Eurons sprängkraft

Gamla euroförespråkare backar nu och erkänner öppet hela systemets brister, men vill ändå inte fundera över systemiska förändringar, utan talar mest om nya nödlösningar och konstruktioner som ska lappa ihop bristerna i systemet. Ekonomin har pyspunka och man lagar och lagar tills det snart bara återstår ett myller av lappningar. Istället för att byta däck.

Nordeas Annika Winsth (har alltid undrat om namnet är taget) säger exempelvis vid ett seminarium tidigare i år: ”Jag röstade ja och har funderat på om det var klokt. Men det spelar inte så stor roll, euron är en realitet. Varje sansad människa måste hoppas att det går bra inte minst av omtanke om människorna i dessa länder”.

Erik Åsbrink (s), f.d. finansminister, fyller i med: ”Att sitta skadeglad och säga vad var det jag sa och hoppas att det går åt helvete är inget som jag vill ställa mig bakom”.

Om orsaker till den ekonomiska krisen i euroländerna skriver europaportalen bland annat att:

”De låga räntorna som blev följden av att euron introducerades skapade obalanser i eurosystemet. I länder som behövt en högre ränta ledde de låga räntorna till en investeringsboom och expansiv finanspolitik. Detta skapade i sin tur en kraftigt pris- och löneökning vilket fick till följd att dessa länders konkurrenskraft försämrades betydligt jämfört med andra EU-länder”.

 

Här skulle det bjudas på konsumentfest hade ju EU tänkt sig.

”Vi lever i ett samhälle där tillväxten är Gud... Plötsligt blev pengar så billiga att de var gratis – trodde folk”.

Citatet är en från den grekiske generalagenten för Porsche, Sotiris Hatzikos, som intervjuades av Peter Kadhammar i Aftonbladet i somras.Kadhammar redogör också för vad som hände i Grekland vid eurointrädet:

 

”Inträdet i euron medföljde att bankerna började konkurrera om att få låna ut pengar. Samtidigt sjönk räntorna från att ha legat på 15 procent till tre eller fyra.”

 

Krisen i Grekland och Spanien är alltså i grunden orsakad av brister i eurosystemet och finansmarknadens totala lössläppthet som gett bankerna alltmer möjligheter till att skapa nya pengar genom utlåning och som öppnat upp för en alltmer absurd handel med derivat.

 

Länder med överhettade ekonomier hade behövt höga räntor och krisländer det motsatta för att stimulera ekonomin, men det går inte att förhandla med Frankfurt.

Det ekonomiskt (och politiskt) omöjliga med EMU förklaras av Peter Benson i en artikel i SvD Näringsliv i somras. Sydeuropeiska länder kommer aldrig kunna hålla hämna steg med Nordeuropa inom euron, menar han. Han skissar två scenarior: splittring/haveri och kaos eller hårdare centralstyrning av Euroländernas ekonomi och EU i allmänhet. Ingetdera positivt. 

Kvar står en ensam entusiast, Jan Björklund, och hejar på euron och hoppas på svenskt inträde i eurosamarbetet och innan dess i bankunionen och blottlägger därmed också en totalt oenig alliansregering. Ganska fyndigt sammanfattat på bloggen Alliansfritt Sverige: ”Reinfeldt: Ingen bankunion, för då tvingas vi betala andras skulder. Björklund: gärna bankunion, bara vi slipper betala andras skulder”.

I kvällen tv-sändningar kunde vi se hur EU-ländernas ledare samlats i Bryssel för ännu ett toppmöte och höra hur Angela Merkel hämtat sig från fotbollschocken och gick på offensiven när hon klargjorde sin vilja att EU ska ges makt att ingripa i nationella budgetar. Demokratier är inte att lita på med andra ord utan det behövs en mer diktatorisk ordning?

(De flesta, inklusive Merkel, har nog glömt att det faktiskt var bland andra Tyskland som var i störst kris för tio år sedan och tummade på stabilitetspaktens ramar)

Samtidigt viner stenarna genom luften i grekiska och spanska städer och människors liv går i spillror (Grattis till fredspriset förresten, EU). Spänningarna mellan nord- och syd-Europa spräcker kanske inte bara EMU utan hotar hela EU-projektet. 

Vi hade väl ingen aaaaaning!

 

Ja hur var det nu de stora finansmännen förutspådde för tio år sedan? Jo, Jakob Wallenberg, han sa så här: ” Handeln och utbytet på den europeiska inre marknaden - vår tids största frihandelsprojekt - kommer att öka, till stor fördel för vår egen tillväxt och välståndsutveckling."

Den för allmänheten klart mer okände Gösta Torstensson, redaktör för Kritiska EU-fakta, beskrev däremot i ett nummer tidningen (september 2003) hur omöjligt europrojektet var genom att likna det vid att ”stoppa ena handen i kokhett vatten och den andra i isvatten och hävda att det i snitt är lagom”.

  

Sören Wibe (klok S-ekonom och EU-parlamentariker som dessvärre avled 2010), då ordförande för Socialdemokrater mot EMU, skrev i ett annat av numren (juli 2003):

”Kraven på "ökad flexibilitet" ökar kraftigt. I Europa går detta under benämningen "EMU:s tryckkokareffekt". Eftersom EMU-länderna inte har några "pysventiler" (ränta och växelkurs) måste all anpassning tas ut på arbetsmarknaden och välfärden. Arbetsrätten kokas till mos i EMU:s tryckkokare. EMU leder inte till fred. Euron kommer istället att öka de sociala spänningarna både inom och mellan länderna i Europa”.

I ytterligare ett annat nummer under 2003 säger nationalekonomen Stefan de Vylder:

”Att ha en gemensam valuta bäddar för bråk. Det vi sett hittills är bara början”.

 

Jo, EU är nog i grunden en vacker tanke, men de som styr det vackra projektet har en märkvärdig förmåga att lyssna till taskiga rådgivare.