Centerpartiet liberalerna

Centerpartiet ska nu skriva in liberalism i sitt partiprogram. Förre partiledaren Maud Olofsson gjorde vad hon kunde för att sprida ord som entreprenörskap och företagande omkring sig och centerfolkets kretsande kring Stureplans lattefik och nattklubbar var väl ett sätt att visa att Centern minsann inte längre bara var ett parti för lantisar.

Centerpartiet har alltid varit liberalt, slår idéhistorikern Johan Norberg fast och får förstås medhåll av centerns partiprogramsansvarige Per Ankersjö. Man hade annars kunnat tro att det var den unga partiledaren Annie Lööf som än en gång visat sin begränsade historiesyn.

 

På Centerpartiets egen hemsida kan man emellertid kolla den här historieskrivningen. Där kan man läsa att det vid bildandet av Bondeförbundet lät så här:

”Det är huvudsakligen landsbygdens befolkning, som utan motsvarande förmåner av sina små inkomster får betala de kolossala förmögenheter, som
storindustrin skapar genom ringar och trustbildningar. Det är en beskattning långt större än den, som pålägges av stat och kommun, och vars stegring ännu icke kan överskådas. Nationens förmögenhet samlas på detta sätt på ett fåtal händer, under det att den stora massan allt mera utarmas... De politiska partierna komma att överbjuda varandra med stora fraser i
främjandet särskilt av böndernas intressen, under det att de i sina gärningar alltjämt förbliva penningmaktens ödmjuka tjänare” (Carl Berglund Ur ett Upprop i tidningen Landsbygden nov-1910).

 

Om Bondeförbundets 30-tal står att läsa på hemsidan:

”Socialdemokraterna fick stöd för sina åtgärder mot depressionen och bondeförbundet fick igenom ett stödprogram för jordbruket, med skyddstullar... Efter valet 1936 bildades en rödgrön koalition mellan socialdemokraterna och bondeförbundet, mellan Per-Albin Hansson och Axel Pehrsson-Bramstorp”.

 

Om 40-talet:

”Decentraliseringsbegreppet kom in i debatten, som dessutom handlade mycket
om rättvisa villkor mellan land och stad när det gällde ekonomi (dyrortstilläggen, pensionerna), utbildning, kultur, kommunikationer mm.”

På 50-talet bytte partiet namn till Centerpartiet. Om detta skriver de på sin hemsida:

”Med namnet centerpartiet ville partiet främst markera positionen i mittfältet, med beröringspunkter både med partier till vänster och till höger”.

På 60-talet var det detta som gällde:

”Under 60-talet utvecklade centerpartiet sin decentraliseringspolitik, med Gustaf Jonnergård som ideolog och en rad riksdagsmän som praktiker, t ex Torsten Andersson i Brämhult... Centerpartiets första miljömotion lades 1962. Den handlade främst om den psykosociala miljön, otrivsel i det moderna samhället, arbetsmiljö och stress. Inspiratör var stressforskaren Lennart Levi”.

!970-talet handlade förstås om kärnkraftsmotståndet:

”Centerpartiet var det första parti i världen som i ett nationellt parlament tog ställning mot kärnkraften. Den första centermotionen väcktes av Birgitta Hambraeus 1973, och samma år framträdde nobelpristagaren Hannes Alfvén vid centerstämman i Luleå. Centerpartiet krävde stopp för utbyggnaden av kärnkraften och att inga fler kärnkraftverk skulle laddas”.

”Centerpartiet drev energifrågan så hårt, att partiet av många kom att uppfattas som ett enfrågeparti”, låter de berätta om 80-talet.

På 90-talet drev dåvarande centerledaren Olof Johansson på för hård miljöprövning av Öresundsbron som också blev en fråga som fick honom att avgå från regeringen. Ett ekonomisk-politiskt samarbete med Socialdemokraterna hann partiet också med innan de gled in i 2000-talet och där är vi nu.

Liberalismen i det ovanstående är inte alldeles glasklar får man väl ändå säga. 

Men å andra sidan har ju liberalismen av idag problem med sin självdefinition. I händerna på ett parti som Folkpartiet blir liberalismen ibland fagra ord om mänskliga rättigheter i Nordafrika medan slöjförbud och språktester duggar tätt.

Så nästa steg måste väl då bli att, av Per Ankersjö och partiledare Lööf, kräva besked om vilken sorts liberalism de tänker tillämpa?