Gunilla Carlssons syn på Palestinas ansvar för freden en märklig logik

Biståndsminister Gunilla Carlsson kom nyligen hem från en resa till de ockuperade palestinska områdena. Gaza och Västbanken fick besök av ministern och hon säger sig vara imponerad av vad svenska biståndspengar åstadkommit. Samtidigt som hon levererar följande salva:

”Vi har ett ansvar att ifrågasätta hur länge det här kan fortgå. Jag måste också berätta för dem att de inte bara kan ta oss för givna i tid och evighet”.

Med hot om sänkt bistånd ska hon få palestinierna till förhandlingsbordet med Israel, menar hon. Det är egentligen tämligen anmärkningsvärt. 

Frågan är då vad hon har berättat för Israel? Det hon skulle kunna ta upp är den förstörelse av biståndsprojekt som Israel ägnar sig åt där viktiga installationer går om intet och därmed också de biståndspengar Gunilla Carlsson månar om. Eller uppmana dem att upphöra med de ständiga trakasserierna av NGO:s som jobbar i de ockuperade områdena där värdefulla arbetsmaterial som datorer och annan utrustning beslagtas utan vidare.

En ekonomi i spillror

Samtidigt som hon befann sig i Gaza och Västbanken debatterades bland annat Palestina på ILO:s kongress i Genéve som snart avslutas. En rapport har sammanställts där FN-organisationen där situationen beskrivs som alarmerande. Där står bland annat följande att läsa:

”It is also increasingly obvious that the restrictions arising out of the continuing occupation and expanding settlement activity are effectively blocking the Palestinian economy, and importantly its private sector, from further significant progress. In this constrained situation, there is a risk of serious erosion of confidence in the capacity of the institutions for a Palestinian state to deliver on the strategies for economic growth with decent work and respect for fundamental rights. Instead of further advance being made in the state building, the Palestinian economy is now grappling with stagnating growth, higher unemployment, and poverty and food dependency”.

 

Jordbruk och tillverkningsindustri bidrar idag (2012) bara hälften så stor andel av BNP än när Osloavtalet skrevs under 1994, framgår det också av denna rapport. Produktiviteten är mycket låg, främst beroende på störningar i import- och exportrestriktioner som Israel påtvingat dem vilka innebär att råvaror och material inte kommer fram i tid eller kanske inte alls. Man kan också förstå att jordbruksprodukters (bl.a. snittblommor som tidigare varit exempel på en viktig näring) kvalitet inte mår bra av att först passera det israeliska kontrollfiltret i flera veckor innan de kan nå marknaden. Många som tidigare arbetat i Israel är nu förhindrade att göra så. Dels för att tillståndsgivningen blivit mycket restriktiv (till boende i Gaza ges inga tillstånd alls sedan 2006) och dels genom praktiska hinder i form av murar, stängsel och en labyrint av check-points som gör arbetspendling i stort sett omöjligt för många. Detta lyfter bland andra Världsbanken i sin senaste i en lång rad rapporter om den ekonomiska situationen på de ockuperade palestinska territorierna.

Sätt press på Israel istället

Vad Gunilla Carlsson skulle kunna göra istället för att säga åt palestinierna som lever under dessa omständigheter att skärpa sig är att sätta press på Israel att avsluta sin ockupation av palestinska områden, upphöra med bosättningspolitiken, blockaden av Gaza och andra restriktioner som hindrar rörelsefriheten både för människor och varor. Ett sätt att göra detta är genom EU där istället en fördjupning av samarbetsavtal med Israel genomfördes ifjol. Vilket bland annat innebar att Israel kan fortsätta att märka produkter med ”made in Israel” trots att de producerats på ockuperad mark. 

Ja, Gunilla Carlsson har rätt när hon säger att ”vi har ett ansvar att ifrågasätta hur länge det här kan fortgå”. Men är det inte i första hand ockupationsmakten som ska ifrågasättas?