OECD-rapporten ”In it together – Why less inequality benefits all” har blivit mycket
uppmärksammad. Denna institution kan ses som en tankesmedja för ekonomisk
utveckling i demokratiska länder med marknadsekonomi. Därför röner det viss
förvåning när de nu bryter mot de senaste decenniernas nyliberala recept istället
förordar åtgärder för att främja jämlikhet och att stimulera ekonomin med
offentliga satsningar. Borta är talet om åtstramningspolitik för att öka
incitamenten att arbeta som tidigare predikats. Gapet mellan rika och fattiga
har ökat vilket på lång sikt hämmar tillväxt, menar de. Men lyfter också fram
sociala och politiska konsekvenser orsakade av den växande inkomstklyftan. De
ger också förslag till lösningar; satsning på jämställdhet mellan kvinnor och
män, förbättring av arbetsplatssituationen vilket inbegriper en minskning av
tillfälliga anställningar (non-standard jobs)
samt satsning på utbildning och fortbildning.
IMF är en kanske ännu mäktigare marknadsekonomisk institution. De sitter ju
bokstavligt talat på pengarna till ekonomisk utveckling för många länder. Där
har också resonemangen förts i helt nya tongångar på senare tid. Till och med starka
fackföreningar lyfts nu fram som en plusfaktor för ett ekonomiskt hållbart
samhälle. Dess högsta chef Christine Lagarde talar om en ny inkluderande kapitalism:
“Most recently,
however, capitalism has been characterized by “excess”—in risk-taking,
leverage, opacity, complexity, and compensation. It led to massive destruction
of value. It has also been associated with high unemployment, rising social
tensions, and growing political disillusion – all of this happening in the wake
of the Great Recession.”
Att de allra rikaste själva har svårt att se några problem
med sina enorma kapitalinkomster fick vi se prov på i den brittiska dokumentären
”De superrika” som nyligen visats av SvT. En procent av världens befolkning
lever i en egen bubbla och det är helt naturligt att de inte vill att någon
sticker hål på den. Nålarna börjar emellertid närma sig från alla håll vilket förstås
bör vara oroväckande för dessa ekonomiska rojaliteter. Till och med i
kapitalismens högborg USA vässas nålspetsar.
”Wealth does not trickle down, it trickles up. It
trickles from everyone else to those who are rich.”
Det är inte Thomas Piketty som sagt detta utan den
amerikanska senatorn Elizabeth Warren när hon mötte just Piketty i ett
offentligt framträdande för ett år sedan. Jo, hans doktrin har ”tricklat upp” ända till
amerikanska senaten och till Vita Huset där Barack Obama har utnämnt kampen mot
inkomstklyftorna till vår tids utmaning och utsett höjda minimilöner och
rättvisare arbetsplatser till nyckelfaktorer för att få fart på tillväxten.
Just Thomas Piketty är den stora pop-ekonomen just nu. Hans
huvudsakliga tes är att kapitalavkastningen för tillfället är mycket högre än
ekonomins tillväxttakt vilket leder till en spiral där kapitalackumulationen i
toppen går mycket snabbare än ekonomins tillväxttakt. Vilket gör klyftan mellan
de rikaste och fattigaste allt större. Detta är förstås en tes som är mycket
användbar för den som vill beskatta förmögna och låta detta finansiera
offentliga satsningar på tillväxten. På samma sätt som tidigare paradigmskiften
har kunnat genomföras med stöd hos ekonomers teorier (Keynes, Friedman) skulle
Piketty mycket väl kunna ge ammunition till politiker som vill bryta med nyliberalismens
gränslösa kapitalism och bädda för en grandios come-back på stora scenen för
staten. Här finns vad som i statsvetenskapliga sammanhang brukar kallas ett möjligheternas
öppna fönster, vilket låter bättre på engelska; a window of opportunity.
Läget är onekligen mer gynnsamt än på många decennier för
att bedriva en offensiv traditionellt socialdemokratisk politik. Kombinerat med
den historiskt låga räntesatsen förefaller det därför väldigt märkligt om inte
socialdemokratin griper detta tillfälle i flykten, nu när de har
regeringsmakten. När de flesta förväntar sig en offensiv låter dock Stefan
Löfven märkbart defensiv i sitt inledningstal till den nu pågående kongressen där
han talar om upphandling, att inte äventyra statsfinanserna och om pragmatism.
Förvisso en realitet för minoritetsregeringen men vad är makten till för om
inte den används för egna politikens genomdrivande?
Det är förstås DÖ som spökar även för Socialdemokratin. Att
provocera oppositionen alltför mycket riskerar att spräcka överenskommelsen och
omöjliggöra framtida regeringsbudgetar. Själv funderar jag över om det inte
vore bättre för S att ta risken? Spricker det får väl regeringen utlysa det
nyval som såg ut att bli lösningen redan i vintras. Det skulle ge S en
möjlighet att bedriva en offensiv och aggressiv valkampanj som hämtar stöd och
ammunition hos OECD, IMF och ledande ekonomer för en ny ”enda vägens politik”.
Ännu vet vi förstås inte vad kongressen säger. Jag tror mig
dock kunna gissa. Pragmatismen lär segra och de stora visionerna och
paradigmskiftet får vänta. Frågan är bara om fönstret kommer vara öppet
tillräckligt länge...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar