Bandera 110 år – minnesår i Ukraina

I förrgår (1 januari 2019) marscherade tusentals ukrainare i flera städer för att hedra minnet av Stepan Bandera, ledaren för den ukrainska nationaliströrelsen OUN före, under, och efter andra världskriget. Hans födelsedag, 1 januari, firas varje år av nationalister i Ukraina och på senare år har marscherna statligt stöd. År 2019 har av statliga Ukrainska Institutet för Nationellt Minne (UINM) utropats som ett särskilt bemärkelseår för Stepan Bandera eftersom han skulle ha fyllt 110 år.

På institutets hemsida finns en hel del skrivet om Stepan Bandera undertecknat institutets chef Volodomyr Viatrovytj. Samme man som ska ha varit hjärnan bakom det lagpaket som brukar kallas ”Decommunization laws”. I maj 2015 blev det olagligt att beskriva OUN och dess militära gren UPA som annat än nationens hjältar trots deras väl dokumenterade samröre med Nazityskland, delaktighet i judepogromer, och etniska rensning av hundratusentals polacker. Att skända eller visa brist på aktning för dessa rörelser kriminaliserades. Istället sker en systematisk glorifiering av Bandera och UPA-ledaren Roman Sjuchevitj i en långsiktig kampanj ledd av UINM och dess chef Viatrovytj.

På institutets hemsida avfärdas all kritik som riktats mot Bandera genom åren, även i form av internationella akademiska arbeten, som exempelvis svenske Per-Anders Rudlings; ukrainskättade John-Paul Himkas; eller polske Grzegorz Rossolinski-Liebes, för att nämna några få.

Statlig historierevision

Till att börja med avfärdas den terroriststämpel som institutet menar har påklistrats Bandera av polska myndigheter och i sovjetisk propaganda. UINM framhåller här som i stort sett enda motbevis Banderas eget försvarstal som han framförde i en rättegång i Warszawa under tidigt 1930-tal där han förnekar att OUN använde sig av terrormetoder och nekade till anklagelserna om terrorism.  

Institutet fortsätter i nästa avsnitt, trots att de avfärdat terroranklagelserna som polsk/sovjetisk propaganda, ändå att rättfärdiga användande av våld för ”nationella befrielserörelser” och att historien visar att våldet accepterats när det gäller andra sådana rörelser (dvs ungefär: varför får dom och inte vi). De skriver, fritt översatt, bland annat så här:

”Våld inbäddat som statens makt kallas politik, även om det varit orsak till tusentals eller miljontals dödsfall. Kamp mot liknande våld utanför statliga institutioner kallas automatiskt kamp mot terror”.

Alla befrielserörelser beskrivs som terrororganisationer, fortsätter det, och först när de vinner och får allierade i världen kan de bli av med ”detta förödmjukande varumärke”.

Intressant nog var den ukrainska staten mycket snabb med att stämpla de s.k. befrielserörelserna i östra Ukraina som terrororganisationer och kallade genast statens militära aktion mot dem för en ATO, Anti-Terrorist Operation. Det är förstås inte det som UINM vill säga här utan försöker istället rättfärdiga OUN:s metoder.

Anklagelserna om att OUN och UPA samarbetade med Nazityskland avfärdas också det som sovjetisk propaganda och ”en myt” som ”fortsätter att existera” trots ”tusentals dokument som publicerats”. Här framkommer då förstås inte att tusentals exilukrainare med förflutet i OUN/UPA från positioner i framför allt USA, Kanada, Tyskland och Storbritannien fick stort utrymme att framföra sina åsikter som akademiska verk och att manipulera dokument och tillverka rena förfalskningar. Under kalla kriget var Sovjets fiender de Väst-allierades vänner oavsett fläckar på deras förflutna.

Vidare berättas om hur Bandera oförsonligt vägrade samarbeta med tyskarna i slutet av kriget, när han släppts ur sin fångenskap i Sachsenhausen och fått en vanlig bostad i Berlin. Vilket inte stämmer med verkligheten enligt flera forskare, bland andra Rossolinski-Liebe. Denne har i ett avsnitt av sin imposanta Bandera-studie (”Stepan Bandera – The Life and After-life of a Ukrainian Nationalist”, 2014) en tämligen detaljerad studie av skeendet.

I december 1944 redan fick Bandera och OUN-kollegan Jaroslav Stetsko hjälp av tyska underrättelsetjänsten Abwehr att ta sig till Krakow i nuvarande Polen för att därifrån hjälpa till med att bilda en ukrainsk styrka som skulle släppas med fallskärm över områden kring Lviv (nu i västra Ukraina). Bandera gav planen sin ”fulla support ända till slutet, vad än detta må bli” (enligt vittnesmål från OUN-kollegan Pavlo Sjandruk avlagt i boken ”Arms of Valor” 1959).

Enligt Rossolinski-Liebe vägrade Bandera däremot att samarbeta med den ryske överlöparen Andrej Vlasov och att ansluta sina styrkor till dennes armé, Ryska befrielsearmén, ROA. Bandera såg Vlasov som en rysk imperialist och ville inte ingå samarbete med honom och den Vlasov-ledda kommitté som bildats för befrielsen av det ryska folket. Istället lät tyskarna, med hänsyn taget till just detta, i februari 1945 bilda en ukrainsk motsvarighet, Ukrainskyi Natsionalnyi Komitet, som skulle mobilisera ukrainarna i motstånd mot Röda Armén.

Denna ”principfasthet”, menar institutet vidare, skulle dessutom vara det som ligger bakom Banderas rykte som maktfullkomlig och diktatorisk. Bandera var förvisso ”ambitiös” och hängiven skriver UINM som sedan, återigen, ändå ursäktar de auktoritära tendenserna med att han växte upp i en tid då många stater dominerades av auktoritära ledare som en Führer eller en Duce. 

Bandera i dagens Ukraina

I huvudstaden Kiev hölls två stora marscher i förrgår. De skildras i bild på Youtube-klipp från ryska nyhetsbyrån Ruptly eller från KyivPost för den som föredrar detta.

Den första marschen organiserades av Nationalkåren (Національний корпус), ett nationalistiskt högerextremt parti bildat 2016, tidigare under namnet Ukrainas Patrioter). Marschdeltagarna försökte lätta upp stämningen genom att bränna tomtebloss, bära tomteluvor och ha en del klädda som ”snögubbar” i leden. Vissa förvisso också försedda med k-pist.

Den andra marschen arrangerades av de högerextrema partierna Svoboda och Högra Sektorn samt en del andra nationalistorganisationer som gick tillsammans i ett fackeltåg mot Majdan med Bandera-porträtt och den röd-svarta UPA-flaggan i leden.

                                          Youtubeklipp fr Kyiv Post (2jan19)

Enligt Kyiv Post var det 500 deltagare i den första marschen och ca 2000 i den andra, av Svoboda/Högra Sektorn ledda, marschen. Om uppgifterna stämmer är det ganska få deltagare med tanke på ”bemärkelseåret” och visar att Banderas fortfarande betraktas med viss skepsis som ”Ukrainas hjälte”.

Å andra sidan gör Bandera ständigt nya intrång i stadsbilden i allt fler städer runtom i Ukraina från att tidigare främst ha stått staty i trakten kring Lviv. Det är svårt att avgöra om detta fenomen främst handlar om en markering mot Ryssland där Bandera står för ett ukrainskt motstånd och Ryssland idag står för samma hot och dominans som en gång Sovjetunionen. Då får Banderas symbolkraft en egen betydelse i dagens ukrainska ögon, som bortser från det nazistiska arvet och den rasistiska grundhållningen i Banderas dröm om ett ”rent Ukraina”, fritt från ryssar, polacker och judar och andra icke-ukrainare. Eller är det istället mer en effekt av flera års hård marknadsföring från ukrainska statens sida? En stat som så systematiskt och envetet sedan 2014 har drivit och driver Bandera-kampanjen med hjälp av UINM och genom att stifta lagar som förbjuder fri åsiktsbildning kring honom och hans OUN och som understödjer uppförande av Bandera-statyer och omdöpandet av gator till Banderagatan eller Sjuchevitjgatan och liknande.

För ganska precis tre år sedan bodde jag i Tjernivtsi i sydvästra Ukraina. Då noterade jag att just denna stad var fri från Banderagator, som i övriga Ukraina hade börjat poppa upp som resultat av det ovan nämnda lagpaketet 2015. Tjernivtsi som förr beboddes till hälften av judar och som blomstrade under sent 1800-tal och fram till första världskriget som österrikisk kronkoloni under namnet Czernowitz. En period som präglades av för tiden tämligen ovanlig statlig religiös och kulturell tolerans och som än idag framhävs som speciell för staden och ett mångkulturellt arv som man säger sig vårda och värdera högt. Nu finns även där en Banderagata. Den börjar, opassande nog, vid en av stadens ännu fungerande synagogor. Ett faktum som enligt Viatrovytjs och UINM:s historieskrivning inte utgör på något kontroversiellt. Men som för den judiska minoriteten naturligtvis måste innebära en åtminstone besvärande syn och ständig påminnelse av mörkare tider.

Det är en symbolstrid som är vanlig i östra Europa överlag men inte minst i Ukraina sedan självständigheten. Tjernivtsi, sin stolta österrikiska och judiska historia till trots, fick redan 1995 ett monument till ära av minnet av den bukovinska bataljonen Bukovynian Kurin och dess ledare Petro Voinovsky. En milis från Bukovina knuten till OUN (dock Andrii Melnyks OUN-M) och som samarbetade med tyskarna. Just denna bataljon gavs i september 1941 i uppgift att bege sig till Kiev för att bland annat organisera den lokala pro-tyska administrationen och eventuellt en lokal polisstyrka vilket den också ägnade sig åt innan bataljonen upplöstes i november 1941 (se exempelvis David R. Marples ”Heroes and Villains: Creating National History in ContemporaryUkraine”, 2007 samt Karel Berkhoffs artikel ”Babi Yar: Site of Mass Murder,Ravine of Oblivion”, 2012). Det finns dock flera uppgifter om att de innan dess skulle ha deltagit vid massakern i Babij Jar i september 1941 även om det förnekas av flera ukrainska historiker. Det finns dock ett antal besvärande vittnesmål som pekar på att det var just Bukovynian Kurin som var de ukrainsktalande män som vaktade och föste fram de 33000 judarna till ravinen i Babij Jar och möjligen också aktivt deltog i avrättandet (se mitt inlägg om Babij Jar för detaljerade vittnesredogörelser och källor).

Varje monument över Bandera och hans OUN, varje gata som bär hans namn, varje historiebok som hyllar hans gärning, bidrar till att lägga ett historiskt töcken över Ukraina som, enligt mitt sätt att se, inte gynnar landets utveckling. Tvärtom ger det den ryska propagandan, som utmålar ukrainare som i huvudsak fascister (Banderister är ett vanligt epitet) och regeringen i Kiev som en fascist-junta, i grunden rätt.

Kulturellt folkmord i Ukraina (?)

I SvT igår sändes ett intressant program om vandalism av kultur, ”Kriget mot kulturen”. I programmet säger författaren Robert Bevan:

”Människor är människor på en plats. Deras historia, deras identitet, idéerna om vilka de är, formas på en plats. Så platsen har stor betydelse. Byggnaderna är en del av vilka de är”

Programmet tar avstamp i Raphael Lemkins gärning på området brott mot mänskligheten. Lemkin, polsk-judisk (född i Ryssland 1900) jurist som 1944 lanserade uttrycket Genocide/Folkmord. Förintelsen visade att det behövdes ett juridiskt instrument för att förebygga och bestraffa brott av den här typen. En aspekt på brott mot mänskligheten han ännu inte fått gehör för är dock kulturell förstörelse. Redan 1933 föreslog han ett folkmordsbegrepp som omfattar två delar, både våld gentemot människor (barbari) och vandalism av kulturella föremål och platser. 

Det finns egentligen ingen vedertagen definition av begreppet Kulturellt folkmord/Cultural Genocide men ett bra exempel jag sett på flera håll är det följande, om det tyska angreppet på polsk kultur, vilket inte alls enbart handlade om att förstöra byggnader. Det lyder enligt följande:

”As part of a wider effort to destroy the Polish culture, the Germans during the Second World War closed or destroyed universities, high schools, museums, libraries, and scientific laboratories, and demolished hundreds of monuments to national heroes as a form of cultural genocide. To prevent the birth of a new generation of educated Poles, German officials decreed that the schooling of Polish children should end with elementary education. In a May 1940 memorandum, Heinrich Himmler wrote: "The sole goal of this schooling is to teach them simple arithmetic, nothing above the number 500; writing one's name; and the doctrine that it is divine law to obey the Germans. I do not think that reading is desirable." These efforts well along with general massacres of Polish intelligentsia, such as at Piaśnica Wielka where 12,000 intelligentsia were killed.” (Källa: United States Holocaust Memorial Museum, en pamflett med titeln “POLES”)

När jag ser tv-programmet och läser ovanstående text tänker jag på vad som händer i dagens Ukraina. Dels pågår just nu i det tysta, medan allas uppmärksamhet är riktad åt Putins Ryssland, en kulturell revolution och samtidigt delvis en historisk-kulturell revision. Väldigt få uppmärksammar detta, dels för att Ukraina ses som ett offer för rysk imperialism, såväl historiskt som i den konflikt som pågår idag, men också för att väldigt få vet hur Ukraina ser ut och vad som händer där utanför slagfälten i östra delen av landet.

Det är främst två saker jag tänker på och ska försöka redogöra för helt kort. Dels är det landets judiska historia och kultur som befinner sig i raskt förfall. För hundra år sedan befann sig ungefär 80 % av världens judiska befolkning i det som nu är Polen och Ukraina. I Galizien var den judiska närvaron i många byar och städer dominerande, med befolkningsandelar på mellan 30-70 %. Synagogor och andra judiska byggnader fanns överallt i det som nu är Ukraina, men som förut varit Polen, Sovjet, Ryssland eller Österrike-Ungern. Men judarnas tillhörighet till Ukraina går tillbaka ända till 300-talet, det vill säga långt innan det medeltida Kiev-Rus som ukrainarna själva brukar hävda att de har sina nationella rötter. Den nazistiska skövlingen av Östeuropa och Förintelsen är naturligtvis orsaken till att hela den här Shtetl-kulturen försvann. Många synagogor brändes ned eller sprängdes i luften. En hel del har dock stått kvar men under den långa perioden under Sovjetunionen förfallit eller tagits i bruk för andra ändamål än religiös verksamhet. Efter det att Ukraina blev självständigt 1991 har förfallet fortsatt. I den mån synagogor och andra byggnader har renoverats eller återuppförts har det så gott som uteslutande kunnat ske på utländska initiativ och med utländska finansiärer, alternativt judiska organisationer och samfund inom Ukraina. Den ukrainska staten har visat nära nog totalt ointresse.

Det här slog mig redan när jag första gången kom till Tjernivtsi 2014 och besökte den judiska begravningsplatsen med det magnifika men helt förfallna Ceremonihuset. Rykten säger att en upprustning kan komma genom tyska finansiärer och att Ceremonihuset ska göras till museum, men det är ännu oklart om det kommer att bli verklighet. Till dess ser det ut så här:

En av Tjernivtsis förorter heter Sadhora och är en historisk plats av stor betydelse för de många Chassidiska judar som fanns i Ukraina före världskrigen. Det hette då Sadagora och troende vallfärdade från hela världen för att få råd av Rebben Friedmann. Den lilla staden dominerades helt av judiska anhängare till denna judiska gren och Friedmanns "hov". Följaktligen finns en stor begravningsplats i utkanten av orten. Den är minst lika förfallen som den i Tjernivtsi:

Samma förfall såg jag nyligen vid ett besök till Husiatyn, som jag skrivit om tidigare. Synagogan från 1600-talet är på väg att falla ihop och används numera endast av de lokala ungdomarna som klottrar juvenila kärleksförklaringar och annat på dess väggar. Vi vågade oss, trots rasrisk, in i synagogan och så här ser det ut därinne:

Det judiska folk som bodde i Ukraina lyckades Nazityskland med benägen hjälp av ukrainare (jag kommer till det senare) närapå utrota. Uppemot 1,5 miljoner judar ligger nu i massgravar runtom i landet, de flesta skjutna med nackskott liggande i lager på lager i gropar de ofta själva tvingades att gräva. En del av dessa massgravar är markerade, många inte alls. Nya upptäcks fortfarande. Ingen vet riktigt hur många som finns men minst 1200 har hittats. En av dessa massgravar besökte jag nyligen utanför Husiatyn (se länk ovan). Den ser ut så här:

En kommunal soptipp huserar på platsen och minnesmärket som en överlevare rest till minne av sina föräldrar som mördades på denna plats växer sakta igen.

En liknande syn möter mig i Tjernivtsi. Det finns förvisso en minnessten i närheten med massgraven ligger i en slänt med skräp som enda markering och stadens råd gör ingenting för att ge platsen den värdighet den förtjänar. Det får privatpersoner ta hand om. Så här såg det ut i januari 2016:

Detta går naturligtvis inte att jämföra med den förstörelse som krigshandlingar orsakar; som bron i Mostar (Stari Most), eller Nationalbiblioteket i Sarajevo, eller Umayyad-moskén i Aleppo med minaret från 1090 som nu rasat samman, eller 3000 år gamla statyer i Mosul etc. Snarare är det passiviteten som skulle kunna tolkas som ett brott enligt Lemkins principer. En långsam förstörelse av en med landet så historiskt starkt förknippad kultur, den judiska. Jag kan se att jämförelsen haltar något. Men sett över tid är det hur som helst en kulturförstörelse som möjligen inte är avsiktlig. Snarare tror jag det handlar om ointresse. Det är ukrainsk kultur och det ukrainska språket som nu ska bygga den ukrainska identiteten. Ryska språket och rysk kultur får nu träda tillbaka och man kan fråga sig är hur effektiv den här politiken är för att ena landet. Men den innebär också att minoriteters kultur hamnar ännu mer i skymundan. Den judiska borde ha en given plats i det ukrainska kulturella identitetsbygget men lämnas åt sitt öde.

Intimt samman med detta hör också den ukrainska historierevisionism som pågår för fullt, men som sagt i det tysta, eftersom vi i väst får så oerhört lite information om det genom etablerade medier. Från rysk media finns desto mer men den har vi fått lära oss alltid far med osanning. Det gör den också ofta men långt ifrån alltid. Däremot är tonläget nu så uppskruvat att det blir svårt att ta många nyhetsinslag och artiklar på allvar, även om de kan innehålla intressanta korn av sanning som skulle kunna belysas med en lite annorlunda approach än en megafonjournalistisk.

I Ukraina idag välts statyer över ända och i dess ställe reser man nya föreställande Stepan Bandera, gator döps om till Banderagatan eller andra namn förknippade med den nationalistiska rörelsen OUN och dess väpnade armé UPA som under andra världskriget inte bara slogs för en ukrainsk självständig stat utan också hjälpte tyskarna att skjuta alla dessa 1,5 miljoner judar som nu ligger i alla dessa massgravar eller transportera dem till tågen som förde till dödslägren (främst Belsec i de ukrainska judarnas fall) och som också ofta tjänstgjorde som lägervakter. OUN:s uttalade mål var en ”ren ukrainsk nation” fri från polacker, judar och ryssar. Den tyska invasionen av Sovjetunionen sågs som ett utmärkt tillfälle att förverkliga självständighetsdrömmen och Jaroslav Stetsko (Bandera satt i Krakow och följde utvecklingen) följde med de Nazityska trupperna som delvis bestod av två SS-bataljoner (Näktergal och Roland) med uteslutande ukrainska rekryter i leden. Den 30 juni 1941 invaderade trupperna Lviv och Stetsko utropade den ukrainska självständigheten samma dag med en proklamation som innehöll följande rader där han fastställer att Ukraina ska samarbeta med vad han kallade:

”[…] det Nationalsocialistiska, storartade Tyskland, som, under Adolf Hitlers ledarskap, är i färd med att etablera en ny ordning i Europa och världen, och som hjälper den ukrainska nationen att frigöra sig från Moskovitisk ockupation”

Det är den här delen av självständighetskampen som den ukrainska staten nu vill att folket ska glömma eller som helt enkelt förnekas och som i lag fastställts inte får framhållas. Hjältenarrativet få inte ifrågasättas och i skolorna har historieundervisningen reviderats. Enligt uppgifter har 1500 historielärare fått lämna sina jobb eller officiellt sagt upp sig. 

Gator döps om på löpande band och flera av dem får namnet Banderagatan, vilket i fallet med Kiev orsakade en smärre diplomatisk kris mellan Polen och Ukraina, eftersom Bandera förknippas med OUN:s väpnade gren UPA som ägnade sig åt etnisk rensning och massmord även på polacker i regionen Volhynien under andra världskrigets andra hälft.

Ukraina vill förstås inte förknippas med massmördare och i synnerhet inte med Nazityskland. Till minne av Förintelsen hölls därför nyligen en stor ceremoni vid Babyn Jar i utkanten av Kiev. En plats där ungefär 33000 judar sköts på bara några dagar i slutet av september 1941. I år var det 75 års-minnet av detta massmord och den ukrainska staten satsade ambitiösare än någonsin för att visa att de platsar i EU och håller de ”europeiska värderingarna” högt. Seminarier och filmvisningar och andra kringevenemang ordnades lite runtom och på själva mordplatsen hade internationella högdjur bjudits in, bland andra israeliska presidenten Reuven Revlin.

Det gick nu inte riktigt som de ukrainska värdarna hade hoppats eftersom Revlin ”ofint” nog påminde dem om en liten detalj. Han sa bland annat så här i sitt tal:

“Many collaborators to the crimes were Ukrainians. And among them, the fighters of the OUN — who mocked the Jews, killed them, and in many cases handed them over to the Germans — particularly distinguished themselves.”

Bogdan Chervak, den nuvarande ledaren för OUN, som ännu finns kvar som en politisk intresseorganisation, reagerade med indignation på sin FB-sida:

“What the President of the State of Israel did in Parliament today can be unambiguously interpreted as a spit in the soul of Ukrainians. To accuse the OUN of [taking part in] the Holocaust, and during parliamentary hearings for the 75th anniversary of Babi Yar, no less, is to disrespect the Ukrainian nation.”

Vladimir Viatrovych, chefen för UINR (Ukrainian Institute for National Remembrance), och den ledande vittvättaren av den ukrainska andra världskrigshistorien kommenterade också på sin FB-sida:

”Unfortunately, the president of Israel repeated the Soviet myth about the OUN’s participation in the Holocaust”

Det här framgår av en artikel i Foreign Policy skriven av Josh Cohen som helt riktigt konstaterar:

”But without the kind of confrontation he sparked, it would impossible to frankly discuss this darker side of Ukrainian history. And if it doesn’t honestly reckon with its past, Ukraine is in danger of enshrining a mirror image of the history-blind chauvinism that predominates in neighboring Russia […] But exalting the OUN as only good, in opposition to its Russian portrayal as evil, is simply a mirror image, and no nearer to the historical truth. Any gray area is lost — the very area that Ukraine must focus on to grow its newfound democratic civic identity”.

Den ukrainska staten försöker hålla två linjer samtidigt. En patriotisk inrikeslinje som är blind för svarta fläckar och tecknar allt negativt som sovjetisk propaganda, och en internationell image av ett land som är på väg in i den Västeuropeiska gemenskapen där europeiska värderingar råder. Om Ukraina verkligen vill träda in i den värmen bör de genast börja bearbeta sin historia på ett helt annat sätt än de nu gör och lyfta fram helt andra identitetsskapande förebilder än de nu gör. Varför inte de 2544 ukrainare som faktiskt hjälpte judar att undfly krigets massakrer och som av Yad Vashem hedrats med utnämningen ”Righteous among the Nations”?

Nazism och anti-semitism i ukrainsk tvättmaskin

” I consider Marxism to be a product of the Jewish mind, which, however, has been applied in practice in the Muscovite prison of peoples by the Muscovite-Asiatic people with the assistance of the Jews".

Ett citat från något gammalt Hitler-tal, undrar ni kanske?

Nej, det här skriver Jaroslav Stetsko, ledare för den ukrainska självständiga stat som han utropade i Lviv 30 juni 1941 när den tyska armén invaderat staden och drivit Röda Armén på flykt. I spetsen för de styrkor som invaderade Lviv (då Lwow i östra Polen egentligen men ockuperat av Sovjet efter delningen av Polen enligt Molotov-Ribbentroppakten) fanns SS-bataljonen Näktergal (Nachtigall) som huvudsakligen bestod av ukrainare. Han skrev detta två veckor efteråt och fortsatte så här (översatt till engelska av kanadensiska forskaren John-Paul Himka i artikeln ”The Lviv Pogrom of 1941: The Germans, Ukrainian Nationalists, and the Carnival Crowd” (publ i Canadian Slavonic Papers /Revue Canadienne des Slavistes) :

Moscow and Jewry are Ukraine’s greatest enemies and bearers of corruptive Bolshevik international ideas. Although I consider Moscow, which in fact held Ukraine in captivity, and not Jewry, to be the main and decisive enemy, I nonetheless fully appreciate the undeniably harmful and hostile role of the Jews, who are helping Moscow to enslave Ukraine. I therefore support the destruction of the Jews and the expedience of bringing German methods of exterminating Jewry to Ukraine, barring their assimilation and the like”.

Alldeles för kriget (våren 1939) skrev Stetsko en artikel i en kanadensisk-ukrainsk tidskrift där han uttalade sin avsky för judar som han kallade ”nomader och parasiter” och en ”nation av svindlare, materialister och egoister”. Han hävdade vidare att ukrainare var det första folk som insett detta och därför, för flera decennier sedan, avskilt sig från judar för att därmed kunna behålla ”renheten i sin [ukrainarnas/min anm.] andlighet och kultur”. Stetsko var övertygad om att judiska kommunister och kapitalister samarbetade i en världsomspännande konspiration för att bevaka sina egna judiska intressen.

Vid den tyska invasionen av Sovjetunionen såg den ukrainska nationaliströrelsen, med Stepan Banderas OUN-B i spetsen, sin chans att bilda den hett efterlängtade ukrainska nationalstaten (Bandera befann sig själv i Krakow medan OUN-B:s andreman Stetsko följde med trupperna in i Lviv). Nu ingick inte detta i tyskarnas planer så denna självständighet blev mycket kortlivad och Bandera med flera av OUN-B:s ledare fängslades av tyskarna fram till 1943 då de blev användbara igen när krigslyckan hade vänt. När Operation Barbarossa rullades igång fanns dock de ukrainska ledarna vid Hitlers sida. När den ukrainska självständigheten utropades i Lviv proklamerade Stetsko bland annat följande:

”By the will of the Ukrainian people, the Organization of Ukrainian Nationalists under the leadership of Stepan Bandera proclaims the renewal of the Ukrainian State, for which whole generations of the finest sons of Ukraine have paid with their lives [...].The renewed Ukrainian State will collaborate closely with National Socialist Greater Germany, which under the leadership of Adolf Hitler is creating a new order in Europe and the world and is helping the Ukrainian people liberate themselves from Muscovite occupation [...].”

Banderas fraktion av den ukrainska nationaliströrelsen OUN-B (markerande Bandera) delade ut flygblad till Lviv-borna som euforiskt förkunnade: ”den röda judisk-moskovitiska plåga har krossats ... ära åt OUN och dess ledare Stepan Bandera! Ära åt befriarna, den tyska armén och dess Führer Adolf Hitler”. Affischer med texten ”Ukraina åt ukrainarna” sattes upp och andra med uppmaningar till alla “äkta” ukrainare att göra upp med judar och ryssar sattes upp i Lviv. En utropade (fritt översatt): “Folk! Var medvetna! Moskva, Polen, Ungrarna, Judarna är era fiender! Förgör dem!”

För OUN och dess ledare var hatet mot judar en av hörnstenarna i själva ideologin om ett "rent Ukraina". Möjligen överträffat av hatet mot ryssar och ”bolsjevikerna”. På tredje eller delad andra plats fanns polacker vilket visade sig senare med blodig övertydlighet vid massakrerna i Volynien (se tidigare inlägg) 1943-44.

En uniformerad ukrainsk milisman som grabbar tag i håret på en judisk kvinna på Zamarstynivgatan i Lviv 30 juni 1941. Foto: Okänd fotograf, kopia finns på United States Holocaust Memorial Museum

Nå, har detta något alls med dagens Ukraina att göra? Jo, en hel del faktiskt.

Att offentligt, på det sätt jag gör nu, hävda denna medskyldighet till Förintelsen och till storskalig etnisk rensning är numera olagligt i Ukraina. OUN/UPA och dess ledare är ikoniserade av staten och deras minne får på inga villkor fläckas. Det är egentligen en väldig märklig politik som splittrar (splittrat) landet och som ger Ryssland rätt när de hävdar att Ukraina styrs av en nazistanstruken regim. Ännu märkligare är kanske hur ledande politiker i Väst har undgått eller underlåtit att uppmärksamma den här vittvätten av nazism och judehat. Eller också inte. Under kalla kriget togs alla fiender till Sovjet in under USA:s vingar och de ukrainska ultranationalisterna i OUN/UPA bland dessa, boende i såväl Tyskland som USA och Kanada. Där har de fortsatt att odla myten om frihetskämpen och avfärdat alla anklagelser om nazi-kollaboration och xenofobi som sovjetisk propaganda.

Nu byter gator namn på löpande band i Ukraina vilket är ett led i den här minnespolitiken. Till många judiska ukrainares stora förskräckelse tvingas de nu beträda gator med sina släktingars bödlars namn på. Det är förvisso ingen ny företeelse men en symbolpolitisk åtbörd som eskalerats efter Euromajdan. I just Lviv som ses som ultranationalisternas starkaste fäste bär en av gatorna sedan ett par år tillbaka namnet Näktergal efter den SS-bataljon jag nämnde i början och en Banderagata förstås, liksom monument över den forne OUN-ledaren. 

Vore det nu så att den ukrainska nationaliströrelsens samarbete med tyskarna begränsade sig till retorik och en taktisk allians för att uppnå målet att upprätta en ukrainsk självständig nation så kunde man möjligen nöja sig med en sarkastisk kommentar om denna politik men OUN;s skuldbörda är betydligt allvarligare än så. De uppemot 1,5 miljoner ukrainska judar som dödades under 2vk blev i de flesta fall skjutna. Den här delen av Förintelsen brukar kallas ”Holocaust-by-bullets” och skedde till stor del 1941-42 då infrastrukturen för den horribla förintelseplanen ännu inte blivit fullt uppbyggd så nära fronten. OUN:s aktiviteter och medskyldighet till judeförföljelserna är väl omvittnade men förnekas alltså av den ukrainska staten.  

Den ukrainska milis som snabbt inrättades i Lviv 1941 hade en nyckelroll i uppsökandet och gripandet av judar med början vid pogromen i Lviv 30 juni 1941. Stetsko skriver i sina memoarer att milisen inte hade någon som helst del i judepogromerna i Ukraina men bevisen överväldigande och vittnesmålen många. Alla dessa vittnesmål har samlats in under en period på cirka 60 år och vid en mängd olika tillfällen av olika skribenter från olika länder. De judiska (och andra) vittnen som hörts berättar tämligen samstämmiga historier. Bland de viktigare och rikligaste vittnesutsagorna insamlades dels precis efter kriget av The Jewish Historical Commission i Polen medan den stora mängd videointervjuer som samlades in av Shoah Foundation utfördes under 1990-talet och 2000-talets början. Det finns också mängder av samstämmiga polsk icke-judiska vittnesmål. Däremot saknas nästan helt ukrainska. De här händelserna inte bara förtigs utan förnekas offentligt. I dagens Ukraina alltså en officiell och konsekvent förnekelsepolitik som till och med förstärkts av lag.

En forskare som borrat sig djupt genom historien om OUN/UPA och dess ledare Bandera är Grzegorz Rossoliski-Liebe. Hans 600-sidiga avhandling vid Freie Universität i Berlin med titeln ”Stepan Bandera - The Life and afterlife of a ukrainian nationalist: fascism, genocide, and cult” gavs ut som bok 2014. Under arbetets gång (februari-mars 2012) fanns planer på en serie föreläsningar om bokens ämne i Ukraina. Samtliga utom en (som kunde genomföras på den väl bevakade tyska ambassaden i Kiev) fick ställas in då ingen ville upplåta lokal åt honom eller drog sig ur i sista stund av rädsla för våldsamheter och hot. Utanför tyska ambassaden stod hundratals protesterande och försökte övertyga folk att inte lyssna på föreläsaren, att han var ”Joseph Goebbels barnbarn” eller en ”liberal fascist från Berlin” (?!).

”Especially in the last phase of writing this book, I was exposed to a number of unpleasant attacks on this study and sometimes also on my person. These attacks came both from the Ukrainian far right and from scholars who regarded Bandera as a national or local hero, and his followers as an anti-german and anti-Soviet resistance movement, or as the Ukrainian “liberation movement”. Many people directly or indirectly expressed the opinion that the investigation of subjects such as the mass violence conducted by the Ukrainian nationalists, the Bandera cult, and the Holocaust denial amongst the Ukrainian diaspora and post-Soviet intellectuals constitutes an attack on Ukrainian identity, and they questioned the usefulness and the integrity of such research”.

Detta var alltså före Euromajdan och president Janukovytjs landsflykt och visar hur den ukrainska högerextrema och ultranationalistiska rörelsen arbetar och vilken effekt det har på det fria ordet. Det är alltså det här perspektivet som nu vunnit fäste i regeringskretsar i Ukraina.

En av få journalister i Väst som påtalat den skrämmande nazianstrukna delen av Euromajdan och som tidigt ställde frågan om USA backar upp en nazistregim är Max Blumenthal. Redan några dagar efter maktskiftet i slutet av februari 2014 skrev han denna artikel. I vilken han bland annat berättar om den anarkistiska gruppen Anti-Fascist Union Ukraine som försökte ansluta sig till demonstranterna på Euromajdan men möttes av hot om våld och smädelser från nynazister som rörde sig kring Majdan-torget. Tillmälen som ”judar”, ”svartingar” och ”kommunister” användes som förolämpningar vilket uppenbarligen var det värsta dessa nynazister visste. Enligt anarkisterna strömmade dessa nynazister till från hela Ukraina och deras uppskattning var att de utgjorde ca 30 % av demonstranterna.

Den exakta siffran må vara men deras vittnesmål stämmer överens med de jag själv hört från ungdomar i Tjernivtsi i sydvästra Ukraina där jag tillbringade ett knappt halvår i vintras. Från början var protesterna mest ett uttryck för ett spontant missnöje med de ukrainska politikerna och korruptionen och med beslutet att inte skriva under associationsavtal med EU. Det var mestadels studenter som inledde ockupationen av Majdan-torget men efter jul strömmade alltfler högerextrema och våldsbenägna/beredda till. Den här uppfattningen hävdar också Richard Sakwa i sin utmärkta bok "Frontline Ukraine". Där skriver han också följande:

"[...] the radical nationalism of Galicia was becoming generalised to become the new normal of Ukrainian state development. A conservative, Russophobic nationalist ideology came to predominate"

Den nuvarande ukrainska regimen fick ett mandat av folket att normalisera landet. De allra flesta ukrainare vill bara leva normala liv och slippa brottas med korrupta och dysfunktionella politiker och tjänstemän i sin vardag. Istället har de fått en lagstiftning som begränsar det fria ordet och som befäster ett perspektiv på historien som ger det ukrainska folket ett rykte som nazister och xenofober och som provocerat etniska ryssar i öst att ta till vapen med en djup och våldsam splittring av landet som följd. Det bör vara långt ifrån de drömmar om EU-värderingar som de första studentdemonstranterna var uppfyllda av när de fyllde Majdan i november 2013.

För den som vill veta mer om den ukrainska förnekelsepolitiken och OUN/UPA:s mörka förflutna kan, förutom redan länkade publikationer, med fördel studera dessa:

John-Paul Himkas artikel “The Ukrainian Insurgent Army (UPA) and the Holocaust (2009)

John-Paul Himkas artikel “The Organization of Ukrainian Nationalists, the UkrainianPolice, and the Holocaust” (2011)

John-Paul Himkas artikel “Collaboration and or Resistance: The OUN and UPA during theWar” (2011)

Artikel av John-Paul Himka där han sammanfattar ett antal ukrainska vittnesmål om kriget som lämnades redan 1947. Närheten i tid är här av stor betydelse för källornas trovärdighet.  Himka har undersökt närmare de totalt 14 vittnesmål som nämner Förintelsen. 

Artikel av John-Paul Himka om de ukrainska lagarna som ”fastställer” den ”historiska sanningen” (2015)

Artikel av John-Paul Himka om den ukrainska hållningen rörande Förintelsen (2013)

Artikel av John-Paul Himka ”War Criminality: A Blank Spot in the Collective Memory of theUkrainian Diaspora” (2005)

John-Paul Himkas artikel ”The Organization of Ukrainian Nationalists and the UkrainianInsurgent Army: Unwelcome Elements of an Identity Project” (2010)

Ivan Katchanovski artikel ”Terrorists or national heroes? Politics and perceptions of the OUNand UPA in Ukraine” (2015)

Artikel av Timothy Snyder ”A fascist hero in democratic Kiev” i The New York Review of Books (2014)

Artikel av Batya Ungar-Sargon, "Why are jews so afraid of Stepan Bandera?" på hemsidan för Tablet Magazine:

Artikel av James Hoare i tre delar om Stepan Bandera:

Del 1

Del 2

Del 3

Per Anders Rudling University of Alberta (Edmonton, Alberta, Canada) The Shukhevych Cult in Ukraine: Myth Making with Complications. World War II and the (Re)Creation of Historical Memory in Contemporary Ukraine An international conference September 23–26, 2009 Kyiv, Ukraine

Finns tillgänglig i ny reviderad version utgiven i år (2016) vid Lunds Universitet där han nu är verksam.

Artikel av Per-Anders Rudling ”Warfare or War Criminality?" (2011)

Artikel av Josh Cohen, "The Historian Whitewashing Ukraine´s past" i Foreign Policy.

Doktorsavhandling av Yulia Yurchuk, Södertörns Högskola

“Reorderingof Meaningful Worlds: Memory of the Organization of Ukrainian Nationalists andthe Ukrainian Insurgent Army in Post-Soviet Ukraine” (2014)

Kolla även böcker (inga internetlänkar tillgängliga):

Dieter Pohl “Anti-Jewish Pogroms in Western Ukraine – A Research Agenda” i “Shared History – Divided Memory: Jews and Others in Soviet-occupied Poland, 1939-1941”, ed. Eleazar Barkan, Elizabeth A. Cole och Kai Struve (2007)

Omer Bartov “Erased: Vanishing Traces of Jewish Galicia in Present-Day Ukraine” (Princeton University Press 2007).

Kai Struve, “Deutsche Herrschaft Ukrainischer Nationalismus, Antijüdische Gewalt (Der Sommer 1941 in der West Ukraine)” (2015)

Kharkiv - ett arbetarnas museum under nedmontering

Efter att ha följt Karl XII och kosackerna irrfärder kring Poltava far vi vidare till Kharkov. Det görs med samma eminenta snabbtåg som bitvis i en hastighet av 160 km/h tar oss de 13 milen på ca 1,5 timmar. En viss skillnad mot de sex timmar det tar att färdas 30 mil mellan Tjernivtsi och Lviv som jag har gjort så många gånger under min vistelse här i Ukraina. Jag och mitt resesällskap resonerar om hur viktigt kommunikationer är för det här landet för att kunna utveckla företagande och besöksnäring men också för att knyta samman landet och möjliggöra kontakter ukrainare emellan. Många vi talat med i västra Ukraina säger att de aldrig varit i Kharkiv, landets näst största stad.

Egna bilder. Järnvägsstationen i Kharkiv är imponerande och takmålningarna med revolutionära motiv har hittills fått vara kvar. Frågan är hur länge med de lagar, s.k. "decommunization laws", som infördes för cirka ett år sedan?

Nu kan det finnas andra skäl till att aldrig ha varit i Kharkiv. Det är svårt att kalla staden vacker. Men den har goda skäl att vara ursäktad. Under andra världskriget (eller Stora Patriotiska Kriget som det hette i Sovjet, fortfarande heter i Ryssland men inte längre får heta i Ukraina) stod tre gigantiska slag eller offensiver i och kring Kharkiv som då officiellt bar det ryska namnet Kharkov. Bara efter det första slaget, hösten 1941, förlorade Röda Armen över 200000 man i stupade, sårade och tillfångatagna, civilbefolkningen oräknad. Staden totalförstördes så gott som också. Om inte av bombningar och artillerield så av att Röda Armen förstörde viktiga anläggningar vid reträtten. De viktiga fabrikerna hade de dock lyckats nedmontera för vidare transport österut. En oerhörd bedrift i sig. Kharkov var en av de allra viktigaste industristäderna i Sovjet och producerade såväl traktorer som flygplan och krigsmateriel och vapen. Fullständigt livsviktiga alltså för att hålla stånd mot den tyska offensiven. Området från och med Kharkov och ned till och med Donbass ska enligt Hitler ha varit det näst viktigaste -efter Moskva- målet för den tyska offensiven. Att hålla detta område skulle knäcka den sovjetiska krigsproduktionen, trodde han. Nu räknade han inte med förmågan att flytta industrier och den sovjetiska produktionens förmåga till återhämtning som borde imponera även den mest inbitne kommunismkritikern. Men, som sagt, staden fick i stort sett byggas upp på nytt efter kriget. Detta faktum ger den förstås en speciell prägel. En som andas väldigt mycket Sovjet. Men detta sagt med en stor reservation då det främst gäller de mindre centrala delarna. Centrum av staden är till förvånansvärt stora delar återuppbyggd med en tämligen stor hänsyn tagen till kulturvärden och originalbyggnadernas utseende.

Egna bilder. Många pampiga byggnader och monument finns att beskåda i Kharkiv. Det är svårt att tro att hela Kharkiv totalförstördes under kriget.

Kharkiv har också präglats av sin stora industriella betydelse och har ännu kvar en identitet som arbetarstad. Vi tar tunnelbanan till ändstationen Proletarska - passande nog på den röda linjen - och ömsom vandrar eller tar t-bana eller spårvagn tillbaka mot centrum. Här finns också en tunnelbanestation med namn efter traktorfabriken KTZ och taket till nämnda traktorfabrik är fortfarande prytt med devisen "Leve arbetarklassen". Denna enorma traktorfabrik öppnades 1930 och tusentals arbetare krävdes för att hålla produktionen igång. En hel stadsdel byggdes kring fabriken och vi gör en tur ut till detta område för att se hur det ser ut idag. Som av en ironisk slump har varuhuset med namnet "Klass" etablerat sig utanför tunnelbanestationen Proletarska. På andra sidan Moskovskiy Prospekt finns en stor marknad. Intill den en enorm busshållplats. Husen här är oerhört slitna naturligtvis, liksom fabriken (KTZ, Kharkiv Traktornyi Zavod) som dock fortfarande producerar traktorer. Framför fabriken står en tom sockel som tilldrar sig vårt intresse. En kvinnlig vakt säger till oss att vi inte får fotografera den. "Sekret", säger hon. Min sambo lyckas dock charma henne med lite ryska artighetsfraser och vakten låter det hela passera. Det visar sig att det är Sergo Ordzhonikidze som tidigare stått här. En georgisk revolutionär och sovjetisk statsman med ansvar för den tunga industrin under trettiotalet. Han föll i onåd hos Stalin och dog under mystiska och ännu inte fullt klarlagda omständigheter 1937. Fabriken här bar hans namn tidigare men natten efter det ukrainska parlamentets beslut om lagarna med det besvärliga namnet "Decommunization laws" (någon som har förslag på sv översättning?) revs den ned i skydd av mörkret. Fabriksarbetarna sände en skriftlig protest till parlamentet och krävde en utredning av vandaliseringen (2 andra statyer i Kharkiv-trakten revs samma natt) men mig veterligt har inget gjorts. Med nämnda lagar i ryggen kan statyer och monument vandaliseras utan risk för förövarna. Fabriksarbetarnas ilska och känslor blir därmed till en uppdämd aggressionskälla. De skrev så här i ett uttalande på fabrikerna hemsida:

"For plant and its employees the monument was a symbol of labor victories and achievements of factory workers. This act of bandits, under favor of the darkness, not only caused an insult and broke property of three thousand staff of plant, but also offended more than 25 thousand veterans - factory workers who took part in creation of the heavy industry in Ukraine".

Egen bild. "Röda linjen" med stationer som Radianskoi Armii, Traktornyi Zavod och Proletarska. Observera symbolerna under stationsnamnen. Hur länge får de bära dessa namn och symboler?

Egen bild. Tunnelbanan påbörjades först 1975 och påbyggnader planeras på de tre linjer som finns. Frågan är bara hur länge hammaren och skäran får finns kvar på väggarna?

Egen bild. Proletarska, ändstation på "Röda linjen".

Egen bild. Naturligtvis har varuhuskedjan "Klass" etablerat sig i Proletarska...

Egen bild. Även spårvagnar rullar längs Moskovskyi Prospekt och alldeles förbi traktorfabriken.

Egna bilder. Husen är slitna men det är liv och rörelse kring dem och mängder av träd och lekparker i områdena kring traktorfabriken. Ett och annat monument också förstås som minner om svunna tider och ideal. 

Egen bild. Den enorma traktorfabriken KTZ bär fortfarande budskapet "Leve arbetarklassen".

Egen bild. En tom sockel vid traktorfabriken KTZ som tidigare bar upp arbetarklasshjälten Sergo Ordzhonikidze. Han dog 1937, troligen offer för Stalins utrensningar. Statyn blev offer för vandaler med lagen i ryggen.

Symboler är oerhört viktiga i det här landet och det är därför så betydelsefullt hur de används. Som läget är nu har vissa symbolvärden lagstadgats vilket betyder att de här fabriksarbetarnas känslor och åsikter om symbolvärdet för statyn utanför deras fabrik totalt ignoreras eller i värsta fall blivit klassade som kriminella. Det här är ingen bra politik för en stat som behöver nationell försoning och enighet.

Egna bilder. Oavsett vilken åsikt en har om kommunismen så är det historiskt intressanta monument med kulturvärde som står uppställda på ett flertal platser i Kharkiv. Statyer rivs dock ned med jämna mellanrum. Med myndigheternas goda minne och med stöd av lagen.

Samma öde har Lenin-statyn vid Frihetstorget drabbats av. Den revs ned under visst tumult i februari 2014. Inte på grund av något officiellt politiskt beslut men med myndigheternas goda minne förefaller det. Tomma socklar börjar bli en vanlig syn i Ukraina. Det ger ett intryck av historierevisionism och i vissa fall kulturskymning som inte känns alls bra. Den lär inte främja enandet av landet framför allt och metoden att med statliga dekret ge order om att riva ned symboler för vad staten anser vara fientliga ideologier minner snarare om det sovjetiska maktspråket än om de "europeiska" värderingar som Ukraina säger sig dela. Ett besök på historiska museet ger också en vink om att avideologiseringen är i full sving. Stadens historiska identitet som arbetarstad förminskas i stort sett till "röd terror". Det verkliga förtryck som både arbetare och småbönder upplevde och gjorde uppror mot finns inte beskrivet alls. Det är bara under krigsåren 1941-45 som sovjetiska hjältar framhävs. Det känns förenklat och vinklat och jag känner igen mönstret från vad jag såg i Sovjet och DDR under 1980-talet.

Egna bilder. Där Lenin tidigare stod staty finns nu en ukrainsk flagga. Ena foten står dock kvar och stenutsmyckningarna på sockeln, bakom skynket och byggnadsställningarna. Ska en ny staty sättas dit månne? Någon som vet?

En behöver inte omfamna kommunismen för att ändå se det historiska och kulturella värdet i Kharkiv som tillhörande främst arbetarna. De monterade ned och sedan åter upp fabriker under kriget, återuppbyggde staden efter kriget och med sitt slit försåg landet med livsviktiga produkter av olika slag (inte bara traktorer). Att blint och urskillningslöst rasera detta känns som ett steg tillbaka till Stalins dagar då kyrkor raserades här och i övriga Sovjetunionen. Många av dessa har byggts upp igen vilket jag tror att de flesta som inte är religiösa respekterar. Arbetarna i Kharkov förtjänar samma respekt. Det blir dock svårt att få gehör politiskt för ett sådant perspektiv när det saknas arbetarpartier i ukrainska parlamentet. De som fanns är ju förbjudna att delta i val. Vägen från Stalin till EU är lång, skulle man kunna säga.

Det känns också märkligt att tänka sig Kharkiv utan alla dessa symboler för arbetare och socialismen. Vad blir då kvar förutom tomma socklar och de mässande reklamjinglarna som ekar på tunnelbanestationerna?

Ukraina frigör sig från sin storebror och kräver en ny

Jag har svårt att släppa detta med att Ukraina har antagit nya lagar som kriminaliserar en viss historiesyn och kommunistiska och nazistiska symboler. Som jag skrev nyligen lär det föra Ukraina längre från EU (eller bör göra det i vart fall) och framför allt föra Donbass närmare Ryssland. Det som är så fascinerande, förbryllande och samtidigt frustrerande är att så många ukrainare själva tycks tro att de nya lagarna innebär det motsatta. Åtminstone avseende närmandet till Europa och de europeiska värderingarna, som de själva så ofta talar så varmt om. Själv tror jag detta beror främst på att sättet att tänka är så starkt präglat av Sovjet-erans sätt att tänka. Som jag skrev i ett inlägg nyligen förefaller de flesta ukrainare fortfarande tillhöra arten Homo Sovjeticus. Det finns en vana vid att regera och regeras enligt ett visst mönster och med vissa metoder där just förbud och centralstyrning av tänkandet är bärande inslag.

Ytterligare en aspekt av detta kom till mig idag då jag tänkte på hur företrädare för den ukrainska regeringen, som bland andra premiärminister Arsenij Jatsenjuk, till EU klagat på hur mycket pengar som dessa satsar på Grekland i förhållande till Ukraina. En del EU-företrädare har försiktigt påpekat för honom att EU:s satsning på Ukraina är den största som gjorts på ett icke-medlemsland. Men det tycks alltså inte vara nog. Ukraina vill bli fullt ut försörjt av EU. Jag kan inte låta bli att tänka att det handlar om en djupt liggande vana, en undermedveten reflex, att söka hjälp från en ”storebror”. En undermedveten önskan, på gränsen till krav, att bli omhändertaget.

Uppenbarligen tror den nuvarande Kiev-regimen att dessa nya förbudslagar för dem närmare sin nye storebror eftersom den tar avstånd från sin gamla. Rimligen bör det vara tvärtom. Eller tänker jag kanske helt bakvänt här? Är det ett visst mått av självbedrägeri jag ägnar mig åt? Kanske är det Europa som har förändrats i totalitär riktning? Är det möjligen så att det är den europeiska inställningen till de högt aktade värderingar som innefattar yttrandefrihet, åsiktsfrihet och pluralism som EU och de flesta andra europeiska länder svurit sig så bundna vid sakta men säkert har tömts på sitt innehåll? Kanske har John Pilger rätt när han säger att den sekulära liberalismens största triumf är ”skapandet av illusionen om fri och öppen information”...(?)

Det är i alla fall svårt att göra sig helt fri från misstanken att det avseende Ukraina finns en amerikansk/europeisk underliggande, säkerhetspolitisk och marknadsekonomisk plan för landet som verkar parallellt med den offentliga EU-politiken?

Det ukrainska politiska informationsministeriet Ministry of Policy of Ukraine är ett regeringsorgan som skapades i början av december av den nyvalda regeringen efter valet i höstas är . Dess främsta mål är att kontraslå mot ”rysk informationsaggression”. Det uttalade syftet med ministeriet är att motverka rysk propaganda och ”ofullständig, utdaterad och oriktig information”. Det kallas, med ett Orwellskt språkbruk, för att ”värna yttrandefriheten”. Som så mycket annat som händer i ukrainsk inrikespolitik drog inte detta särskilt mycket uppmärksamhet till sig bland västvärldens media trots att det väckte protester bland ukrainska massmedia där kritiska röster jämförde det nya ministeriet med just Orwells Ministry of Truth (från dystopin ”1984”). Journalister i Ukraina oroade sig för styrning av medieinnehållet och en del röster höjdes för att i värsta fall ta till gatuprotester om inte ministeriet upplöstes. Reportrar utan Gränser publicerade förvisso ett uttalande i protest mot ministeriet vilket passerat tämligen obemärkt förbi radarn hos både svenska journalister som den ukrainska regeringen. Dess ordförande uttryckte protesten så här:

“In a democratic society, the media should not be regulated by the government. The creation of an information ministry is the worst of all possible responses to the serious challenges that the government is facing.”

Adam Nathan är ett av de utländska inslagen i den nuvarande ukrainska regeringen. Han är britt och tidigare BBC-researcher och medlem av UK Defence Forum. Numera arbetar han inom detta informationsministerium. I arbetsuppgifterna för det nya ministeriet ingår uppenbarligen också att föra ukrainska regeringens talan i förhandlingar med EU. Så här skrev han efter EU-konferensen om internationell support för Ukraina i slutet av april:

” The EU made its position clear this week at "International Support for Ukraine" conference, when EU Commission President Jean-Claude Juncker said that a "contract had been signed" and that increased support would only come in direct relation to progress in reforms. For this Ukraine should grateful, is the subtext. But as Yatsenyuk pointed out to an audience of EU member state dignitaries at a conference where zero new money was pledged for Ukraine from the EU, total aid to Ukraine to date amounts to billion whereas more than 0 [Sic] billion has been spent on bailing out Greece.”

Han fortsätter med att lägga ut texten för EU och IMF hur de måste agera för att möjliggöra för den ukrainska regeringen att behålla makten;

”And with the impact of reforms dragging down the People's Front poll ratings and local elections due in October, it is more than a cliché to say that there is no point in being popular in Brussels when you are out of office back home.”

Han syftar alltså på premiärminister Jatsenjuks parti Folkfronten som tappar i popularitet i takt med att svångremspolitiken blir allt mer kännbar för det folk som partiet sägs representera. Vill man vara lite elak kan man säga att det var ju detta de slogs för på Majdan. Förväntningarna kanske har kommit på skam men det har ju förstås att göra med hur dessa byggts upp. Här kan man fråga sig vem som har lurat vem? Och enligt vilka syften?

I den ukrainska regeringen sitter också tre utländska ministrar som på ett mycket ovanligt sätt gavs ukrainskt medborgarskap - bara timmar före utnämnandet av dem - för att beredas plats enligt det konstitutionella regelverket. Bland dem finansminister Natalie Jaresko, en amerikanska med ukrainska rötter som tidigare arbetat åt den amerikanska staten och för olika investeringsfonder i Kiev. Samt ministern för ekonomisk utveckling och handel, litauern Aivaras Abromavicius, som tidigare varit anställd inom Swedbanksfären och åt East Capital, en svensk investeringsfond med inriktning på ”uppåtgående marknader” i öst. 

Ska EU och USA nu ”rulla in” i Ukraina kanske det är bäst med asfaltläggare som vet vad som efterfrågas? Porosjenko sägs personligen ha valt ut dessa tre och valet - enligt bland andra Bloomberg News - lär ha gjorts med ett underliggande budskap: ”Ukraina har för avsikt att vara en allierad till USA och en god IMF-klient”. 

Alldeles nyligen bildades också ett Internationellt konsultativt råd (International Advisory Council on reforms). Det är tänkt att ge råd om reformer och öka det internationella stödet för Ukraina. På namnlistan över dess medlemmar finns bland andra den georgiske före detta presidenten och NATO-vännen Mikhail Saakashvili, som är under utredning av georgisk åklagare för överträdelse av befogenheter som president, samt vår egen före detta utrikesminister Carl Bildt, en av de främsta antiryska krigshetsarna i väst. Dessa båda är också inblandade i en mutaffär och har haft täta personliga kontakter. På listan finns också den svenske ekonomen Anders Åslund, som tidigare varit rådgivare åt Boris Jeltsin och enligt vissa bedömare genom sin ”chockterapi” indirekt delansvarig för skapandet av oligarkväldet i Ryssland. John McCain, den amerikanske republikanen och tidigare presidentkandidaten som eldade på massorna på Majdan i december 2013, har däremot sett sig tvungen att tacka nej. Det är med andra ord en alldeles särskild sorts konsultationer som kan tänkas komma från detta råd.

De personella banden till EU och USA är alltså många. Väst har investerat en hel del i den nuvarande ukrainska regeringen. Inte bara pengar utan också säkerhetspolitiska och ekonomiska intressen.
Då är det naturligtvis illa om planen störs av skador för denna regerings image och legitimitet. På så vis är beslutet om förbudslagarna aningen förbryllande.  Antingen har de europeiska och amerikanska rådgivarna gjort ett dåligt jobb eller också är brytningen av alla ryska/sovjetiska band helt enligt planen, även de historiska. Ingetdera av alternativen är förstås något vidare gångbart som material för den antiryska agitation som mediehusen också satsat mycket på att ägna sig åt. Här finns även trovärdighet och prestige investerat.

Den slutliga, något provokativa, frågan är då om det möjligen är så man ska tolka den öronbedövande tystnaden från europeiska politiker och medier nu när Ukraina tagit beslut om att lagstadga vad folket ska tycka och tänka?