Jag fortsätter här att presentera tre små böcker från
Karneval förlag som handlar om Ukraina och det spända världsläge som råder
mellan USA/Västvärlden och Ryssland. I förra inlägget redogjorde jag för Robert
Parrys Bakom kulisserna i Kiev. I
detta inlägg har turen kommit till John Pilgers Strangeloveeffekten.
Pilger om den
amerikanska krigshetsen
John Pilger skräder inte orden. Hans bok Strangeloveeffekten är en svidande
vidräkning med den amerikanska utrikes- och säkerhetspolitiska strategin och
etablerade mediers okritiska rapportering om de stora konflikthärdarna i
världen. Tony Blair kallas genomgående för ”krigsförbrytare” och John
Kerry kallas för ”pajas”. Nyhetsrapporteringen beskriver han som en
”surrealistisk teater”.
Det är med illa återhållen vrede han framför sina vittnesmål
och iakttagelser. Det tillför argumenten hetta men kan möjligen skrämma bort en
del och inverka menligt för bedömningen av balansen i hans kritik. Vilket är
synd eftersom den är värd att beakta. Pilger är en mycket erfaren journalist
som under flera årtionden på nära håll har sett de platser och skeenden han
talar om och fått inblick i medias sätt att jobba och behandla fakta. Hans väldokumenterade
erfarenhet gör det svårt att avfärda honom som alarmistisk vänsterradikal
USA-hatare. Hans tes är grundad empiriskt och han hämtar stöd för den hos både
centralt placerade men anonyma källor såväl som dokumenterade sådana.
Strangelove-effekten anspelar förstås på Stanley Kubricks
klassiska film ”Dr Strangelove” som utspelar sig under kalla kriget. När en
kärnvapenbestyckad B-52:a är på väg mot mål i Ryssland lugnar generalen ”Buck”
Turgidson presidenten med orden: ”Slå till först så får ni inte mer än
tio-tjugo miljoner döda, max”. Vid tiden för filmens premiär 1964 var
kärnvapenkapplöpningen i full gång och den amerikanska propagandan gjorde
gällande att Sovjet låg långt före USA. Just i dagarna kunde vi i en artikel se
hur missvisande den bilden var. Allt för att kunna sprida skräck för ”det ryska
hotet”.
Pilger menar att dagens krigshets mot Ryssland drivs med
samma propagandistiska knep där det ”ryska hotet” framställs som överhängande
vilket ger USA och NATO fritt fram att flytta fram positionerna. ”Propagandamakarna
markerar samma mål med samma vilseledande flagga”, formulerar han det. Han
pekar på det faktum att Ryssland sedan muren föll omringats av NATO:s baser och
kärnvapen. NATO-utvidgningen kryper nu in mot den ryska gränsen. En provokation
som riskerar att leda till världskrig, anser Pilger. Det som hände i Ukraina i
februari 2014 var en av USA iscensatt kupp med fascistiska stormtrupper, hävdar
han vidare, och fortsätter:
”Sedan Washingtons
statskupp i Kiev – och Moskvas oundvikliga svar på Krim för att skydda sin
Svartahavsflotta – har provokationerna mot Ryssland och isoleringen av landet
rapporterats på ett så förvrängt sätt att de förvandlats till det ´ryska
hotet´”
Pilger nämner historikern William Blums årliga uppdatering
av händelser i amerikansk utrikespolitik. Där framgår att USA sedan 1945 gjort
över 50 försök att störta regeringar, på grovt sätt blandat sig i valen i 30
länder, bombat civilbefolkning i 30 länder, använt kemiska och biologiska vapen
och försökt mörda utländska ledare. Det är alltså en lång amerikansk historia
av amerikanska utrikespolitiska aggressioner som leder fram till Ukraina.
Ukraina är förvandlat till ”en temapark för CIA” i likhet
med ”ruinfälten” Irak och Afghanistan, fortsätter Pilger sin anklagelseakt mot
USA. Det är inte heller främst mot vänsterns favoritmåltavla George W. Bush han
skickar sina giftigaste pilar. Han påminner hellre om hur Bill Clinton lät
invadera Haiti, bomba Balkan, Afrika och Irak och tog livet av irakiska barn
(en halv miljon enligt Unicef). Eller skickar ännu en pil mot frun Hillary
Clinton för hennes stöd och propagerande för invasionerna av Afghanistan, Irak,
Jemen och Somalia. Barack Obama går sannerligen inte heller oskadd ur Pilgers
pilskur. Sju krig har Obama på sitt samvete, bland andra hans ”terrorkampanj
med hjälp av drönare”, påminner Pilger. Ukraina är bara den senaste i raden av
vad han kallar ”färgkupper” där genuina protester mot korruptionen i Kiev
utnyttjades för USA:s syften. Han påminner här, liksom Robert Parry som jag
skrev om i förra inlägget, om den biträdande utrikesministern Victoria Nulands
uppenbara inblandning i valet av de nya makthavarna i Kiev, vilket läckte ut på
nätet ett par veckor före maktskiftet verkligen ägde rum på just det vis Nuland
önskat i samtalet med den amerikanske ambassadören i Kiev, Geoffrey Pyatt. Enligt
hennes egen utsago ska fem miljarder dollar ha satsats på detta maktskifte. Det
har rått en sorts ekande tystnad om detta samtal (förutom på sociala medier) utom
alldeles tiden efter det läckte ut. Då tycktes dock de flesta journalister mer
bekymrade över att det verkligen hade läckt (ryssarna förstås) och roade över
hennes vokabulär när deras europeiska bundsförvanter kom på tal; -Fuck the EU!
Offren för all denna aggressiva
amerikanska utrikespolitik behandlas av media som ”icke-människor”. En numerär
som räknas in i vad som cyniskt brukar kallas ”collateral damage”. Åsikter som
avviker från huvudfåran får ”dra sig tillbaka till en – bildligt talat –
underjordisk tillvaro”, menar Pilger. Ett helt kapitel ägnas också åt Julian
Assange som sitter belägrad på Ecuadors ambassad i London. ”En fars” kallar
Pilger hela den historien och den svenska åklagarens agerande i synnerhet.
Varför denne inte åkt till London för att genomföra sina förhör av Assange
framstår som absurt för Pilger som inte ser något annat skäl än att man vill
locka honom till Sverige för att möjliggöra utlämning till USA. Där ska en
hemlig åtalsjury ha ägnat fyra år åt att komma på brott han skulle kunna
anklagas för. Pilger citerar här ur ett läckt Pentagon-dokument daterat 18 mars
2008 som sägs innehålla en detaljerad plan för att förstöra förtroendet för
Wikileaks, vilket skulle åstadkommas med hjälp av hot om ”skandal [och]
brottsmålsåtal”. Detta trots Obamas tal 2008 om att visselblåsare bör ”skyddas
mot repressalier” eftersom de utgör en del av ”en sund demokrati”. Ett exempel
på vad Pilger kallar det Orwellska i diskrepansen
mellan språkbruk och agerande. Assange är utsatt för justitiemord och en
smädeskampanj från media, menar Pilger. Trots att det amerikanska hotet mot
Assange också är ett hot mot alla journalister och mot yttrandefriheten.
Pilger är bitvis som ett sårat vilddjur och det är svårt att
källkontrollera alla påståenden som slungas mot framför allt USA men också mot
etablerade medier. Man kan ana en stor bitterhet över den egna yrkeskårens
förflackning, kanske färgat av egna högst personliga upplevelser? Han relaterar
som sagt till Orwell i sin beskrivning av hur ord byter betydelse, som när
nynazister blir till ”nationalister” eller på sin höjd ”ultranationalister”. Den
vilseledande ryssfientliga informationen har nu ”nått ett crescendo” vilket
riskerar att leda till ett världskrig, varnar han.
Det är viktiga frågor Pilger ställer här; varför stora delar
av journalistiken gett vika för propagandan? Censur och förvanskningar hör till
vardagen och varför unga journalister inte får lära sig ”att det centrala i
många så kallade mainstreammedier inte är information utan makt”? Världen står
kanske inför risken för ett världskrig och mitt i en situation där USA tycks
berett att isolera och provocera Ryssland och i detta känsliga läge marknadsför
många journalister samma ”lögner som ledde till blodbadet i Irak”. Hans varning
är överraskande ödesmättad, formulerad så här:
”Den tid som vi lever
i är så farlig och blir så vilseledande skildrad att propagandan inte längre är
den ’osynliga regering’, som Edward Bernays talade om. Den är regeringen. Den
styr direkt utan rädsla för att bli motsagd, och dess främsta syfte är att
besegra oss – förstöra vår förmåga att uppfatta världen och skilja lögn från
sanning.”
Den amerikanska uppochnedvändningen av verkligheten har enorm
genomslagskraft, fortsätter Pilger. USA:s militär inringning av Ryssland
behandlas som helt okontroversiellt, en icke-nyhet, och begravs i en ”skrämsel-
och smutskastningskampanj” som Pilger känner igen från det (första) kalla
kriget. Just när det gäller Ukraina är Pilger särskilt upprörd och hävdar att;
”Undertryckandet av
sanningen om Ukraina är en av de mest fullständiga mörkläggningar i
nyhetsbranschen jag kan minnas”.
Det är en saftig smocka mot den liberaldemokratiska världen
med dess högt uppburna ideal. Kanske just detta är det farligaste, menar han.
Att vår självbild som de goda och upplysta är så grundmurad att det blir svårt
att se vad som egentligen sker. Att den sekulära liberalismens ideologi är
långt farligare än extrema terrorrörelser eftersom den lyckats skapa en ”illusion
om fri och öppen information”. Det finns en tystnad som journalister behöver
bryta, menar Pilger, och citerar den sovjetryske dissidenten Jevtusjenko som
sagt;
”När sanningen ersätts
av tystnad är tystnaden en lögn”
Putins Ryssland har sin berättelse. USA och Nato har sin.
Den journalistiska uppgiften borde vara att avslöja luckor i båda och inte
ensidigt omfamna den ena. Som en påminnelse om detta till synes självklara är
Pilgers bok viktig. Med flera decenniers erfarenhet av undersökande
journalistik och utrikespolitiska konflikter är Pilger en röst att lyssna till.
Det också ungefär så han avslutar sin bok:
”Det är uppenbart
vilket ansvar vi andra (utanför USA och Ryssland/min anm) har. Det består i att
identifiera och avslöja krigshetsarnas fräcka lögner och att aldrig samarbeta
med dem. Det består i att återuppväcka de stora folkliga rörelser som skänkte
våra moderna imperiestater en bräcklig civilisation. Framför allt består det i
att förhindra erövringen av oss själva: våra själar, vår mänsklighet, vår
självrespekt. Om vi förblir tysta är det oundvikligt att vi blir besegrade, och
då hotar förintelsen”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar