Jag fortsätter här den
serie inlägg om Palestina/Israel som jag skriver med anledning av Ship to Gazas/Estelles snara ankomst till vattnen utanför Gaza.
Tidigare inlägg:
”Israel är förlorarna
och inte det palestinska folket. Det som är förstört kan byggas upp igen. Vad
de förlorade människoliven anbelangar kan vi skaffa fler barn. Änkorna kommer
att gifta sig igen. Det finns ett botemedel mot allt här. Men hur kan de gå
tillbaka till den tid då vi tolererade att leva tillsammans? Vad kommer de att
göra? Det är omöjligt. Jag var villig att leva fridfullt med vilken jude som
helst och önska honom det bästa som jag skulle göra för mina egna barn. Hur kan
de kompensera för vad de gjort? Och jag är inte den enda som tänker så. De är
förlorarna. Hur kan vi radera hatet och de hårda känslorna i våra hjärtan? De
inser inte vad de gör.” (Palestinsk man från Jenin, Citat ur
filmen ”Jenin, Jenin” av Mohammed Bakri).
Det är egentligen förvånansvärt lite som kommer fram i
etablerade medier om hur situationen i de ockuperade områdena är och vad som
egentligen döljer sig bakom TT-meddelanden om skärmytslingar och israeliska
”riktade attacker”. Oftast är det fria
filmare och journalister som med risk för livet (för övrigt en generell
tendens, med tanke på Schibbye/Persson exempelvis) gör ett och annat skakande
dokument som skakar om tillfälligt. Men glesheten i rapporteringsfrekvensen gör
att upphetsningen oftast lägger sig tämligen snart.
Susan Nathan förundras över den ”tystnadens mur” som
avskärmat världen från kunskap om israeliska soldaters övergrepp mot civila
palestinier på ockuperad mark. Organisationer som Machsom Watch ger ut
månadsrapporter om soldaternas uppförande vid observerbara vägspärrar men
endast ett fåtal läser dessa rapporter (S Nathan s 202).
En av förklaringarna är att ockupationsmaktens förtryck av
palestinierna på ockuperad mark, förutom det mer ”mediala” våldet, pågår i en
daglig, byråkratisk och malande form som inte enkelt låter sig beskrivas i
korta artiklar eller ger särskilt säljande rubriker. Det är en smygande och tålmodig politik som knyter de ockuperade territorierna allt närmare Israel och
försvårar förutsättningarna för en framtida palestinsk stat inom gränserna som
gällde före 1967.
Bland många andra rapporter presenterade exempelvis Human Rights Watch (2010) resultatet av en undersökning av den
israeliska ockupationsmaktens diskriminerande behandling av palestinska
samhällen i förhållande till judiska bosättningar på Västbanken.
“The case studies in this report show that
discriminatory Israeli policies control many aspects of the day-to-day life of
Palestinians who live in areas under exclusive Israeli control and that those
policies often have no conceivable security justification” (Human
Rights Watch “Separate and Unequal” s 2)
Jerusalem
Östra Jerusalem ockuperades av Israel under 1967 års krig
och annekterades officiellt några veckor efter kriget, i strid med
internationell rätt. Israel har utropat Jerusalem till sin ”eviga huvudstad”,
en statusförändring FN avvisar och de flesta länder betraktar fortfarande Tel
Aviv som landets huvudstad.
Ett dussintal palestinska hem nära Västmuren (klagomuren)
revs för att ge plats åt ett stort torg som skulle ge plats åt murens besökare.
Den islamiska religiösa stiftelse (waqf) som ansvarar för Tempelbergets
helgedomar fick behålla ansvaret för platsen men det har inte hindrat Israel
från symboliska försök att inkräkta på platsen av vilka Benjamin Netanyahus varit
det mest anmärkningsvärda. I slutet av 1990-talet lät han en tunnel grävas
under moskéinhägnaden och Ariel Sharon besökte Tempelberget i september 2000
och hävdade judisk suveränitet där, vilket blev den utlösande faktorn bakom den
andra intifadan (S Nathan s 234).
En smygande fysisk annektering av den muslimska stadsdelen
har också fortlöpt. Messianska judar ockuperar palestinska hem runt Ärevördiga
helgedomen (Tempelberget) i hopp om att få kontroll över platsen, spränga den
muslimska helgedomen, och bygga ett tempel för att förebåda Messias ankomst.
Ariel Sharon köpte provokativt 1987 ett hus i Gamla Stadens muslimska kvarter
och åtföljdes snabbt av religiösa judiska extremister. Susan Nathan berättar om
dessa: ”Många av bosättarna ser som sin främsta uppgift att undantränga
palestinierna numerärt och har därför väldiga familjer”. Hon berättar vidare om
en vandring genom denna stadsdel där dessa judiska extremister tagit högt
belägna våningar i besittning. På vissa avsnitt av gatan har ett nät spänts
mellan husen för att skydda de muslimska gatuförsäljarna från de föremål som
kastas mot dem från bosättarna, flaskor, betongstycken och allehanda skräp. Samma
sak hade hon noterat i Hebron. Där hade bosättarna bytt teknik och hällde
istället kokande olja över försäljarna. Hon konstaterar att ingen ”föreslagit
att de judiska bosättare som begick dessa fula angrepp skulle arresteras och
avlägsnas” (S Nathan s 234-5).
Susan Nathan berättar också om ett chockerande möte med
bosättare i Jerusalems muslimska kvarter:
”På toppen mötte oss
en otrolig syn. Våningen över de palestinska familjerna hade övertagits av
beväpnade judiska bosättare, som byggt ett vakttorn från vilket de kunde rikta
sina vapen mot familjerna nedanför… Bosättarnas syfte var att göra dessa
familjers liv så outhärdligt att de valde att ge sig av så att bosättarnas
kontroll kunde utvidgas… Passagen [mellan husen] användes av dem som toalett,
för att de palestinska familjerna både skulle finna sina hem genomträngda av en
outhärdlig stank och vara rädda för att deras barn som lekte därute ådrog sig
sjukdomar. De messianska judarna bodde på dessa utposter i skift och kunde
därmed föra oväsen hela natten för att hålla sina palestinska grannar vakna…
Jag vände mig bort från denna demonstration av naken judisk makt med en
blandning av vrede och avsmak. För mig innefattade den allt som den moderna
staten Israel har kommit att representera: en tvångsartad, rasistisk och
kolonial hunger efter mark och kontroll över resurser inför motstånd från en
allmänt maktlös men oförsonlig palestinsk befolkning. Även om metoderna
varierar i Tamra, Jerusalem och Hebron är målet hela tiden detsamma: ansamling
av mark med alla tänkbara medel för judars exklusiva bruk” (S Nathan s 75).
Västbanken
Israels arrangemang på Västbanken kallar Susan Nathan för
”en härva av byråkratiska komplikationer”. Det är egentligen inte tillåtet för
israeliska medborgare, varken araber eller judar, att komma in på palestinskt
territorium, men Osloavtalets indelning av Västbanken i zoner (A-C) har öppnat
vissa möjligheter. Zon A står helt under palestinska myndighetens kontroll
medan största zonen C kontrolleras av israelisk militär. Zon B är en gråzon med
planerat samarbete. Israeliska medborgare får inte komma in i zon A, men kan få
inresetillstånd i zon B och C (S Nathan s 180-181).
Detta är det invecklade, formella resultatet ”på marken” av
Osloavtalet. I verkligheten har Israel kontroll över allt i kraft av sin
överlägsna militära kapacitet och maktställning som ockupant styrande med
militära lagar. En korrespondent för den israeliska tidningen Haaretz har uttryckt detta enligt
följande: ”there is only one area and
that area is controlled by the IDF without Palestinian intermediaries” (D
Gregory s 126). Öppnandet och stängandet av passager mellan de palestinska
områdena omöjliggör nästan helt normalt liv och normal handel. Den palestinska
myndighetens ekonomi och invånares hälsa och välstånd är kört i botten, vilket
en rad rapporter från FN och Världsbanken vittnat om.
Zon C som kontrolleras helt av israelisk militär som begränsat
rörelsefriheten för palestinierna i området som dessutom ges tillgång till
mycket begränsad samhällsservice. Här finns också mängder av bosättare som växt
i antal från 110.000 när Osloavtalet skrevs på 1994 till dagens 310.000. EU har
uppmärksammat situationen i zon C och fastslagit att den hotar att omöjliggöra
en framtida tvåstatslösning. Sida kommer nu, i samarbete med FN, starta ett
antal projekt för att förbättra förutsättningarna för en framtida palestinsk
stat, vilket man kunde läsa om i bl.a. dagens SvD. Det återstår att se om dessa
får stå orörda eller sälla sig till tidigare av Israel förstörda anläggningar
finansierade av EU.
Jenin, Jenin
Dokumentärfilmen ”Jenin, Jenin” av Mohammed Bakri är en kraftfull
beskrivning av de traumatiska effekterna på Jenins invånare orsakade av Israels
våldsamma attack mot staden under ”Operation Defensive Shield” under våren
2002. Ursprungligen förbjuden i Israel vilket är förståeligt när man ser den.
Den motsäger alltför tydligt bilden av en strikt militär aktion som endast
orsakade militanta palestinier döden. Israel förbjöd, under operationen,
journalister och människorättsorganisationer att komma in i flyktinglägret och
FN:s ”Fact-finding mission” släpptes inte heller in efteråt. Det är för övrigt intressant
att notera hur ofta ordet defensiv infogas i kodnamn för offensiver.
En flicka i 12-årsåldern etsar sig också fast i minnet från
filmen. Vältalig och klartänkt vaken men fylld av hat och bittert förakt för
dem som orsakat hennes hemstad, släkt och vänner så mycket ont. Hon öser ur sig
osande eder över sina plågoandar och avslutar med att säga: ”Efter allt jag har gått igenom, vad ska bli
av mitt liv? Efter att de krossat mina drömmar, vad finns kvar för mig att
säga? Det finns inget liv”.
Hat är en farlig sådd och Israel har gödslat den i mer än 60
år. Det är ibland svårt att tänka sig hur det kan komma annat än fortsatt våld
ur detta. Hur någon kan tro att det ska komma något gott ur allt detta, eller
åtminstone något bättre än en självmordsbombare?
Hela filmen med engelsk textning finns tillgänglig på
Youtube.
I ett samtal Susan Nathan fört med en kvinnlig soldat som
tjänstgjorde som operativ officer i Jenin på Västbanken framkommer bland annat
hur hårt ett uppdrag i de ockuperade territorierna kan slita psykiskt på en ung
israelisk soldat. Hon berättar om sitt psykiska lidande under tjänstgöringen
och hur hon började ”undfly verkligheten
och planera allt möjligt, som att utplåna hela flyktinglägret”. Hon
berättade om allt våld hon bevittnat från båda sidor och hur hon sett
israeliska soldater rasera hus och köra ut kvinnor och barn från hemmen så att
de kunde spränga dem.
”Efter fjorton månader
kände jag mig helt hudlös, som att all hud på kroppen var borta”. Hon kände
att hon skulle behöva tjugo år för att återhämta sig psykiskt. Militärtjänsten
lämnade kvar en fråga hos henne; ”vilka
moralprinciper bör vägleda relationerna mellan individer?” (S Nathan s
212).
Välkommen till Hebron
I Hebron bor ungefär 220.000 palestinier och några hundra
judiska bosättare. 80 % av staden styrs av den palestinska myndigheten och 20 %
står under israelisk kontroll och i denna del finns 45.000 palestinier samt
cirka 500 bosättare som helt tagit över stadens centrum. Dessa är beväpnade och
skyddas av israeliska soldater. I princip, enligt Susan Nathan, stoppar de upp
normalt liv i en stor del av staden. Många av dem är judiska fundamentalister
från USA. Regelbundet rapporterar t.o.m. hebreiska medier om bosättare,
skyddade av israeliska soldater, som angriper lokala palestinier med stenar
eller vapen. ”Bosättarnas barn får lära sig att spotta på palestinier och ryta
åt dem som djur”, enligt Susan Nathan (S Nathan s 199). Om detta kan man också
läsa i FN-rapporten ”The Closure of Hebron´s Old City” från 2005.Eller i rapporten ”Hebron Destroyed from within” av Ma’an
Development Center som beskriver läget i Hebron 2008 liksom i
B’Tselem-rapporten ”Ghost Town” från 2007.
En del personliga redogörelser från före detta tjänstgörande
israeliska soldater har rönt viss uppmärksamhet. Bland annat utställningen ”Att bryta tystnaden” som visades under
en månad i Tel Aviv. Den bestod av videoinspelningar filmade av en enhet som
tjänstgjorde i staden Hebron. Den vållade stor uppståndelse i hebreiska medier
och militärpolis slog till sist till mot utställningen under förevändningen att
söka efter material som kunde användas i rättegångar. Fyra av de soldater som
organiserat utställningen greps och förhördes kort efteråt. En stor del av
uppståndelsen gällde foton som visade de judiska bosättarnas hat mot araber.
Susan Nathan berättar:
”Ett visar en mur i en
palestinsk stad där orden ’Araberna till gaskamrarna’ har sprejats. På ett
annat river bosättarbarn väggen till en palestinsk butik sten för sten. Man
visar också sextio uppsättningar bilnycklar, bevis för arméns vana att
konfiskera nycklarna för palestinier som ertappas med att köra på förbjudet
område. Meningen är att de senare ska återlämnas till föraren men ofta sker det
inte, som utställningen bevisade” (S Nathan s 203-4).
En soldat berättar om när han beordrades skydda en grupp
fundamentalistiska judar på besök i Hebron:
”Den morgonen kom en
rätt stor grupp till Hebron, omkring femton judar från Frankrike. De var alla
religiösa judar. De trivdes, de njöt verkligen, och jag tillbringade hela
passet med att följa den här gruppen judar runt och försöka hindra dem från att
förstöra stan. De strövade kring, plockade upp varenda sten de såg, började
kasta in dem genom arabers fönster och välta allt som kom i deras väg. Detta är
ingen skräckhistoria: de tillfångatog ingen arab och dödade honom eller så, men
det som störde mig var att någon kanske hade sagt till dem att det finns en
plats i världen dit en jude kan komma med hela sin vrede mot det arabiska
folket och helt enkelt göra vad han vill. Komma till en palestinsk stad och
göra vad man vill, och hela tiden finns det soldater som täcker ens rygg. För
det var ju mitt jobb, att skydda och se till att inget hände dem” (S Nathan
s 205-6).
En samstämmig bild av denna vardagssituation i Hebron ges i
dokumentärfilen ”Välkommen till Hebron” av
den svenske filmaren Terje Carlsson. Han följer en tonårsflickas vardagsliv i
staden men den före detta soldaten i israeliska armén, Yehuda Shaul från
organisationen Breaking the Silence
har också en framträdande roll i filmen. En del soldater klarar helt enkelt
inte av att skärma av all empati och rättskänsla och organisationen Breaking the Silence försöker kanalisera
dessa soldaters behov av att berätta om sina erfarenheter, dels för att
uppmärksamma vad som sker men också till viss del för sitt eget välmående, som
en terapeutisk handling för sin sinnesfrid.
En incident i december 2011 gjorde att den ”vanlige”
israelen fick upp ögonen för bosättarnas militanta och ursinniga beteende. En
smärre opinionsstorm uppstod. Dock inte på grund av trakasserierna mot
palestinier utan när en israelisk officer attackerades av bosättare som skulle
arresteras för vandalisering av en moské. I den israeliska tidningen Haaretz skriver Gideon Levy:
Vad är det som händer
egentligen? Glöm inte palestinierna!
För den som vill hålla sig uppdaterad finns det en del sidor
att studera. Jag har tagit upp de jag känner till som de viktigaste i ett
tidigare inlägg.
De allra viktigaste för den som vill hålla sig informerad om
vad som sker på ockuperad mark är kanske Breakingthe Silence på vars hemsida f.d. soldater berättar om sina erfarenheter,
människorättsorganisationen B´Tselem
vars hemsida har aktuella rapporter från de ockuperade territorierna och Machsom Watch som bevakar israeliska
soldaters uppförande på ockuperad mark och vid gränsposteringar.
Självfallet finns det svenskspråkig information att få
också. Ship to Gaza förstås (se
överst detta inlägg) men också bloggar som Dessamina minsta bröder och bloggen Palestina.
Intressanta vittnesmål finns också på EAPPI:s hemsida (Ecumenical Accompaniment Programme in
Palestine and Israel). EAPPI är ett initiativ av kristna organisationer
från flera länder och arbetar med att bistå med ”skyddande närvaro till utsatta
samhällen, övervakar och rapporterar övergrepp mot mänskliga rättigheter och
stödjer palestinier och israeler som tillsammans arbetar för fred”.
”Vad som sårat oss
mest är att vi blev övergivna att klara oss själva medan hela världen tittade
på. Ingen försvarade oss, ingen... ingen.” (Palestinsk man från Jenin, Citat
ur filmen ”Jenin, Jenin” av Mohammed Bakri).
Litteraturreferenser:
Gregory,
Derek The Colonial Present, Blackwell
2004
Nathan, Susan Ett
annat Israel – Min resa över den judisk-arabiska gränsen, Ordfront 2007
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar