Organiserad desinformation om tiggeri

Vi tycks ha fått ett nytt samhällsproblem. Ett som förvisso drabbar endast en begränsad grupp men för denna bör problemet vara tillräckligt stort att det finns skäl att göra något åt det. Kanske kan krafttag efterlysas från den nya röd-gröna regeringen? Eller har den möjligen inte uppfattat problemet eftersom där inte finns någon som tillhör den drabbade gruppen? Jag tänker på den organiserade form av desinformation avseende organiserat tiggeri som ökat i styrka på senare tid. Den organiserade desinformationskampanjen bedrivs främst från partikanslier och mediehus men också från myndighetshåll.

Sverigedemokraternas affischkampanj under EU-valrörelsen med texten ”Stoppa det organiserade tiggeriet” kritiserades från många håll och påståendet bemöttes då på ett sätt som borde ha gjort att det förpassats till sverigedemokraters slutna möten. Nationella samordnaren i kampen mot hemlöshet avfärdade problembeskrivningen och flera i frågan centralt placerade poliser gjorde detsamma. Allt tydde på att detta var en typ av vandringshistoria eller folkskröna som populistiskt plockats upp av SD eftersom det passade väl in i deras invandringsfientliga linje och kategoriserande människosyn. 

Men tidigt i våras klev så två framträdande Moderater - Beatrice Ask och Tomas Tobé - fram och föreslog ”förbud för organiserat tiggeri”. De betonade i sin debattartikel i DN att de inte ville förbjuda någon att tigga men att de inte ville acceptera ”ett omfattande och organiserat tiggeri i hela landet”. 

Häromdagen kunde vi också läsa i Dagens Industri om uppgifter från polisen i Gävleborgs län som hävdade att ”tiggeriet är organiserat”. Den här ”nyheten” hade de snappat upp från tidningen Hela Hälsingland där det framkommer sensationella påståenden från poliskällor. Det organiserade tiggeriet i Hälsingland omsätter årligen miljonbelopp hävdade dessa. En campingplats uppgavs vara bebodd av 150 EU-migranter i ett och ett halvt år och dessa skulle ha betalat avgifter till campingägaren som skulle kräva miljoninkomster. En snabb kontroll av uppgifterna av Nyheter24 visade att uppgifterna inte stämde. Alla siffror var överdrivna. 40 EU-migranter hade bott på campingen i ett halvår och några miljonbelopp hade inte campingägaren sett till. Dessutom avfärdade han helt misstankarna om att något organiserat tiggeri skulle förekomma. Det hela byggde således på ren spekulation. Men DI backar inte utan skriver en ledare med titeln ”Förbjud tiggeriet”. Där betonas att misstanken om organiserat tiggeri kvarstår. Det är bara lite ”diffust” eller ”svårt att bevisa och definiera”. Så därför är det lika bra att helt förbjuda tiggeri tycker ledarskribenten. Alltså för att komma åt den där organiseringen som är så svår att definiera och bevisa.

För ett par dagar sedan skriver också Erik Hagström i SvD en ledare där han hävdar att det ”förekommer kriminalitet i samband med organisering av tiggeri”. Detta må ju vara hänt. Men det antyder också att det redan finns lagar som kan användas. Om någon ägnar sig åt människohandel, agerar hallick åt någon eller stjäl eller vilka brott det än är som försiggår i samband med tiggeri så är det mycket riktigt kriminellt redan. Inget hindrar polis och åklagare att lagföra personer som gör sig skyldiga till brott.

Nu visar också justitieminister Morgan Johansson tecken på en ”lyhördhet” för signaler om det förmenta problemet med ”organiserat tiggeri”. Närmast kommer kanske den från folkpartisten Erik Ullenhag som i sin tur säger sig ha fått ”signaler om att det kommit in mer av hårdföra personer som använder sig av fattiga människors situation” och vill se över lagen om människohandel för att komma åt detta. Vilket alltså justitieministern tagit åt sig. Det är förvisso lovvärt att hindra hårdingar att utnyttja fattiga människor och om det finns luckor i tillämpliga lagar att täppa till för att komma åt dessa individer ser jag inget särskilt kontroversiellt i det. Signalernas ursprung lär dock vara den färske nationella samordnare för tiggeri, Martin Valfridsson. Det framkommer dock inte om herrarna Ullenhag och Johansson undersökt eventuella luckor i uppgiftslämnarens berättelse. Kanske bör det annars vara den första åtgärden? Dessutom är användandet av begreppet organiserat tiggeri - inte minst som det används i media – väldigt svepande.

När fenomenet organiserat tiggeri ska definieras får vi ständigt svävande svar på vad det egentligen är som avses. Antingen ges exempel på tämligen okontroversiella företeelser eller exempel på olika former av kriminalitet. Det vill säga sådant som redan är olagligt och vi har möjlighet att beivra. Att tvinga människor att tigga är olagligt. Att själv känna sig tvungen att tigga är inte olagligt och det vore absurt om det vore. 

Så frågan är vad som döljer sig bakom själva begreppet organiserat tiggeri? Vad är det specifika med detta s.k. problem? Att tiggare samlas för att fördela områden sinsemellan eller hjälper varandra med skjuts eller lägger pengar i en gemensam kassa? Hur kommer vi åt detta utan att skapa monstruösa lagar som gör det omöjligt för idrottsföreningar, välgörenhetsorganisationer och solidaritetsrörelser att idka insamlingsarbete? Eller är det att bosättningar uppstår på kommunal och privat mark? Det finns redan möjlighet att avhysa personer och det sker också avhysningar titt som tätt i alla delar av landet. Eller ska allemansrätten inskränkas? Vill vi verkligen det? 

Det är lite skrämmande att notera hur den här hysterin kring det ”organiserade tiggeriet” har gått från vandringshistoria till populistiskt valfläsk och nu till lagförslag på bara något år.

Det uppstod för ungefär hundra år sedan en skröna om att zigenare (jo, det var den termen som användes) ägde stenhus i Göteborg. Jag har verkligen ingen aning om hur den uppstod men romer fick gång på gång försöka bevisa sin ”oskuld”. Nu varken var det eller är olagligt att äga stenhus i Göteborg, men poängen med historien var förstås att visa att romer minsann inte alls var så fattiga utan istället så rika att de kunde köpa stenhus... åtminstone i Göteborg. Varför ägandet av stenhus begränsades geografiskt till just Göteborg är såvitt jag vet aldrig heller klarlagt men med skrönor är det ju så att de sällan tarvar särskilt mycket förklaring. Det är liksom ett ”välkänt faktum” som återberättats av en kusins bekant som har en god vän i Göteborg eller något liknande.

Nå, den där skrönan trodde jag var död och begraven tills en äldre släkting visste att berätta att romer inte alls var så fattiga och att många ägde stenhus i Göteborg. Skrönor är ibland sällsamt långlivade. Så möjligen får romer och vi andra leva med skrönan om organiserat tiggeri länge än. Förhoppningsvis inte lika länge som stenhusskrönan. Det kan ju möjligen accepteras om skrönan begränsar sig till att komma från äldre släktingar. Men vi borde kunna förvänta oss att slippa få höra den om och om igen från journalister vars utbildning innehåller kunskap om källkritik eller från partikansliernas mest erfarna politiker. Det liknar vad jag lite tillspetsat vill kalla organiserad desinformation om tiggeri.

Men Erik Hagströms ledare visar vad det egentligen handlar om. Att skapa en lag som gör det kriminellt med organiserat tiggeri är naturligtvis helt irrelevant om man vill komma åt kriminaliteten som förekommer ”i samband med tiggeri”. Det enda en sådan lag skulle åstadkomma vore att ge upphöjd legitimitet åt uppfattningen att romer minsann inte är så fattiga utan tjänar miljoner på sitt tiggande. Alltså samma sensmoral som i skrönan om stenhus i Göteborg.

Vad jag främst vänder mig emot här är alltså den diskursiva praktiken. Huruvida denna skapar den sociala praktiken eller inte tvista ännu de lärde, som det heter. Men det finns en viss samsyn kring att ett visst sätt att tala om och förstå världen också påverkar vilka beslut som tas. Det skulle också kunna beskrivas som att politiker och medier innehar ett problemformuleringsprivilegium. Det är egentligen inte särskilt märkligt om en tänker efter. Men det kräver ett visst ansvar hur det hanteras.

Det vore därför dags att sansa ned sig och sakligt diskutera varje problem för sig och inte ägna sig åt denna organiserade desinformationskampanj om organiserat tiggeri.

Hemlösa – vår tids laglösa

En ”spikmatta” i marken för att beröva hemlösa en sovplats upprörde en hel del förra sommaren när bilden spreds över nätet av en AndrewHorton i London. Det var något vi tidigare inte sett i Sverige även om exkluderande design, som det heter, inte är nytt här heller. Mig veterligt har vi inte så många lutande bänkar som ska omöjliggöra dem som sovplatser åt uteliggare men däremot har stålrörshinder i tunnelbaneskrymslen debatterats den senaste veckan.

Det är i huvudsak övernattande hemlösa denna design är tänkt att hålla borta men debatten den senaste veckan har mest handlat om ”tiggare” och underförstått eller uttalat romer. Det väcker en del tankar att diskussionen hamnade just där och inte om hemlöshet generellt. Anna Dahlberg i Expressen efterlyser emellertid hårda tag för att vi ska ”slippa” tiggandet. Hon förespråkar ”systematiska avhysningar” eller helt enkelt ”förbud”.

Avhysningar har vi redan sett på många platser medan däremot förbud är mer på diskussionsstadiet i Sverige. Däremot finns ju sådana i Danmark och Nederländerna med flera andra länder eller städer. Sala sägs ha varit först i vårt land med att föreslå ”tiggeriförbud” men kom aldrig till detta beslut när frågan var på bordet för ett par år sedan. I höstas klubbades däremot ett nytt förslag som åtminstone ortens polis tolkar som ett ”tiggeriförbud i ny förpackning”. Inte bara design och stadsplanering används alltså för att hålla stadskärnor fria från tiggare och hemlösa nattgäster på offentliga platser. Det är notabelt att debattörer som normalt är oerhört förtjusta i fri rörlighet och EU nu skriker på regleringar och lagar för att hålla människor ifrån att använda den fria rörligheten.

Jag håller helt med Aftonbladets Anders Lindberg som under veckans debatt om den exkluderande designen framhöll att ”tiggarspikarna” inte bara förändrar gatubilden utan ”gör något med oss”, det vill säga påverkar hur vi tänker och normaliserar en syn på de allra fattigaste och utsatta (medborgare eller ej) människorna runt oss. Avhumanisering leder till våld, påpekar han mycket riktigt.

Den senaste tidens debatter är emellertid en etnifiering av en mycket vidare problematik. Vilket i sig säger en hel del om hur snabbt diskursen förändras; från avståndstagandet till Sverigedemokraternas valaffischer (”stoppa det organiserade tiggeriet”) till Anna Dahlbergs Expressen-ledare om tiggeriförbud på ett drygt halvår.

Men denna avhumanisering av de fattigaste i samhället började (eller accelererade) i och med den nyliberala vågen som svepte över världen vid slutet av 1970-talet och framåt. Kanske är det så att vi nu ”skördar frukterna” av tankar och praktiker som tumlat runt i samhällsplaneringsmaskineriet i flera decennier?

Avindustrialisering, globalisering, gentrifiering och privatisering av det offentliga rummet

Till viss del är de här fenomenen delar av en större samhällsomvandling där det urbana rummet har ommöblerats i samband med den nyliberala vågen som fick fart i Reagans USA på 1970-talets slut och sedan spritt sig över världen. Neil Smith är en av de mer betydelsefulla forskare som pekat ut ett antal förklaringar till fenomen som uppstått i kampen om staden och de offentliga rum dessa innefattar. I sitt banbrytande verk The New Urban Frontier (1996) beskriver han hur amerikanska parker har börjat ”rensas” från hemlösa och hur slumskjul jämnas med marken och människor blir avhysta och utestängda från offentliga utrymmen. Inte sällan genom privatisering av tidigare offentlig mark. Övervakningskameror, väktare och staket hindrar tillträde för andra än den privata ägaren eller den grupp (inte sällan kundgrupp) som ägaren önskar sig.

Gentrifieringen av städskärnorna har inneburit en ”städning” av staden där slumområden blivit heta adresser. I USA och England påskyndades gentrifieringsprocessen av nyliberala politiker som bejakade utvecklingen av avindustrialisering och re-development och av upprustning och statusuppgradering av centralt belägna stadsdelar. I Sverige har det inte varit lika lätt att se utvecklingen, dels för att mycket av slummen revs under det socialdemokratiska välfärdsbyggandet (vilket förvisso i sig var en re-development) men också för att det funnits ett system för hyresreglering. Men tendensen är ändå klart synbar även i svenska storstäder. Södermalm var fortfarande på 1970-talet allmänt betraktat som ”slummigt” och runt en femtedel av alla hushåll hade fortfarande torrdass på gård/vind bara för att ta ett närstående exempel. Till skillnad från idag när en liten tvåa på Söder ses som optimal adress för en ung karriärist.

Bostadsområden i centrala lägen har förvandlats till ”fina”, stadskärnor ”städas” och offentliga platser övervakas och förses med olika typer av hinder för att stänga vissa grupper ute. Akademiska kritiker ser detta som att stadsplanerare och privata entreprenörer producerar övervakade och kontrollerade miljöer där säkerhet och konsumtion/underhållning prioriteras före interaktion och politisk manifestation eller agitation. Framför allt ungas subkulturella grupper, fattiga och hemlösa trängs ut till förmån för relativt penningstark medelklass. En del akademiker, som Michael Sorkin och Richard Sennett, utropade redan på 1990-talet dödsdomar över det sant offentliga stadsrummet medan andra, som Michael Walzer, bejakat utvecklingen som nödvändiga åtgärder för att locka tillbaka medelklassen till stadens gator. 

Den svåra uppgiften har varit, och är, att göra det sistnämnda utan att exkludera andra. Många (Sennett och Marshall Berman m.fl.) har framhållit att stadens offentliga rum ska vara oordnat och smärtsamt för att det tvingar oss att se andra grupper och engagera oss i andras livssituationer vilket, enligt Sennett, är helt vitalt för civiliserat liv. Andra, som Loretta Lees och Sharon Zukin, distanserar sig lite från domedagsprofetiorna och menar att det offentliga rummet helt naturligt ändrar utseende med tiden och att rådande normer och oskrivna regler bestämmer hur detta ska se ut. Problemet är bara, tänker jag, att dessa normer ”skrivs” av medelklassen och möbleringen av det offentliga rummet blir därmed anpassat till dess behov och preferenser men exkluderar andras.

 De hemlösa har tidigare varit mestadels äldre, alkohol- och/eller drogberoende män medan det under senare decennier har tillkommit allt fler kvinnor, yngre och människor med ekonomiska problem snarare än drogproblem. En ytterligare tendens har varit en allt lägre toleransnivå med hemlösa och för dem stöttande institutioner. NIMBY-effekten är bara ett av flera uttryck för medelklassens exkluderande av andra än den egna gruppen. Kanske har Sennett rätt när han varnar för en minskande förmåga till identifikation med andra när det offentliga rummet inte längre inkluderar dessa ”andra” och designas för att utesluta dem. Michael J.Dear har vittnat om den aggressivitet med vilken argumentationen för exkludering drivs av individer inom grannskapskollektiv men också om oviljan hos stadsplanerande politiker och tjänstemän att ta sig ut från kontorsrummen för att konfrontera verkligheten på gatan eftersom detta skulle kunna störa den ”visionära processen” i utformandet av det urbana rummet. Planering är makt, påpekar han också, vilket naturligtvis gör det svårt för grupper som saknar sådan (avseende både små och stora maktsfärer) att få sina behov tillgodosedda eller synpunkter hörda.

Den sociala exkluderingen är inte bara smärtsam för de exkluderade utan också skadligt för samhället i stort, menar också bland andra Ali Madanipour, samtidigt som han betonar att det mest allvarliga är frånvaron av inkluderande processer eller obalansen mellan exkludering och inkludering. Social exkludering kan här ses som ett lite bredare koncept och hemlöshet är bara en form av sådan men rummet har en huvudroll i manifesterandet av sociala relationer och därmed för integration respektive segregation i urbana samhällen.

Madanipour framhåller även han stadens heterogenitet som ett urbant kännetecken genom alla tider. Till staden dras alla typer av människor och från närliggande liksom fjärran platser. Det har också genom historien förts en kamp mellan de som vill bringa ordning i vad som uppfattas som ett kaos och de som hyllar mångfalden och dynamiken den frambringar.

Det känns onekligen som att den ”zeitgeist” som nu sveper fram över även det svenska samhället domineras av ordningsförespråkarnas krav snarare än frihetsförespråkarnas.

Den etiska kompassnålen pekar på cynism

När de styrande bygger in exkludering i stadsrummet eller lagstiftar för att hålla tiggande och hemlösa från gator och torg sätts också ribban för diskursen kring tiggare och hemlösa och en normalisering av en exkluderande och avvisande hållning till dessa. Cynismen vinner sakta men säkert mark på bekostnad av humanismen. Vad sägs exempelvis om selfies med hemlösa som läggs ut på twitter och instagram och förses med cyniska och förlöjligande undertexter. Ett hånflin åt samhällets olycksbarn. Eller ”bumfights” som blev vanligt i början av 2000-talet (det går ju mode i dylika fenomen) där hemlösa får puckla på varandra inför kamera och som läggs ut på nätet som ”underhållning”. En uppvisning i total makt och dominans av utsatta och svaga människor som lättast av alla hamnar i olika former av beroendeställning till andra.

Bild: www.odditycentral.com

Det gör mig både förbannad och ledsen att se hur den etiska kompassnålen vippar över i riktning mot cynism och förakt och jag är rädd att etnifieringen av debatter om hemlösa och tiggare är ytterligare en dimension som spiller över på andra grupper av invandrare. Det skapas ett iskallt trefjärdedelssamhälle där de som inte klarar kraven för att få jobb eller bostad kastas ut i fullständig laglöshet. Vart tar den som inte har bostad och måste försörja sig på smulorna från de rikas bord vägen om tillträdet till det offentliga rummet stängs? Den hemlöse berövas inte bara tillgången till jobb och bostad utan själva rätten att existera. Fogas också en etnisk dimension till detta har vi snart hamnat i den nazityska mardrömmen där gatorna skulle hållas ”rena” från judar, zigenare och annat ”löst folk”. Vad nästa steg blev vet väl alla förstås... eller?

Litteratur som använts:

The City Reader, 3rd edition, ed. Richard T. LeGates and Frederic Stout (2003)

The Postmodern Urban Condition, Michael J. Dear (2000)

Den globala staden, Ulf Stahre (2007)

Social Geographies: Space and Society, Gill Valentine (2001)