Förortens förbannelse del 1- Förortsrörelser och mediebilden av förorten

Hanne Kjöller har i DN, sin vana trogen, tagit i ända från tårna och riktat en råsop mot Megafonen som bedriver en mångsidig verksamhet i Järva-området. De gör det inte utan politisk udd. Detta är farligt och måste alltså tryckas ned, svartmålas och framställas som kriminellt (maffia?) tycker många, inte minst i borgerliga morgontidningar.

Detta är dock inget nytt. Det brukar, från samma personer, ofta efterlysas lokala initiativ och entreprenörskap av de boende i utsatta förorter. Aktivitet istället för intagande av passiva offerroller brukar det heta. Men när aktivister kryddar aktiviteter med en politisk udd riktad mot makthavarna och den förda politiken är det sällan populärt hos samma debattörer.

Missnöjet grodde i Husby för nästan tio år sedan när Husby Unite bildades som en aktionsgrupp för alla som var missnöjda med bostädernas och områdets förfall. Husby Unite tog också upp frågor om diskriminering, segregation, maktmissbruk och rovdrift på fattiga människor. Det intresserade ledarskribenter som Hanne Kjöller måttligt. Däremot gangsta-rappare som ger sina uttryck för förortsmissnöjet som för några år sedan fick henne att gå igång och förvånas över ” hur majoritetssamhället alltid tenderar svälja samtliga förklaringsmodeller från förortssamhällets mest solkiga hörn” och får det att framstå som en självvald solkighet.

Hennes debattnivå är (och har alltid varit) på fikarumsstadiet med hugg och slag åt alla håll och väldigt ofta nedåt. Hon envisas också med att försöka leka grävande journalist utan ha den minsta kompetens vilket kanske inte är så intressant så länge hon får sina gallbestänkta teser styrkta. Problemet är bara att hon tillhör en grupp tyckare som har stor påverkan på debatten. Både den politiska debatten i riksdag, departement och kommunala fullmäktigesalar och den som sker just i fikarummen på varje svensk arbetsplats.

 

Utanförkänslan ignoreras – det specifika och enskilda understryks

I utredningen Demokrati på svenska? (SOU 2005:112) talas det om att demokratin ”alltid haft en tendens att exkludera vissa grupper” som andrafierats av dem som har ”makt och kontroll över det politiska systemets reproduktion”. Samt att dessa grupper kategoriseras och stigmatiseras för sin, gentemot majoritetssamhället, avvikande etnicitet eller religion vilket ”förstärker deras exkludering och marginalisering i samhället”. 

Utanförkänslan skapar politisk apati men också motstånd som då för det mesta utövas vid sidan av de etablerade partierna och traditionella partiaktiviteter. Sociala rörelser, aktionsgrupper och nätverk av olika slag är mer direktdemokratiska sätt att engagera människor för att förändra sin vardagssituation. Men, som utredaren Magnus Dahlstedt också konstaterar, kan även sådant som svartjobb, gängbildningar och ungdomskultur (som rap) innehålla just den typ av motstånd som Hanne Kjöller har så svårt att se som annat än solkigt. 

Vi får läsa spaltmetrar om stenar som kastas mot poliser men får leta i mindre distributionsstarka nätforum för att hitta berättelser som talar om vad som händer ur förortsungdomarnas egen synvinkel. De avfärdas oftast som just ”förklaringsmodeller från förortssamhällets mest solkiga hörn”.

Mediebilden blir också en helt annan om det händer någon helt annanstans. Ja, den intressanta reflektionen gör i alla fall den brittiska filosofen Nina Power som i en DN-artikel nyligen berättar hur den engelska pressen sakligt radar upp sociala och politiska faktorer bakom upploppen i svenska förorter medan de för endast ett par år sedan skrek ut i svarta rubriker: ” Nu är det inte tillfälle för förklaringar, nu är det dags att agera!”, ”vi bryr oss inte om varför det här händer, vi vill bara att det ska ta slut!”, ” mera poliser nu!”.

Hon talar om en ”nationernas fantasilogik” som lyder så här:

”Bortse från det större perspektivet, vifta undan globala trender och mönster, understryk det enskilda och det specifika i händelser, så att det blir omöjligt att förstå hur till exempel arbetslöshet i vissa städer förhåller sig till den globala ekonomiska krisen”.

Rosengård – en ram för en viss problembeskrivning

Jag läste för en tid sedan en SvD-artikel om Socialdemokraternas nya ordförande i kommunstyrelsen, Katrin Stjernfeldt Jammeh, som i sommar efterträder den mer namnkunnige Ilmar Reepalu.

  

Hon tar i artikeln upp ett mycket intressant faktum som jag inte sett någon annanstans. Nämligen att fashionabla Östermalm i Stockholm har fler brott per capita än Rosengård i Malmö. Ändå har den senare stadsdelen blivit någon sorts symbol för våld och kriminalitet. I denna beskrivning har både media och politiker deltagit på olika vis. 

Just Rosengård har sedan länge varit en mytomspunnen förort som ofta fått agera fond för mediernas rubrikskapande problembeskrivningar. Därtill har även mindre noggranna forskare bidragit.

Politiker har tagit intryck av media och/eller medvetet utnyttjat tillfället att koppla samman bilden med sin politiska agenda. Till exempel när stadsdelen fick besök av integrationsminister Erik Ullenhag just när Peter Mangs härjade som värst med sitt gevär. Inte av statsministern eller justitieministern, vilket hade varit ganska naturligt, utan av integrationsministern. I en debattartikel om skotten vävde han också in frågor om svenskkunskaper och arbetsmarknadsintegration, vilket kritiserades av bland andra Maria Ferm (mp).

Sydsvenskan startade en artikel-kampanj, ”Vi älskar Malmö”, som skulle bli någon sorts motvikt till den negativa bilden, men kanske istället bara spädde på den, enligt vissa kritiker.

  

Ta saken i egna händer 

Flödet av information som flimrar förbi i mediebruset ger bilder som lever kvar i minnet. En sorts ytbeskrivning som dröjer kvar i människors medvetanden som en form av luddigt filter som leder tankarna i en viss riktning. 

Jag brukar kritisera Erik Ullenhag för hans förkärlek till symbolpolitik. Samtidigt ska det erkännas att den är verkningsfull på ett helt annat sätt än handfasta konkreta åtgärder. Den hjälper till att skapa en verklighetsbild som passar regeringens politik. Den som säger att här finns ingen strukturell rasism utan bara enskilda elaka rasister och mer eller mindre företagsamma invandrare. 

Det är egentligen bara en fortsättning på en tidigare politik som tämligen konsekvent drivits av framför allt fp.

De som försöker ”ta saken i egna händer” blir dock allt som oftast straffade när de säger ”fel saker” som kritik mot polisen eller ointresserade eller oförstående politiker. Som exempelvis Megafonen. Kanske har de fel ibland, kanske har några av de aktiva i organisationen ett annat språk än ledarskribenterna är vana vid? Men det är deras egna ord om deras egna erfarenheter. Hur gärna än ledarskribenter som Hanne Kjöller skulle önska att de istället talade om vädret.