Medan etablerade medier mestadels upprepar narrativet om den
onde Putin och den ryska aggressionen mot Ukraina försvinner de alternativa
perspektiven i bakvattnet. Trots detta finns en del undersökande journalister
och andra som gör försök att framföra sådant som motsäger den dominerande
berättelsen om händelserna i Ukraina i Västvärlden.
Det lilla förlaget Karneval har gett ut ett antal mindre
böcker som presenterar en del av dessa röster. Jag har tidigare lyft fram John
J. Mearsheimers Vems fel är
Ukrainakrisen? Jag har nyligen
avslutat läsningen av ytterligare tre titlar från samma förlag;
Robert Parrys Bakom
kulisserna i Kiev, Alexander Mercouris Kan
Ukraina-konflikten lösas på fredlig väg? samt John Pilgers pinfärska Strangeloveeffekten. De driver liknande
teser om den amerikanska inblandningen i det ukrainska skeendet och den som
anser sig seriöst intresserad av sanningen bakom de dramatiska händelserna vid
Majdan och den våldsamma fortsättningen vi inte sett slutet av än bör
åtminstone ta del av och beakta dessa.
Författarna här är ändå två mycket erfarna och prisbelönta undersökande
journalister samt en erfaren jurist med speciell inriktning på mänskliga
rättigheter och internationell lag.
Jag börjar i detta inlägg med Parrys bok och fortsätter i
senare inlägg med Pilgers och Mercouris och avslutar med en sammanfattning
baserad på mina egna reflektioner om böckerna och mina egna tankar om
konflikten i Ukraina.
Parry om hur
amerikansk nykonservatism och ukrainsk nynazism drev fram Kiev-kuppen
Robert Parry är en amerikansk undersökande journalist,
berömd för sina avslöjanden om Iran-Contras affären för vilket han erhöll George Polk Award 1984. Fram till 1999
var han verksam på amerikanska magasinet Newsweek. Vid pensioneringen därifrån
startade han en oberoende nyhetssida, Consortium
for Independent Journalism (CIJ).
Med sin bok Bakom
kulisserna i Kiev vill han visa hur den etablerade berättelsen om Ukraina
och revolutionen i Kiev är konstruerad för att framställa landets utveckling som
en kamp mellan goda och onda, var de sistnämnda är en elak president
(Janukovytj) och den ännu elakare Putin. Centrala element i konflikten tonas
avsiktligt ned eller förtigs och Parry menar att Ukraina ingår i en
nykonservativ strategi som härrör från Reagans dagar och bildandet av National
Endowment och Democracy (NED). NED tog över CIA:s uppgift att slussa pengar
till utländska politiska rörelser som bekämpade Sovjetunionen. NED erhåller, enligt
Parry, varje år cirka 100 miljoner USD för sin verksamhet. Under hösten 2013
publicerade dess chef Carl Gershman en debattartikel i Washington Post där han
kallar Ukraina för den ”största trofén”. Han utvecklade tankegångarna enligt
följande:
”Ukrainas val att
ansluta sig till Europa kommer att påskynda nederlaget för den ryska
imperialistiska ideologi som Putin företräder [...] Ryssarna står också inför
ett val, och Putin kan hamna på den förlorande sidan inte bara i förhållande
till grannländerna utan också i själva Ryssland”.
Janukovytjs slutliga val att inte skriva på avtalet med EU
och istället vända blicken mot Rysslands Eurasiska ekonomiska union blev alltså
till ett svidande amerikanskt nederlag. Något som svårligen kunde accepteras
och den amerikanska inblandningen (minns Nuland-samtalen) i händelserna vid
Majdan vintern 2013/14 förefaller som logiskt realpolitiskt stormaktsagerande.
Ukraina blev en segerpokal för amerikanska och ryska intressen och strömningar
bland demonstranterna på torget utnyttjades för att styra utvecklingen enligt
den amerikanska planen.
Parry beskriver vad han menar är ett nykonservativt grepp om
utrikespolitiken där Obamas egen utrikespolitiska agenda motarbetas av nyckelpersoner
i administrationen. Som den numera pensionerade försvarsministern Robert Gates
och generalen David Petraeus med band till Max Boot på tankesmedjan Council of
Foreign Relations och Robert Kagan vid tankesmedjan Brookings Institution. Samt
utrikesminister Hillary Clinton som enligt Parry befordrade nykonservativa
omkring sig, som den nyss nämnde Kagans fru Victoria Nuland, tidigare rådgivare
åt Dick Cheney och nu biträdande utrikesminister för europeiska frågor. För att
få igenom den nykonservativa agendan måste Obamas kompromissvilja i förhållande
till Putin (som angående Iran och Syrien) brytas. Ukraina ska därför för de
nykonservativa ha blivit ”ground zero”, menar Parry.
Parry menar också (liksom Pilger vilket jag återkommer till
i senare inlägg) att amerikanska nyhetsmedier konsekvent teg om det betydelsefulla
fascistiska deltagandet i ”kuppen” vid Majdan i februari 2014. ”Bandera-vinkeln”
ignorerades i stort sett och begravde eller utplånade sammanhanget i
händelserna på ett sätt som gjorde det ”nästan omöjligt för den genomsnittlige
läsaren att lägga ihop två och två”, hävdar Parry. Mycket av det som hände vid
Majdan är än idag höljt i ett mystiskt dunkel. Varför är de ukrainska åklagarna
och politikerna så saktfärdiga med, eller till och med undanröjer möjligheten
att, utreda de dödande skotten vid torget under 20 februari 2014? Varför
undersöks inte det läckta telefonsamtalet mellan Victoria Nuland och den
amerikanske Kiev-ambassadören Geoffrey Pyatt mer ingående? Ett samtal i vilket
de diskuterade utformningen av den ukrainska övergångsregeringen och hur de
skulle gå till väga för att ”hjälpa till att knyta ihop grejen”. Det vill säga
det maktskifte som kom ungefär två veckor senare. Varför avfärdas Krim-bornas
önskemål om nationstillhörighet rutinmässigt som ”rysk propaganda” liksom den
framträdande nynazistiska rollen vid genomförandet av ”Majdan-kuppen”?
De fascistanstrukna stormtrupper som gick i täten vid Majdan
skickades sedan till Donbass för att utgöra spets i den ”antiterroristoperation
(ATO)” som den nya Kiev-regimen satte igång i april 2014 (de s.k.
frivilligbataljonerna). Motståndet i öst
sågs som en ren rysk provokation vilket var en syn som snabbt och okritiskt anammades
av mainstreammedia som därmed bortsåg ifrån betydelsen av befolkningens i
Donbass motvilja mot den nya Kiev-regimen och utsikten att bli centralstyrd av
denna, att påtvingas de IMF-åtstramningar som väntade, som nedskurna
värmesubventioner, plundring av pensionskassorna och devalvering av valutan. ”Reformer”
som den nytillsatte premiärministern Jatsenjuk själv uttalat skulle bli ”mycket
impopulära, mycket svåra, mycket hårda”.
Parry frågar sig också varför det ständigt läggs fram falska
bevis för den ryska infiltrationen? Om den är så uppenbar borde det rimligen gå
att lägga fram äkta bevis. Han tar upp bland annat suddiga foton av beväpnade
män som, liksom andra så kallade bevis, senare visat sig vara fingerade. Likaså
ifrågasätter han ”raden av brådstörtande fördömanden” av den förgivettagna
ryska/pro-ryska nedskjutningen av MH-17 den 17 juli 2014. Framför allt den
amerikanske utrikesministern John Kerrys tal om indicier som pekar mot Ryssland
vilket senare visade sig främst härröra från inlägg på sociala medier. Vad
visade egentligen de amerikanska sattelitbilderna?, frågar sig Parry. Om de
innehöll ovedersägliga bevis för rysk inblandning borde vi rimligen ha fått se
dem, kan tyckas. Parry redovisar också en rad vittnesmål - bland vilka han
säger sig själv ha inhämtat en del från amerikanska underrättelsekällor – som pekar
ut den ukrainska regeringen som skyldig till nedskjutningen. Bland annat skulle
Andrij Parubijs, chefen för Nationella Rådet för säkerhet och försvar,
plötsliga avgång den 7 augusti vara ett tecken på detta. Parubij själv har
vägrat tala om varför han avgick men Parrys källa anger ett samband med
nedskjutningen av MH-17 som skäl.
Alla dessa uppgifter och vittnesmål är naturligtvis extremt
svåra eller omöjliga att kontrollera men den viktig poängen att fundera över här
är hur media och likaså den första nederländska utredningen underlåtit att djupare
undersöka alla dessa uppgifter som stred mot den officiella amerikanskstödda
uppfattningen om rysk skuldbörda. Varför denna öronbedövande tystnad?
Den amerikanska, nykonservativa strategin går ut på att anstifta
ett nytt kallt krig mot Ryssland, menar Parry, och på att befästa den
amerikanska världsdominansen genom att styra skeendet i Syrien, Irak, Iran och
Afghanistan såväl som Ukraina enligt amerikanska intressen. Egentligen en gammal
amerikansk strategi som lämnat spår efter sig i en rad länder som Iran,
Guatemala, Chile, Haiti, Venezuela, Honduras, Egypten med flera. Allt enligt en
hycklande amerikansk syn på demokrati som hyllas när den för ledare med
amerikanskt stöd till makten medan den motarbetas när det motsatta sker.
Således kunde en folkvald ledare som Janukovytj och hans
regering störtas med amerikansk hjälp och den ryska säkerhetspolitiska
reaktionen, invasionen av Krim, användas för att förstärka den amerikanska
krigshetsen vilket Parry menar är tänkt att leda till rysk inre splittring och
få Putin på fall. Vilket, får vi förmoda, i sin tur är tänkt att leda till
tillsättandet av nya och mer USA-vänliga ledare i Moskva.
Det vore lättköpt att avfärda Parry som konspiratorisk. Vilket
också görs naturligtvis. Den som avviker från det som Parry själv kallar ”grupptänkandet”
kring det ryska hotet får ofta sin heder och personliga vandel ifrågasatt medan
det sakliga innehållet ägnas mindre intresse. Parry är dock inte ensam om sitt
perspektiv. John Pilger anför liknande tankar och i ännu starkare ordalag.
Något som jag kommer till i nästa inlägg där jag behandlar nästa lilla bok, Strangelove-effekten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar