Jag fortsätter här den
serie inlägg om Palestina/Israel som jag skriver med anledning av Ship to Gazas/Estelles
snara ankomst till vattnen utanför Gaza. Estelle är nu mycket nära sitt resmål
och därför kommer mina sista inlägg i min serie sådana på temat Palestina/Israel
att handla om just Gaza.
Tidigare inlägg:
Gaza är 42 km från norr till söder längs kusten och sträcker
sig mellan 6 och 12 km inåt landet. En remsa alltså, Gazaremsan. Här lever 1,5
miljoner invånare i ett av världens mest tätt befolkade områden. Över en miljon
människor på Gazaremsan är registrerade som flyktingar av UNRWA som kommit
under den israeliska etniska rensningen av Palestina (Naqban 1947-49). Efter ockupationen 1967 koloniserades 20 % av
denna lilla yta för att ge plats åt 10.000 israeliska bosättare. När Israel
drog sig ur Gaza evakuerades dessa. Sedan ”stängdes” Gaza.
Gaza spelade tidigt i konflikten mellan Israel och
arabländerna en viktig roll. En sällsynt brutal attack av Israel (Operation Black Arrow ledd av Ariel
Sharon), mot den egyptiska arméns högkvarter utanför Gaza City 1955, beskrivs
av historikern Avi Shlaim som en vändpunkt i relationerna mellan Israel och
Egypten. Dessförinnan hade läget längs Gazaremsan varit spänt i flera år men
under tiden före attacken hade den egyptiske ledaren Nasser visat långtgående
vilja att föra samtal med den israeliske premiärministern Moshe Sharett som
också företrädde en mer återhållsam israelisk linje och höll tillbaka hökarna i
regeringen, inte minst Moshe Dayan. David Ben-Gurion, som under en tid dragit
sig tillbaka från regeringen, kom samma år tillbaka som försvarsminister och
förordade kompromisslöshet och militärt maktspråk vilket resulterade i Operation Black Arrow. Det var också
därefter som den egyptiske ledaren Nasser började organisera palestinska
motståndsmän, Fedayeen, och använda
dessa i krigföringen mot Israel. Dessförinnan,
visar dokument som Avi Shlaim studerat, hade dessa hållits tillbaka från att
utföra attacker från Gazaremsan (A Shlaim s 122-129).
1993 byggde Israel ett stängsel runt hela Gazaremsan. Den
militära zonen intill detta stängsel utvidgades 1 km under 2000-2002 och
stängslen förstärktes. Noga övervakade gränsövergångar blev enda vägen ut/in.
Israel kunde kontrollera all utgående trafik.
Den som vill ha ännu mer historiska fakta kan med fördel
läsa en fyllig sammanfattande artikel av den erfarne Gaza-rapportören Bitte
Hammargren (SvD).
Gaza - öppen anstalt
Susan Nathan berättar i sin bok ”Ett annat Israel” om ett
besök i Gazaremsan. Det är näst intill omöjligt för en israelisk civil
medborgare att få komma in i Gaza, som hon liknar vid en ”frivårdsanstalt”
omgärdad av elstängsel och patrullerande kanonbåtar längs kusten. Diplomater
och journalister får skriva under ett formulär som friskriver den israeliska
armén från allt ansvar om de blir sårade eller dödade. Därför aktar sig många
reportrar för att resa dit och därför rapporteras väldigt lite av de
ruskigheter som pågick i Gaza. Här måste man komma ihåg att Israel lämnat Gaza
2005 men däremot kontrollerar gränserna med järnhand vilket Ship to
Gaza-flottiljen fick erfara häromåret. Susan Nathan berättar emellertid:
”Den israeliska armén
har genomfört några av sina värsta operationer i Gaza, särskilt omkring Rafah.
Den har raserat hundratals palestinska hem i ett mestadels fruktlöst sökande
efter tunnlar som grävts för att smuggla cigaretter och vapen under remsans
sydgräns, mot Egypten. Under intifadan hade hundratals barn under femton år
skjutits till döds i Gaza” (S Nathan s 208-9).
Hamas och eskaleringen
av våldet
I februari 2005 beslutade sig alltså Israel för att lämna
Gaza och avveckla kolonierna där vilket de också gjorde. Däremot behöll de som
sagt kontrollen över gränserna, till lands, till sjöss och i luften runt Gaza
vilket folkrättsligt betraktas som fortsatt ockupation.
Det val i den Palestinska myndigheten som hölls 2006 vanns
av Hamas. Den utlöste en bojkott av Västländerna mot Hamasregeringen vilket,
enligt de norska läkarna och författarna av boken Ögonen i Gaza Mads Gilbert och Erik Fosse, blev en signal till
Israel att USA och Europa accepterar kollektiv bestraffning (Gilbert &
Fosse s 62). Något som inte är tillåtet enligt internationell rätt.
I juni 2006 kidnappade Israel 60 Hamaspolitiker, varav 8
ministrar och 20 folkvalda representanter. Västvärlden reagerade lamt eller
inte alls.
Våren 2007 bildade Hamas, Fatah och andra oberoende
politiker en samlingsregering för att tillmötesgå västländerna och få dem att
häva bojkotten. Israel vägrade ha med den att göra. Så även USA och EU. Endast
Norge, Turkiet, Ryssland och Schweiz återupptog bilaterala kontakter igen.
Under 2007 blossade inbördes strider upp mellan Hamas och
Fatah som kulminerade i att samlingsregeringen upplöstes av president Abbas och
en Fatahtrogen regering bildades med säte i Ramallah. Den erkändes direkt av
EU. Palestina hade därmed två regeringar. En demokratisk, folkvald, i Gaza, som
västdemokratierna vägrade erkänna och en självutnämnd, i Ramallah, som
västdemokratierna genast erkände. En ganska märklig signal skickades därmed
återigen till det palestinska folket. Frihet och demokrati har sina villkor. So much for words!
Den 19 september 2007 förklarade Israel Gaza fientligt
område och i januari 2008 stängdes gränsen så gott som helt för all trafik in
och ut från remsan. Införseln av el och drivmedel och andra viktiga livsmedel
upphörde så när som på dunkar av bensin som smugglats genom tunnlar.
Näringsverksamheten stannade av praktisk taget helt och befolkningen balanserade
på existensminimum. All handel var helt beroende av smuggelgods som kom genom
tunnlar till Egypten.
Det var alltså efter ett år med denna tillvaro som det
skoningslösa angreppet i och med ”Operation Gjutet Bly” sattes i verket. En
ytterligare omständighet som förstärkte grymheten i attacken, vilket också
påpekas i FN-rapporten om operationen, vilken jag skriver mer om i mitt nästa
inlägg.
Det brukar framföras från israeliskt håll att Hamas
raketattacker är orsaken till de förödande egna attackerna mot mål i Gaza. Vad
som då sällan sägs är vilka skador dessa raketattacker har orsakat. Sanningen
är att de är mycket enkla konstruktioner med extremt dålig precision och sällan
orsakar någon större skada. Första gången denna typ av raket avlossades var
2001. Första gången en sådan orsakade ett dödsfall var 2007.
Den stad som ligger ungefär 800 meter från gränsen till
norra Gaza, Sderot, är det samhälle som lider mest av beskjutningen.
Självfallet måste detta hot vara svårt att leva under. Men raketernas korta
räckvidd och dåliga precision har gjort att sju års beskjutning inte orsakat
fler än 12 dödsfall. Det kan jämföras med de över 1500 människor som fick sätta
livet till enbart i ”Operation Gjutet Bly” som varade i 22 dagar.
Proportionerna är fullkomligt orimliga. Även om ett människoliv alltid är ett
människoliv och inte kan värderas i kvantiteter måste det också finnas någon
form av proportionalitet mellan det våld man utsätts för och det våld man
använder för att försvara sig. Alldeles i synnerhet om man är en av världens
starkaste militärmakter med en imponerande vapenarsenal av modernaste snitt.
En annan aspekt är hur effektivt det är att skydda sig emot
raketbeskjutningar genom att utföra regelrätta massakrer på människor i Gaza,
inklusive mängder av barn? Det kan möjligen tillfredsställa en primitiv känsla
av hämnd, men får det stopp på raketerna mot Sderot? En del tycker inte det
utan menar att samtal med Hamas måste vara en bättre väg. En av de boende i
Sderot uttalar sig i SvD 2008 (före ”Operation Gjutet Bly”):
”Om vår armé går in i
Gaza kommer människor att skadas och bli ihjälskjutna. Det kommer att leda till
död och förstörelse där. Men vad blir nästa steg? Vi kommer fortfarande att
vara här. Jag tycker att det är bättre att ha relationer med dem i Gaza, säger
Miryam Sasy”.
Litteraturreferenser:
Gilbert, Mads & Fosse, Erik Ögonen i Gaza Ordfront 2010
Nathan, Susan Ett
annat Israel – Min resa över den judisk-arabiska gränsen, Ordfront 2007
Shlaim, Avi
The Iron Wall – Israel and the Arab World
Penguin Books 2001
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar