Åkessons folkhem är inte Per Albins utan Rudolf Kjelléns

Jimmie Åkesson har på senare tid återkommit till Per Albins folkhem. Bland annat i debatten om oro i förorter och i en Expressen-intervju där han hävdar bestämt att Per-Albin Hansson skrivit förordet till Åkessons ej ännu utgivna bok (??). SD har dock använt sig sedan en längre tid av folkhemsmetaforen och har det med i sitt principprogram, Tanken är förstås att det ska attrahera en bred krets av väljare som förknippar folkhemmet med något tryggt och positivt och med välfärdsstatens framväxt och blomstringstid.

Per-Albins folkhem skulle vara ”ett gott hem för alla svenskar” präglat av samförstånd och jämlikhet och utan ”privilegierade eller tillbakasatta” eller ”kelgrisar” och ”styvbarn”. Han sa vidare om detta folkhem:

”Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke tycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet”.

Knappast tankar som SD:s principprogram präglas av. Det är med andra ord ett bedrägligt grepp att använda Per-Albins folkhem som förebild. Snarare borde SD:s folkhem beskrivas som en utveckling av nationalkonservative högermannen Rudolf Kjelléns tankegods. Om detta har bl.a. filosofie doktorn i historia Hans Dahlqvist skrivit.

Rudolf Kjelléns idéer är förvisso föregångare till de socialdemokratiska folkhemsidéerna och uppstod kring tiden före första världskriget. De spreds bl.a. till Tyskland där begreppet ”Volksgemeinschaft” blev förknippat med nazisterna. Kjelléns folkhem präglades av nationalism och antiliberalism och statsformen tänktes inte vara demokrati utan någon form av folkdiktatur. En ”folkhövding” som garanterade ordning och rättvisa. Dessa tankar vilade också på en starkt nationalkonservativ idé om nationen som en homogen sammansättning av människor med gemensamt historiskt arv etc. Han menade bl.a. att:  

”Nationen, icke individen, är historiens sanne hjälte”.

Med en närmast organisk syn på nationen hävdade han individernas underordning i denna tänkta enhet. Nationalitetsprincipen var, enligt Kjellén, 1800-talet främsta bidrag till historien. Han var emot socialism men var också anhängare av protektionistiska åsikter där tullar och andra handelshinder skulle skydda nationen från ”världsmarknadens stora rofdjur”. I dag skulle vi säga globaliseringen och det går att hitta stora likheter hos SD:s ogillande av EU, tankar om återupprättat gränsskydd och omförhandling av Schengenavtalet. I åsiktsredovisningen på SD:s hemsida står:

”I vårt Sverige får Sverige lov att vara just Sverige, och dess invånare får lova att vara just svenskar”.

 Där står också i principprogrammet om nationen:

”Sverigedemokraterna ser nationen som den viktigaste, äldsta och mest naturliga mänskliga gemenskapen efter familjen. Imperier, politiska grupperingar och andra övernationella gemenskaper har kommit och gått under det senaste årtusendet, men nationer som form för mänsklig gemenskap har bestått. Den nationella samhörigheten binder samman nationens medlemmar över tid och rum och skapar band mellan de döda, levande och ofödda generationerna liksom mellan unga och gamla, olika samhällsklasser, politiska läger och geografiska regioner”.

 I det Sverigedemokratiska samhället finns inte ordet integration utan det handlar istället om assimilation. 

”Som assimilerad till den svenska nationen räknar vi den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation.

Den likhet Per-Albin talade om handlade om människovärdet. I Sverigedemokraternas samhälle handlar likheten istället om den kulturella homogeniteten som sägs höra samman med ett historiskt band med det förflutna. Nykomlingar får alltså finna sig i att anpassa sig eller betraktas som mindre värda. Det är en viss skillnad.

Jimmie Åkesson borde alltså, när han åkallar andarna från förr, istället återuppväcka Rudolf Kjellén för att skriva förord till sin bok. Men det lockar förstås inte lika många väljare.