Jag läste häromdagen Anna-Lena Lauréns artikel om de nya förbudslagar
som det ukrainska parlamentet föreslagit och som nu ligger på president
Porosjenkos bord för eventuellt godkännande. Det är egentligen ett litet paket
med närbesläktade förslag det handlar om men det mest kontroversiella
innehållet upprör nu bland andra en stor grupp historiker, både ukrainska och
av andra nationaliteter (bland dem den svenske Lundahistorikern och
Ukrainakännaren Per Anders Rudling), som skrivit ett öppet brev till
presidenten med en vädjan om att inte godkänna lagarna.
De skriver bland annat så här:
”Over the past 15 years, Vladimir Putin´s Russia
has invested enormous resources in the politicization of history. It would be
ruinous if Ukraine went down the same road, however partially or tentatively.
Any legal or ‘administrative’ distortion of history is an assault on the most
basic purpose of scholarly inquiry: pursuit of truth. Any official attack on historical
memory is unjust. Difficult and contentious issues must remain maters of
debate. The 1,5 million Ukrainians who died fighting the Nazis in the Red Army
are entitled to respect, as those who fought the Red Army and NKVD. Those who
regard victory over Nazi Germany as a pivotal historical event should neither
feel intimidated nor excluded from the nation”.
Lagar som skulle innebära att det blir olagligt att förneka såväl
sovjet- som nazistregimens kriminella natur, som förbjuder användandet av
nazistiska och kommunistiska symboler vilket också innefattar statyer och
gatunamn. Diskussionens vågor i Ukraina går nu höga och det spekuleras i hur
många års fängelse det kan ge att sälja sovjetregalia eller sjunga sovjetiska
statshymnen ”Sojuz Nerushimyj” osv. Som så mycket annat inom den ukrainska
politiken innehåller lagpaketet en förbryllande dubbeltydighet då det samtidigt
innehåller ett lagstadgat erkännande av legitimiteten för den ukrainska
självständighetsrörelsen OUN/UPA. En rörelse som under 2vk samarbetade med
Nazityskland, deltog i judepogromer och genomförde massmord på polacker i
Volhynien. OUN/UPA och dess ledare Stepan Bandera har för många blivit symboler
för fascism eller nazism men blir, om lagen godkänns, nu oantastliga. Den
innebär en fullständig legalisering av OUN/UPA som nationens hjältar och
frihetskämpar och varje försök till alternativ historiesyn kriminaliseras.
Formulerat som att de som offentligt ringaktar dem ”kan ställas till svars i
enlighet med gällande ukrainsk lagstiftning”. Det visar det absurda med
förbudet för nazistiska symboler. Samtidigt upphöjs företrädare för ultranationalistiska
idéer - som bland andra historikern John A. Armstrong hävdar låg mycket nära
fascismens och avseende insisterandet på rasrenhet till och med gick längre än
fascismens doktriner – till nationella ikoner.
Det ska här påpekas att det inte är första gången liknande
lagar förs på tal av ukrainska makthavare. Dåvarande presidenten Jusjtjenkos
koalition ”Vårt Ukraina” lade redan 2005 fram ett lagförslag avseende
granskning som innehöll en bestämmelse om att den som kritiserade UPA skulle
hindras från att erhålla offentliga befattningar. Jusjtjenko krönte också sin
presidentperiod 2010 med att postumt utdela orden som Ukrainas Hjälte till Stepan Bandera. En utmärkelse som senare
president Janukovytj drog tillbaka.
Förbudslagarna togs emellertid den här gången av det
ukrainska parlamentet med röstsiffrorna 254-0. Alltså ingen som helst opposition
mot den ultranationalism som är så bekymmersam för den ukrainska strävan att
bli ett med Europa. Ingen seriös debatt föregick heller beslutet. Parlamentets
vice talman Oksana Syroid (som representerar partiet Samopomich/Självhjälp
sprunget ur Euromajdanrörelsen) förstår inte varför Europa vill lägga sig i,
framgår av Lauréns ovan nämnda artikel. Hon hävdar irriterat att det är en ”ukrainsk
inre angelägenhet”. Framför allt många polacker har en annan uppfattning. Bland
andra f.d. europaparlamentarikern Pawel Kowal som uttryckt sin ilska genom att
hävda att Ukraina aldrig kan bli medlemmar av EU ”under Banderas porträtt”. Ett
porträtt som var vanligt förekommande på Majdan under demonstrationerna där
förra vintern.
Längtan till Europa
och de europeiska värderingarna
Andra tongångar var det också under denna vinter 2013/14 då
president Janukovytj ville teckna handelsavtal med Ryssland istället för EU. ”Vi
förväntar oss hjälp för Ukraina”, sa då bland andra Vitaliy Klitschko - ledare
för partiet UDAR och en av de framträdande politikerna på Majdan - i ett tal
till säkerhetskonferensen i München den 1 februari 2014. Han fortsatte med att
hävda att ”alla ville se Ukraina som ett modernt europeiskt land” men samtidigt
att ”så många människor just nu, särskilt inom ukrainska regeringen, inte ville
se Ukraina som ett europeiskt land”. Nuvarande premiärministern Arsenij
Jatsenjuk vädjade också till Europa att inte överge Ukraina. Vilket för honom,
då som oppositionsledare, var likställt med stöd för oppositionens krav på reformer.
Något som, med vice talman Syroids ord, rimligen borde ha varit en ”ukrainsk
inre angelägenhet”.
Oppositionspolitiker
som nu styr landet vädjade då om europeisk och amerikansk hjälp att bli av med
den folkvalda presidenten Janukovytj och den folkvalda regering som blivit
föremål för deras missnöje. President Porosjenko och andra ukrainska politiker
talar också ofta om att de vill omfattas av europeiska värderingar. Denna
längtan växer dock i styrka varje gång den handlar om att kapa banden med Ryssland.
Jag tror till och med att många ukrainska politiker är uppriktigt överraskade
över det europeiska motstånd som lagarna har gett upphov till. Vi trodde ni
ogillade Sovjet och Putins Ryssland och vi gör ju bara vad vi kan för att visa
vår europeiska tillhörighet så varför misstycker ni?, kan jag gissa att många
tänker. Jag har skrivit om de här lagförslagen tidigare och funderat mycket
över vad de betyder.
Att bekämpa tankar och idéer med totalitära metoder och att
ägna sig åt historierevisionism är en sovjetisk paradgren och just därför blir
det väldigt förbryllande när sådana används för att, som det sägs, ”avsovjetifiera
Ukraina”. Det ligger nära till hands att tänka att det är just ett sovjetiskt
skolat sätt att tänka som avspeglas i det ukrainska parlamentets förslag. Jag går
så långt som att hävda att många ukrainare som nu bedyrar sin längtan till
Europa fortfarande tillhör vad jag vill kalla Homo Sovjeticus, en term myntad av den numer avlidne exil-sovjetiske
sociologen och sovjetkritikern Aleksandr Zinovjev. Jag lägger dock lite annan
karaktäristik i begreppet än Zinovjev. Jag tänker främst på viljan att
centralstyra, att lagstifta om idéer och åsikter och att utlysa en officiell
historieskrivning eller ägna sig åt historierevisionism för att tillrättalägga
den som makten vill ha den. Detta präglar förstås också en stor del av
befolkningen som väljer sina ledare. Frågan är bara hur djupt detta sitter hos
befolkningen? Kanske har framtidens Ukraina redan flyttat utomlands? Alla de
unga och välutbildade som nu ”flyr” till Polen och andra europeiska länder för
att skapa sig en bättre och mer normal tillvaro. Den brain-drain som nu utarmar Ukrainas förmåga till ekonomisk och
politisk normalisering är ännu ett tämligen outforskat ämne. Utvecklingen just
nu leder emellertid sakta men säkert mot en motsägelsefull sovjetifiering. I
skepnad av avsovjetifiering. Förbryllande, eller hur?
Homo Sovjeticus i
Ryssland och i Ukraina
”Allt oftare stöter vi
ihop med det som man nu kallar för historiefalsifikation [...] Och vi hamnar
faktiskt i ett läge där vi måste försvara den historiska sanningen och till och
med än en gång bevisa de fakta som alldeles nyligen verkade helt självklara.
Det är svårt, ärligt sagt ibland till och med motbjudande. Men man måste göra
det. Vi får inte blunda för krigets hemska sanning. Och å andra sidan – vi kommer
inte att tillåta någon att ifrågasätta vårt folks hjältedåd”.
Jag hittar ett gammalt inlägg på Kalle Kniiviläs blogg
glasnost.se där han översatt ett tal som dåvarande presidenten Dmitrij Medvedev
höll inför Segerdagen 9 maj 2009. Inlägget behandlar ett ryskt lagförslag om
förbud av rehabilitering av nazismen men också ”felaktiga uttalanden” om andra
världskriget. Den ryska lagen om ”historieförfalskning” har nu funnits ett
antal år och är bara ett exempel på en rysk utveckling mot auktoritärt
centralstyre och kontroll över människors tänkande. Det är inget förvånande att det just i Ryssland finns
liknande lagar. Kanske är de ukrainska förslagsställarna rentav inspirerade av
dessa? Kalle Kniivilä skriver nyligen på sin blogg om just detta. Han noterar även
han släktskapet mellan de ukrainska lagförslagen och ännu en rysk lag som togs
ifjol avseende förbud mot ”spridning av uppenbart falska uppgifter om
Sovjetunionens verksamhet under andra världskriget”. Kniivilä påpekar det sorgliga i att de ukrainska lagstiftarna
”i sin iver att ta avstånd från Ryssland nu tar till liknande medel som sin
storebror i öster”. Han menar vidare att parlamentet på detta sätt politiserar
historieskrivningen på ett ”mycket ogenomtänkt och destruktivt sätt”.
Intressant (och återigen motsägelsefullt) att notera i
sammanhanget är att inte ens halva den ukrainska befolkningen stöder
uppfattningen om OUN-UPA som nationens hjältar. Det visar en färsk undersökning
genomfört av Democratic Initiatives Foundation and UkrainianSociology Service.
Kharkivs människorättsgrupp skriver också i ett brev till Porosjenko att
lagförslaget ”tvingar ett stort antal ukrainare att tystna eller bryta mot
lagen i sitt eget land för att uttrycka sin åsikt” och att detta med tanke på
Rysslands försök att ”så splittring och fiendskap mellan ukrainare” vore ”särskilt
destruktivt”. Halyna Coynash, journalist och medlem av gruppen, menar att lagarna
innebär ett steg tillbaka till Sovjet-eran.
Häri ligger det dubbeltydiga, det motsägelsefulla. Något som
bedömare av Ukraina ofta förvånas över och som förbryllar. Varför gör de ändå så
här? Varför skjuter de sig själva i foten?
Den ryska officiella förklaringen ligger naturligtvis inte
längre bort än en ryggmärgsreflex; de är alla fascister. Min egen är betydligt
mer nyanserad.
Kanske för att de nya makthavarna fortfarande präglas av den
sovjetiska rättsuppfattning och auktoritära ledarstil som gör dem alla till vad
jag här kallar Homo Sovjeticus,
precis som sina ”bröder” i Ryssland? Avsovjetifieringen av Ukraina kan bara ske
genom en långsam process som får människor att tänka annorlunda än tidigare. Det
sker genom debatt och kontakt med andra länder och människor. Den processen
skyndas inte på av förbud mot att tänka och tala. Sådant befäster istället det
sovjetiska arvet i Ukraina och bekräftar att de i huvudsak fortfarande tillhör
arten Homo Sovjeticus. En art som har
förfärligt svårt att anpassa sig i det fria Europa. Det Europa som Ukraina
säger sig så hett längta efter att få tillhöra...
 |
| Bild: Wikipedia. "Glory to Ukraine"-installation vid monumentet över Röda Armén i Sofia |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar