Tre små böcker om Ukraina med alternativt perspektiv. Del 4: Ukraina i stormens öga. Krigshets eller avspänning?

Jag rundar här av min presentation av tre små böcker från Karneval förlag som handlar om Ukraina och det spända världsläge som råder mellan USA/Västvärlden och Ryssland genom att göra mina egna sammanfattande reflektioner baserade på böckerna och tillfoga mina egna tankar om Ukrainakonflikten och det spända världsläget. I tidigare inlägg har jag redogjort för Robert Parrys Bakom kulisserna i Kiev, John Pilgers Strangeloveeffekten samt Alexander Mercouris Kan Ukrainakonflikten lösas påfredlig väg? som har undertiteln Det diplomatiska spelet bakom avtalen i Minsk.

Ukraina i stormens öga. Krigshets eller avspänning?

Det viktiga med dessa böcker som jag redogjort för i mina inlägg är att öppna ögonen för andra perspektiv på världsläget och på den ukrainska krisen än det som vi oftast serveras i etablerade medier. Spekulationer som blir till självklara sanningar och förstärks genom ytterligare spekulationer eskalerar en propagandakamp som leder till en ökad spänning som gör läget betydligt farligare än det skulle behöva vara. Låt mig säga på en gång att propagandan flödar från båda sidor. Jag har inga som helst illusioner om den ryska berättelsen som innehåller propaganda som överdriver det fascistiska hotet och tonar ned eller förnekar den egna inblandningen i den ukrainska konflikten.

Propagandakriget är en självgående del av maktkampen mellan USA och Ryssland och vi andra är ofta hänvisade till två poler vilket distraherar oss från att söka sanningen som oftast finns någonstans däremellan. Ryssland har sin säkerhetspolitiska agenda och agerar utifrån denna. De vill inte ha NATO som närmaste granne och Krim, med den mer än tvåhundra år gamla ryska marinbasen i Sevastopol, kunde egentligen vem som helst med viss baskunskap om historia och statsvetenskap förstå att Ryssland ville skydda till varje pris. Det råder inget tvivel om detta men däremot tror jag inte ett dugg på att de skulle ha några territoriella anspråk på övriga Ukraina. Åtminstone inte initialt. Där är istället den ukrainska regeringens agerande efter maktskiftet i Kiev 2014 i så fall orsaken till provokationer som i sig kan göra rysk invasion ”nödvändig” sett ur rysk synvinkel.

Jag har genom hela denna ukrainska konflikt fascinerats av den ukrainska regeringens dubbla budskap när det gäller Donbass. Dels vägrar Kiev-regimen diskutera varje annan form av styre än den centraliserade statsbildning som nu gäller. En federation i någon form har alltid avfärdats kategoriskt. Samtidigt avfärdas också folkets i Donbass rätt till varje inflytande över landets politik. Den etniska rensningen ligger inte långt borta om denna politik ska kunna genomdrivas konsekvent. Mercouris formulerar det så här:

”[Majdanrörelsen är] besluten att utesluta östra Ukraina från makten [men] benhårt emot att låta dem gå”.

Folket i Donbass beskrivs av ukrainare i maktpositioner ända upp till president Porosjenko som ”terrorister”, ”slödder”. ”upprorsmakare” och ”Kremls hejdukar”. Acceptera vårt Ukraina eller åk till Ryssland, är budskapet. Inte sällan helt uttalat. Vilket rimmar illa med Porosjenkos, inför amerikansk och europeisk publik, uttalade ambition att ”införa frihet, demokrati och europeiska värderingar” i Ukraina. Det som uttalas inom Ukraina (vilket vi får mycket lite information om) är mer likt den fascistanstrukna Banderas vision om ett etniskt rent Ukraina fritt från ryssar, judar och polacker. Oppositionen i öst förminskas alltid till beväpnade banditer och terrorister av Kiev-regimen vilket också färgar rapporteringen i väst. Sällan framkommer att det finns en civil befolkning i Donbass som bara vill leva normala liv och inte utsättas för förföljelser för sitt språk, sina politiska åsikter eller kulturella arv. Det vill säga, enkla anspråk på att omfattas av de ”europeiska värderingar” som Porosjenko och andra ukrainska EU-tillvända politiker så gärna talar om. Här kan det Orwellska språkbruket som Pilger talar om i sin bok anas.

EU-kommissionären Caroline Ashton uttryckte den 17januari 2014 sin oro avseende Janukovytj-regimens antiprotestlagar som infördes för att stävja protesterna vid Majdan:

“I am particularly concerned by the changes to the judicial code which impose worrying restrictions on the rights of assembly and on the freedom of speech and media, and are contrary to Ukraine's international obligations”

Var finns Caroline Ashton idag när demonstrationsrätten och den politiska friheten begränsas av lagar och förföljelser av Kiev-regeringen och de fundamentala rättigheterna sätts ur spel?

Här delar jag Parrys och Pilgers indignation över tystnaden i västvärldens mainstreammedia. Som kontrasterar mot den bullersamma rubriksättningen om det ”ryska hotet”.

Hotet från Ryssland är något som ständigt trummas in även i svenska medier medan det hot som ryssarna upplever från USA förbigås med tystnad. Från rysk sida är det uppenbart varifrån detta kommer. Omringade av det militärt vida överlägsna NATO och med en amerikansk strategi att utvidga NATO-tillhörigheten österut är den ryska oron, eller snarare rädslan, äkta och klart uttalad. Vilket vi fick prov på när Putin höll tal på ”segerdagen” den 9 maj i år då han gav sin syn på denna amerikanska strategi;

”Efter kriget grundades FN. Man stiftade internationell rätt. I dag struntar man i den. Man vill bygga en unipolär värld. Det är illa för stabiliteten.”

Den ryska oron är inte alldeles ogrundad. Numera är antalet kärnstridsspetsar betydligt lägre än under 1980-talets peak och väger ganska jämnt mellan USA och Ryssland. Båda satsar nu på att förnya sina arsenaler men det är inte många rubriker om att Barack Obama kommer att lägga ungefär 1100 miljarder dollar på detta. Däremot får vi ofta höra att Putins Ryssland rustar för fullt. Vilket förvisso stämmer. Eftersom de genomförde en betydande nedrustning under 1990-talet anser de sig ha goda skäl att upprusta, liksom Obama. Det är inte heller ofta vi får siffror som ger perspektiv på rubriksättningen. De ger dock ett mer nyanserat perspektiv än bilden av ”det stora ryska hotet”.

SIPRI för statistik över storleken på försvarsbudgetar och visade 2013 en lista över de femton största. USA ledde överlägset (600,4 miljarder kronor) före Kina (112,2 miljarder kr) och därefter hamnade Ryssland (68,2 miljarder kr). Ryssland hade alltså endast tio procent av USA:s militärbudgetstorlek. Detta avstånd har krympt något på senare tid men USA har fortfarande den överlägset största försvarsbudgeten. Av världens tio största vapenproducenter är hela sju stycken amerikanska medan ett är brittiskt, ett italienskt och ett alleuropeiskt. Inget av dem är ryskt. Att den ryska militärbudgeten förväntas krympas med 10 procent rimmar inte heller helt med bilden av det växande ryska hotet.

Därmed inte sagt att heller den stora oron för hotet från Ryssland är helt ogrundad. Men att ytterligare spä på dessa hotbilder ökar spänningen och motverkar krafter som vill verka för avspänning och normalisering av förhållandet mellan Västmakterna och Ryssland och bringa en för alla parter nöjaktig fred till Ukraina.

Min främsta tanke är att det finns all anledning att sansa ned sig lite och ställa sig frågan vilka mått och steg som krävs för att minska spänningen mellan Öst och Väst och vad som gagnar freden och det ukrainska folket bäst? En ökad polarisering underblåst av hysterisk rubriksättning om hotbilder eller en saklig genomgång av vad de säkerhetspolitiska motiven som driver såväl USA som Ryssland egentligen handlar om och var i allt detta Ukraina hamnar? 

Både Robert Parry och John Pilger har i de böcker jag presenterat i tidigare inlägg en uppskruvad ton som säkert förskräcker många. Mercouris genomgång av avtal och offentliga deklarationer är en mer saklig framställning av ungefär samma sak. Nämligen en kritik av det närapå totalt ensidiga perspektiv på Ukrainakrisen som vi blir matade med i västvärlden. Den ryska propagandaapparaten är å sin sida naturligtvis uppskruvad i samma tonläge men med en motsatt berättelse skriven ur rysk, säkerhetspolitisk synvinkel. Det vore välgörande med fler försök att bringa reda i argumentationen och klargöra faktiska förhållanden. Inte minst för att staka ut en väg att undvika ett nytt kallt krig, eller ännu värre ett nytt världskrig. Men också för det ukrainska folkets skull. Alldeles oavsett om de bor i västra eller östra Ukraina. De som bara vill ha fred och leva vanliga, normala liv och är trötta på sina politikers – såväl tidigare som nuvarande - manövrerande för egen vinning.