Sverige borde sätta press på Ukrainas regering

Det här inlägget har också publicerats som en debattartikel i Dagens ETC 27/5.

 Den 15 maj undertecknade den ukrainske presidenten Porosjenko de kontroversiella lagförslag som parlamentet antog tidigare i vår som innebär att det blir kriminellt att använda nazistiska och kommunistiska symboler och att förneka såväl nazist- som Sovjetregimens ”kriminella natur”.  Men kanske allra mest kontroversiellt är förklarandet av de ultranationalistiska självständighetsrörelserna OUN/UPA som oantastliga. Det blir olagligt att beskriva dem som annat än nationens hjältar trots deras väl dokumenterade samröre med Nazityskland, delaktighet i judepogromer och etniska rensning av hundratusentals polacker. Att skända eller visa brist på aktning för dessa rörelser kriminaliseras.

Historiker och journalister, OSSE:s representant för mediefrihet Dunja Mijatovic, Ukrainska människorättsorganisationer, The Holocaust Museum i Washington och Simon Wiesenthal-centret har alla vädjat till presidenten att inte falla för frestelsen att införa lagar som begränsar yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Uppenbarligen utan effekt.

De ukrainska makthavarna verkar tro att en rejäl avsovjetifiering ska föra Ukraina närmare Europa och har samtidigt lagfäst vilken historieskrivning som ”gäller”. En sorglig ironi då vi alla vet att det var en sovjetisk paradgren att bekämpa åsikter med totalitära metoder och att ägna sig åt historierevisionism. Dessa lagar ser snarare ut som ett närmande till gamla Sovjet eller för den delen nuvarande Ryssland som har liknande lagar om ”historieförfalskning”.

Allt detta känns ”deprimerande bekant”, säger också Halya Coynash, människorättsaktivist från Kharkiv, i en artikel länkad av Kyiv Post. Hon påpekar att lagarna innebär att åsikter som många ukrainare verkligen hyser kriminaliseras. Ett stort antal ukrainare tystas eller tvingas bryta mot lagen för att uttrycka sin åsikt. Journalister kommer att idka självcensur och ansvariga utgivare undvika publicering av kritiska artiklar. Hur kan en öppen debatt om nationen föras när mer än hälften av befolkningen är negativt inställda till OUN/UPA, vilket en färsk undersökning visat? En uppfattning som nu är kriminaliserad. Samtidigt som de ukrainska makthavarna säger sig vilja omfattas av ”europeiska värderingar” som yttrandefrihet, åsiktsfrihet och pressfrihet. Porosjenko har till och med yttrat att frontlinjen för dessa värderingar går i Ukraina. Nu har han själv, med ett penndrag, förflyttat denna linje västerut.

Framför allt tror jag att Porosjenko härmed också sagt farväl till Donbass. Hur tänker han sig annars att de oppositionella där ska känna sig delaktiga i byggandet av det nya Ukraina? Hur tänker han att de ska reagera på den politiska centralstyrning och historierevision som dessa lagar innebär? Vad finns då kvar att bygga på för de krafter som ändå fortfarande vill se ett enat Ukraina där de politiska motsättningarna läggs åt sidan för att med kompromissvilliga och fredliga lösningar lätta på spänningarna och gå vidare, tillsammans?

Ukraina behöver vårt stöd mer än någonsin, har Margot Wallström nyligen sagt. Förhoppningsvis innebär detta även ett visst mått av kravställande på den ukrainska regeringen. Exempelvis att i handling visa att de står bakom det som i Lissabonfördragets artikel 2 kallas för ”Unionens värden”. Bland annat respekten för frihet, demokrati och de mänskliga rättigheterna.