Grekiskt drama fullt av märkligheter

Det är ett märkligt grekiskt drama som just nu utspelas inför ögonen på miljarder åskådare. På flera sätt märkligt.

Själva folkomröstningen som hölls i landet i söndags var i sig tämligen märklig. Grekiska folket röstade om ett besparingsförslag som inte längre ansågs ligga vilket i sig är märkligt. Man kan fråga sig varför den grekiska regeringen ansåg sig behöva fråga folket vad den tycker om just detta förslag. Men den enda rimliga förklaringen är förstås att skaffa sig ett alibi för sina beslut. Ett nej, som det nu blev, kan användas för att ge större tyngd åt argumenten vid förhandlingarna med trojkan. Hade det blivit ett ja hade de kunnat vika sig för besparingskraven och försvarat sig inför sina kritiska väljare med att folket uttryckt sin vilja.

Det har också spekulerats i om det grekiska folket egentligen röstat för grekiskt utträde ur euron eller rentav EU. Det finns dock inget som indikerar att det är så folket har tolkat omröstningen. Det verkar finnas ett stabilt stöd för att vara kvar inom eurozonen och framför allt i EU. Men, som jag ser det, har det grekiska folket framför allt röstat nej till ytterligare åtstramningar (s.k. austerity measures). Känslan av att det kan räcka nu och att det grekiska folket måste ges en andningspaus är enda rimliga tolkningen av den klara vinsten för nej-sidan oavsett hur den formella folkomröstningsfrågan var formulerad.

Fortfarande är det många som tycker att skuldfrågan är viktig. Grekerna har själva satt sig i den sits de befinner sig i brukar det heta i syrliga kommentarer från både politiker, media och vanliga medborgare i andra EU-länder. ”Grekerna har levt gott utan att betala för sig” och ”det är klart att det är grekerna och de politiker de valt som bär ansvaret”, skrev Gunnar Hökmark för ett antal år sedan. Ibland känns det som rena lustmord på grekerna och de närmast rasistiska stereotypbilderna om greker som lata och slösaktiga återkommer ständigt.

Sanningen finns i sifferform. Grekerna arbetade 2011 i genomsnitt 42,2 timmar i veckan (de som nu har kvar sina jobb) i jämförelse med medeleuropéens 37,4 timmar. I Sverige ligger vi på 36,5 timmar i veckan. Allt enligt uppgifter från brittiska Office for National Statistics. Greken pensionerades vid tiden för krisens början 2009 i genomsnitt vid åldern 61,5 år i jämförelse med det europeiska genomsnittets 61,1 år, enligt Eurostat. De offentliganställda utgjorde för ett par år sedan, enligt OECD, 7.9 % av arbetsstyrkan i jämförelse med Sveriges 30 %, enligt SCB. Fördomarna fortsätter ändå att frodas.

Grekerna ska straffas tycks också de förhandlande politikerna och ekonomerna i EU och ECB tycka. Det har blivit en fråga om prestige snarare än förnuftsmässig analys av läget. Ytterligare en märklighet är IMF:s hållning. Den tredje parten i trojkan har i rapport på rapport erkänt tidigare misstag och menar numera att åtstramningar kan vara förödande för en krympande ekonomi. Per Lindvall skriver i dagens SvD Näringsliv om en pinfärsk IMF-rapport som visar att den grekiska skuldsituationen är helt ohållbar och att skulderna måste rekonstrueras samt att den grekiska statsskulden med trojkans krav på grekerna snarare skulle fortsätta att växa. Detta är inget som verkar ha fått genomslag vid förhandlingsbordet med Grekland. 

All detta kollektiva skuldbeläggande av grekerna är möjligen också till för att vi ska glömma hur Goldman Sachs gav goda råd till dåvarande grekiska politiker hur de skulle frisera siffrorna inför Eurointrädet och att det varit ganska uppenbart för de flesta beslutsfattare i EU att det trixats med statistiken. Eurons införande i hela EU har dock varit ett politiskt prestigeprojekt snarare än ett ekonomiskt. Alla skulle gå med. Grekland borde naturligtvis inte ha gjort det eller tillåtits att göra det.

Det är också ett faktum att nödlånen som gavs till en början till mycket stor del gick till att betala räntor och amorteringar på lån från privata långivare. Finansbolag och banker, i synnerhet franska och tyska räddades. Den grekiska ekonomin gjorde det inte. Det grekiska folket definitivt inte. Det paket med stödlån som gavs i februari 2012 innehöll villkor som var, enligt ekonomen Stefan de Vylder (Eurokrisen), ”kanske det mest långtgående och förödmjukande som något europeiskt land ställts inför i modern tid”. Han räknar till 38 mycket specifika krav som bland annat sänkta löner och pensioner, minskade läkemedelssubventioner och krav på konstitutionsskrivningar om avbetalningarna av statsskulden som högsta prioritet. Det är inte de korrumperade konservativa politikerna som friserade siffrorna i början av 2000-talet eller de banker som gjorde felaktiga riskbedömningar som bestraffats utan pensionärer, låginkomsttagare och inte minst ungdomar. Ungdomsarbetslösheten ligger kring 50 % och det rättmätiga i att personer som bara var barn när krisens frön såddes borde rimligen kunna ifrågasättas. FN:s statsskuldexpert Pablo Bohoslavsky säger i en annan artikel i SvD Näringsliv att EU ”glömt att internationella humanitära lagar spelar och ska spela en roll inom finans”. Han uppmanar långivarna att ägna större uppmärksamhet åt mänskliga rättigheter. 

Euroländernas krav på Grekland är också ett hån mot demokratiska principer och blottar ihåligheten ibland annat Lissabonfördragets inledande fraser där det framhålls att Unionen ska bygga på demokrati och ”respekt för människans värdighet” samt ”främja ekonomisk, social och territoriell sammanhållning samt solidaritet mellan medlemsstaterna”. Allt medan mobbningen av Grekland fortsätter och EU (trojkan) - genom att lyfta riskerna från banker och finansinstitut och lägga den hos EU-ländernas skattebetalare istället – har ställt folk mot folk i frågan om den grekiska statsskulden. Det var detta som jag för några år sedan kallade ”Eurons sprängkraft”. Där jag avslutade med ett citat av den nu avlidne ekonomen Sören Wibe som 2003 uttryckte det så här:

”Kraven på "ökad flexibilitet" ökar kraftigt. I Europa går detta under benämningen "EMU:s tryckkokareffekt". Eftersom EMU-länderna inte har några "pysventiler" (ränta och växelkurs) måste all anpassning tas ut på arbetsmarknaden och välfärden. Arbetsrätten kokas till mos i EMU:s tryckkokare. EMU leder inte till fred. Euron kommer istället att öka de sociala spänningarna både inom och mellan länderna i Europa”.

Högerpopulister runt om i Europa vädrar nu morgonluft och jublar åt den grekiska vänsterns framgång i söndagens folkomröstning. Ytterligare en märklighet i det här dramat. Själv ser jag inget att jubla åt. Det grekiska folket lär ha många svåra år framför sig alldeles oavsett vad som sker i Bryssel just nu. Jag bara hoppas att EU:s beslutsfattare kan svälja förtreten och börja skissa på helt andra program för Grekland än nya åtstramningspaket som kommer att förvärra katastrofen, öka ett helt folks lidande och skapa ännu starkare motsättningar inom det nu skakiga EU-bygget.

Har Grekland längre något val?

Det är idag nyval i Grekland och alla opinionsundersökningar pekar mot att vänstern genom Syriza kommer att bli valvinnare. Det återstår att se men i så fall kommer det grekiska folket att ha gett uttryck för en vilja att bryta sig ur tvångströjan som den s.k. trojkan trätt på landet. Syriza säger sig vilja förhandla om en 50-procentig skuldavskrivning.

Det sägs att EU och övriga euroländer bävar för denna utgång. Höga EU-företrädare försöker därför påverka grekerna i deras val. Att inte försöka påverka opinionen i andra länders val brukar annars vara en oskriven regel i mellanstatliga relationer. Det hindrar emellertid inte bland andra EU-kommissionens ordförande Juncker och tyska förbundskanslern Angela Merkel att sprida skräckpropaganda hos väljarna och uppmana dem att inte ”rösta fel”. 

Skuldavskrivning förefaller fullständigt otänkbart i Greklands fall. Merkel har då glömt skuldavskrivningen till Tyskland efter andra världskriget? Juncker å sin sida ser uppenbarligen demokrati och lättnader för vanligt folk som mer extremt än den skatteflykt han underlättade för storföretag under sin tid som premiär- och finansminister i Luxemburg.

Det är dock inget märkligt med skuldavskrivning, vilket många framstående ekonomer också har påpekat just i fallet Grekland. Till och med finansministrar inom eurozonen, vilket framhålls i en intressant artikel i Financial Times nyligen. Där påpekas också att det panikartade motståndet mot Syriza inte handlar om ekonomi utan om politik. 

För ett och ett halvt år sedan skrev jag om en självkritisk IMF-rapport (som förvisso inte var tänkt att offentliggöras egentligen) där de bedömde att Grekland borde fått skuldnedskrivningar snarare än ytterligare tuffa åtstramningar. De gav också EU-kommissionen stark kritik för att de brytt sig mer om EU-normer än åt att definiera tillväxtförbättrande strukturreformer för Grekland. 

Mycket av detta är vad Syriza går till val på och som nu beskrivs som vänsterextremt. Om Grekland får relevanta åtgärder för att åtgärda sina ekonomiska problem tycks sekundärt för EU- och ECB-höjdarna. Viktigare är att inte själva tappa ansiktet och att rädda eurons anseende och värde. Det finns också hos högerdebattörer och politiker en skräck för att Syrizas politik kanske verkligen lyckas för att få fart på landet. Det är förmodligen det som de mest alarmistiska invändningarna mot Syriza handlar om. Partiledaren Alexis Tsipras har kallats Europas farligaste politiker (det är alltså inte någon av alla de högerextrema mörkermän och kvinnor som nu vinner mark i många EU-länder?), att han splittrar Europa och sätter eld på eurozonen. Jacob Adaktusson försökte i debatt förra söndagen argumentera mot Vänsterns Jonas Sjöstedt och påstod då att orsaken till Greklands problem var att de fört en planekonomi innan krisen!!?? Det hade alltså inget att göra med brister i eurosystemet och finansmarknadens totala lössläppthet som gett bankerna alltmer möjligheter till att skapa nya pengar genom utlåning och som öppnat upp en alltmer absurd handel med derivat? Eller kort och gott att det bjöds upp till konsumtionsfest för att stimulera den heliga tillväxt som i Europa blir allt svårare att upprätthålla med hjälp av produktion?

De förljugna påståendena slår rekord på rekord men Adaktussons var nog lågvattenmärket. Det liknar mycket de tomtehistorier som frodades för ett par år sedan om den lata greken som gott kunde skylla sig själv att ekonomin gick åt fanders och att de bara låg övriga Europa till last. En myt som basunerades ut ända upp på ministernivå över hela Europa.

Frågan är bara om de åtgärder som egentligen krävts tidigare längre är verkningsfulla för Grekland? Det hade troligen varit bättre med en politik liknande den som Island förde efter den djupa kris de gick igenom för ett antal år sedan. Bland annat att förstatliga banker och höja vissa sociala ersättningar istället för att strama åt dem. Måhända ses detta som en vänsterextrem politik men den har fungerat tämligen väl för Island, vilket vi hört ganska lite om. Kanske för att det inte passar in i mallen för vad som vanligen beskrivs som nyttig medicin för skuldsatta länder, som Grekland. En viktig skillnad dock är att Island inte varit inlåst av ECB utan haft en egen valuta med möjlighet att föra en egen valutapolitik.

Det kan alltså vara så att det som Syriza nu vill göra är alltför sent påkommet och att en Grexit, utträde ur eurosamarbetet, borde ha kommit för länge sedan. Men varför inte låta det grekiska folket, med 2 miljoner arbetslösa och 2,5 miljoner fattiga, välja sin väg mot framtiden? Eller är det inte längre så viktigt med demokrati och valfrihet?

Den amerikanska mardrömmen

Amerika, USA; mytomspunnet och omsusat, förebild och föregångare, experimentlåda för tidiga liberala, frihetliga idéer, entreprenörers paradis, alltid framåtblickande, optimistisk, frejdigt företagsamt. I åtminstone hundra år en dominant industrination och sedermera supermakt. Så gott som allt som kännetecknar den moderna industrinationen har vi fått från USA; masstillverkade bilar, tv-apparater och senare reklam i dem, plastvaror, snabbmat, köpcentra, skyskrapor och bungalows, dokusåpor och power-breaks för reklam under hockeymatcher. Allt som vi ömsom beundrat eller skakat på huvudet åt har förr eller senare nått Europa och övriga världen, Sverige inte undantaget.

Det lönar sig alltså att snegla på USA för att få en fingervisning om vad som komma skall. Under senare decennier har USA också varit marknadsekonomins högborg, dess motorrum, generalstab och kommunikationscentral som med både fredliga och våldsamma medel fört ut dess budord över världen. På senare år har dock motorn hackat betänkligt vilket förvisso inte hindrat marknadsekonomins marknadsförare, snarare tvärtom. Kanske behövs den marknadsföras än mer när verkligheten inte längre ter sig så rosenskimrande och skälen till framtidsoptimism inte längre är lika uppenbara?

Så vad sker egentligen i det USA som nu plågas av sviterna av den stora kraschen 2008? Nyligen hörde vi om staden Detroits bankrutt exempelvis. Själv har jag läst Peter Kadhammars bok Route 66 – och den amerikanska drömmen i hängmattan i sommar och funderar över the State of the Union.

Bild: Reuters

Route 66 

En bekant som nyligen varit på rundresa i USA skakade bekymrat på huvudet åt tillståndet för det stora landet i Väst. ”Fattigt, slitet och fullt med fallfärdiga hus på landsbygden”, var hans bestående intryck.

Kadhammars bok är ett intressant vittnesmål som bekräftar denna bild. Han är främst observatör och överlämnar en stor del av analysen åt läsaren. Men han pratar nästan uteslutande med det amerikanska samhällets förlorare, flera av dem sjunkna så lågt att de verkar hopplöst förlorade i den marknadsekonomiska öken som skapats på senare år.

Vittnesmålen talar oftast för sig själva under den resa som Kadhammar gör längs med Route 66, den väg (som inte längre finns egentligen) som familjen Joad i John Steinbecks klassiker Vredens druvor också färdades på från Oklahoma till Kalifornien under depressionens 30-tal.

Parallellen till dagens krisdrabbade USA är uppenbar. Långtidsarbetslösa i USA har ökat från 1,7 miljoner 2008 till 6,2 miljoner 2011. Den officiella arbetslösheten på 9,6 % döljer den verkliga som ligger på cirka 16,5 % om man räknar in alla som avförts från statistiken av flera skäl. De utsorterade blir allt fler, som Kadhammar formulerar det. 

Han mötet dessa utsorterade som hankar sig fram med de påhugg och uselt betalda jobb som finns eller som helt slutat att söka, som kroknar under amorteringskrav och räntesatser. Utmätningar tillhör vardagen, de hemlösa blir allt fler och pantbankerna är bland de få ”blomstrande” näringarna. Klyftorna har inte varit större sedan depressionens 30-tal. År 2009 ägde den rikaste procenten en dryg tredjedel av landets samlade förmögenhet.

En del möten Kadhammar gör i boken etsar sig fast mer än andra. Som exempelvis det med Trina och Rafael Benavides som fått lämna sitt bekväma medelklassliv och nu kämpar för att klara uppehället för sig själva och de tre barnen. Trina virar in sin brownie i en servett för att ta hem till barnen och urskuldar sig för författaren som skjuter över sin egen brownie till henne.

Eller med Crystal Zimmerman i Amarillo som är med i den lokala varianten av proteströrelsen Ockupera Wall Street. De protesterar emot att skattebetalarna fått rädda storbankerna men inget får tillbaka utan istället får bära bördan åt de rikaste. I lokalpressen kallas de ”idioter” och ”professionell vänster” och framställs som ”onyttiga” och arbetsskygga med ”välgödda magar”. De som reagerar mot att storbolag och banker slår ut småföretagen och ställer människor på gatan utan jobb kallas för kommunister och socialister. Epitet som i USA tycks framkalla lika stor avsky som tjuv eller mördare. De avslutar alla diskussioner. Såna kan man ju inte lyssna till.

Eller mötet med Travis Johnson som saktar men säkert glidit allt längre ned, mist sitt sista halmstrå (tio timmar verkstadsjobb i veckan) och blivit tvungen att ta in på Joy Junction, Albuquerques största härbärge. Tidigare endast för fyllon och knarkare men numera befolkat allt mer av en ny kategori gäster; ”vanliga människor som mist jobbet”. På fem år har antalet gäster på härbärget fördubblats. Jeremy Reynalds, härbärgets grundare, menar att det kommer bli värre och förklarar läget: ”Krisen sipprar sakta ner. En akademiker accepterar jobb han är överkvalificerad för. Den som skulle haft den tjänsten tar en lite sämre än han skulle gjort tidigare. Och så vidare. Den som står längst ner hamnar här”.

Eller mötena med Paolo och Monique som jobbar åttio respektive sjuttiofyra timmar i veckan för att få ihop en lön tillräcklig att försörja en familj på. Flera småjobb – städning, servitörsjobb etc – ger pass på upp till arton timmar om dagen. Fritiden går åt till att sova.

Eller med Denize och Guillermo Rodriguez, ägare av butiken Weso, som börjat sälja grönsaker och frukt till barn som inte vet hur man skalar en apelsin. Kadhammar berättar om skräpmatens USA; ”All industri i en marknadsekonomi strävar efter att öka volymerna. I USA har det kuriösa inträffat att även maten handlar mer om volym än smak och näringsvärde. Följden har blivit en nation av fettberg som pustande och bredbent vaggar fram”. I slumkvarter saknar de flesta bil och är mer eller mindre hänvisade till gathörnens kvartersbutiker som har mängder av läsk i alla förpackningsstorlekar, konserverad mat och chips men inga grönsaker och ingen frukt. Vinsten på försäljning av frukt och grönsaker är för låg. Ägarna till de små butikerna tvingas prioritera vad hyllor och lagringsutrymmen ska innehålla för att få det att gå runt. Tjugotre miljoner amerikaner lever i vad Kadhammar beskriver som ”matöknar” och tillägger: ”Det är inte efterfrågan som styr utbudet utan utbudet som styr efterfrågan. Kunderna köper chips för att det bara finns chips att köpa”.

Eller mötet med Joe Arpaio i Phoenix, ”världens hårdaste sheriff” enligt honom själv. Han som uppfann tältfängelset Tent City Jail där fångarna bor i tält utan värme eller luftkonditionering i temperaturer på mellan -3 och +60 grader C. Han har också återinfört de klassiskt bredrandiga svart-vita fångdräkterna och kedjor runt fötterna. I Arizona år 2013 kan man alltså få se dessa randiga fångar städa parker eller gräva gravar med rasslande kedjor kring fötterna. En scen vi sett i många amerikanska filmer om det amerikanska förflutna. Joe Arpaios syn på straffet är en extrem tolkning av valfrihet. Fångarna har ju valt att begå ett brott och följaktligen säger han till klagande fångar; ”Du har ju själv valt att komma hit”.

Eller med Harold Taylor som bor i Las Vegas och – vid sidan av sitt arbete som lärare – är volontär för US Missionary Corps och samlar in pengar till stadens härbärgen. Han som blir portad för all framtid från Starbucks trots att han bara stillsamt dricker ur den mugg kaffe han betalt för. Hinken med insamlingspengar och skylten med det vädjande budskapet Help the homeless tycks alltför störande i spelglädjens Vegas.

Eller med Paul Patel, ägare av Budget Inn, ett av den lilla staden Barstows trettiotre motell. Av stadens tjugofemtusen invånare är femtonhundra hemlösa. Ungefär lika många som det finns tomma motellrum. Paul Patel – som kom från Indien för ett antal år sedan – försöker få verksamheten att gå runt genom att inte ta ut någon lön. Allt går till banken. Hans föräldrar har rest tillbaka till Indien. ”Här finns ingen kultur, ingenting. Ingen respekt för människor”, säger han.

Att rikta vreden

Peter Kadhammar avslutar sin odyssé genom det amerikanska samhället på dekis med att besöka bokhandeln Borders, en stor och respekterad bokhandel. Där finns mängder av titlar som basunerar ut en avsky för Barack Obama och hans regering i Washington DC. Bland dem återkommer epitet som ”gangsterregering”, ”amerikansk socialism” och liknande. De berättar också om Obamas kopplingar till ”kommunister, socialister och andra antiamerikanska extremister” och hur man bäst gör för att besegra Obama och ”hans socialistiska program”. En del av böckerna har klättrat högt på New York Times bästsäljarlista.

Det bubblande missnöjet i landet riktas målmedvetet åt fel håll. En hatisk misstänksamhet mot presidentens påstådda ”hemliga agenda att förvandla USA till ett u-land” piskas fram. 

Allt för att slippa ens diskutera hur marknadsekonomins baksida ser ut. Där människor behandlas som skräp som blivit över efter den stora festen.