När stenarna
viner genom luften står politiker ofta förundrat oförstående. Reaktionen blir
ofta chockade invektiv och fördömanden; oacceptabelt, ansvarslöst, helt
missriktat, kriminella huliganer. Man får också intrycket, att döma av
kommentarer i media och från politiker, av att det är en helt ny företeelse.
Men, som sociologiprofessor Håkan Thörn nyligen påpekade i en Expressen-artikel,
händer det med jämna mellanrum både här och i andra länder att ett pyrande
missnöje exploderar i några dagars utbrott av frustrerade våldsamheter.
Rationella
förklaringar söks och snusförnuftiga påpekanden förminskar de grundläggande
orsakerna till händelserna och de politiska förslagen till lösningar bottnar
ofta i ideologiska antaganden liknande de som den amerikanske ekonomen Harold
Demsetz har kallat ”nirvana-ansatser” med svag förankring i verkligheten. Jag
kommer tillbaka till det senare.
Miljonprogrammet – drömmen om ett
nytt samhälle
De förorter
som växte upp som svampar under miljonprogramsåren 1965-75 har fått utstå
mängder av kritik ända från födseln. Tanken bakom själva satsningen var dock
den goda tanken att få bort bostadsbrist och trångboddhet. Vilket också
lyckades. Det bör tilläggas att det byggdes mycket under hela efterkrigstiden
och att miljonprogrammet var mer av en statlig garanti för byggandet, en
trygghet för aktörerna som gjorde att satsningar kom igång.
Det
fördelningspolitiska målet med bostadsbyggande formulerades långt innan dess;
att tillgång till en god bostad är en social rättighet. Det ansågs också
motverka segregering att underlätta för låginkomsttagare att få tillgång till
lägenheter i stadskärnan, därav den hyresreglering som senare avskaffades till
förmån för det nu omstöpta bruksvärdessystemet.
Om behovet
av bostadsbyggande rådde tämligen stor konsensus. Det var t.o.m. så att de
borgerliga partierna kritiserade den Erlander-ledda S-regeringen för att hålla
för lågt tempo i början av miljonprogramsperioden.
Doktoranden
Christian Björk, som skrivit om detta i SvD nyligen, har emellertid rätt i det
att stadsplaneringen varit väldigt tydlig i att bygga en segregerad struktur
från början, med flerfamiljshus på ett ställe, radhusområden och villaområden
avskilt från dessa. Han ifrågasätter därmed uppfattningen om ”folkhemmets
förorter som ett konkret uttryck för socialdemokratins klassutjämnande
ambitioner”. Själv tror jag dock att ambitionen framför allt var att bygga bort
trångboddhet och undermålig boendestandard för arbetarklassen. Det är lätt att
glömma att det ända in på 1970-talet var en ganska ansenlig andel bostäder på
Södermalm vars hyresgäster var hänvisade till torrdass på gården/vinden. Jag
tror däremot också att tanken var att arbetare skulle ha möjligheten att göra
bostadskarriär genom att införskaffa radhus eller rentav villa efter ett antal
flitiga år som duktiga arbetare i den ”eviga” tillväxtmaskin som Sverige
tycktes utgöra under efterkrigstiden. Det var också just vad som skedde under
1970-talet. Förmånliga priser och skatteregler i kombination med inflationen
gjorde det möjligt för dessa arbetare och lägre tjänstemän att jobba ihop till
sitt ”drömboende” och lämna förorten.
Kanske var
det just så att planerna såg helt OK ut i en tid då det ”eviga” framåtskridandet
fanns på den S-märkta näthinnan. Det tvärstopp som stannade upp processen under
1970-talet inföll ungefär samtidigt med att en stor del av en generation
etablerade arbetare lämnade förorten. Kvar blev de som blev över för att generalisera
det hela. Problem med missbruk, kriminalitet och oförmåga att betala hyror
eskalerade.
Man kan med
facit i hand förundras över den förvåning som de makthavande samhällsbyggarna
ertappades med då, som Ingvar Carlsson (som jag citerat i tidigare inlägg, men
här kommer det igen) när han inför SABO-kongressen (allmännyttans
centralorganisation) 1975 talade om att de lediga lägenheterna återfanns
alltför koncentrerat ”på vissa orter i vissa bestämda områden” och att det
ibland berodde på att ”människorna utnyttjat den nya valfriheten på
bostadsmarknaden till att flytta från vissa bestämda områden” vilket ledde till
att ”de lediga lägenheterna upphört att vara en garanti för valfriheten”.
Fördelningstanken
är emellertid nu förpassad till avskrädet och det är konkurrenstanken som
råder. Alla ideologier har dock som sagt sina baksidor som blottas när den
möter vardagens praktik. Jag tror det är ekonomen Harold Demsetz, som jag
nämnde i början, som har myntat begreppet marknadens respektive statens
”nirvana-ansats” där marknadens ledord effektivitet, valfrihet och kreativitet
ofta möter verklighetens segregering, kartellisering och monopol. Politiker
fastnar ofta i sin ideologi och söker lösningar som utgår ifrån att världen
fungerar som det ideologiska idealsystemet istället för att se vad som faktiskt
fungerar i varje enskilt fall.
Verkligheten tränger sig på – vad
göra?
Lika ogärna
som Socialdemokraterna ville erkänna att det skulle funnits luckor i
folkhemstanken och den lite naiva framstegsoptimismen finns det idag mycket få
borgerliga politiker som vill erkänna att marknadens ”nirvana-ansats” skulle
kunna problematiseras. En tendens som idealet om ”economic man” framkallat, som
jag ser det, är en övervärdering av mätbara resultat. Sifferexercis ersätter
oftast den kvalitativa berättelsen, känslor och upplevelser av verkligheten.
Mark Fisher (i Kapitalistisk realism)
menar till och med att resultatrapportexercisen i senkapitalismens tidevarv
upprepar stalinismens värdeprioritering av ”symboler för prestationer över
faktiska prestationer”. Det blir alltså en inte obetydlig del önsketänkande
bakom synen på verkligheten som presenteras.
Den baserar
sig på såväl inhemsk som utländsk forskning som bland annat talar om
”marginaliserade och stigmatiserade förorter” och ger en bild av en tilltagande
boendesegregation i Sverige som fått en ”etnisk” dimension. Om förorter som
fått en majoritet boende med invandrarbakgrund och där klass och etnicitet
korsbefruktar varandra och förstärker känslan av utanförskap. Den rumsliga
separationen underlättar också etablerandet av en mental separation via
diskurser och praktiker som reproducerar föreställningar om ”den andre”, menar
en av forskarna. Denna separation förstärker en polarisering som innefattar
även förortsungdomars fientliga inställning till myndigheter, inte minst till
polisen. En hel del av dessa forskare har använt sig av antropologiska metoder
vilket innebär deltagande observationer av verkligheten och samtal med
människor i deras hemmiljö. En del av vittnesmålen från de senaste
oroligheterna i förorterna visar exempel på hur denna stigmatisering kan ta sig
uttryck.
Detta
stämmer naturligtvis inte överens med den marknadens ”nirvana-ansats” som är
den dominerande i samhällsdebatten just nu och framför allt företräds av
allianspolitiker. De utgår istället ifrån ansatsens beståndsdelar och försöker
bygga bort/riva bort problem och göra fler till lägenhetsägare istället. Till
stor del på samma sätt som Socialdemokrater trodde att saneringen av staden och
byggandet av den nya, ljusa, luftiga förorten med modernt utrustade lägenheter
skulle skapa ett orubbligt tryggt och problemfritt samhälle.
Verklighetens
röster – som Megafonens eller Nätverket Järvas Framtids – noteras och fogas
till resultatrapporten, ungefär som Järvalyftets medborgardialog som jag tagit
del av, men beaktas bara selektivt på en del oskyldiga punkter i
beslutsfattandet som istället styrs av den rådande ”nirvana-ansatsen”.
Samtal med
människor är något Miljöpartiet ofta framhåller och faktiskt praktiserar även
om det finns en risk att slå sig för bröstet och bara bokföra antalet samtal
och därmed falla in i den resultatrapportsfälla jag talat om här ovan och
”räkna pinnar” istället för att allvarligt fundera över vad samtalen ger för
information och vilka åtgärder som bör vidtas på grundval av denna.
Någon klok
person sa, på ett möte om förortsoron nyligen, att det gäller att inte bara
lyssna utan att höra också. Jag tror att fixeringen vid kvantitativa uppgifter
och den omfattande resultatrapportsfloden riskerar att göra beslutsfattare
tondöva och förblindar synen på vad det är som händer... egentligen. Check...
check... check...
Tidigare inlägg i ämnet på denna blogg:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar