Ukraina frigör sig från sin storebror och kräver en ny

Jag har svårt att släppa detta med att Ukraina har antagit nya lagar som kriminaliserar en viss historiesyn och kommunistiska och nazistiska symboler. Som jag skrev nyligen lär det föra Ukraina längre från EU (eller bör göra det i vart fall) och framför allt föra Donbass närmare Ryssland. Det som är så fascinerande, förbryllande och samtidigt frustrerande är att så många ukrainare själva tycks tro att de nya lagarna innebär det motsatta. Åtminstone avseende närmandet till Europa och de europeiska värderingarna, som de själva så ofta talar så varmt om. Själv tror jag detta beror främst på att sättet att tänka är så starkt präglat av Sovjet-erans sätt att tänka. Som jag skrev i ett inlägg nyligen förefaller de flesta ukrainare fortfarande tillhöra arten Homo Sovjeticus. Det finns en vana vid att regera och regeras enligt ett visst mönster och med vissa metoder där just förbud och centralstyrning av tänkandet är bärande inslag.

Ytterligare en aspekt av detta kom till mig idag då jag tänkte på hur företrädare för den ukrainska regeringen, som bland andra premiärminister Arsenij Jatsenjuk, till EU klagat på hur mycket pengar som dessa satsar på Grekland i förhållande till Ukraina. En del EU-företrädare har försiktigt påpekat för honom att EU:s satsning på Ukraina är den största som gjorts på ett icke-medlemsland. Men det tycks alltså inte vara nog. Ukraina vill bli fullt ut försörjt av EU. Jag kan inte låta bli att tänka att det handlar om en djupt liggande vana, en undermedveten reflex, att söka hjälp från en ”storebror”. En undermedveten önskan, på gränsen till krav, att bli omhändertaget.

Uppenbarligen tror den nuvarande Kiev-regimen att dessa nya förbudslagar för dem närmare sin nye storebror eftersom den tar avstånd från sin gamla. Rimligen bör det vara tvärtom. Eller tänker jag kanske helt bakvänt här? Är det ett visst mått av självbedrägeri jag ägnar mig åt? Kanske är det Europa som har förändrats i totalitär riktning? Är det möjligen så att det är den europeiska inställningen till de högt aktade värderingar som innefattar yttrandefrihet, åsiktsfrihet och pluralism som EU och de flesta andra europeiska länder svurit sig så bundna vid sakta men säkert har tömts på sitt innehåll? Kanske har John Pilger rätt när han säger att den sekulära liberalismens största triumf är ”skapandet av illusionen om fri och öppen information”...(?)

Det är i alla fall svårt att göra sig helt fri från misstanken att det avseende Ukraina finns en amerikansk/europeisk underliggande, säkerhetspolitisk och marknadsekonomisk plan för landet som verkar parallellt med den offentliga EU-politiken?

Det ukrainska politiska informationsministeriet Ministry of Policy of Ukraine är ett regeringsorgan som skapades i början av december av den nyvalda regeringen efter valet i höstas är . Dess främsta mål är att kontraslå mot ”rysk informationsaggression”. Det uttalade syftet med ministeriet är att motverka rysk propaganda och ”ofullständig, utdaterad och oriktig information”. Det kallas, med ett Orwellskt språkbruk, för att ”värna yttrandefriheten”. Som så mycket annat som händer i ukrainsk inrikespolitik drog inte detta särskilt mycket uppmärksamhet till sig bland västvärldens media trots att det väckte protester bland ukrainska massmedia där kritiska röster jämförde det nya ministeriet med just Orwells Ministry of Truth (från dystopin ”1984”). Journalister i Ukraina oroade sig för styrning av medieinnehållet och en del röster höjdes för att i värsta fall ta till gatuprotester om inte ministeriet upplöstes. Reportrar utan Gränser publicerade förvisso ett uttalande i protest mot ministeriet vilket passerat tämligen obemärkt förbi radarn hos både svenska journalister som den ukrainska regeringen. Dess ordförande uttryckte protesten så här:

“In a democratic society, the media should not be regulated by the government. The creation of an information ministry is the worst of all possible responses to the serious challenges that the government is facing.”

Adam Nathan är ett av de utländska inslagen i den nuvarande ukrainska regeringen. Han är britt och tidigare BBC-researcher och medlem av UK Defence Forum. Numera arbetar han inom detta informationsministerium. I arbetsuppgifterna för det nya ministeriet ingår uppenbarligen också att föra ukrainska regeringens talan i förhandlingar med EU. Så här skrev han efter EU-konferensen om internationell support för Ukraina i slutet av april:

” The EU made its position clear this week at "International Support for Ukraine" conference, when EU Commission President Jean-Claude Juncker said that a "contract had been signed" and that increased support would only come in direct relation to progress in reforms. For this Ukraine should grateful, is the subtext. But as Yatsenyuk pointed out to an audience of EU member state dignitaries at a conference where zero new money was pledged for Ukraine from the EU, total aid to Ukraine to date amounts to billion whereas more than 0 [Sic] billion has been spent on bailing out Greece.”

Han fortsätter med att lägga ut texten för EU och IMF hur de måste agera för att möjliggöra för den ukrainska regeringen att behålla makten;

”And with the impact of reforms dragging down the People's Front poll ratings and local elections due in October, it is more than a cliché to say that there is no point in being popular in Brussels when you are out of office back home.”

Han syftar alltså på premiärminister Jatsenjuks parti Folkfronten som tappar i popularitet i takt med att svångremspolitiken blir allt mer kännbar för det folk som partiet sägs representera. Vill man vara lite elak kan man säga att det var ju detta de slogs för på Majdan. Förväntningarna kanske har kommit på skam men det har ju förstås att göra med hur dessa byggts upp. Här kan man fråga sig vem som har lurat vem? Och enligt vilka syften?

I den ukrainska regeringen sitter också tre utländska ministrar som på ett mycket ovanligt sätt gavs ukrainskt medborgarskap - bara timmar före utnämnandet av dem - för att beredas plats enligt det konstitutionella regelverket. Bland dem finansminister Natalie Jaresko, en amerikanska med ukrainska rötter som tidigare arbetat åt den amerikanska staten och för olika investeringsfonder i Kiev. Samt ministern för ekonomisk utveckling och handel, litauern Aivaras Abromavicius, som tidigare varit anställd inom Swedbanksfären och åt East Capital, en svensk investeringsfond med inriktning på ”uppåtgående marknader” i öst. 

Ska EU och USA nu ”rulla in” i Ukraina kanske det är bäst med asfaltläggare som vet vad som efterfrågas? Porosjenko sägs personligen ha valt ut dessa tre och valet - enligt bland andra Bloomberg News - lär ha gjorts med ett underliggande budskap: ”Ukraina har för avsikt att vara en allierad till USA och en god IMF-klient”. 

Alldeles nyligen bildades också ett Internationellt konsultativt råd (International Advisory Council on reforms). Det är tänkt att ge råd om reformer och öka det internationella stödet för Ukraina. På namnlistan över dess medlemmar finns bland andra den georgiske före detta presidenten och NATO-vännen Mikhail Saakashvili, som är under utredning av georgisk åklagare för överträdelse av befogenheter som president, samt vår egen före detta utrikesminister Carl Bildt, en av de främsta antiryska krigshetsarna i väst. Dessa båda är också inblandade i en mutaffär och har haft täta personliga kontakter. På listan finns också den svenske ekonomen Anders Åslund, som tidigare varit rådgivare åt Boris Jeltsin och enligt vissa bedömare genom sin ”chockterapi” indirekt delansvarig för skapandet av oligarkväldet i Ryssland. John McCain, den amerikanske republikanen och tidigare presidentkandidaten som eldade på massorna på Majdan i december 2013, har däremot sett sig tvungen att tacka nej. Det är med andra ord en alldeles särskild sorts konsultationer som kan tänkas komma från detta råd.

De personella banden till EU och USA är alltså många. Väst har investerat en hel del i den nuvarande ukrainska regeringen. Inte bara pengar utan också säkerhetspolitiska och ekonomiska intressen.
Då är det naturligtvis illa om planen störs av skador för denna regerings image och legitimitet. På så vis är beslutet om förbudslagarna aningen förbryllande.  Antingen har de europeiska och amerikanska rådgivarna gjort ett dåligt jobb eller också är brytningen av alla ryska/sovjetiska band helt enligt planen, även de historiska. Ingetdera av alternativen är förstås något vidare gångbart som material för den antiryska agitation som mediehusen också satsat mycket på att ägna sig åt. Här finns även trovärdighet och prestige investerat.

Den slutliga, något provokativa, frågan är då om det möjligen är så man ska tolka den öronbedövande tystnaden från europeiska politiker och medier nu när Ukraina tagit beslut om att lagstadga vad folket ska tycka och tänka? 

Porosjenko har just skrivit på förbudslagarna – Farväl till Donbass!

Jag letar förgäves i min morgontidning efter minsta notis om den nyhet jag nåddes av via ryska nätnyhetssajten Sputnik. Det vill säga att Ukrainas president Porosjenko under fredagen skulle ha godkänt de kontroversiella lagar som förbjuder nazism och kommunism och som gör det kriminellt att kritisera de ukrainska motståndsrörelserna OUN/UPA. Jag skrev om detta igår och hade då ett litet men ändå hopp att han möjligen skulle avstå. Kanske skulle han tagit intryck av den imponerande samling ukrainska och europeiska historiker som skickat brev till honom eller av protesterna från Simon Wiesenthal-centret eller från de polska politiker som vanligtvis genom hela den ukrainska krisen varit så nära bundsförvanter. Tydligen blev det inre politiska trycket mer avgörande för presidenten. Parlamentet som rekommenderat honom att skriva under gjorde det med förkrossande röstsiffror, 254 mot 0. 

Möjligen tror han verkligen också det som många andra i Ukraina tror, nämligen att detta för Ukraina närmare Europa. Själv tror jag snarare att det för Donbass närmare Ryssland. Att det han skrivit under nu är den definitiva, lagstadgade bekräftelsen för alla ukrainare som opponerar sig mot centralregeringen i Kiev att de inte är önskvärda i landet och att enda möjligheten är att bryta sig ur, öppna eget eller låta sig upptas av Ryssland, precis som Krim. Det är emellertid ingen knivskarp gräns som skär genom Ukraina vad gäller åsikterna om kommunismen, Ryssland och sannerligen inte heller om OUN/UPA. Det är förvånansvärt ofta man även i västra Ukraina får höra att allt var mycket bättre under Sovjet-eran om man frågar ukrainare över femtio år. Det är inte dessa som vill radera i den ukrainska historien och lagstifta hur den ska skrivas. Däremot måste de kanske i fortsättningen välja sina ord ännu noggrannare. För att inte ställas inför domstol.

Det enda mediainslag från väst som jag hittar på nätet i skrivande stund (söndag morgon) är från BBC. De har i ett kort reportage kommenterat lagarna och intervjuat unga människor som promenerar i området kring Moderlandsstatyn i Kiev, ett av de monument som - om lagen nu ska följas – kommer att vältas över ända vilket bara det lär framkalla protester då det är en berömd silhuett i huvudstaden. De unga människor som får komma till tals i reportaget har inte upplevt Sovjet och tycker det är rätt att bryta med det gamla. Här är ett nytt land på väg att byggas, med nya lagar, nya människor och nya sätt att tänka. Som jag skrev i mitt inlägg igår tycker jag snarare det visar prov på att många människor (inte minst de som just nu styr landet) i Ukraina fortfarande tillhör arten Homo Sovjeticus. Ukraina tar nu till samma metoder för att centralstyra människors tankar som användes i Sovjet och som fortfarande används i dagens Ryssland. Det för inte heller på något sätt Ukraina närmare Europa, som de också tycks tro. Snarare är lagarna en stor anledning för europeiska politiker att ta sig en funderare över vilken typ av politiker de hejat på egentligen. Kanske, som Torsten Kälvemark antydde i en artikel i Aftonbladet för ett par veckor sedan, ta dessa politiker åt sidan och förklara varför detta är så på tvärs mot de värderingar som de säger sig vilja omfattas av. Den lag som handlar om OUN/UPA lär dessutom svårt störa de goda förbindelserna med Polen som upprörs av att den ukrainska masslakten på polacker som OUN/UPA gjorde sig skyldigt till under andra världskriget i vad som idag är nordvästra Ukraina inte ska få kritiseras.

Dessa lagar lär också spä på självförtroendet hos de ultranationalister som regionalt och lokalt redan tagit konstitutionsvidriga beslut som ruckar på yttrandefriheten och demonstrationsrätten och på ett vis legitimisera den förföljelse av kommunister som pågått ända sedan Majdankuppen/revolutionen, och som eskalerat på senare tid, med mord och misshandel av politiker som fortfarande haft modet att öppet verka i det kommunistparti som ännu existerar och som innan Majdan var ett av landets största.

Men framför allt tror jag att Porosjenko, i och med att han satt sin underskrift till dessa lagförslag, också med detta penndrag saft farväl till Donbass. Hur tänker han sig annars att de oppositionella där ska känna sig delaktiga i byggandet av den ”nya Ukraina”? Hur tänker han att de ska reagera på den centralstyrda politiska styrning och historierevision som dessa lagar innebär? Vad finns då kvar att bygga på för de krafter som ändå fortfarande vill se ett enat Ukraina där de politiska motsättningarna läggs åt sidan för att med kompromissvilliga och fredliga lösningar lätta på spänningarna och gå vidare, tillsammans?

Detta är en mycket sorglig dag för Ukraina. Det kanske sorgligaste är dock att det inte tycks vara särskilt många ukrainare som förstår det. I vart fall inte av de styrande i Kiev.

Att döma av det närmast totala ointresse som nyheten tilldragit sig i väst tycks inte heller många här ha förstått vidden av detta. Eller vet de möjligen bara inte hur de ska förhålla sig?

Homo Sovjeticus – bebor såväl Ryssland som Ukraina

Jag läste häromdagen Anna-Lena Lauréns artikel om de nya förbudslagar som det ukrainska parlamentet föreslagit och som nu ligger på president Porosjenkos bord för eventuellt godkännande. Det är egentligen ett litet paket med närbesläktade förslag det handlar om men det mest kontroversiella innehållet upprör nu bland andra en stor grupp historiker, både ukrainska och av andra nationaliteter (bland dem den svenske Lundahistorikern och Ukrainakännaren Per Anders Rudling), som skrivit ett öppet brev till presidenten med en vädjan om att inte godkänna lagarna.

De skriver bland annat så här:

”Over the past 15 years, Vladimir Putin´s Russia has invested enormous resources in the politicization of history. It would be ruinous if Ukraine went down the same road, however partially or tentatively. Any legal or ‘administrative’ distortion of history is an assault on the most basic purpose of scholarly inquiry: pursuit of truth. Any official attack on historical memory is unjust. Difficult and contentious issues must remain maters of debate. The 1,5 million Ukrainians who died fighting the Nazis in the Red Army are entitled to respect, as those who fought the Red Army and NKVD. Those who regard victory over Nazi Germany as a pivotal historical event should neither feel intimidated nor excluded from the nation”.

Lagar som skulle innebära att det blir olagligt att förneka såväl sovjet- som nazistregimens kriminella natur, som förbjuder användandet av nazistiska och kommunistiska symboler vilket också innefattar statyer och gatunamn. Diskussionens vågor i Ukraina går nu höga och det spekuleras i hur många års fängelse det kan ge att sälja sovjetregalia eller sjunga sovjetiska statshymnen ”Sojuz Nerushimyj” osv. Som så mycket annat inom den ukrainska politiken innehåller lagpaketet en förbryllande dubbeltydighet då det samtidigt innehåller ett lagstadgat erkännande av legitimiteten för den ukrainska självständighetsrörelsen OUN/UPA. En rörelse som under 2vk samarbetade med Nazityskland, deltog i judepogromer och genomförde massmord på polacker i Volhynien. OUN/UPA och dess ledare Stepan Bandera har för många blivit symboler för fascism eller nazism men blir, om lagen godkänns, nu oantastliga. Den innebär en fullständig legalisering av OUN/UPA som nationens hjältar och frihetskämpar och varje försök till alternativ historiesyn kriminaliseras. Formulerat som att de som offentligt ringaktar dem ”kan ställas till svars i enlighet med gällande ukrainsk lagstiftning”. Det visar det absurda med förbudet för nazistiska symboler. Samtidigt upphöjs företrädare för ultranationalistiska idéer - som bland andra historikern John A. Armstrong hävdar låg mycket nära fascismens och avseende insisterandet på rasrenhet till och med gick längre än fascismens doktriner – till nationella ikoner.

Det ska här påpekas att det inte är första gången liknande lagar förs på tal av ukrainska makthavare. Dåvarande presidenten Jusjtjenkos koalition ”Vårt Ukraina” lade redan 2005 fram ett lagförslag avseende granskning som innehöll en bestämmelse om att den som kritiserade UPA skulle hindras från att erhålla offentliga befattningar. Jusjtjenko krönte också sin presidentperiod 2010 med att postumt utdela orden som Ukrainas Hjälte till Stepan Bandera. En utmärkelse som senare president Janukovytj drog tillbaka. 

Förbudslagarna togs emellertid den här gången av det ukrainska parlamentet med röstsiffrorna 254-0. Alltså ingen som helst opposition mot den ultranationalism som är så bekymmersam för den ukrainska strävan att bli ett med Europa. Ingen seriös debatt föregick heller beslutet. Parlamentets vice talman Oksana Syroid (som representerar partiet Samopomich/Självhjälp sprunget ur Euromajdanrörelsen) förstår inte varför Europa vill lägga sig i, framgår av Lauréns ovan nämnda artikel. Hon hävdar irriterat att det är en ”ukrainsk inre angelägenhet”. Framför allt många polacker har en annan uppfattning. Bland andra f.d. europaparlamentarikern Pawel Kowal som uttryckt sin ilska genom att hävda att Ukraina aldrig kan bli medlemmar av EU ”under Banderas porträtt”. Ett porträtt som var vanligt förekommande på Majdan under demonstrationerna där förra vintern.

Längtan till Europa och de europeiska värderingarna

Andra tongångar var det också under denna vinter 2013/14 då president Janukovytj ville teckna handelsavtal med Ryssland istället för EU. ”Vi förväntar oss hjälp för Ukraina”, sa då bland andra Vitaliy Klitschko - ledare för partiet UDAR och en av de framträdande politikerna på Majdan - i ett tal till säkerhetskonferensen i München den 1 februari 2014. Han fortsatte med att hävda att ”alla ville se Ukraina som ett modernt europeiskt land” men samtidigt att ”så många människor just nu, särskilt inom ukrainska regeringen, inte ville se Ukraina som ett europeiskt land”. Nuvarande premiärministern Arsenij Jatsenjuk vädjade också till Europa att inte överge Ukraina. Vilket för honom, då som oppositionsledare, var likställt med stöd för oppositionens krav på reformer. Något som, med vice talman Syroids ord, rimligen borde ha varit en ”ukrainsk inre angelägenhet”. 

 Oppositionspolitiker som nu styr landet vädjade då om europeisk och amerikansk hjälp att bli av med den folkvalda presidenten Janukovytj och den folkvalda regering som blivit föremål för deras missnöje. President Porosjenko och andra ukrainska politiker talar också ofta om att de vill omfattas av europeiska värderingar. Denna längtan växer dock i styrka varje gång den handlar om att kapa banden med Ryssland. Jag tror till och med att många ukrainska politiker är uppriktigt överraskade över det europeiska motstånd som lagarna har gett upphov till. Vi trodde ni ogillade Sovjet och Putins Ryssland och vi gör ju bara vad vi kan för att visa vår europeiska tillhörighet så varför misstycker ni?, kan jag gissa att många tänker. Jag har skrivit om de här lagförslagen tidigare och funderat mycket över vad de betyder.

Att bekämpa tankar och idéer med totalitära metoder och att ägna sig åt historierevisionism är en sovjetisk paradgren och just därför blir det väldigt förbryllande när sådana används för att, som det sägs, ”avsovjetifiera Ukraina”. Det ligger nära till hands att tänka att det är just ett sovjetiskt skolat sätt att tänka som avspeglas i det ukrainska parlamentets förslag. Jag går så långt som att hävda att många ukrainare som nu bedyrar sin längtan till Europa fortfarande tillhör vad jag vill kalla Homo Sovjeticus, en term myntad av den numer avlidne exil-sovjetiske sociologen och sovjetkritikern Aleksandr Zinovjev. Jag lägger dock lite annan karaktäristik i begreppet än Zinovjev. Jag tänker främst på viljan att centralstyra, att lagstifta om idéer och åsikter och att utlysa en officiell historieskrivning eller ägna sig åt historierevisionism för att tillrättalägga den som makten vill ha den. Detta präglar förstås också en stor del av befolkningen som väljer sina ledare. Frågan är bara hur djupt detta sitter hos befolkningen? Kanske har framtidens Ukraina redan flyttat utomlands? Alla de unga och välutbildade som nu ”flyr” till Polen och andra europeiska länder för att skapa sig en bättre och mer normal tillvaro. Den brain-drain som nu utarmar Ukrainas förmåga till ekonomisk och politisk normalisering är ännu ett tämligen outforskat ämne. Utvecklingen just nu leder emellertid sakta men säkert mot en motsägelsefull sovjetifiering. I skepnad av avsovjetifiering. Förbryllande, eller hur?

Homo Sovjeticus i Ryssland och i Ukraina

”Allt oftare stöter vi ihop med det som man nu kallar för historiefalsifikation [...] Och vi hamnar faktiskt i ett läge där vi måste försvara den historiska sanningen och till och med än en gång bevisa de fakta som alldeles nyligen verkade helt självklara. Det är svårt, ärligt sagt ibland till och med motbjudande. Men man måste göra det. Vi får inte blunda för krigets hemska sanning. Och å andra sidan – vi kommer inte att tillåta någon att ifrågasätta vårt folks hjältedåd”.

Jag hittar ett gammalt inlägg på Kalle Kniiviläs blogg glasnost.se där han översatt ett tal som dåvarande presidenten Dmitrij Medvedev höll inför Segerdagen 9 maj 2009. Inlägget behandlar ett ryskt lagförslag om förbud av rehabilitering av nazismen men också ”felaktiga uttalanden” om andra världskriget. Den ryska lagen om ”historieförfalskning” har nu funnits ett antal år och är bara ett exempel på en rysk utveckling mot auktoritärt centralstyre och kontroll över människors tänkande. Det är inget förvånande att det just i Ryssland finns liknande lagar. Kanske är de ukrainska förslagsställarna rentav inspirerade av dessa? Kalle Kniivilä skriver nyligen på sin blogg om just detta. Han noterar även han släktskapet mellan de ukrainska lagförslagen och ännu en rysk lag som togs ifjol avseende förbud mot ”spridning av uppenbart falska uppgifter om Sovjetunionens verksamhet under andra världskriget”. Kniivilä påpekar det sorgliga i att de ukrainska lagstiftarna ”i sin iver att ta avstånd från Ryssland nu tar till liknande medel som sin storebror i öster”. Han menar vidare att parlamentet på detta sätt politiserar historieskrivningen på ett ”mycket ogenomtänkt och destruktivt sätt”.

Intressant (och återigen motsägelsefullt) att notera i sammanhanget är att inte ens halva den ukrainska befolkningen stöder uppfattningen om OUN-UPA som nationens hjältar. Det visar en färsk undersökning genomfört av Democratic Initiatives Foundation and UkrainianSociology Service. Kharkivs människorättsgrupp skriver också i ett brev till Porosjenko att lagförslaget ”tvingar ett stort antal ukrainare att tystna eller bryta mot lagen i sitt eget land för att uttrycka sin åsikt” och att detta med tanke på Rysslands försök att ”så splittring och fiendskap mellan ukrainare” vore ”särskilt destruktivt”. Halyna Coynash, journalist och medlem av gruppen, menar att lagarna innebär ett steg tillbaka till Sovjet-eran.

Häri ligger det dubbeltydiga, det motsägelsefulla. Något som bedömare av Ukraina ofta förvånas över och som förbryllar. Varför gör de ändå så här? Varför skjuter de sig själva i foten? 

Den ryska officiella förklaringen ligger naturligtvis inte längre bort än en ryggmärgsreflex; de är alla fascister. Min egen är betydligt mer nyanserad.

Kanske för att de nya makthavarna fortfarande präglas av den sovjetiska rättsuppfattning och auktoritära ledarstil som gör dem alla till vad jag här kallar Homo Sovjeticus, precis som sina ”bröder” i Ryssland? Avsovjetifieringen av Ukraina kan bara ske genom en långsam process som får människor att tänka annorlunda än tidigare. Det sker genom debatt och kontakt med andra länder och människor. Den processen skyndas inte på av förbud mot att tänka och tala. Sådant befäster istället det sovjetiska arvet i Ukraina och bekräftar att de i huvudsak fortfarande tillhör arten Homo Sovjeticus. En art som har förfärligt svårt att anpassa sig i det fria Europa. Det Europa som Ukraina säger sig så hett längta efter att få tillhöra...

Bild: Wikipedia. "Glory to Ukraine"-installation vid monumentet över Röda Armén i Sofia