Ekeroth och Avpixlat – hur mycket energi ska de få ta?

Dagens stora avslöjande om Kent Ekeroths kopplingar till sajten Avpixlat kommer knappast som en överraskning. Det är förvisso alltid lite uppmuntrande när lögner avslöjas och när toppolitikerna inom SD får komma ut i ljuset så vi får se hur de ser ut. Trots att vi egentligen vet. För vem är förvånad? Själv orkar jag inte ens vara upprörd och tänker inte utsätta mig för energiläckage för den här sakens skull. 

Det är ändå lite intressant med resonemangen från Kent Ekeroth som man kan ta del av på hans egen blogg. Där beskriver han Avpixlat som ett ”favoritmål för journalistkårens hatjournalistik” och hävdar att sajten avslöjat journalistkårens ”lögner, mörkläggningar och hat gentemot oliktänkande”.

Den här typen av retorik känner den igen som är gammal nog (som jag) att ha upplevt Sovjetunionen och hur diktaturens talespersoner ofta fick svart att bli vitt och lögn bli sanning. Om vi får kritik för våra hatkampanjer och hets mot folkgrupper så tänker vi minsann beskylla våra kritiker för hatkampanjer och hets mot oliktänkande, tycks vara Ekeroths retoriktaktik. De är offren med rätt att hata. En rätt som för övrigt inga andra har.

Själv är jag så trött på detta hatande och försöker hålla mig utanför dess negativa energifält så mycket jag kan. Ibland är det svårt men det finns så oerhört många brännande frågor som behöver diskuteras och seriöst analyseras för att finna en väg för mänskligheten att gå om den ska överleva många generationer till. Det behövs förvisso oliktänkande i den debatten, men parat med kreativitet och konstruktivitet och hållbara idéer. Ingenting som Avpixlat eller Kent Ekeroth har att tillföra.

Istället rekommenderar jag att ta del av Miljöpartidagen i Almedalen 2 juli. Det är visserligen fullt i Visby men möjligen går det att göra en båtutflykt över dagen eller ta med cykel och tält. En del av evenemangen sänds också i olika medier eller läggs upp på nätet på olika vis. Bland annat utrikespolitisk debatt mellan Mp, S och M och en diskussion om framtidens Europa.

Nej, dagens energibesparingstips är att istället njuta av sol, konstruktivitet och idérikedom och strunta i mörkermännens destruktiva hatfixering. Det slösas ändå tillräckligt med energi här i världen.

 

Hur blir blåbären i år? - Om blåbärsplockare och andra säsongsarbetare

Strax börjar bärplockarsäsongen igen. Det brukar röra upp känslor hos semesterfirande svenskar. Inte så ofta över den uppenbart exploaterande globala arbetsdelningen utan oftare över att det är folk i byn som inte passar in i den grilldoftande sommaridyllen.

Nu sägs det att läget för utländska bärplockare är förbättrat. Swedwatch har nyligen släppt en rapport som pekar på detta.

En rad initiativ ska ha tagits från grossisthåll för att förbättra villkoren för bärplockarna. En etisk uppryckning sägs ha skett alltså. Hur den samlade bilden ser ut efter sommaren återstår att se. Utan påtryckningar och uppmaningar och krav från ett antal olika håll hade dock säkerligen inte mycket skett. Organisationer som just Swedwatch, ENAR och Sensus har försökt sprida information och påverka beslutsfattare och företag i den här riktningen.

Det är lätt att glömma bort att det är en mer än hundraårig facklig kamp som lett fram till rättigheter och lagar som idag skyddar svenska arbetare och hur bräckligt detta skydd är. De thailändare, vietnameser, rumäner och andra som stretat i de svenska skogarna på senare tids somrar har oftast fått återvända med klen ekonomisk utdelning eller rentav med en skuld istället. Enligt dem thailändska organisationen Migrant Workers Union återvände hela 80 % av de thailändska bärplockarna 2009 hem från svenska skogar med en skuld istället för en intjänad slant.

Den kamp för anständiga arbetsvillkor och löner som förts i de flesta västländer och lett till ständiga förbättringar genom åren ifrågasätts nu gång på gång. Ofta anförs den globala konkurrensen om arbete som skäl för att försämra anställningstrygghet och pressa ned minimilöner etc. Det är penningstarka och mäktiga opinionsbildande krafter i rörelse och med avgörande inflytande i institutioner som EU, IMF och Världsbanken och de enskilda staternas regeringar.

 

Global arbetsdelning

Det talas väldigt sällan i termer av den internationella eller globala arbetsdelningen. Det anses vänster. Nästan bara på universitet och högskolor används begreppet. Samtidigt lever Dickens eländesskildringar från 1800-talets industriella barndom kvar och sträcker sig alltså ända in i svenska hem och skogar. Det handlar långt ifrån bara om den industriarbetande mannen som tidigare utan i hög grad om kvinnor och barn och om lantarbete, arbeten i hem (s.k. hushållsnära tjänster) och om städning och renhållning och andra sysselsättningar som sker utanför våra synfält eller vi kanske inte vill se. Den globala arbetsmarknaden innefattar en mängd gråzoner och dessutom en omfattande illegal marknad vars lägsta form handlar om ren människohandel. 

Därför tror jag ILO (FN:s organ för arbetslivsfrågor) kan komma att bli en mycket viktig institution i framtiden inte bara för de länder där fackliga frågor idag är eftersatta eller där fackliga förbund förföljda. ILO:s konvention 189 (som Sverige inte ratificerat) Decent work for domestic workers fastställer principer och rättigheter för alla de, främst kvinnor och barn, som arbetar i hemmiljöer (”in or for a household or households” enl. ILO:s definition). Enligt en ny rapport från ILO arbetar flera miljoner barn i dessa miljöer och får ofta utföra riskfyllda sysslor. Bara ett exempel på hur ILO försökt nå grupper som står utanför de traditionella fackförbundens synfält eller saknar organisationsform.

Globalt motstånd

Det är hög tid (i värsta fall för sent) att ta ett globalt grepp om kampen för anständiga arbetsvillkor. ILO har sett detta men de nationella fackförbunden är inte alltid helt med på noterna. Enligt mitt sätt att se är det enda sättet att bryta den globala dominans som kapitalet innehar och som pressar ner människor till en tillvaro på marginalen. En global utpressning som endast kan brytas genom kamp. Den historiska fackliga erfarenheten i västvärlden måste användas för att göra ett omtag globalt. 

För att återgå till blåbärsplockarna så finns det faktiskt forskare (vid Linköpings Universitet) som hävdat att deras situation har kunnat liknas vid tvångsarbete och hänvisar då just till ILO:s konvention 29 om forced labour. En av forskarna, Charles Woolfson, påpekar att den svenska modellen är tämligen ineffektiv när den ställs inför den nya globaliserade arbetsmarknaden. Bärplockare behöver fackföreningar för att uppnå rättvis behandling, menar han.

Låt oss se om de förbättringar som sägs ha skett i grossistledet leder till mer människovänlig behandling av de hitresta säsongsarbetarna än tidigare år. Jag tillåter mig att betvivla att det blivit helt ”rent” från avarter.

Fast vi kanske bryr oss mer om att få grilla i fred utan att behöva se resultaten av den globala arbetsdelningen?

 

  

Tidigare inlägg om bärplockare på denna blogg:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/07/bulgariska-barplockare-en-upprorande.html