IMF har just
haft årsmöte i Tokyo. Tydligen har diskussioner förts om euron i helt andra
tongångar än för bara några år sedan.
Polens
riksbankschef säger att euron var ett stort misstag vars tillblivelse kan
tillskrivas 90-talets stora valutaoro. Ja, vem minns nu Carl Bildts yrande om
skvalpvalutor?
Den
retoriska metaforen härjade i många år ända fram till den svenska folkomröstningen
om EMU.
Det ledde
många till att tro att dessa värdeförändringar av valutan var ett starkt skäl
att gå med i EMU, vilket är lite lustigt eftersom många kloka(re) ekonomer
ansåg att det förhöll sig precis tvärtom. Vilket nu tydligen sipprat igenom
till IMF:s styrelserum och den svenska finansministern.
Anders Borg,
som också var med i Tokyo, tror att Grekland lämnar euron och att det vore bra
för dem eftersom deras enda fungerande industri, turismen, skulle gynnas av en
egen valuta. Så var det också när Grekland gick med och man måste fråga sig
varför det behövde gå käpprätt åt skogen innan politiker och ekonomer kunde se
detta klart? Argumenten och varningarna fanns ju till och med innan vi själva
gick med i EU.
Det vore
väldigt intressant att höra vad Carl Bildt tycker. Drachman tillhörde ju just
de där skvalpvalutorna han talade om på 90-talet.
Vi som var
med och stred för ett Nej till EMU för ett antal år sedan känner ju väl igen de
”nya” tongångarna hos IMF och finansminister Borg. Gösta Torstensson använde en
väldigt mycket bättre metafor än Bildt när han beskrev EMU:s funktion som
ekonomisk färdriktare med att likna det vid att ha en termostat i Frankfurt som
reglerade temperaturen i samtliga europeiska hus.
Han skrev
också i tidningen Kritiska EU-fakta (nr
86 september 2003) att EMU i grunden är ohållbart men att EU:s politiker ändå
gjorde som Titanics befälhavare när isbergen tornade upp sig, nämligen att beordra
”full fart framåt”.
Det är
givetvis omöjligt att säga hur Sveriges ekonomi hade mått idag om det blivit
ett Ja i folkomröstningen om EMU. Men det finns ju inte mycket som talar för
att det hade varit till någon fördel. I alla händelser förefaller det nog ändå
som väldigt lyckligt (och förvånande faktiskt) att svenska folket stod emot
dårskapens kakafoni från etablerade politiker och ekonomer och röstade Nej till
att gå med.
Nu när
eurosamarbetet börjar rämna ser alltså politikerna till att inta ”rätt”
position innan allt går under. Det gäller att framstå som om man alltid varit
övertygad om att det där med euron ju inte skulle fungera i längden.
Vad var det vi sa, är en sådan där lite bitterljuv
kommentar jag länge haft i bakhuvudet. Dags att plocka fram den, tror jag.
Men det är
naturligtvis ingen som tackar Gösta Torstensson eller någon av oss andra som
gick ut på torgen och försökte argumentera emot nästan hela det politiska
etablissemanget och ingen kommer att göra det heller. Istället lär väl
Moderater och andra ekonomiska förståsigpåare utge sig för att alltid ha varit
skeptiska till europrojektet och att det som sker idag minsann borde ha kunnat
förutses.
Sent ska
syndaren vakna, brukar det ju heta.
Den stora
snackisen denna helg, EU:s nobelfredspris, kunde kanske inte ha kunnat komma i
ett mer ironiskt taskigt läge. Eller också är det helt enkelt tvärtom. Alltså
en desperat livboj utkastad till de drunknande EU-politikerna att klamra sig
fast vid för att rättfärdiga sitt havererade projekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar