Jag fortsätter här den
serie inlägg om Palestina/Israel som jag skriver med anledning av Ship to Gazas/Estelles snara ankomst till vattnen utanför Gaza. Estelle är nu mycket
nära sitt resmål och därför kommer mina sista inlägg i min serie sådana på
temat Palestina/Israel att handla om just Gaza.
Tidigare inlägg:
Den blockad av livsviktiga förnödenheter som Israel bedriver
mot Gaza är en utdragen kollektiv bestraffning av en befolkning som är
förödande för hälsa och livskvalitet för människorna som lever där i stort sett
instängda bakom stängsel och murar. Situationen förvärrades också flerfaldigt
av Israels extremt hänsynslösa attack av Gazaremsan som gick under namnet ”Operation
Gjutet Bly” vintern 2008/09. Den förödelse attacken lämnade efter sig har gjort
ett redan skriande behov av livsmedel och byggnadsmaterial och andra
förnödenheter oerhört mycket större. Många upprördes av attacken då den pågick
men därefter har det fallit i stort sett i glömska. Därför kan en påminnelse om
vad som inträffade vara på sin plats, med tanke på Ship to Gazas snara ankomst
till vattnen utanför remsan.
Bakgrund och fakta
Februari 2008 rådde häftiga strider i Gaza. Israel bombade
och Hamas sköt raketer in mot Israel. 1 mars 2008 utförde Israel en mindre
invasion av norra Gaza och dödade 107 palestinier, varav 27 barn och skadade
250, varav 60 barn.
19 juni 2008 slöts en vapenvila. Raketbeskjutningen från
Gaza in i Israel upphörde nästan helt. Vapenvilan bröts av Israel när de gjorde
en räd in i Gaza och dödade 6 Hamasmedlemmar. Hamas svarade med att skjuta 35
raketer mot Israel.
Hamas erbjöd sedan i november att ingå en ny vapenvila men
Israel avböjde. Istället inleddes ”Operation Gjutet Bly” 27/12 2008. En
operation som, enligt vissa israeliska källor, planerades redan under
vapenvilan. Kanske därför som Israel inte ville sluta någon ny vapenvila?
Antal dödsoffer enligt FN:
Palestinier: Civila 960, (varav 121 kvinnor och 288 barn),
poliser 239, stridande 235, S:a 1434
Israeler: Civila 3, Militärer: 10 (varav 4 dödade av egna)
Antal skadade enligt FN:
Palestinier: 5303 (varav 828 kvinnor och 1606 barn)
Israeler: Inga uppgifter
Cirka 51.000 människor blev hemlösa under operationen och
cirka 21.000 byggnader förstördes.
Skarp FN-kritik
FN-rapporten (Human Rights Council), ”Human Rights Situation in Palestine and Other Occupied Territories –
Report of the Special Rapporteur on the situation of human rights in the
Palestinian territories occupied since 1967, Richard Falk” (A/HRC/10/20), 11
feb 2009, riktar skarp kritik inte minst mot det skoningslösa
bombardemanget under inledningen av Israels attack (27/28 december 2008) då
F-16 bombplan, Apache-helikoptrar och artilleri riktades mot, som det
formuleras i rapporten, ”ett i stort sett försvarslöst samhälle med 1,5
miljoner människor”. Enligt rapporten fanns inget rimligt syfte med eller
proportionalitet i attackens styrka mot ett samhälle som dessutom hade utstått
18 månaders total blockad och led brist på alla typer av livsmedel och
sjukvårdsmateriel.
Rapporten är i flera stycken väldigt specifik och skarp i
sin kritik av Israels uppförande och respons på kritiken som riktades mot dem
under operationen. Under
kapitel III.9 står exempelvis följande:
“Considering the obligation of the
occupying Power to care for the well-being of the civilian
occupied population, mounting a
comprehensive attack on a society already weakened by
unlawful occupation practices would appear
to aggravate the breach of responsibility described above owing to the
difficulties of maintaining the principle of distinction”.(Min anm./ The principle of distinction avser mellan
militära och civila mål)
Under nästa punkt III.10 fortsätter det så här:
“The deputy head of the embassy of Israel
at the European Union, Ambassador Zvi Tal,
during discussions with a committee of the
European Parliament, sought to defend the attacks on Gaza by describing them as
addressing “a very peculiar” situation. In responding to allegations about the
bombing of United Nations schools in Gaza, he was quoted as saying: “Sometimes
in the heat of fire and the exchange of fire, we do make mistakes. We’re not
infallible.” This is deeply misleading in its characterization of the war zone.
It is not a matter of mistakes and fallibility, but rather a massive assault on
a densely populated urbanized setting where the defining reality could not but
subject the entire civilian population to an inhumane form of warfare that
kills, maims and inflicts mental harm that is likely to have long-term effects,
especially on children that make up more than 50 per cent of the Gazan
population”.
Vidare framhåller rapporten
orimligheten i Israels argument för operationen att skydda sig mot
raketattacker från Gaza. FN hänvisar till statistik över antalet attacker från
Gazas territorium mot Israel och framhåller att vapenvilan som rådde före
kriget haft en avsevärd effekt avseende minskningen av attacker. De formulerar det enligt följande under kapitel IV.11:
“In the context of protecting Israeli
society from rockets fired from Gaza, the evidence overwhelmingly supports the
conclusion that the ceasefire in place as of 19 June 2008 had been an effective
instrument for achieving this goal, as measured by the incidence of rockets
fired and with regard to Israeli casualties sustained”.
Under perioden 19 juni-4 november 2008 då vapenvila rådde
avfyrades totalt 11 raketer mot israeliskt territorium från Gaza jämfört med
tidigare mellan 100-200 per månad. Det visar, enligt rapportförfattarna, att de
styrande i Gaza visat både vilja och kapacitet att respektera vapenvilan och
minimera raketbeskjutningen. Den därpå följande punkten IV.14 uttrycker
dessutom följande:
” Beyond this, records show that, during
the ceasefire, it was predominantly Israel that
resorted to conduct inconsistent with the
undertaking, and Hamas that retaliated. According to
the above-mentioned study, during a longer
period, from 2000 to 2008, it was found that, in
79 per cent of the violent interaction incidents, it was Israel that
broke the pause in violence”.
Här nöjer sig inte FN-rapportören med att begränsa sin observation
till åren 2008/9 utan menar att Israel i 79 % av fallen är den part som bryter
vapenvilor sett över hela (det då gångna) 2000-talet.
Dessutom, fortsätter de, under nästa stycke IV.15:
“Furthermore, Hamas leaders have
repeatedly and formally proposed extending the
ceasefire, including for long periods”.
Detta åtföljs under nästa stycke (IV.16) med något som inte bara
kan ses vara riktat mot Israel utan som större delen av övriga världen (inte
minst USA och EU) borde kunnat ta åt sig av:
“The continuing refusal of Israel to
acknowledge Hamas as a political actor, based on the
label of “terrorist organization”, has
obstructed all attempts to implement human rights and
address security concerns by way of
diplomacy rather than through reliance on force. This
refusal is important for reasons already
mentioned (see paragraph 3 above), namely, that the
population density in Gaza means that
reliance on large-scale military operations to ensure
Israeli security cannot be reconciled with
the legal obligations under the Fourth Geneva
Convention to protect to the extent
possible the safety and well-being of the occupied Gazan
Population”.
Mer om Operation
Gjutet Bly
Amnesty International författade också en rapport om
operationen, ”Israel/Gaza Operation ’Cast
Lead’: 22 Days of Death and Destruction” (2009), som kan komplettera den
ovan citerade FN-rapporten. Den berättar i detalj om de olika metoder för
dödande och förstörelse som användes av Israel under attacken. Flyganfall mot
byggnader och civila, bland annat med fosforgranater, eldgivning från tanks mot
”allt som rör sig” och attacker mot sjukvårdspersonal är bara några av
punkterna rapporten går igenom. Ett kapitel tar också upp den israeliska
strategin att använda mänskliga sköldar, exempelvis genom att förskansa sig i
övervåningar och tak till hus medan husägarna tvingades kvar i undervåningen av
huset.
Det faktum att även militära mål (vapengömmor exempelvis)
angreps, vilket Israel påpekar i försvar av attacken, räcker inte som ursäkt
för den enorma förödelse som operationen orsakade för Gaza:s civila invånare. Amnesty-rapporten formulerar det så
här:
“The patterns and scale of the attacks, statements by
Israeli officials before and
during the three-week military offensive, and graffiti
left by Israeli soldiers on the walls of
Palestinian homes which they took over during their
incursion into Gaza, indicates that the
wholesale destruction was to a large extent deliberate
and an integral part of a strategy at
different
levels of the command chain, from high-ranking officials to soldiers in the
field” (”Israel/Gaza Operation ’Cast Lead’: 22 Days of Death and Destruction”, s
55).
Inga journalister tilläts komma in i området under attacken
vilket starkt begränsade flödet av fria rapporteringar om händelseförloppet.
Al-Jazeera, arabisk tv-kanal, fanns dock i området och fick
ut bilder och reportage, men i stort sett inga väst-journalister fanns på
plats. Däremot ett par norska läkare, Mads Gilbert och Erik Fosse, som sedan
skrev en bok, ”Ögonen i Gaza”, som kan rekommenderas för den som vill veta mer
detaljer om vad som hände under operationen. Under de intensiva veckorna av
läkararbete fick de också ägna sig åt desperat journalistiskt arbete och försök
att sända ut nödrop till världen. Bland annat ett sms som citeras i boken:
”De bombade den
centrala grönsaksmarknaden i Gaza stad för två timmar sedan. 80 skadade, 20
dödade, alla kom hit till Shifa. Hades! Vi vadar i död, blod och avslitna
lemmar. En massa barn. Gravida kvinnor. Jag har aldrig upplevt något så
fruktansvärt. Nu hör vi tanks. Berätta för andra, skicka vidare, ropa det
vidare. Eller GÖR NÅGOT! GÖR MER! Nu lever vi i historieboken, allihop! Mads G.
3.1.09 13.50 Gaza stad” (Gilbert, Mads & Fosse, Erik Ögonen i Gaza Ordfront 2010, s 143).
En norskproducerad film, "Gazas tårar" (Vibeke Lökkeberg) som visar de
israeliska bombningarna och konsekvenserna efteråt i vardagen för ett antal
kvinnor och barn som filmen följer. Filmen sändes i tv under vintern 2011 men
publicerades aldrig på SvT Play med motiveringen att ”skydda minderåriga från
extrema våldsskildringar”. Den sändes dock i Tv1 och anmäldes till Granskningsnämnden
av Lisa Abramowicz (Svensk Israel-information) med motiveringen att filmens
enda budskap varit att ”Judarna är barnamördare”. Den friades dock av nämnden
som betonade att filmens uttalade fokus var att skildra ”krigets offer,
särskilt kvinnor och barn”.
Naturligtvis inget som Israel vill att vi ska få se då den
officiella bilden av bekämpning av terrorister rubbas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar