Sträck på er, Peter och Mehmet!

Bostäder är det stora samtalsämnet i Stockholm. Gå till vilken sorts bjudning som helst hos vilken medelklassfamilj som helst i staden och ni kan vara säkra på att samtalsämnet bostäder kommer att komma upp. Ibland är det inte annat som pratas om än bostadspriser, lägen, hyror och bristen på lägenheter. Varför görs inget åt det?

Samtidigt har, enligt en undersökning i SvD Näringsliv, försäljning av byggbar mark ökat med raketfart de senaste två åren. Under 2016 en ökning med 100 % sedan 2014. Går man tillbaka till 2013 är ökningen flera hundra procent. En "explosiv" ökning, konstaterar SvD. Det är ju inte givet att köparen vill bygga just bostäder på den förvärvade marken men enligt undersökningen är det i 70 % av fallen just det som är köparens avsikt. Det ligger dock i sakens natur att det tar tid för själva byggandet att ta fart, men det är ändå ett faktum att bostadsbyggandet tagit rejäl fart. Förra året påbörjades byggandet av 65000 bostäder i landet. Boverket spår att siffran för i år kommer att stanna vid 67000. Så många bostäder har inte byggts under ett år sedan 1991 som var toppåret i en byggboom som pågick några år. I Stockholm finns nu dessutom dubbelt så många studentlägenheter jämfört med 2013. Byggstarter av studentbostäder har ökat med 2300 % sedan 2013. Fortsätter den här takten är vi nästan uppe i ett nytt miljonprogram. Det lär i alla fall vara fullt möjligt att nå det ambitiösa målet på 250000 nya lägenheter till år 2020.

Det är förvisso så att det är kommunerna som har ansvar för att förse sina invånare med bostäder, men det statliga åtgärderna kan underlätta och stimulera byggande, bland annat att upplåta statlig mark för byggande eller ge statliga stöd till byggprojekt. Eller också kan den välja att sitta med armarna i kors och hoppas att marknadens krafter ska göra hela jobbet medan man samtidigt upprepar mantrat "marknadshyror", "marknadshyror", marknadshyror" och möjligen ser till att det byggs en eller annan stuga för uthyrning till bostadstörstande studenter att hyra till... "marknadshyror".

Det är som sagt mycket kommunernas sak att förse invånarna med bostäder. I Stockholm, som har högst efterfrågan och störst brist på bostäder, har Allianspartierna sett till att göra situationen än mer krisartad. De allmännyttiga bolagens "högsta prioritet" blev 2007 att blåsa på ombildningsprocesser från hyresrätt till bostadsrätt. Efter ett antal år var allmännyttans bestånd minskat med en tredjedel. En del privatpersoner och privata hyresvärdar gjorde klipp, men fler lägenheter blev det ju inte av detta förstås. Däremot en klart avläsbar segregation, har bland annat undersökningar av SCB visat. Under samma period som den här politiken i Stockholm bedrevs så kom en ny lag (2010:879) om allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag, AKBL. Med den nya lagen ställdes krav på att bolagen ska driva verksamheten enligt affärsmässiga principer och med avkastningskrav. Statliga och kommunala åtgärder för att förändra ägandeformer alltså, inte utöka antalet bostäder. Under de här åren byggdes som regel omkring 20000 bostäder varje år, ibland något mindre och ibland mer, med toppår 2006-2008 runt 30-35000/år. Även under toppåren låg svenskt bostadsbyggande i botten i jämförelse med de övriga nordiska länderna. I rättvisans namn är det många faktorer som spelar in som påverkar de här siffrorna, men det vore vågat att påstå att de borgerliga regerandet på kommunal och statlig nivå lyckades vända siffrorna uppåt. Om man ens haft ambitionen? Omvandlingen av ägarformer tycks ha varit det allom överskuggande. Trots att många röster höjdes för att bostadsbristen ledde (leder) till lägre tillväxt, sämre fungerande arbetsmarknad, svårigheter att delta i utbildningar och hinder för nyanlända att etablera sig på arbetsmarknaden.

Nu pekar alltså alla siffror åt andra hållet. Så hur reagerar Allianspartierna på detta?

Jo, i somras hoppade Alliansen av förhandlingarna om en bred uppgörelse om bostadspolitiken. Regeringens förslag var "för försiktiga", sa man om regeringens 22-punktsprogram med bland annat högre krav på kommuner att bygga, förenklade byggregler, kortare planprocesser och åtgärder för att göra mer byggbar mark tillgänglig för byggande. Jag förstår att Alliansen vill sätta käppar i hjulen för regeringens bostadspolitik nu när den ser ut att rulla på med sån fart. Så Alliansen "bidrar" nu med att hota bostadsminister Eriksson med en KU-anmälan och därmed göra gemensam sak med SD. Ännu en konstruktiv åtgärd för att stimulera bostadsbyggandet...

Själv kan jag tycka att det finns fog för att ge lite beröm till nuvarande bostadsministern Peter Eriksson och hans föregångare Mehmet Kaplan.

Sträck på er, Peter och Mehmet!

Liberalextremismen ett hot mot mänskligheten?!

"Det är dags att sätta dessa perspektiv på dagordningen. När alliansen hotade med att slänga ut Miljöpartiet från pensionsgruppen nyligen med argument om att MP skulle vara arbetsfientliga och tillväxtfientliga är det läge att kontra. Med svenska pensionsfonder som investerar i världens största oljebolag står vi i en situation där vi riskerar att få välja mellan framtida pensioner och klimatet. Om svenskarnas pensionsfonder verkligen används där de för tillfället är investerade kommer oljereserver tas i bruk som omöjliggör att vi klarar tvågradersmålet. Hållbara investeringar och ett pensionssystem som inte havererar när ekonomin inte växer har aldrig varit mer nödvändiga".

Det är Frida Johnsson som skriver för den gröna tankesmedjan Cogito jag citerar här ovan. Hon lyfter i en artikel på Cogitos hemsida fram nödvändigheten av en seriös debatt där ett antal ödesfrågor för planeten Jorden sätts högst på agendan. Hon betonar också hur viktigt det är att inse att detta också innebär frågor om sociala frågor. Det är inte bara genom klimatmål och beskattning av utsläpp och liknande som miljöpolitik kan föras. Det är ett bra tag sedan partiet kunde placeras lite vid sidan av på höger-vänster skalan som ett enfrågeparti. Den breda miljöpolitiken spänner över i stort sett alla samhällsfrågor och politikområden och det är kanske därför den nu börjar bli ett reellt hot mot invanda mönster för många som därmed ser sin tillvaro hotad. Detta gäller inte minst de som lever gott och har det allra bäst. Ju mer du har desto mer att förlora, känns logiskt att anta. 

Ända sedan Mp:s framgångsrika EU-val har den liberala morgonpressen och de borgerliga allianspartierna trummat på mot Miljöpartiet som "tillväxtfientliga", "arbetsfientliga" och ibland också "vänsterextrema". Det gäller att få partiet att framstå som extremt och utmåla miljöpartister som verklighetsfrånvända utopister. Detta i en tid då vår gemensamma planet står inför utmaningar som blir helt avgörande för förutsättningarna för mänskligt liv på den. Miljöpartiets politik är knappast extrem och den är inte heller utformad för att gynna en specifik intressegrupp eller inkomstgrupp vilket nog kan hävdas när det gäller vissa andra partier. Den bygger på forskning om vad som krävs av oss alla för att bädda för kommande generationers möjlighet att alls leva här på jorden. 

Då är det välgörande att få lyfta fram debattörer utanför partiet som är inne på samma tankebanor. Bara i denna morgons SvD finns tre exempel som kan rekommenderas som helgläsning för den tveksamme.

Per Lindvall skriver om bostadspolitiken (hittar tyvärr ingen länk men kanhända dyker den upp senare under dagen) och inleder med att beklaga allianspartiernas kallsinnighet till mijöpartistiske finansmarknadsminister Bolunds invit till förhandlingar om sänkning av hushållens ränteavdrag kopplats till hushållens höga skuldsättning. Lindvall sätter detta i ett större sammanhang och påpekar hur bostadspolitiken sedan 90-talet, med slopade räntesubventioner för nyproduktion men bibehållna ränteavdrag kombinerat med kraftigt reducerad fastighetsskatt varit den starkast bidragande orsaken till utvecklingen. "Hyresrätten har hamnat på undantag" och nyproduktionen handlar nästan uteslutande om räntesubventionerade upplåtelseformer som bostadsrätt och direktägande. Nya grupper på bostadsmarknaden belånar sig upp över öronen och akut bostadsbrist råder, inte minst i storstäderna men numera också i flertalet städer. Lindvall är inte främmande för subventioner av byggande av smålägenheter. Det är förmodligen som att svära i kyrkan hos allianspartierna som i blanda annat Stockholm har gjort allt de kunnat för att avväpna de folkvalda möjligheter att påverka bostadsbyggandet och lämna det mesta fritt åt marknaden och främja individuellt ägande av bostäder till varje pris. Att inte vilja diskutera detta problem är en tydlig ideologisk låsning. Kanske bör vi börja kalla den för liberalextrem? 


I samma del av tidningen (SvD Näringsliv) kan vi också ta del av ekonomen och professorn Jeffrey Sachs uppmaning till åhörarna vid de proffsinvesterare som deltog i fondbolaget Skagens årliga nyårskonferens igår. Inte heller denna artikel hittar jag på nätet. Börjar fråga mig om det är ett medvetet beslut från ansvarig utgivare? Han säger hur som helst bland annat detta:

"Den globala ekonomiska tillväxten vi har idag, 3-4 procent, är en rimlig global tillväxt och visar att världsekonomin har återhämtat sig efter finanskrisen. Men i ett hållbarhetsperspektiv är en så hög tillväxt ohållbar, den innebär att världsekonomin dubblas under en generation".

Han uppmanar alltså finanssektorn att investera i områden som främjar en övergång från en fossilburen ekonomi till en ekologiskt hållbar ekonomi och menar vidare att "det finns inget alternativ om vi vill undvika en okontrollerbar uppvärmning av jordklotet".

Allt fler ekonomer och andra forskare talar nu om detta och att motsätta sig varningssignalerna genom att exempelvis sätta klackarna i marken och spjärna emot exempelvis nedläggning av flygplatser till förmån för bostäder (varav många hyresrätter) eller byggande av kollektivtrafik istället för motorväg runt storstäderna är en ideologisk låsning som vi kanske bör börja kalla liberalextrem?


I samma tidnings huvuddel presenterar ett stort forskningsprojekt sina slutsatser. Jo, den artikeln finns här men starkt nedskuren jämfört med pappersversionen vilket är lite intressant. I nätversionen är rubriken "Cykelpendling sparar liv" och består helt enkelt av ett TT-meddelande där forskarnas beräkningar om sparade människoliv vid ökad cykelpendling i Stockholm presenteras. I papperstidningen finns detta med som en del av en större artikel, signerad Henrik Ennart, där rubriken är "Cykelpendling räddar fler än Förbifart Stockholm". Där ställs alltså utbyggande av cykelvägar i jämförelse med bilvägar (Förbifarten) parallellt och ger ett forskningsbaserat tillägg till argumentbanken mot den typ av investering i mångmiljardklassen som Förbifarten utgör. Det är möjligt den typen av insikter för tidningens utgivare är alltför "vänsterradikala"? Åtminstone för den del av deras läsekrets som vi kanske nu bör börja benämna liberalextrema.

Hur som helst vore det ett ödesdigert misstag att utestänga Miljöpartiet från varje diskussion som handlar om hur vi investerar för framtiden. Kanske vore det bättre att stänga ute de som visar tendenser till vad vi bör kalla liberalextremism?

Bromma flygplats försvaras i bisarra bröst- och falsettoner

En plan som Miljöpartiet haft i bakfickan i ett par år ser nu ut att kunna realiseras. Än är det flera hinder i vägen men det politiska beslutet är i alla fall taget. Jag talar förstås om att lägga ned Bromma flygplats senast 2022 och istället bygga bostäder på marken. Det lär kunna bli 50000 bostäder för kanske så många som 100000 människor. En stadsdel ungefär av Östermalms storlek. Snacka om tillväxt. Det borde väl vara någonting oerhört efterlängtat i bostadsbristens Stockholm, kan man tycka? Det borde väl nästan alla gilla, i alla läger?

Men om man ska tro tidningarnas rubriker och det ramaskri som hörs från allianspolitiker och näringslivsföreträdare så verkar en nedläggning av Bromma flygplats betraktas som en katastrof i nivå med ett vulkanutbrott. Massor av NEJ och INTE strömmar nu ur munnar som annars älskar tillväxt.

Bisarrt, kommer det från Visitas vd Eva Östling, som tycker att ”hela Sverige måste leva”. Jacob Wallenberg, ordförande i Investor, kallar beskedet ett dråpslag och menar att ”Sverige kommer att få svårare att skapa ekonomisk tillväxt”. Moderaten Catharina Elmsäter-Svärd säger till DN att det är ”en örfil i ansiktet på hela Sverige”. Till Aftonbladet kallar hon det ”en knytnäve rakt i magen på svenska folket”.

Det är ingen ände på hur lumpet det här tilltaget verkar vara. Att ta klimatmålen på allvar samtidigt som man förser huvudstaden med ett väsentligt tillskott oerhört efterlängtade bostäder. 

Tillväxten

Som Miljöpartist är man naturligtvis väldigt skeptiskt inställd till detta med tillväxtens lovsång. Men det är ändå viktigt att skärskåda vilken trovärdighet tillväxtargumentet emot att lägga ned har. Det har talats om att 24000 jobb hotas. Det där är alltid vanskligt att bedöma men låt oss ta fasta på den siffran. Vad kommer då istället? Tja, 50000 bostäder som i sin tur innehåller butiker i gatuplan och kontor med cirka 30000 arbetsplatser. Ja, redan där kan det vara möjligt att vi har passerat de förlorade jobben. Nu kan det förstås bli så att redan befintliga företag flyttar dit men det lämnar plats på andra ställen åt andra som vill etablera sig i Stockholm men har svårt att finna kontorsyta eller bostäder åt anställda.

Länge har bostadsbristen bedömts vara ett hinder för tillväxt i Stockholm. Erik Ullenhag höjde för ett par år sedan rösten och pekade på just denna brist som ett betydande hinder för nyanlända invandrares etablering på arbetsmarknaden. Det kan tilläggas att detta inte bara gäller invandrare från andra länder.  Studentorganisationer har länge sjungit en klagolåt om hur svårt det är att bli student i Stockholm om man inte redan bor där. Förra året satte Swedbanks ekonomer siffror på det hela. Deras beräkningar talade om 21 miljarder kronor i utebliven tillväxt under 20 års tid. Ungefär hälften var av direkta och indirekta kostnader. HSB och Riksbyggen höjer budet när de hävdar kostnader uppemot 660 miljarder under 20 års tid i produktionsbortfall. Stockholms Handelskammare talar om en brist på 70000 högutbildade personer i Stockholmsregionen år 2030 om ingenting görs.

Nå, nu görs det något men då gapar alla för full hals att det hotar tillväxten. Det är inte trovärdigt.

Hela samhällsbygget i status quo?

Alla skräcksiffror om 24000 förlorade jobb och en död landsbygd där företagare inte längre kan åka till Stockholm förutsätter ju att ingenting annat händer i samhället. Att vi i åtta år, två mandatperioder, sitter med armarna i kors och väntar på att marknaden ska sköta allt. Det kanske är så många har vant sig vid att det går till men nu finns en ny majoritet i både regeringen och Stockholms Stadshus så om inte dessa nej-sägare sätter käppar i hjulen lär det kunna bli satsningar på tågtrafik exempelvis. Dagens besked om just sådana är förhoppningsvis bara en rivstart på en sådan långsiktig satsning.

Bättre underhåll och ännu snabbare tåg mellan Stockholm-Gbg och Stockholm-Malmö lär göra behovet av flygtrafik till dessa orter mindre betydelsefulla. Det är (trots allt tal om att Trollhättan och andra mindre orter skulle dö) till dessa städer den största delen av Bromma-trafiken går. Att dags- och veckopendling till orter som ligger inom 40-50 mil från Stockholm måste ske med flyg är att tänka inom snäva ramar. Varför skulle inte tågtrafiken kunna ersätta detta om tio år? Det kräver förstås en politisk vilja men den finns ju nu. Nej-sägarna är ute ur Stadshuset och Rosenbad och står lyckligtvis utanför och skriker.

Det tycks också som om dessa nej-sägare förutsätter att det är otänkbart att bygga ut Arlanda vid behov. Andra tycker det är oerhört långt till Arlanda. De har förmodligen inte upptäckt att det finns snabbtåg som kör dit på 20 minuter. Tror inte det tar särskilt mycket kortare tid att tuffa i buss över Tranebergsbron i rusningstid.

Nej-sägarna tycks inte heller ha fantasi nog att tänka sig andra lösningar för de flyg som trafikerar de mindre orterna som Trollhättan. En sak den förra regeringen faktiskt tog beslut om var att bygga höghastighetsbana till Nyköping och Skavsta. Så varför skulle inte en satsning på den flygplatsen vara det naturligaste i världen? Inte minst för att få maximal nytta för investerade medel i detta höghastighetståg. Nyköping-Skavsta skulle naturligtvis behöva byggas ut men det bör vara positivt för kommunen och flygplatsen att minska beroendet av Ryanair och dess flåbuse till VD Michael O´Leary vars nyckfullhet mycket väl kan få flygplatsen att vara nästan utan trafik om han plötsligt sluter avtal med någon annan.

Närmiljö...

Jag arbetar själv inom resebranschen och just igår när beslutet om Bromma flygplats släpptes hade vi besök av Malmö Aviation som ägnade halva tiden åt att lobba för flygplatsens bevarande. Ett av de sämre argumenten var att Arlanda är ett dåligt alternativ eftersom där var så mycket skog. Nu vet jag inte om det var så representanten menade men om det händer en olycka så föredrar jag nog att det är grantoppar som knäcks än huskroppar. Faktum är ju att just trädtoppar bromsade farten för det SAS-plan som störtade vid ”miraklet i Gottröra” utanför Rimbo 1991.

Lika bra gick det inte för de 22 som omkom 1977 när ett plan från Linjeflyg störtade i Vinsta. Ett mirakel var det däremot att ingen på marken blev skadad. För bara några år sedan störtade ett mindre plan inte långt från samma plats.

De boendes åsikter om buller och säkerhet har kommit i skuggan av all argumentation om tillväxt. Vi får hoppas att det inte ska krävas en allvarligare olycka (utan mirakel) för att de boendes argument ska vägas in i debatten. Förutom olycksrisken är det bullret som är mest plågsamt. Av de 100000 människor i Sverige som är allvarligt störda av flygbuller bor 80000 i närheten av Bromma flygplats. Aktionsgruppen Stoppa Bromma gläds nu försiktigt åt nedläggningsplanerna efter åratal av kämpande för att höras.

... och global

Nej-sägarna förutsätter också att vi inte kommer att ändra våra resvanor. De ser förmodligen inte behovet ens. Eller har hållit för både öron och ögon i flera år.

Jonas Åkerman, trafikforskare vid KTH, skickade för ett par år sedan ett budskap till alliansregeringen:

”Begränsa bil- och flygtrafiken eller missa klimatmålen”

Miljökonsulten Magnus Nilsson, tidigare trafikexpert vid Naturskyddsföreningen, framhåller också att även med nya bränsletyper som biobränsle är flygets klimatpåverkan väsentlig. Han menar att;

 ”massflyg av den typ som utvecklats under de senaste decennierna verkar omöjligt att förena med strävan att hejda den globala uppvärmningen”

Energi- och klimatrådgivningen (som är samordnad av Kommunförbundet Stockholms län och i huvudsak finansierad av Energimyndigheten) påpekar att ”den största delen av vår klimatpåverkan kommer från våra resor, maten vi äter och vårt boende”. De ger oss rådet att:

”Ta tåget istället för flyget”

 Vi vet allt det här. Våra politiker vet allt det här. Nej-sägarna vet allt det här. Det bisarra i den här debatten är därför inte att föreslå en nedläggning av Bromma flygplats utan att sätta sig med armarna i kors och tro att allt kan förbli status quo. En sådan politik skulle verkligen vara ”en örfil” eller ”knytnävsslag i magen” på hela världens kommande generationer.

Det är faktiskt fullt möjligt att nå klimatmålen säger Thomas Sterner, en av författarna till rapporten om hur vi kan hejda utsläppen av växthusgaser som FN:s klimatpanel tog ställning till i Berlin i våras. Men han tillägger:

”Det är viktigare att rösta fram politiker som arbetar för högre koldioxidskatt än att själv välja att cykla.”

Husby revisited II - alla tar stryk för politikens misslyckande

Det har varit mycket om Husby på sistone. I lördags var jag själv i Husby och delade ut valkampanjmaterial för Miljöpartiet och lyssnade sedan till en föreläsning och paneldebatt om Husby ett år efter bränderna som anordnades av Medborgarrättsbyrån på Husby Träff. Jag skrev ett inlägg om detta i söndags. Igår sändes Uppdrag Granskning (UG) om Husby och den har naturligtvis följts upp av ett flertal artiklar i många tidningar. Bland annat hade DN Stockholm en större sådan i dagens nummer. I förrgår såg jag dessutom att en grupp forskare vid Stockholms Universitet hade släpp en rapport, ”Bilen brinner... men problemen är kvar – Berättelser om Husbyhändelserna i maj 2013”, som baserar sig på intervjuer av 30 i området boende personer som på olika sätt förmedlar sina intryck av vad som hände i Husby i maj förra året.

Rapporten struktureras i fem olika delar eller teman som forskarna menar återkommer i intervjuerna; Ett demokratiskt underskott ,Plats, gemenskap och motstånd,  Polisens roll, Tillhörighet och berättigande samt Våldet och mediabilden.

Det är intressant att jämföra forskarnas rapport med de observationer jag själv gjorde när jag arbetade med min C-uppsats i ämnet Samhällsgeografi som jag gjorde 2009 med titeln ”Järvalyftet – en politiskt ledd gentrifieringsprocess”. Projektet Järvalyftet lades fast politiskt av den borgerliga majoriteten i Stadshuset 2007. När jag skrev min uppsats hade det alltså inte varit igång särskilt länge och vad jag analyserade då var mer hur planen såg ut och vad den utstrålade. Nu kan vi se mer av resultat och jag konstaterar att jag inte hade helt fel.

Det demokratiska underskottet, gemenskap och motstånd

I den nysläppta forskarrapporten framhålls att Järvalyftets genomförande har resulterat i en stark mobilisering av civilsamhället i Husby och en mängd mer eller mindre permanenta rörelser har bildats. Som nätverket Järvas Framtid som lyckades stoppa de renoveringar till nyproduktionspriser som planerades under Järvalyftet. Hyreshöjningarna och bostädernas tillstånd är alltjämt ett problem för många Husbybor, konstateras i rapporten.

Järvalyftet kan mycket väl ha varit ett försök att inleda en form av politiskt ledd gentrifieringsprocess för Järva-området som Husby är en del av. Forskare har under senare decennier noterat att idéer om inkomstblandning och kulturell blandning slagit rot hos planerare. En tanke om att medelklassens värderingar ska ”trickle down” till de lägre klasserna. I New Orleans, efter orkanen Katrina, gjordes försökt att locka medelklass att flytta in i områden som tidigare betraktats som oattraktiva för denna grupp. Men en sådan subtil strategi måste åtföljas av ett avsevärt ”lyft” för området för att kunna innehålla tillräcklig attraktionskraft. Stadens rutliknande gatunät var en av idéerna som låg bakom beslut att ta bort gångbroar och gångvägar genom områden i Tensta/Rinkeby/Husby. Allt för att få en mer stadsliknande känsla. Omvandling till bostadsrätter och hyreshöjningar till följd av omfattande renoveringar skulle sedan göra sitt till för att befolkningen så småningom byttes ut.

I Vision Järva 2030 kan man läsa:

”Med den potential Järvastadsdelarna har finns det möjlighet till en bred stadsutveckling inom många olika områden. Järva kan på ett för ytterstaden sällsynt sätt erbjuda ett komplett stadsliv och samtidigt fungera som en del i en

sammanhängande storstad, med den mångsidighet och upplevelserikedom som stadens samlade vision strävar efter”.

Jag ska inte driva tesen längre här men det kan vara intressant att få ett perspektiv på Järvalyftet som kanske inte annars framförs så ofta. Hur det än är med bärkraften i den tesen så konstaterar alltså författarna av den här färska rapporten om Husby att hela projektet dels retat upp många invånare i Husby (och övriga Järva) men också mobiliserat ett motstånd, en motkraft, vilket är namnet på en av de rörelser som aktiverats.

Järvalyftet upplevs av många som ett typexempel på det demokratiska underskottet. En plan som staden drivit igenom till synes i dialog med de boende men där förändringarna inneburit mycket som upplevts som negativt och knappast som något lyft. Flytten av medborgarhuset Husby Träff, förslaget om att avveckla trafiksepareringen, nedmonteringen av biblioteket, nedläggningen av gymmet SB-hallen samt privatiseringen av Husbybadet samt omfattande rivningar och ombyggnationer av bostäder som inte efterfrågats och upplevs som bostadsbolagens och kommunens illa dolda strategi för att kunna höja hyrorna.

Rapportförfattarna menar att avveckling av offentlig verksamhet, bristen på gemensamma platser och på resurser till skolan och oförmågan politiskt att skapa arbeten för de boende har en central plats i de intervjuade Husbybornas berättelser.

”Dom bestämmer om våra hyror ska höjas. Dom väljer att ta bort vårdcentralen. Dom ville ta bort apoteket. Dom väljer att stänga ner skolor, och nu efter allt frågar man: ’Hur kan man förebygga det här?’ Jo, genom att inte ta bort allt ni precis tog bort. Mycket starkt, mycket enkelt, det är så det funkar” (Citat respondent i ”Bilen brinner... men problemen är kvar – Berättelser om Husbyhändelserna i maj 2013”).

Järvalyftet är kanske på ett sätt symbolisk för hur Husbyborna upplever den brist på lyhördhet som makthavare har för dem som bor i området och deras behov och problem. Men rapporten framhåller att dessa inte enbart handlar om fattigdom och arbetslöshet utan kanske i ännu högre grad en känsla av att inte få del av rättigheter som gäller för de flesta andra i Sverige som rätt till arbete och boende, offentlig service exempelvis. Men framför allt, menar rapportförfattarna; ”att behandlas med samma respekt som andra medborgare”.

”Vi är folk som är uppväxta härifrån och vi backar varandra. Det går inte att lita på samhället, för vi vet ju hur det funkar, så vi får göra det själva. Behövs det sådant, vi har sådant. Behövs det sådant, vi har sådant. Behövs det prata, vi har det också. Vi löser det själva” (Citat respondent om ”Husbyandan” i ”Bilen brinner... men problemen är kvar – Berättelser om Husbyhändelserna i maj 2013”).

Polisens roll – alla tar stryk för politikens misslyckande?

Under de oroligheter som tog fart när 69-årige Lenine Relvas-Martins sköts till döds i Husby blev konfrontationen med polisen mycket uppmärksammad av journalister och politiker.

Den vrede som mötte polisen kan säkert bottna i decennier av diskriminerande särbehandling av de boende i Järva och andra förorter upplevt från polisens sida. Historierna är också många om hur polisen, i synnerhet de första dagarna, gick fram tämligen urskillningslöst och hur glåpord och hånfulla kommentarer haglat även över Husbybor som bara försökt ta sig till och från sina hem eller varit ute för att lugna ned situationen. Polisens ovilja till kommunikation med dem som försökt ta kontakt med dem framhålls i flera intervjuer.

Rapportförfattarna talar om hur de vardagliga trakasserierna normaliserats och att det är vad som många av de intervjuade förväntar sig i mötet med polisen. I synnerhet unga killar har alla upplevelser av att ha blivit stoppade, slagna eller trakasserade.

”Fram träder bilden av en polismakt som inte i något skede av händelserna velat få kontakt eller förklara sitt agerande. Något gränsöverskridande från deras sida för att få till en dialog har inte uppfattats. Att så inte skett i mer laddade och hotfulla situationer är inte särskilt märkligt. Men det fanns under dessa dagar och nätter ett flertal tillfällen då situationen var mindre spänd och möjlighet fanns att svara på kommunikationsförsöken. I och med detta ointresse signalerade polisen starkt att det fanns en gräns som den inte önskade passera utan tvärtom med alla tillgängliga medel försvara” (Citat rapportförfattarna ur ”Bilen brinner... men problemen är kvar – Berättelser om Husbyhändelserna i maj 2013”).

Varje uttalande från politiker som ville föra fram ett mer djupgående resonemang om kravallerna avkrävdes ofta av journalister eller andra politiker ett klart avståndstagande till stenkastning och våld. Megafonen, som är en av de aktiva organisationerna i området, blev vid upprepade tillfällen uppmanade att gå ut och göra avståndstaganden till våldet. Det här påverkade, enligt rapportförfattarna och den representant för Megafonen som intervjuats, ”talandets villkor i Husby”. Ett villkor som stämplade alla som inte villkorslöst fördömde bildbränderna och stenkastningen som del av problemet.

Igår kväll sändes Uppdrag Granskning (UG) om Husby och där anklagades Megafonen av närpolischefen i Västerort Niclas Andersson för att ligga bakom oroligheterna och att den demonstration som hölls för den skjutne Lenine Relvas-Martins familj skulle varit betydelsefull i sammanhanget. Beskyllningarna förefaller väldigt löst grundade och kanske är det UG-redaktionens dramaturgi som förstärker uttalandet. Niclas Anderssons beskrivning av polisens situation i området är också intressant. Han menar att det blivit en normaliseringsprocess att poliser blir utsatta för brottslighet. Det påminner om Husbybornas beskrivning av förhållandet till polisen och det är lätt att se att här finns en rädsla och misstänksamhet åt båda håll som aldrig kan bli annat än destruktiv. Poliskommissarien Johnny Lindh säger att det har skapats ett vi-och-dom samhälle.

”Sök på Husby riots, du får bilder på bilar som bränns. Som att bilen är offret, som att det är bilen som det är synd om. Bilen brinner, den kommer sluta fungera sen, men problemen är kvar. Dom som brinner konstant, dagligen, dom lever kvar. Ingen fotar deras sinnen” (Citat respondent i ”Bilen brinner... men problemen är kvar – Berättelser om Husbyhändelserna i maj 2013”).

Långsiktighet och ett felriktat strålkastarljus

Bristen på långsiktighet är något som togs upp på det möte jag närvarade vid på Husby Träff i lördags. Det talades då om vikten av närpolis stationerad i området som kan etablera en kontakt med invånarna baserad på ömsesidig respekt och dialog. Det bör rimligen vara så att den som får impulsen att kasta en sten hejdar sig snabbare om träffmålet utgörs av en människa man känner och har visst förtroende för än av en okänd i uniform.

I UG framträder polisen Martin Marmgren som påpekar att en polisstation som bara är en skylt och en bommad lokal kanske gör mer skada än nytta. Han framhåller också i programmet att det till stor del är en styrningsfråga hur och med vad polisen ska jobba. Att ”räkna pinnar” för att uppnå mätbara resultat (som de lagföringar som togs upp i programmet) tar anspråk på tid som annars kunde avsatts för mer djupgående och förtroendeskapande relationsbyggande. Resultatstyrning ställer inte bara till det i sjuk- och äldrevården. Resultat räknas i form av kvantitativa prestationer istället för effekter (social oro, segregation eller istället delaktighet och ett inkluderande samhälle) som är svåra eller omöjliga att mäta i exakta tal och kanske inte ens är förnimbara då de ”händer” under en längre tid.

En polis som också träder fram i UG är f.d. närpolichefen i området Johnny Lindh som sedan 2010 jobbat med ett delvis EU-finansierat projekt om social oro i förortsmiljöer. Han säger flera kloka saker i programmet och även i den DN-artikel jag nämnde i början. Det är bra om han får mer att säga till om.

Men egentligen borde det strålkastarljus som riktats och riktas mot förorten, Järva, Husby och polisen istället förflyttas i riktning mot kommunalhus, regering och riksdag. För sist och slutligen är det ju som den kloke polisen Johnny Lindh påpekar i DN-artikeln:

”Om vi på riktigt vill förändra finns det bara en väg att gå: göra något åt den segregerande bostadspolitiken, se till att skolorna lyckas och lösa arbetslösheten. Alla vet det. Ändå skickar regeringen ut integrationsministern så fort det hänt någonting. Det är obegripligt”.

Forskarrapporten i sin helhet

PS) En liten del av materialet i den här texten har jag hämtat från ett tidigare inlägg om Järvalyftet  på den här bloggen. Detta och flera andra inlägg finns här för den intresserade:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/05/jarvalyftet-del-1-en-politiskt-ledd.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/05/jarvalyftet-del-2-ett-nyliberalt-fargat.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/05/jarvalyftet-del-3-de-boendes-asikter.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/05/jarvalyftet-del-4-hur-har-det-blivit.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/07/gentrifiering-och-gettofiering.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/09/ar-du-lonsam-lilla-forort.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/05/oro-i-fororterna-sorgligt-men-foga.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/05/fler-poliser-i-husby-ar-det-inte-mer-en.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/06/forortens-forbannelse-del-1.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/06/forortens-forbannelse-del-2.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/06/forortens-forbannelse-del-3-politikers.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/husby-revisited.html

Husby revisited

Det är lördag 10 maj och jag och min vän Johara delar ut flygblad för Miljöpartiet i Husby. Det är kallt och regnigt och inte alltför mycket folk i rörelse. Men människor i alla åldrar passerar ändå i olika riktningar över torget där vi står med vår politiska övertygelse och försöker förmå dem som kommer i vår väg att rösta i EU-valet. Förvånansvärt många stannar till och pratar och många tar glatt emot flygblad. I biblioteket invid torget kan förtidsröstning göras men många vet inte om det. Men lovar att fundera över saken och gå hem och hämta röstkortet. Vi pratar med en kille som är 22 år och börjar få ordning på livet verkar det. Han har inte mycket till övers för skolan och arbetsförmedlingen dock och ger oss en bild av stigmatisering och negativ bekräftelse, förnedring och meningslöshet. Han tror inte på att rösta först och förutspår Jimmie Åkessons framtida dominans politiskt. Efter vårt långa samtal tar han ändå ett flygblad och det känns som att vi har lärt oss en massa av hans berättelser. Förhoppningsvis kunde vi ge en bild av att det trots allt gjorde en liten skillnad om han röstade eller ej.

Vi beger oss därefter till Husby Träff för att lyssna till panelsamtal, med titeln Ett år efter bränderna, arrangerat av Medborgarrättsbyrån. Den inledande halvan av mötet är en föreläsning betitlad Från Husby till polishögskolan. Polisen Mohamed Abubaker berättade om sin väg från Eritrea via Husby till polishögskolan och polisyrket. Den har varit allt annat än rak men kanske inte vingligare än många andras här i Husby. Den är i många delar lik den berättelse som 22-åringen utanför delgav oss. Mycket kretsar kring skolan, arbetsförmedlingen och polisen. Men den strukturella diskrimineringen går igen överallt. Förminskningen och den negativa bekräftelsen eller rent öppet förakt. Det var den berättelse Jonas Hassen Khemiri försökte förmedla i sitt öppna brev till Beatrice Ask och som Jasenko Selimovic förminskade med sig själv som exempel. Du kan lyckas bara du själv vill, tycks han mena. Bilden av lättjefulla kverulanter med ”offerkoftan” på har bitit sig fast långt utanför sverigedemokraternas möteslokaler och näthatarnas attacker i sociala medier.  

Den här ständigt pågående lågintensiva förnedringen och det återkommande maktmissbruket från polisens sida tas på mötet upp som en bakomliggande orsak till att kravallerna blossade upp. Polisens skott mot en äldre man och deras sätt att sköta kommunikationen om händelsen blev en tändande gnista men kan förstås inte ses isolerat som en orsak. Det framhålls också att många ungdomar också var ute på gatorna och försökte lugna ned situationen. Dessa fick inte mycket utrymme i media däremot. Det som förmedlades var istället brinnande bilar och stenar som kastades. Sådant ger bilder och rubriker som säljer. Samma dag som mötet hålls visar dock SvD prov på åtminstone ett undantag till regeln om detta mediala ointresse genom en större artikel om Husby. Husbybon Bana Bisrat, 17 år, gör där följande kloka analys:

 - Ungdomarna är en del av vårt samhälle. Genom att ta avstånd från våldet tar man också avstånd från grundproblemet. Det visar bara att vi är rädda och inte är kapabla att diskutera.

Hon säger sig vilja ta sig in i maktrummen och förändra strukturer. Välkommen till Miljöpartiet, säger jag. 

Klyftan som förfärar och etnifieringen av sociala problem

En av paneldeltagarna i paneldebatten, Miljöpartiets riksdagsledamot Mehmet Kaplan som själv bor i området, tar upp den oförstående attityd som hans riksdagskollegor uppvisade när det brann bilar i förorten. Han talar om en klyfta som förfärar. Det berättas också om hur många politiker åkte ut för att vara med och nattvandra och ta lite ”selfies” i Husby men hur de försvann när de ljusa timmarna var över. Med undantag för nämnde Kaplan som tog sitt uppdrag på stort allvar och höll ut till småtimmarna vilket framhålls av övriga paneldeltagare.

Nämnde Kaplan tar också upp den etnifiering av sociala problem som har blivit allmängods i samtalet om förorten inte bara hos Sverigedemokrater. Unga män ur socialgrupp 3 har alltid varit överrepresenterade i statistiken över kriminalitet. Jag tänker lite på min egen uppväxt i Hässelby Gård . Jag hade en enda klasskamrat i ettan-tvåan med utländskt klingande namn men mina föräldrars beslut att flytta ifrån området 1970 grundade sig helt på den omfattande kriminalitet med stölder, fylla, knark och våld som tilltagit under hela 1960-talet. Det är alltså inget nytt utan istället ett mönster som handlar om klass. Det finns en enorm fara i att börja tala om det som ett integrationsproblem. Det är emellertid det vi ser just nu och en tid tillbaka.

Ingenting har hänt

Vad har då hänt i området sedan förra året? Har oroligheterna fått politiker att satsa något på att förändra situationen?

Nej, enligt paneldeltagarna var sig det mesta likt och inte mycket har hänt sedan ett år tillbaka. Fryshuset har emellertid verksamhet på gång och Dalhagsskolan renoveras just nu för att om ett år kunna ge plats för en ny skola med tillhörande projekt och aktiviteter i Fryshusets regi.

Det låter förstås som något positivt men invånarna här är luttrade av tidigare satsningar som Järvalyftet exempelvis där planen för förändringar blivit föremål för protester istället. Som exempelvis kampen mot att ta bort gångbroar och dra in gator i området för att få ett mer stadsliknande rutnät eller de renoveringar som lett till eller kommer att leda till kraftiga hyreshöjningar eller de omvandlingar till bostadsrätter som påhejats av styrande politiker i Stadshuset. Problematiken med det sistnämnda blir belyst av Riksbankens färska analys om skuldsättningen i Sverige i vilken de förvånas över låginkomsttagarnas stora andel av den samlade privata skuldbördan i landet men framför allt uppmärksammar den stora skillnaden mätt i skuldkvot som finns mellan de lägsta och högsta inkomstgrupperna.

Vad är det som behövs och är det genomförbart?

En del punkter under mötet i Husby framkommer om behov som finns. Bland annat berättas det om hur det funnits lokalpolis stationerad i området tidigare. Det blev en lokal personlighet som alla kände och hade respekt för och fungerade som en samtalspartner som bidrog till lugn. Behovet av en sådan lokal och långsiktigt stationerad polis framhölls särskilt. Polisen måste också jobba med sin jargong menade Mohamed Abubakr och det udda förhållandet att poliser utreder poliser som blivit anmälda för övergrepp och fel framhölls av Mehmet Kaplan.

Ett ord som ständigt återkommer under min dag i Husby och som präglar samtalet med 22-åringen utanför och även paneldiskussionen på Husby Träff är långsiktighet. Projekt som kommer och går tillför tillfälligt en del positivt men dör ut när pengarna är slut och kvar finns människor som ”sysselsatts” en stund men står kvar på osäker grund ändå efteråt. Ett sätt kan vara att ta tillvara idén om sociala investeringsfonder som Miljöpartiet motionerat om i flera kommuner och i riksdagen i förra årets skuggbudget men där stött på motstånd.

Det är med andra ord politiskt omstritt vad som är de riktiga långsiktiga åtgärderna för att komma till rätta med förorters och i det här fallet Järvas problem. Det Stadshusledda uppmuntrandet av omvandlingar av hyresrätter till bostadsrätter är en sådan stötesten. Viktor Barth-Kron lyfter i DN fram hur politiker i Stockholm ägnat sig åt den här strategin istället för att utnyttja de allmännyttiga bostadsbolagen för att åstadkomma nya och billiga lägenheter. Han säger bland annat detta:

”Det blir rimligen lättare att uppfylla översiktsplanens goda intentioner om en tät, levande ”promenadstad” om man kan agera proaktivt i stället för att sitta och vänta på att någon förhoppningsvis ska vilja bygga ungefär som staden tänkt”.

Men i marknadslösningarnas Sverige görs ingenting utan att vinstintressen blandas in. Privata entreprenörer sköter arbetsmarknadspolitik och gemensamma nyttigheter som apotek, post och banker, läkar- och polisstationer försvinner när det offentliga minimeras och det mesta läggs ut på entreprenad eller säljs ut till privata vinstdrivande aktörer.

Så det lär fortsätta att tvistas om hur målet ska nås att få blomstrande förorter och hur Husby ska få hopp och framtidstro tillbaka. Själv tänker jag att det kan bli svårt att skapa gemensamma nyttigheter och gemensamma långsiktiga verksamheter när vi lever i ett individualistiskt samhälle som struktureras kring entreprenörskap och vinstintresse. Det ger klart bräckligare hävstänger åt dem som befinner sig nära sammanbrottet. För jag tror att det stora problemet inte ligger i svårigheter att få utbildning och jobb eller diskriminering och stigmatisering i sig utan i bristen på hopp om och tro på en möjlighet till förändring.

Eller har jag fel i detta? Det återstår att bevisa åtminstone vad gäller Husby.

PS) Motkraft har ett heldagsarrangemang i Husby 24 maj på temat Husby – ett år efter kravallerna

Läs också gärna följande inlägg på denna blogg om förra årets oroligheter i förorten:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/06/forortens-forbannelse-del-1.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/06/forortens-forbannelse-del-2.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/06/forortens-forbannelse-del-3-politikers.html

Brist på bostäder eller brist på känslor eller bådadera? – Liberal kommunmoral!

En undersökning SvT genomfört visar att borgerligt styrda kommuner är sämst på att ta emot flyktingar. Siffrorna är oerhört tydliga och svåra för borgerliga politiker att förklara. 

- Brist på bostäder, säger ett par av dem som intervjuats av SvT. Det skulle alltså vara så att det generellt i borgerligt styrda kommuner är en mycket större bostadsbrist än i röd-grönt styrda? Ja, så kan det förstås vara, vilket i så fall ger två sanningar som borde stämma till väljarnas eftertanke inför höstens kommunval.

Eller kan det vara en djupare liggande orsak som ligger bakom siffrorna? En NIMBY-känsla som är mer framträdande hos de individualistiskt skolade borgerliga politikerna och deras väljare? Den egna plånboken, tomten och huset är viktigare än att solidariskt bereda plats för människor på flykt undan krig och förföljelse? Är det inte oftast i villaområden som protesterna är som störst när exempelvis boenden för ensamkommande flyktingbarn förs på tal?

Har jag fel där? Tja, bevisbördan bör då ligga hos dessa borgerliga kommuner som nu talar om bostadsbrist. Kanske är det samma NIMBY-känslor som ligger bakom det sparsamma bostadsbyggandet? Har den postmoderna/liberala individualiseringen slagit igenom så kraftigt att det bara finns utrymme för individuellt förverkligande och den egna täppans och plånbokens intressen? De borgerligt styrda kommunerna driver ofta en gentrifieringsprocess i samverkan med privata företag där bostadsfrågan överlämnas till de senare och där kommunpolitikernas roll blir att främja det lokala näringslivet och locka skattekraft till kommunen. Det vill säga folk som har råd att köpa sig sin bostad. Övriga får klara sitt boende bäst de vill. Den gettofiering som detta samtidigt leder till innebär att höginkomsttagare ansamlas på ett visst begränsat geografiskt område vilket är en process som det talas väldigt lite om men som jag har skrivit om tidigare.

Eller vad säger kommunordföranden i Täby exempelvis? Det här budskapet finns i alla fall på kommunens hemsida till bostadssökande som saknar pengar att satsa på ett hus eller en bostadsrätt:

”Täby kommun äger inga egna hyreslägenheter för uthyrning och har därför ingen kommunal bostadskö”.

Någon som ser ett samband? Mellan ideologin och bristen på bostäder såväl som bristen på vilja och förmåga att ta emot flyktingar.

Kvantifierat i undersökningen positionerar sig Täby så här (bland 290 undersökta kommuner):

Medianinkomst (tkr): 275,2 (näst högst av alla)

Antal flyktingar/1000 inv: 3,2 (10:e lägsta siffran)

Antal hyresrätter/1000 inv: 29,8 (näst lägst av alla)

Branschen och marknaden sköter allt

SvT har gjort en undersökning av priset för resor med kollektivtrafik och funnit att priset ökat fyra gånger snabbare än Konsumentprisindex (KPI) sedan 1995. Av prat om klimatmål och satsningar på kollektivtrafik syns inga spår i prisutvecklingen för resor med klimatvänliga transportmedel.

Kollektivtrafikbranschen har själv omfamnat målet - som sattes 2008 i samråd med regeringen - att fördubbla kollektivtrafiken till 2020. Det är uppenbart att allians-politiker då inte hade någon förståelse för kopplingen mellan resande och pris. Men senare utvärderingar har ju gjorts så nog borde det inte komma som en överraskning för någon av de ansvariga att en sådan finns?

 

En internationell tumregel brukar vara att om priset stiger 10 % minskar antalet resande med 3 %. Så om ansvariga politiker vill vara målmedvetna skulle priset som styrmedel med fördel kunna användas. Men från regeringshåll är passivitet nyckelord och tilltron till branschen/marknaden orubblig.  Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd tycker att det är bra att branschen har detta som eget mål eftersom branschen då driver på för att nå målet. Uppenbarligen tycker hon det är tillräckligt. Det har väl gått sisådär...

Det var för övrigt hon som (motvilligt) tillsatte utredaren Gunnar Alexandersson, med förflutet vid Tågoperatörerna, lobbyorganisation för privata tågföretag, för att utreda järnvägens framtida organisation och därför fick svaret hon ville ha; att järnvägen inte går att återförstatliga.  Behöver jag tillägga att även Tågoperatörerna var nöjda? 

Detsamma gäller bostadsbyggandet. Där har passivitet och tilltro till marknadens aktörer lett till en bostadsbrist som inte skådats sedan före miljonprogrammet för femtio år sedan. Men nu har alliansregeringen kanske förstått att något måste göras? För häromdagen tog de på sig bygghjälmar och åkte ut till ett (av allt färre) bostadsbyggen och deklarerade att här ska det tas krafttag i form av... en utredning. Vi får väl utredare som levererar det regeringen vill höra, får vi förmoda. Bara det går fort för de bostadssökande börjar bli lite otåliga nu. Centerns studentförbundsledares, Hannes Hervieu, reaktion säger det mesta:

”Man kan göra mycket med en utredning, men man kan inte bo i den”

 

 En svensk politikerklassiker är när den gamle S-ledaren Tage Erlander 1966 pressades av de tre O:na (Orup, Ortmark, Olivencrona) i tv-utfrågning innan valet om vad ett ungt par som ville bilda familj och skaffa eget hem skulle göra. Hans svar att de väl får ställa sig i bostadsförmedlingens kö ledde till att Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta kommunalval (det var då skilda valår kommun/riksdag) sedan mellankrigstiden. Ändå hade Erlander ammunition som han hade kunnat avfyra med tanke på att miljonprogrammet just hade påbörjats och en mängd bostäder var på gång.

Idag svarar alliansen på ungefär samma fråga att de unga väl får se sig om på andrahandsmarknaden och finna sig i att vara hänvisade till den ett antal år. Det får sägas vara lösplugg i jämförelse. Förvisso är det nu lättare att hyra ut sin bostadsrätt i andra hand och att ta ut högre hyror. Men det har också inneburit att andrahandshyrorna stigit med cirka 20 %. Någon bostadsförmedling att räkna med finns knappt längre och bostadsbyggandet ligger konstant på låg nivå sedan länge trots en liten ökning i Stockholm ifjol.

Det är marknaden som ska lösa bostadsbristen. Det har väl gått sisådär...

 

Byggare Bob saknas på bilden (Foto Sanna Olsson, Aftonbladet)

 

En tredje fråga på agendan på sistone är klimatfrågan. Två glada centerpartistiska ministrar, Ek och Hatt, åker snart till Bryssel för att tala om att de stödjer kommissionens klimatmål men är emot dem. Det lär bli jobbigt. Men möjligen har de samma uppfattning om att ”ta på sig ledartröjan” och vara internationellt föredöme som partiledaren Annie Lööf? Det vill säga genom att sälja utsläppsrätter som hade kunnat frysas inne. Marknadslösningar för att minska utsläppen kan knappast beskrivas som någon succé om det är klimatmål man vill nå åtminstone.

 

Ek och Hatt – mindre glatt (Bild: ERA)

 

Regeringen har i handling varit lika passiv i den här frågan som i många andra. Tilltron till marknaden och till branschers självsanering tycks orubblig. Även gällande klimatfrågan. Det har väl gått sisådär...