande när sådana används för att, som det sägs, ”avsovjetifiera Ukraina”. Det ligger nära till hands att tänka att det är just ett sovjetiskt skolat sätt att tänka som avspeglas i det ukrainska parlamentets förslag. Jag går så långt som att hävda att många ukrainare som nu bedyrar sin längtan till Europa fortfarande tillhör vad jag vill kalla Homo Sovjeticus, en term myntad av den numer avlidne exil-sovjetiske sociologen och sovjetkritikern Aleksandr Zinovjev. Jag lägger dock lite annan karaktäristik i begreppet än Zinovjev. Jag tänker främst på viljan att centralstyra, att lagstifta om idéer och åsikter och att utlysa en officiell historieskrivning eller ägna sig åt historierevisionism för att tillrättalägga den som makten vill ha den. Detta präglar förstås också en stor del av befolkningen som väljer sina ledare. Frågan är bara hur djupt detta sitter hos befolkningen? Kanske har framtidens Ukraina redan flyttat utomlands? Alla de unga och välutbildade som nu ”flyr” till Polen och andra europeiska länder för att skapa sig en bättre och mer normal tillvaro. Den brain-drain som nu utarmar Ukrainas förmåga till ekonomisk och politisk normalisering är ännu ett tämligen outforskat ämne. Utvecklingen just nu leder emellertid sakta men säkert mot en motsägelsefull sovjetifiering. I skepnad av avsovjetifiering. Förbryllande, eller hur?

Homo Sovjeticus i Ryssland och i Ukraina

”Allt oftare stöter vi ihop med det som man nu kallar för historiefalsifikation [...] Och vi hamnar faktiskt i ett läge där vi måste försvara den historiska sanningen och till och med än en gång bevisa de fakta som alldeles nyligen verkade helt självklara. Det är svårt, ärligt sagt ibland till och med motbjudande. Men man måste göra det. Vi får inte blunda för krigets hemska sanning. Och å andra sidan – vi kommer inte att tillåta någon att ifrågasätta vårt folks hjältedåd”.

Jag hittar ett gammalt inlägg på Kalle Kniiviläs blogg glasnost.se där han översatt ett tal som dåvarande presidenten Dmitrij Medvedev höll inför Segerdagen 9 maj 2009. Inlägget behandlar ett ryskt lagförslag om förbud av rehabilitering av nazismen men också ”felaktiga uttalanden” om andra världskriget. Den ryska lagen om ”historieförfalskning” har nu funnits ett antal år och är bara ett exempel på en rysk utveckling mot auktoritärt centralstyre och kontroll över människors tänkande. Det är inget förvånande att det just i Ryssland finns liknande lagar. Kanske är de ukrainska förslagsställarna rentav inspirerade av dessa? Kalle Kniivilä skriver nyligen på sin blogg om just detta. Han noterar även han släktskapet mellan de ukrainska lagförslagen och ännu en rysk lag som togs ifjol avseende förbud mot ”spridning av uppenbart falska uppgifter om Sovjetunionens verksamhet under andra världskriget”. Kniivilä påpekar det sorgliga i att de ukrainska lagstiftarna ”i sin iver att ta avstånd från Ryssland nu tar till liknande medel som sin storebror i öster”. Han menar vidare att parlamentet på detta sätt politiserar historieskrivningen på ett ”mycket ogenomtänkt och destruktivt sätt”.

Intressant (och återigen motsägelsefullt) att notera i sammanhanget är att inte ens halva den ukrainska befolkningen stöder uppfattningen om OUN-UPA som nationens hjältar. Det visar en färsk undersökning genomfört av Democratic Initiatives Foundation and UkrainianSociology Service. Kharkivs människorättsgrupp skriver också i ett brev till Porosjenko att lagförslaget ”tvingar ett stort antal ukrainare att tystna eller bryta mot lagen i sitt eget land för att uttrycka sin åsikt” och att detta med tanke på Rysslands försök att ”så splittring och fiendskap mellan ukrainare” vore ”särskilt destruktivt”. Halyna Coynash, journalist och medlem av gruppen, menar att lagarna innebär ett steg tillbaka till Sovjet-eran.

Häri ligger det dubbeltydiga, det motsägelsefulla. Något som bedömare av Ukraina ofta förvånas över och som förbryllar. Varför gör de ändå så här? Varför skjuter de sig själva i foten? 

Den ryska officiella förklaringen ligger naturligtvis inte längre bort än en ryggmärgsreflex; de är alla fascister. Min egen är betydligt mer nyanserad.

Kanske för att de nya makthavarna fortfarande präglas av den sovjetiska rättsuppfattning och auktoritära ledarstil som gör dem alla till vad jag här kallar Homo Sovjeticus, precis som sina ”bröder” i Ryssland? Avsovjetifieringen av Ukraina kan bara ske genom en långsam process som får människor att tänka annorlunda än tidigare. Det sker genom debatt och kontakt med andra länder och människor. Den processen skyndas inte på av förbud mot att tänka och tala. Sådant befäster istället det sovjetiska arvet i Ukraina och bekräftar att de i huvudsak fortfarande tillhör arten Homo Sovjeticus. En art som har förfärligt svårt att anpassa sig i det fria Europa. Det Europa som Ukraina säger sig så hett längta efter att få tillhöra...

Bild: Wikipedia. "Glory to Ukraine"-installation vid monumentet över Röda Armén i Sofia

Tre små böcker om Ukraina med alternativt perspektiv. Del 4: Ukraina i stormens öga. Krigshets eller avspänning?

Jag rundar här av min presentation av tre små böcker från Karneval förlag som handlar om Ukraina och det spända världsläge som råder mellan USA/Västvärlden och Ryssland genom att göra mina egna sammanfattande reflektioner baserade på böckerna och tillfoga mina egna tankar om Ukrainakonflikten och det spända världsläget. I tidigare inlägg har jag redogjort för Robert Parrys Bakom kulisserna i Kiev, John Pilgers Strangeloveeffekten samt Alexander Mercouris Kan Ukrainakonflikten lösas påfredlig väg? som har undertiteln Det diplomatiska spelet bakom avtalen i Minsk.

Ukraina i stormens öga. Krigshets eller avspänning?

Det viktiga med dessa böcker som jag redogjort för i mina inlägg är att öppna ögonen för andra perspektiv på världsläget och på den ukrainska krisen än det som vi oftast serveras i etablerade medier. Spekulationer som blir till självklara sanningar och förstärks genom ytterligare spekulationer eskalerar en propagandakamp som leder till en ökad spänning som gör läget betydligt farligare än det skulle behöva vara. Låt mig säga på en gång att propagandan flödar från båda sidor. Jag har inga som helst illusioner om den ryska berättelsen som innehåller propaganda som överdriver det fascistiska hotet och tonar ned eller förnekar den egna inblandningen i den ukrainska konflikten.

Propagandakriget är en självgående del av maktkampen mellan USA och Ryssland och vi andra är ofta hänvisade till två poler vilket distraherar oss från att söka sanningen som oftast finns någonstans däremellan. Ryssland har sin säkerhetspolitiska agenda och agerar utifrån denna. De vill inte ha NATO som närmaste granne och Krim, med den mer än tvåhundra år gamla ryska marinbasen i Sevastopol, kunde egentligen vem som helst med viss baskunskap om historia och statsvetenskap förstå att Ryssland ville skydda till varje pris. Det råder inget tvivel om detta men däremot tror jag inte ett dugg på att de skulle ha några territoriella anspråk på övriga Ukraina. Åtminstone inte initialt. Där är istället den ukrainska regeringens agerande efter maktskiftet i Kiev 2014 i så fall orsaken till provokationer som i sig kan göra rysk invasion ”nödvändig” sett ur rysk synvinkel.

Jag har genom hela denna ukrainska konflikt fascinerats av den ukrainska regeringens dubbla budskap när det gäller Donbass. Dels vägrar Kiev-regimen diskutera varje annan form av styre än den centraliserade statsbildning som nu gäller. En federation i någon form har alltid avfärdats kategoriskt. Samtidigt avfärdas också folkets i Donbass rätt till varje inflytande över landets politik. Den etniska rensningen ligger inte långt borta om denna politik ska kunna genomdrivas konsekvent. Mercouris formulerar det så här:

”[Majdanrörelsen är] besluten att utesluta östra Ukraina från makten [men] benhårt emot att låta dem gå”.

Folket i Donbass beskrivs av ukrainare i maktpositioner ända upp till president Porosjenko som ”terrorister”, ”slödder”. ”upprorsmakare” och ”Kremls hejdukar”. Acceptera vårt Ukraina eller åk till Ryssland, är budskapet. Inte sällan helt uttalat. Vilket rimmar illa med Porosjenkos, inför amerikansk och europeisk publik, uttalade ambition att ”införa frihet, demokrati och europeiska värderingar” i Ukraina. Det som uttalas inom Ukraina (vilket vi får mycket lite information om) är mer likt den fascistanstrukna Banderas vision om ett etniskt rent Ukraina fritt från ryssar, judar och polacker. Oppositionen i öst förminskas alltid till beväpnade banditer och terrorister av Kiev-regimen vilket också färgar rapporteringen i väst. Sällan framkommer att det finns en civil befolkning i Donbass som bara vill leva normala liv och inte utsättas för förföljelser för sitt språk, sina politiska åsikter eller kulturella arv. Det vill säga, enkla anspråk på att omfattas av de ”europeiska värderingar” som Porosjenko och andra ukrainska EU-tillvända politiker så gärna talar om. Här kan det Orwellska språkbruket som Pilger talar om i sin bok anas.

EU-kommissionären Caroline Ashton uttryckte den 17januari 2014 sin oro avseende Janukovytj-regimens antiprotestlagar som infördes för att stävja protesterna vid Majdan:

“I am particularly concerned by the changes to the judicial code which impose worrying restrictions on the rights of assembly and on the freedom of speech and media, and are contrary to Ukraine's international obligations”

Var finns Caroline Ashton idag när demonstrationsrätten och den politiska friheten begränsas av lagar och förföljelser av Kiev-regeringen och de fundamentala rättigheterna sätts ur spel?

Här delar jag Parrys och Pilgers indignation över tystnaden i västvärldens mainstreammedia. Som kontrasterar mot den bullersamma rubriksättningen om det ”ryska hotet”.

Hotet från Ryssland är något som ständigt trummas in även i svenska medier medan det hot som ryssarna upplever från USA förbigås med tystnad. Från rysk sida är det uppenbart varifrån detta kommer. Omringade av det militärt vida överlägsna NATO och med en amerikansk strategi att utvidga NATO-tillhörigheten österut är den ryska oron, eller snarare rädslan, äkta och klart uttalad. Vilket vi fick prov på när Putin höll tal på ”segerdagen” den 9 maj i år då han gav sin syn på denna amerikanska strategi;

”Efter kriget grundades FN. Man stiftade internationell rätt. I dag struntar man i den. Man vill bygga en unipolär värld. Det är illa för stabiliteten.”

Den ryska oron är inte alldeles ogrundad. Numera är antalet kärnstridsspetsar betydligt lägre än under 1980-talets peak och väger ganska jämnt mellan USA och Ryssland. Båda satsar nu på att förnya sina arsenaler men det är inte många rubriker om att Barack Obama kommer att lägga ungefär 1100 miljarder dollar på detta. Däremot får vi ofta höra att Putins Ryssland rustar för fullt. Vilket förvisso stämmer. Eftersom de genomförde en betydande nedrustning under 1990-talet anser de sig ha goda skäl att upprusta, liksom Obama. Det är inte heller ofta vi får siffror som ger perspektiv på rubriksättningen. De ger dock ett mer nyanserat perspektiv än bilden av ”det stora ryska hotet”.

SIPRI för statistik över storleken på försvarsbudgetar och visade 2013 en lista över de femton största. USA ledde överlägset (600,4 miljarder kronor) före Kina (112,2 miljarder kr) och därefter hamnade Ryssland (68,2 miljarder kr). Ryssland hade alltså endast tio procent av USA:s militärbudgetstorlek. Detta avstånd har krympt något på senare tid men USA har fortfarande den överlägset största försvarsbudgeten. Av världens tio största vapenproducenter är hela sju stycken amerikanska medan ett är brittiskt, ett italienskt och ett alleuropeiskt. Inget av dem är ryskt. Att den ryska militärbudgeten förväntas krympas med 10 procent rimmar inte heller helt med bilden av det växande ryska hotet.

Därmed inte sagt att heller den stora oron för hotet från Ryssland är helt ogrundad. Men att ytterligare spä på dessa hotbilder ökar spänningen och motverkar krafter som vill verka för avspänning och normalisering av förhållandet mellan Västmakterna och Ryssland och bringa en för alla parter nöjaktig fred till Ukraina.

Min främsta tanke är att det finns all anledning att sansa ned sig lite och ställa sig frågan vilka mått och steg som krävs för att minska spänningen mellan Öst och Väst och vad som gagnar freden och det ukrainska folket bäst? En ökad polarisering underblåst av hysterisk rubriksättning om hotbilder eller en saklig genomgång av vad de säkerhetspolitiska motiven som driver såväl USA som Ryssland egentligen handlar om och var i allt detta Ukraina hamnar? 

Både Robert Parry och John Pilger har i de böcker jag presenterat i tidigare inlägg en uppskruvad ton som säkert förskräcker många. Mercouris genomgång av avtal och offentliga deklarationer är en mer saklig framställning av ungefär samma sak. Nämligen en kritik av det närapå totalt ensidiga perspektiv på Ukrainakrisen som vi blir matade med i västvärlden. Den ryska propagandaapparaten är å sin sida naturligtvis uppskruvad i samma tonläge men med en motsatt berättelse skriven ur rysk, säkerhetspolitisk synvinkel. Det vore välgörande med fler försök att bringa reda i argumentationen och klargöra faktiska förhållanden. Inte minst för att staka ut en väg att undvika ett nytt kallt krig, eller ännu värre ett nytt världskrig. Men också för det ukrainska folkets skull. Alldeles oavsett om de bor i västra eller östra Ukraina. De som bara vill ha fred och leva vanliga, normala liv och är trötta på sina politikers – såväl tidigare som nuvarande - manövrerande för egen vinning. 

Tre små böcker om Ukraina med alternativt perspektiv. Del 3: Mercouris om den ukrainska omedgörligheten

Jag fortsätter här att presentera tre små böcker från Karneval förlag som handlar om Ukraina och det spända världsläge som råder mellan USA/Västvärlden och Ryssland. I tidigare inlägg har jag redogjort för Robert Parrys Bakom kulisserna i Kiev och John Pilgers Strangeloveeffekten. Jag avslutar här med Alexander Mercouris Kan Ukrainakonflikten lösas på fredlig väg? som har undertiteln Det diplomatiska spelet bakom avtalen i Minsk.

Mercouris om den ukrainska omedgörligheten

Alexander Mercouris bok Kan Ukraina-konflikten lösas på fredlig väg? är betydligt kortare än Pilgers och med ett mer stringent språk. Resonemangen är enkla och kärnfulla. Mercouris är jurist och det är avtalstexternas ordalydelse och de offentliga uttalandena och hur de olika parterna förhåller sig till dessa som här analyseras. Som komplement till Parrys och Pilgers mer affekterade argumentation är det lite befriande att ta del av Mercouris enkla sammanfattningar av de viktiga dokumenten som bör ligga till grund för agerandet hos inblandade parter. Alldeles oavsett vad man anser om hans slutsatser är detta en mycket behändig liten bok för den som bättre vill förstå konflikten. Alla avtalstexter och offentliga uttalanden som kommenteras i boken finns också med i ett appendix, översatta till svenska.

Mercouris slutsatser är att Ryssland hela tiden strävat efter en diplomatisk lösning av konflikten medan ukrainarna visat prov på ”extraordinär omedgörlighet”. Vilket har ignorerats av västmakterna som istället låst fast sig vid tanken på Ryssland som den enda aggressiva parten och dess skuld till allt våld. De senaste protokollen från Minsk-uppgörelserna (Minsk I och II) anser han bär tydliga spår av en skärpt rysk ton och utökning av kravställandet gentemot Ukraina. Som å sin sida, enligt Mercouris, driver ”maximalistiska” mål i en sorts allt eller intet-spel som riskerar landets framtid som självständig stat. Västmakterna har dessutom gjort mycket lite för att sätta press på Ukraina att följa avtalstexter och blundat vid brott mot dessa. Istället skylls allt på Rysslands motiv, menar han. Vilket, enligt Mercouris, är att skydda sina säkerhetsintressen och få konstitutionella garantier för de rysktalande i öst. Det sistnämnda är ett av Väst grovt underskattat motiv tror jag också han menar.

Analysen som ligger till grund för dessa slutsatser är tämligen enkel att följa med i. Inga större kontroversiella påstående framställs och resonemanget är till största del helt transparent och kan sammanfattas i följande punkter:

1) Avtalet 21 februari 2014. Slöts mellan president Janukovytj och representanter för Majdanrörelsen under polsk-tysk-fransk medling. Det var tänkt att ligga till grund för en ordnad lösning av konflikten som just då nådde ett våldsamt crescendo på Majdan, Kievs centrala torg. Viktiga punkter var författningsändringar för att kringskära presidentens befogenheter och att en ny författning skulle förhandlas fram före december 2014, att presidentval skulle hållas i december 2014 och Janukovytj skulle sitta kvar på sin post till dess samt att en nationell enhetsregering skulle bildas med företrädare från båda sidor av konflikten. Ryssarna var i detta skede mindre entusiastiska över detta avtal som fråntog Ryssland kontrollen över skeendet i sitt grannland som till synes genom vad de såg som en statskupp nu var på väg att bli ett fientligt sådant. Den högerextrema delen av Majdanrörelsen (Svoboda och Högra Sektorn) accepterade inte uppgörelsen utan ville avlägsna Janukovytj från makten omedelbart och med våld om så krävdes. Efter rykten om plundring av vapendepåer i Lviv och busslaster med högerextrema på väg mot Kiev kände sig Janukovytj uppenbarligen livshotad och tog till flykten. Därmed betraktades avtalet som död bokstav av Majdanrörelsen och de västmakter som medlat fram avtalet vände blicken bort trots att de skrivit under uppmaningen om ett omedelbart slut på allt våld och en garanti för alla parters deltagande i processen fram till nyval och ny konstitution.

2) Genéveuttalandet 17 april 2014. Undertecknat av Rysslands, Ukrainas och USA:s utrikesministrar. Återspeglade, enligt Mercouris, ryska idéer. Här återupptogs frågan om ny konstitution och uppmanades till en bred ”inkluderande, öppen och ansvarsfull” nationell dialog om denna och att den måste nå all regioner i landet. Med denna formulering avsågs förstås de östra regionerna särskilt vilket tolkas av Mercouris som öppnande av en dörr för de östra regionernas önskemål om någon form av autonomi eller ”federalisering”. Ett ryskt förslag som nu sågs med viss välvilja av bland andra Tyskland. Förslagets ryska ursprung lär dock ha varit tillräckligt för att framkalla Kiev-regeringens motstånd och, enligt Mercouris sätt att se det, var tryck från västmakterna enda möjligheten att förmå dem att tillmötesgå federaliseringskraven. Detta tryck uteblev helt och uttalandet blev snart ännu mer döda bokstäver. Ingen bred och inkluderande nationell dialog sattes igång. Den ukrainska regeringen vägrade prata med protestledarna i öst och processen för att förbjuda Regionernas parti och Kommunistpartiet (den politiska basen för oppositionen i öst) fortsatte. Enligt Mercouris ett mönster som gått igen under hela den diplomatiska processen där västsidan förvrängt avtalstexter för att dölja den ukrainska regeringens brott mot desamma. Istället för dialog beslutade således den ukrainska regeringen redan i april 2014 att krossa protesterna och blåsa igång vad man sedan dess kallar en ”antiterroristoperation (ATO)”. Trots Genéveuttalandets försäkran om att alla sidor ”måste avstå från allt våld, hot eller provokativa handlingar”.

3) Porosjenkos fredsplan 4 juni 2014. Vid ett möte i Normandie informerade den då nyvalde ukrainske presidenten Porosjenko Putin om en ”fredsplan” för att avsluta konflikten. Tyskarna agerade samtalsledare mellan ukrainarna och ryssarna och en kontaktgrupp bestående av Ukraina, Ryssland och OSSE (Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa) bildades. Porosjenko utlyste en 7 dagars vapenvila som senare utökades till 14 dagar men fredsplanen kom ändå att bli en besvikelse. Istället för att inleda den breda dialog som Ukraina bundit sig till vid undertecknandet av Genéveuttalandet ebjöds ett löfte om decentralisering som inte gick längre än till val av lokala styrelser. Porosjenko förbehöll sig i planen rätten att utse lokala guvernörer och den innehöll i övrigt främst ett antal tvingande krav på protestledarna i östra Ukraina. Enligt Mercouris i praktiken ett krav på ovillkorlig kapitulation. Ryssarna såg också planen som mer av ett ultimatum än en fredsplan. Porosjenko upphävde sedan den 30 juni själv vapenvilan och återupptog ”antiterroristoperationen”. Enligt ukrainska källor var fredsplanen ett knep för att vinna tid att förbereda den stora offensiv som planerades. Den som fick konflikten att tippa över i regelrätt krig, noterar Mercouris. Ukrainas val att gå i krig beskriver Mercouris som en ”vattendelareför västs diplomati”. Här borde västledare ha talat ut offentligt mot Kievs handlingar och uppmanat dem att följa de överenskommelser som undertecknats i Genéve och Normandie där parterna åtagit sig att söka en fredlig konfliktlösning. Ett halvhjärtat sådant försök av den tyske utrikesministern Steinmeier den 2 juli ignorerades helt av ukrainarna och inga försök till ytterligare påtryckningar från Västmakterna gjordes. Därmed, anser Mercouris, ”förverkade västmakterna sin chans att i sak påverka den efterföljande diplomatin och villkoren i en möjlig lösning av konflikten”.

4) Minsk I: Minskprotokollet den 5 september 2014 samt det memorandum som avtalades 19 september med syfte att verkställa den militära delen av protokollet. Den ukrainska militärens sommaroffensiv slutade tämligen katastrofalt med stora nederlag bland annat i Ilovajsk och längs gränsen mot Ryssland i ett område som kom att benämnas ”södra kitteln”. Det var således i en lätt desperat situation den ukrainska regeringen gick till förhandlingar i Minsk i början av september 2014. Villkoren i det avtal som slöts i Minsk ställdes enligt Mercouris till stor del av Ryssland. Han hänvisar bland annat till ingressen av Minskprotokollet där det i klartext hänvisas till ”initiativ av Rysslands president V. Putin”. Han noterar också att västmakterna var helt frånvarande från diskussionerna i Minsk. Han tolkar detta som att ryssarna tröttnat på västledarnas ovilja att utöva tryck mot ukrainarna och valt att istället ta itu med dessa på egen hand och ”påtvinga dem sina lösningar”. Han påpekar också att det ryska militära stödet (om än dess omfång och art är omdiskuterat) kom igång på allvar först i juli 2014 efter att den ukrainska regeringen inlett sin offensiv mot öst. Minskförhandlingarna visar också, menar Mercouris, att det ryska stödet inte syftar till att ge de upproriska regionerna fullt oberoende, enligt deras egna krav, utan istället konsekvent fullföljer linjen från 21 februari (punkt 1) som ställer krav på en författningsreform i Ukraina som ger de östra regionerna och deras politiska ledare en röst i ukrainsk politik. Det som Majdanledarna lika konsekvent har förvägrat dem. Ett par av paragraferna i Minskprotokollet återspeglar dock en stegring av de ryska kraven. Paragraf 3 där Porosjenkos tidigare vaga löfte om decentralisering specificeras genom kravet på en ny lag om ”särskild status” för områden i Donetsk- och Luhansk-regionerna. Paragraf 7 återupprepade frågan om att genomföra en ”inkluderande nationell dialog” och utgör tillsammans med paragraf 3, enligt Mercouris, ”nyckeln till en förhandlingslösning av den ukrainska konflikten” för ryssarna. Lagen om ”särskild status enligt paragraf 3 antogs motvilligt av det ukrainska parlamentet men den inkluderande dialogen med rebelledarna i öst uteblev helt. Ukrainarna har fortsatt vägra träffa dessa utanför kontaktgruppens ramar. Västmakterna har valt att ignorera detta ukrainska avtalsbrott och istället koncentrerat sig på att anklaga ryssarna och rebellerna i öst för brott mot mer tekniska bestämmelser i protokollet och memorandumet rörande militära enheter och utrustning. Därmed bortser de, påpekar Mercouris, från de långt viktigare politiska delarna av avtalet. Han påminner om att militära åtgärder för att minska spänningarna och inleda en nedtrappning av krisen” kräver ”förtroende för stabiliteten i den övergripande fredsprocessen som bara substantiella förhandlingar av politisk och konstitutionell karaktär kan åstadkomma”. Istället för att arbeta med att inleda denna nationella dialog använder Kiev-regeringen det andrum som gavs till att förstärka sin armé och förbereda en ny offensiv som kom att inledas i januari 2015. Återigen underlät västmakterna att kritisera den ukrainska oviljan att genomföra de politiska bestämmelserna i avtalet och skyllde alla problem i fredsprocessen på östmilisen och Ryssland.

5) Minsk II den 12 februari 2015. Den ukrainska januarioffensiven slutade med en katastrof för regeringssidan med nederlag vid Donetsks flygplats och Debaltsevo vilket resulterade i att Minskprocessen återupptogs, denna gång på tyskt initiativ (Angela Merkel) och med tysk och fransk medverkan.  Vitrysslands president Lukasjenko deltog också samt ledare för rebellmilisen som den ukrainska presidenten Porosjenko dock vägrade att träffa. Det memorandum som skrevs under återspeglade än en gång, menar Mercouris, i huvudsak ryska idéer. I grunden återupplivades här bara det som avtalades i Minsk i september men med en skärpning av villkoren. Ukrainarna tvingades underförstått avträda förlorat territorium till rebellmilisen (tillbakadragande av tunga vapen från ”konfliktlinjen”) och de politiska bestämmelserna föreskrev nu ukrainsk skyldighet att samråda med östra Ukraina om villkoren i lagen om särskild status för Donetsk och Luhansk samt om villkoren för de val som skulle hållas före utgången av mars månad i östra Ukrainas rebellområden. En bilaga till detta memorandum innehåller också en rad minimikrav som lagen om särskild status måste uppfylla. Kravet på bred, nationell dialog förtydligades också med krav på att en ny författning ska vara avtalad före utgången av december 2015. Mercouris hänvisar också till en artikel i Der Spiegel där det hävdas att muntliga avtal mellan Putin och Merkel gått ännu längre och garanterat östra Ukraina vetorätt om Ukrainas anslutning till Nato och EU. Vilket i så fall tillmötesgår det huvudsakliga ryska säkerhetspolitiska målet med hela sitt agerande i Ukraina-frågan. Ytterligare en paragraf ger också i praktiken över kontrollen av den rysk-ukrainska gränsen till rebellmilisen fram tills förhandlingarna om ny författning slutförts. Vilket ger Ryssland ”ett kraftfullt verktyg att styra processen i Ukraina så att den fortsätter till deras belåtenhet”, menar Mercouris. Slutligen beslutades att detta Minskmemorandum blev föremål för en FN-resolution och blir därför underställt FN:s säkerhetsråd där Ryssland är permanent medlem vilket i förlängningen ger dem formellt inflytande över memorandumets genomförande.

Tilläggas bör att Mercouris betraktar Krimkrisen som en bisak i den ukrainska krisen större sammanhang. Krims distinkta särställning som (förmodat) autonom region inom Ukraina, dess invånares självidentifikation som ryssar (eller i vart fall bundna kulturellt-historiskt-språkligt till Ryssland), det breda motståndet mot Majdanrörelsens ”kupp” och den ryska närvaron i form av flottbasen i Sevastopol gör Krim till ett särfall i diskussionen om Ukrainakrisen. Den nya regeringen i Kiev förhöll sig också mycket passiv när det ryska övertagandet var ett faktum. Ryssarnas känslor gentemot Krim betyder inte, enligt Mercouris, att de känner likadant om andra delar av Ukraina. Diskussionen om Krim hålls således utanför den stora diskussionen om Ukraina och avspeglas också i avtalstexterna som har sammanfattats här ovan. Krim berörs knappt alls i dessa.

Mercouris vrider hur som helst med sin bok fokus mot Ukrainas agerande snarare än Rysslands och betonar betydelsen av västmakternas tystnad inför den ukrainska maximalistiska och konfrontativa hållningen gentemot Ryssland och de upproriska östra regionerna. Något som är tämligen sällsynt och därför välgörande för den fulla förståelsen av konflikten. Förhoppningsvis kan den utgöra ett trendbrott bland opinionsbildare i Väst som hittills mest har hetsats mot Ryssland i en omfattning som riskerar att leda till ren krigshets. Det som Pilger kallar ”Strangelove-effekten”.

Jag kommer i ett kommande inlägg göra en sammanfattning baserad på mina egna reflektioner om böckerna och mina egna tankar om konflikten i Ukraina.