Ukraina upphäver mänskliga rättigheter i Donbass

I måndags (25/5-15) skrev det ukrainska parlamentets talman Volodymyr Groysman under ett dekret som förkunnade att Ukraina upphäver sina skyldigheter enligt Europakonventionen eller, som det formellt heter, Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Samt dessutom FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och Europeiska sociala stadgan. 

En förklarande not preciserar att det rör sig om områden som är föremål för militära operationer i Donbass. Detta dokument kan tolkas på flera sätt. Det kan ju ses som en förklaring att Ukraina vill men inte är kapabla att garantera dessa skydd i Donbass. Men det betyder också en form av klartecken för den ukrainska armén och regeringen att tillgripa metoder som bryter mot de ovan nämnda konventionerna.

Det här är bara ett av flera illavarslande tecken som på senare tid har visat att den ukrainska viljan att närma sig Europa har mindre med en känsla av värdegemenskap att göra än vad Kiev-regimen annars ofta gör gällande. Jag har nyligen i ett par inlägg berättat om de lagar som kriminaliserar en viss historiesyn eller att använda kommunistsymboler, vilket bland annat sägs inbegripa Lenin-citat. Upp till tio års fängelsestraff lär kunna utmätas, enligt bland andra den svenske historikern och Ukrainaexperten Pär-Anders Rudling.

Genom skapandet av ett Policyministerium (Ministry of Policy of Ukraine) i december har regeringen också skaffat sig ett organ för styrning av medieinnehållet under förevändningen att motverka rysk propaganda. Många ukrainska journalister protesterade högljutt men utan större intresse från omvärlden. Den ukrainska regeringen kallade det för att ”värna yttrandefriheten”.

Politiska förföljelser i det tysta

Det stora antal mord och ”självmord” som drabbat kommunister och tidigare medlemmar av Janukovytjs Regionernas Parti är en annan mer outredd del av den politiska förföljelsen i Ukraina. Ett tiotal mord i Kiev på ett antal kända företrädare för dessa partier har förvisso skapat rubriker och lett till spekulationer om vilka som är skyldiga. En högerextrem rörelse har tagit på sig ansvaret men kan lika väl vara ett sätt att visa sig ”duktiga”. I Kiev är många ukrainare övertygade om att den ryska säkerhetstjänsten är de skyldiga. För att misskreditera Porosjenko heter den tämligen långsökta logiken i det resonemanget.

Skadegörelse på kommunistpartiers lokala och regionala partikontor är vardagsmat numera. Anna-Lena Laurén berättade i SvD om hur Michail Kononovitj som är ordförande för kommunistiska ungdomsförbundet blev kidnappad och misshandlad ifjol och hur ett av deras kontor i Kiev blivit vandaliserat nyligen. Hans bror Alexander, som är ledare för Volyns komsomol och Ukrainas anti-fascistiska kommitté, blev i mars i år borförd på öppen gata. I ett sms till sin bror Michail hävdade han att han hölls av SBU, den ukrainska säkerhetstjänsten. Detta är bara enstaka av de mer dokumenterade fallen av förföljelser av kommunister, oftast genomförda av högerextrema grupper men troligen även av SBU. Polisens passivitet och ointresse för att utreda de brott som begås eller tendens att avskriva sannolika mord som självmord på lösa grunder visar hur som helst den ukrainska statens tysta deltagande. Förra sommaren gjordes försök att förbjuda kommunistpartiet vilket inte hindrade att de fick delta i höstens val. Men kampanjer som inbegrep fysiska angrepp gjorde det mycket svårt eller omöjligt för partiets kandidater att bedriva öppna och normala valkampanjer. 

Sannolikt är att dessa mord som media rapporterat om bara är skummet på ytan. Obekräftade uppgifter från oberoende källor vittnar om flera hundra mördade, saknade och arresterade kommunister runtom i landet och över tusen som flytt landet av rädsla för att råka ut för repressaliemord eller misshandel.

Det finns nog många som tycker att allt detta inte är så illavarslande. Kommunister är väl inte så mycket att sörja över?  Det var ju under kommunismen som människor i Ukraina förtrycktes och dess självständighetssträvanden kvästes. Ukraina är mitt i en frigörelseprocess från sitt gamla sovjetiska arv. Kanske måste en del casualties of war accepteras, resonerar nog en del. Men om det är allvarligt menat med yttrandefrihet och åsiktsfrihet bör dessa friheter gälla även kommunister.

Förföljelsen har dessutom pågått ända sedan Euromajdan-vintern 2014. Europaparlamentet antog redan i februari 2014 en resolution som uppmärksammade förföljelsen av kommunister. En av punkterna i resolutionen löd så här:

"Kommunistpartiets högkvarter i Ukraina har förstörts av radikala krafter på den politiska högerkanten och kommunistpartiet har förbjudits i vissa regioner i Ukraina. Minnesplatsen över andra världskriget och andra minnesplatser har förstörts."

Med anledning av bland annat detta riktade parlamentet följande uppmaning till de ukrainska övergångsinstitutionerna:

" ... att stå fast vid landets internationella åtaganden, särskilt med hänsyn till att landet är part i fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen och medlem av Europarådet, och att säkra en strikt respekt för de demokratiska rättigheterna och friheterna, de mänskliga rättigheterna, skyddet av minoriteter, pressfriheten samt mötes- och yttrandefriheten. Parlamentet uppmanar alla EU-institutioner och medlemsstaterna, såväl som andra utländska politiska aktörer, att inte bara uttrycka vädjanden i detta avseende, utan även göra alla former av ekonomiskt stöd till Ukraina beroende av respekten för dessa normer och åtaganden."

Det förefaller vara ett dokument som i stort sett fallit i glömska hos både EU och Ukraina.

Ekonomiskt stöd utan krav?

Under 2014 undertecknade EU och Ukraina ett avtal om ekonomisk och politiskt integration (EU-Ukraine Association Agreement) vilket, enligt EU, konstituerar en ny fas för Ukrainas relation med EU och som ersätter det tidigare EU-Ukraine Partnership and Cooperation Agreement. I det nya avtalet (vars text för övrigt utarbetades i samråd med den förre presidenten Janukovytj) står bland annat att EU:s assistans till Ukraina är kopplat till den reformagenda som framgår av avtalet. Basen för såväl inrikes- som utrikespolitik ska bygga på principer om respekten för mänskliga rättigheter, fundamentala friheter och rättssäkerhet, säger avtalet vidare. En löpande översyn av måluppfyllelsen enligt avtalet ska göras, heter det också.

Av EU-kommissionens hemsida framgår att EU sedan förra året levererat ekonomiskt stöd av aldrig tidigare skådade nivåer till Ukraina för att hjälpa dem att reformera landet. I mars förra året satsade EU 11 miljarder Euro för att stötta den politiska, ekonomiska och finansiella stabiliteten och också beviljat lån och garantier på cirka 6 miljarder Euro. Det gör EU till den största bidragsgivaren till Ukraina.

IMF har beviljat ett nödlån på 17.5 miljarder US-dollar och kopplat detta till ett stödprogram för Ukraina där en rad bilaterala nödlån och garantier ingår, bland annat från Sverige. Enligt en artikel i SvD Näringsliv betonar den ukrainsk-amerikanska finansministern Natalie Jaresko att dessa pengar är viktiga men att EU:s löften under toppmötet i Riga nyligen att fortsätta stödja Ukraina är ännu viktigare. Det visar, enligt Jaresko, att Ukraina inte bara är en del av det östliga partnerskapet utan ”i en unik relation med EU”.

Såvitt jag kan utläsa utgör upphävandet av de mänskliga rättigheterna och fundamentala friheterna i öst ett direkt brott mot Associationsavtalet. Inte heller följer utvecklingen i övrigt – med lagstiftning om historieskrivning och användande av politiska symboler, förföljelser av oppositionella och styrning av medieinnehåll – de principer som enligt avtalet ska genomsyra den ukrainska politiken. Ändå fortsätter den ekonomiska stödgivningen med löften om fortsatt stöd till synes utan villkor.

Det är en linje som jag tror riskerar att slita sönder Ukraina. Förutsättningarna för en reparation av relationen mellan de oppositionella i Donbass och Kiev-regeringen ser nu sämre ut än någonsin.