Förortens förbannelse del 2 - Valfrihetens välsignelse eller förbannelse

Valfrihet. 

Att ha ett val. Att ha frihet.

Positivt laddade ord. Ställ dem mot motsatsens tvång och ofrihet så blir det ännu tydligare.

För förortens folk har de dock alltid beskrivits som behäftade med problem på än det ena eller andra sättet. Samtidigt som mycket av det som sker i samhället i stort och med extra tydlighet i utsatta områden är effekter av en valfrihetens politik. 

Nedläggningarna av Bredbyskolan och Bussenhusskolan, Skattekontoret i Tensta, Husby Träffs krympande av verksamheten, utförsäljningen av Svenska Bostäders lägenheter i Hjulsta, kommunens utförsäljning av Tensta/Rinkeby centrum till skandalomsusade Boultbee etcetera är exempel på oönskade (?) effekter av en valfrihetens och konkurrensens överordning som genomsyrar hela samhället. Helt enligt den nyliberala diskurs som sakta men säkert tagit över dominansen i det politiska samtalet sedan 80-talets början. Nu när konsekvenserna börjar blottas är det inte alltid så bekvämt att se dem för vad de är.

Valfrihetens heliga sakrament tillämpas på många sätt selektivt och skapar en lite märklig ambivalent hållning till förortsproblematiken som jag tror många politiker aldrig reflekterat över fullt ut.

Flytta eller inte flytta

Redan 1975 formulerade Ingvar Carlsson, den gamle socialdemokraten och dåvarande bostadsministern, lite av valfrihetens problematik när han vid SABO-kongressen konstaterade att ”de lediga lägenheterna återfinns i allt för stort koncentrat på vissa orter i vissa bestämda områden” och att det ibland berodde på att ”människorna utnyttjat den nya valfriheten på bostadsmarknaden till att flytta från vissa bestämda områden” vilket ledde till att ”de lediga lägenheterna upphört att vara en garanti för valfriheten”. De som kunde välja med plånboken valde redan då att lämna miljonprogramsområden för lite finare adresser. Omvandlingen av hyresrätter i framför allt innerstaden har öppnat upp för en acceleration av denna långa process. Ibland glöms det också bort att reell valmöjlighet förutsätter ett visst bostadsöverskott. Den punkten hade miljonprogrammet åstadkommit, oavsett vad annat man tillskriver projektet.

Ibland betraktas det fria valet emellertid som ett stort problem. Folkpartietlanserade ju förra året idén att sänka ersättningen för nyanlända invandrare som tackar nej till jobb på annan ort. Integrationsminister Erik Ullenhag sa då att han inte ville avskaffa ebo-lagen, som överlåter val av bostadsort till invandraren men att han vill ”skapa verktyg för att styra bosättningen”.  

Verktyg för att styra bosättningen ses däremot i andra sammanhang som en särdeles dum idé. Bostadsmarknaden ska till varje pris avregleras och jag har aldrig hört någon föreslå att exempelvis höja skatten för dem som väljer att flytta till områden som har högre medelinkomst än stadens genomsnitt eller något annat i den stilen.  

Ulf Stahre skriver i ”Den globala staden – Stockholms nutida stadsomvandling och sociala rörelser” om hur människors boendekarriär präglas av olika behov men också en önskan att komma till platser som speglar den personliga framgången i livet. Eller också handlar det om en flykt från sociala problemområden och hur detta förstärker segregationen. Han säger vidare att frågan då blir ”hur man skall få människor som är framgångsrika att förverkliga sina boendeideal där de redan bor”.

Samtidigt pekar han på ”positiva effekter” av Stockholms bostadsbrist som ska ha gett upphov till lägre omsättning av hyresgäster i miljonprogrammens förorter och därmed en starkare lokal förankring för de boende och starkare sociala nätverk. 

Vision Järva

I Järva är hyresrätter den dominerande upplåtelseformen. Det sågs i projektdokumenten om Vision Järva som ett bekymmer. En strävan efter fler bostads- och äganderätter tänktes ge ”ökad variation och därmed ökad valfrihet för både dagens och morgondagens Järvabor”. Omvandling av hyresrätter till bostadsrätter har varit en strategi för gentrifiering av centrala Stockholm, och det är något som gärna ses även i Järva. ”Inom bostadsbeståndet breddas ägandet…”, heter det till exempel. Breddat ägande är när allmännyttan, ägd av alla, blir enskilt ägda lägenheter. 

Det går förvisso helt i linje med Moderaternas programförklaringar där en öppen bostadsmarknad ses som en förutsättning för frihet och trygghet till skillnad från den svenska bostadsmarknadens tidigare prägel av ”planhus­hållningens och regleringsekonomins klassiska misslyckanden beträffande rörlighet, rättvisa och valfrihet”. I Moderata programförklaringar har också hävdats att det är politiken som är hindret för bidragsberoende och lågavlönade och för stagnerade regioner. I segregerade bostadsområden, exempelvis, förvandlas ”initiativrika människor” till ”passiviserade klienter”. Den enskilde räknas inte ”när de stora offentliga systemen, det gemensamma som det ibland kallas, tar överhanden”, heter det vidare. ”Ideologiska irrläror” har spelat alltför stor roll i samhällsarbetet och hindrat mycket gott från att göras, fortsätter argumentet. Det kollektiva behövs inte på samma sätt som ”många trodde och ansåg förr”, hävdas det också.

 

Samtidigt vill de, vilket framgår av Vision Järva, få människor att vilja bo kvar i Järva. 

Valfriheten – ett problem eller inte?

Sällan eller aldrig beskrivs det som ett problem (förutom möjligen ett trafikproblem) att människor boende i exempelvis Djursholm, Saltsjöbaden eller Bromma pendlar till sina arbeten i innerstaden. Det ses inte heller som något problematiskt att vissa av dem flyttar lite då och då och kanske skaffar sig ännu större hus på andra platser i länet. Tvärtom omhuldas rörlighet på bostadsmarknaden av samma politiker som vill få Järvaborna att stanna där de är. Inte heller ses det ofta som ett problem att människor av samma etnicitet och i samma inkomstskikt klumpar ihop sig i ghetton av välbeställda.

Men valfriheten är ett problem när många av samma etnicitet söker sig till varandra i storstädernas förorter, hävdas det. Samtidigt ska bostadsmarknaden avregleras och hyror göras marknadsmässiga för att ”öka rörligheten”. 

Arbeten måste skapas i miljonprogramsområdena så att folk kan stanna där, heter det vidare. Samtidigt drar arbetsmarknadspolitiken åt ett annat håll och strävar efter en ”ökad rörlighet” geografiskt. Ett villkor för att få ekonomisk ersättning vid arbetslöshet är exempelvis att du måste söka de jobb som anvisas av Arbetsförmedlingen, oavsett var i landet det finns. Vilket innebär, med Arbetsförmedlingens egna ord, ”att du kan behöva dagpendla, veckopendla eller flytta”. EU:s inre marknad är skapad enligt samma tanke om en flexibel och geografiskt obunden arbetskraft som snabbt kan sättas i rörelse i riktning mot platser där jobben finns.

Den samhällsstruktur som uppstår är egentligen ganska logisk och det fungerar ungefär på samma sätt med det nu så omdebatterade skolvalet. De ungdomar/föräldrar med ambitioner och studielusta väljer skolor utanför hemområdet och bidrar till en dränering av studiestarka ungdomar och barn på skolor i utsatta förorter vilket förstärker intrycket av sämre kvalitet för dessa skolor. Vilket inte alls behöver betyda att undervisningen är sämre där. Däremot resultaten som sedan ”benchmarkas” och jämförs i floden av material som de skolsökande översköljs med varje år.

Med detta vill jag alltså säga att det fria valet kan problematiseras. Jag påstår också att det görs. Även av alliansens politiker. Men i stort sett bara när det handlar om val som ska göras av låginkomsttagare, arbetslösa och nytillkomna i landet.

 

Tidigare inlägg:

Förortens förbannelse del 1 - Förortsrörelser och mediebilden av förorten