Glöm inte Odessa 2 maj

”Horrible with at least 38 dead in Odessa. Seems to have started with pro-Russian attempt to get control of buildings. Violence must stop!”

Detta var Carl Bildts tweet som han släppte redan vid tolvtiden på dagen den 2 maj 2014. Redan då tyckte han sig ha tillräckligt på fötterna för att peka ut ”pro-ryssar” som skyldiga till tragedin.

De byggnader han skrev om var i själva verket det fackföreningshus som Anti-Majdanaktivister sedan en längre tid använt som bas för sina protester mot den nya regeringen i Kiev. Protester mot vad man ansåg var en regerings som kommit till makten genom en fasciststödd kupp och mot vad man såg som ett angrepp mot den rysktalande och etniskt ryska befolkningen i landet.

Fackföreningshuset belägrades av tusentals uppretade regeringsanhängare och sattes i brand av molotov-cocktails som slängdes mot fönster och mot huvudingången till byggnaden. Polisen stod i stort sett passiv medan molotov-cocktails och pistolskott regnade mot byggnaden. De hade inte fått order att använda våld hette det i efterhand. En märklig förklaring som skulle innebära att ukrainsk polis inte har någon som helst möjlighet att spontant använda våld om situationen så kräver. Filmbilder visar att polisen också under gatubataljerna som böljade innan branden förhöll sig märkligt passiv och mest till synes vimsade runt och skyddade sig själva mot stenregnet med sina sköldar utan att göra några som helst allvarliga försök att sätta stopp för kravallerna eller avväpna kombattanterna. Brandkåren kom inte heller fram i tid till det brinnande fackföreningshuset eftersom Majdanaktivister omringade bilarna och spärrade vägen för dem. 48 personer miste livet i lågorna eller genom att bli ihjälskjutna eller ihjälslagna av Euromajdanaktivister som väntade utanför fackföreningshuset eller tagit sig in för att utföra sitt våld.

Polisens utredning efteråt ledde till arresteringar av personer som belägrat sig i det brinnande infernot i fackföreningshuset, inte dem som antänt det. Hela området skulle naturligtvis ha spärrats av som den brottsplats den var men istället beordrades städpatruller dit redan dagen efter och städade bort alla bevis. Fackföreningarnas hus stod också öppet i över en månad för alla som ville in och titta, vilket givetvis närmast omöjliggjorde en meningsfull polisutredning.

Varför?

Den ukrainska säkerhetstjänsten och regeringsföreträdare har anklagat Ryssland för att ha skickat beväpnade grupper/provokatörer till Odessa vilket ska ha orsakat tragedin. Samtliga omkomna var dock ukrainska medborgare, de allra flesta från Odessa. Anklagelserna mot ryska provokatörer slungades ut i stort sett innan branden var släckt, utan hänsyn till polisutredningar eller avvaktan tills vittnesmål och bevismaterial kunnat inhämtas och analyseras.

Varför?

Vi får sannolikt aldrig veta riktigt hela sanningen eftersom en oberoende utredning aldrig genomförts. Något som Europarådet den 4 november 2015 riktade allvarlig kritik mot i sin rapport om händelserna i Odessa och Majdan i Kiev. Bland flera andra anmärkningar framfördes också stark kritik mot ineffektiviteten och långsamheten i det rättsliga systemet, inte minst hos högsta åklagarämbetet, vilket inverkat negativt för möjligheten att spåra och lagföra skyldiga men också på förutsättningarna för utredningarna. Kortfattat säger rapporten från IAP (International Advisory Panel) att utredningen av händelserna i Odessa 2014 helt enkelt inte lever upp till kraven enligt Europeiska konventionen om de mänskliga fri- och rättigheterna (ECHR). UNHCR:s rapport den 14 juni 2014 om mänskliga rättigheter i Ukraina har ett särskilt kapitel om Odessa och beklagade i rapportens slutpunkter ”bristen på samarbete från MoI och SBU”, dvs inrikesministeriet (Ministry of Interior, MoI) samt ukrainska säkerhetstjänsten (Sluzjba bezpeki Ukrajini,SBU).

Vittnet Oleg Muzyka som turnerat i hela Europa med sin fotoutställning med bilder från händelserna och hållit föredrag för bland andra OSSE och Europaparlamentet fick däremot inte visa sina bilder i Helsingborg, enligt ett beslut från kommunstyrelsens Moderata ordförande. Inte heller fick han hålla sitt föredrag efter påtryckningar från bland andra den starkt anti-ryska Ukrainsk-Svenska Kulturföreningen.

Varför?

I framför allt svenska media var och är det däremot så gott som tyst. Nästan ingen ställer den naturliga frågan som upprepas här;

Varför?

Händelserna i korthet

Till saken hör att det i Odessa dagarna före 2 maj hade hållits massiva demonstrationer mot den nya regeringen och att krav på federation framförts i leden eller rentav en separation från Ukraina. Fackföreningshuset vid Kulikovofältet i Odessa blev redan några dagar efter regimskiftet den 22 februari högkvarter för Anti-Majdanrörelsen. Aktionen den 2 maj mot fackföreningshuset kväste de facto denna proteströrelse i dess linda. Efter den 2 maj försvann också flera Anti-Majdanaktivister och lokala kommunister i Odessa och en del mördades i sina hem eller på andra platser i staden vilket pekar på att det som hände vid fackföreningshuset kan ha varit del av en mer systematisk aktion. Något som inte på något övertygande sätt har kunnat visas, mycket beroende på att saken inte utretts seriöst.

I UNHCR:s rapport bekräftas närvaron av Högra Sektorn och Maidan Self-Defence Units som, tillsammans med fotbollshuliganer från både Metalist Kharkiv och Chernomorets som kommit till Odessa med anledning av en match i Odessa, samlades för en demonstration vid Sobornajatorget mitt i staden. De ska enligt rapporten ha varit utrustade med hjälmar, sköldar och ansiktsmasker (balaklavas), och beväpnade med yxor, käppar och slagträn och skjutvapen. Uppskattningsvis mellan 2500-3000 personer ska ha samlats och mycket tyder på att fler tillslöt senare vid fackföreningshuset. Mot dem stod, enligt UNHCR:s rapport, omkring 300 Anti-Majdan aktivister från den lokala radikala rörelsen “Odesskaya Druzhina”, en del av dem beväpnade på liknande sätt. Företrädare för Pro-Majdanaktivisterna beskyller Anti-Majdanaktivisterna för att ha provocerat dem medan UNHCR:s rapport visar att de själva redan vid samlingen tidigt på dagen verkade rustade för strid och att de dessutom var numerärt överlägsna sina motståndare. Sannolikt gjorde båda grupperna vad de kunde för att provocera varandra. Att stämningsläget var oerhört spänt och uppeldat syns tydligt på de filmklipp som finns av gatustriderna.

Under gatustriderna förekom skottlossning och enligt UNHCR-rapporten (som sannolikt är den mest oberoende som finns att tillgå om än långt ifrån uttömmande) blev sex personer skjutna (från båda läger) och många skadades mer eller mindre allvarligt, däribland också flera poliser.

Gatustriderna böljade hur som helst fram och tillbaka mellan strax efter 15.00 och 18.00 i centrala Odessa och pro-Majdansidans numerära överlägsenhet fick till slut Anti-Majdanaktivisterna att gå till reträtt. Ett sextiotal till ett shopping-center där de, omringade av pro-Majdanaktivister, belägrade sig tills de blev omhändertagna av polis. Andra flydde till fackföreningshuset med en stor pro-Majdanmobb i hälarna. Enligt UNHCR-rapporten ska pro-Majdanledare också ha uppmanat till marsch mot Kulikovofältet där fackföreningshuset var beläget. Väl där rev de ner de hastigt uppställda barrikaderna som Anti-Majdanaktivister ställt upp i all hast och brände upp tälten i vilka de kamperat under en längre tid. Det kastades molotov-cocktails från fackföreningshusets tak från de flyktade Anti-Majdanaktivisterna och mot själva huset från Pro-Majdanaktivisterna. De sistnämnda projektilerna naturligtvis med de mest förödande konsekvenserna. Skottlossning förekom också och åtminstone en tämligen välkänd Pro-Majdanledare finns fångad på flera olika filmbilder avlossande flera skott mot de som flockats vid fönstren för att undkomma lågorna och röken i fackföreningshuset. En del av de flyende från huset blev svårt misshandlade av Pro-Majdanaktivister utanför medan en del av dessa istället försökte genomföra spontana räddningsaktioner.

En lång rad märkliga uppgifter och anklagelser har cirkulerat kring det som hände. Regeringens organ anklagade som sagt Ryssland innan fackföreningshuset hunnit kallna vilket förefaller vara en ryggmärgsreaktion eller bekväm undanflykt eget ansvar. Från ryskt håll anklagades å andra sidan den ukrainska regeringen ungefär lika kvickt och förenklat. Frågetecknen är många.

Hur var det exempelvis med Andriy Parubiys besök i Odessa dagarna före 2 maj 2014? Parubiy, då Ukrainas nationella säkerhetschef men numera talman i det ukrainska parlamentet, grundade det ukrainska nazistpartiet som sedermera blev det starkt antisemitiska och ultranationalistiska partiet Svoboda. Han organiserade Euromajdans paramilitära självförsvarsenheter (Self-Defence Units) som sedan kom att utgöra en av aktörerna i gatustriderna i Odessa. Den 29 april 2014 träffade Parubyi Mykola Volkov, ledare för Odessas Self-Defence Unit, och som under gatustriderna ses på flera filmklipp dirigera sina trupper och förhandla med polisen om att få ”fri väg” fram till fackföreningshuset för att kunna göra upp med Anti-Majdanaktivisterna. I ett av filmklippen ses han tala i telefon med vad som sägs ha varit inrikesministern Avakov om saken. Senare samma dag fångades han på filmbild när han skjuter med pistol mot fackföreningsbyggnaden. Enligt uppgift fick hans självförsvarsenhet skottsäkra västar och annan utrustning av Parubyi. Vad mer resonerade de om när kameror inte fanns i närheten?

Andriy Parubiy lät ett par dagar senare meddela att ilskan och utbrotten av separatism i östra Ukraina skulle mötas med utökad aktivitet i städer där ”extremister och terrorister utför sina illegala aktiviteter”. Vilket innebar att nationalgardet som till stor del bestod av folk från Euromajdans självförsvarsenheter, Högra Sektorn och andra nationalistiska organisationer mötte ilskan hos befolkningarna i Kramatorsk och Mariupol med vapenmakt. Människor gick ut på gatorna och ställde sig i vägen för stridsvagnarna och skrek åt ”fascisterna” att åka hem igen. De gillade inte heller att kallas för terrorister och den förenklade beskrivningen av den nytillsatta regeringen som ”fascist-junta” fick sin bekräftelse även för de mer tveksamma invånarna i dessa städer och i Luhansk och Donetsk. Åtminstone som metod att ena landet förefaller denna hårda linje ha varit tämligen kontraproduktiv.

Hur var det med polisens ingripanden? Vilken roll hade Odessas vice polischef Dmitry Fuchedzhi? Han fångades på filmbilder i sällskap med skjutande gatukombattanter från Anti-Majdanlägret och anklagades av president Porosjenko för att ha delat ut vapen till båda sidor. Fuchedzhi ska ha flytt fältet till Transnistrien och säger sig ha blivit syndabock för 2 maj-kravallerna.

Ännu ett år efteråt fanns inte ens officiella listor över vilka som var offren den här dagen. Inte en enda av de pro-Majdanaktivister som gjort sig skyldiga till brott var då heller åtalade.

Det förefaller ytterst ha handlat om en kamp mellan centralmakten i Kiev och den lokala polisen i Odessa och den Anti-Majdanrörelse som börjat växa sig stark i staden.

Men det är mängder av frågetecken kring detaljer och olika uppgifter som florerat och utan ordentlig utredning är det nu, fyra år i efterhand, oerhört svårt att fastställa om allt eller ens något av detta var planerat från högre ort och i så fall av vilka aktörer och i vilket syfte.

Det enda vi vet är att det krävde mängder av dödsoffer och att den ukrainska regeringen inte haft förmåga eller vilja att utreda saken ordentligt.

Men viljan att utreda finns inte hos den ukrainska regeringen. Inga solidaritetsaktioner tillåts heller i Odessa den 2 maj. Enligt uppgift ska 2300 poliser se till att eventuella sådana tystas och de som publicerar upprörande information om Odessamassakern kan gripas av polis för samröre med Ryssland. De överlevande och de anhöriga till offren den 2 maj 2014 har levt under press från myndigheter i fyra år. Tystnad ska råda. Därför är det viktigt med internationell solidaritet.

En internationell solidaritetsaktion för att hedra minnet av offren i Odessa har igångsatts av nätverket Prague Spring II mot högerextremism och populism, vilket bland annat innefattar en uppmaning att skicka in foton på en röd nejlika från en plats där du är. Kanske från 1:a majtåget eller annan plats. Vad vore mer passande en dag som denna då NMR marscherar i svenska städer än att visa solidaritet med offer för fascistiskt våld?

 Länk med mer information om kampanjen finns här.

Bild: Prague Spring 2.

Imorgon lägger jag upp del 2 om Odessa 2 maj 2014 och tar då upp konsekvenserna och betydelsen av det som hände så här fyra år efteråt.

Nazism och anti-semitism i ukrainsk tvättmaskin

” I consider Marxism to be a product of the Jewish mind, which, however, has been applied in practice in the Muscovite prison of peoples by the Muscovite-Asiatic people with the assistance of the Jews".

Ett citat från något gammalt Hitler-tal, undrar ni kanske?

Nej, det här skriver Jaroslav Stetsko, ledare för den ukrainska självständiga stat som han utropade i Lviv 30 juni 1941 när den tyska armén invaderat staden och drivit Röda Armén på flykt. I spetsen för de styrkor som invaderade Lviv (då Lwow i östra Polen egentligen men ockuperat av Sovjet efter delningen av Polen enligt Molotov-Ribbentroppakten) fanns SS-bataljonen Näktergal (Nachtigall) som huvudsakligen bestod av ukrainare. Han skrev detta två veckor efteråt och fortsatte så här (översatt till engelska av kanadensiska forskaren John-Paul Himka i artikeln ”The Lviv Pogrom of 1941: The Germans, Ukrainian Nationalists, and the Carnival Crowd” (publ i Canadian Slavonic Papers /Revue Canadienne des Slavistes) :

Moscow and Jewry are Ukraine’s greatest enemies and bearers of corruptive Bolshevik international ideas. Although I consider Moscow, which in fact held Ukraine in captivity, and not Jewry, to be the main and decisive enemy, I nonetheless fully appreciate the undeniably harmful and hostile role of the Jews, who are helping Moscow to enslave Ukraine. I therefore support the destruction of the Jews and the expedience of bringing German methods of exterminating Jewry to Ukraine, barring their assimilation and the like”.

Alldeles för kriget (våren 1939) skrev Stetsko en artikel i en kanadensisk-ukrainsk tidskrift där han uttalade sin avsky för judar som han kallade ”nomader och parasiter” och en ”nation av svindlare, materialister och egoister”. Han hävdade vidare att ukrainare var det första folk som insett detta och därför, för flera decennier sedan, avskilt sig från judar för att därmed kunna behålla ”renheten i sin [ukrainarnas/min anm.] andlighet och kultur”. Stetsko var övertygad om att judiska kommunister och kapitalister samarbetade i en världsomspännande konspiration för att bevaka sina egna judiska intressen.

Vid den tyska invasionen av Sovjetunionen såg den ukrainska nationaliströrelsen, med Stepan Banderas OUN-B i spetsen, sin chans att bilda den hett efterlängtade ukrainska nationalstaten (Bandera befann sig själv i Krakow medan OUN-B:s andreman Stetsko följde med trupperna in i Lviv). Nu ingick inte detta i tyskarnas planer så denna självständighet blev mycket kortlivad och Bandera med flera av OUN-B:s ledare fängslades av tyskarna fram till 1943 då de blev användbara igen när krigslyckan hade vänt. När Operation Barbarossa rullades igång fanns dock de ukrainska ledarna vid Hitlers sida. När den ukrainska självständigheten utropades i Lviv proklamerade Stetsko bland annat följande:

”By the will of the Ukrainian people, the Organization of Ukrainian Nationalists under the leadership of Stepan Bandera proclaims the renewal of the Ukrainian State, for which whole generations of the finest sons of Ukraine have paid with their lives [...].The renewed Ukrainian State will collaborate closely with National Socialist Greater Germany, which under the leadership of Adolf Hitler is creating a new order in Europe and the world and is helping the Ukrainian people liberate themselves from Muscovite occupation [...].”

Banderas fraktion av den ukrainska nationaliströrelsen OUN-B (markerande Bandera) delade ut flygblad till Lviv-borna som euforiskt förkunnade: ”den röda judisk-moskovitiska plåga har krossats ... ära åt OUN och dess ledare Stepan Bandera! Ära åt befriarna, den tyska armén och dess Führer Adolf Hitler”. Affischer med texten ”Ukraina åt ukrainarna” sattes upp och andra med uppmaningar till alla “äkta” ukrainare att göra upp med judar och ryssar sattes upp i Lviv. En utropade (fritt översatt): “Folk! Var medvetna! Moskva, Polen, Ungrarna, Judarna är era fiender! Förgör dem!”

För OUN och dess ledare var hatet mot judar en av hörnstenarna i själva ideologin om ett "rent Ukraina". Möjligen överträffat av hatet mot ryssar och ”bolsjevikerna”. På tredje eller delad andra plats fanns polacker vilket visade sig senare med blodig övertydlighet vid massakrerna i Volynien (se tidigare inlägg) 1943-44.

En uniformerad ukrainsk milisman som grabbar tag i håret på en judisk kvinna på Zamarstynivgatan i Lviv 30 juni 1941. Foto: Okänd fotograf, kopia finns på United States Holocaust Memorial Museum

Nå, har detta något alls med dagens Ukraina att göra? Jo, en hel del faktiskt.

Att offentligt, på det sätt jag gör nu, hävda denna medskyldighet till Förintelsen och till storskalig etnisk rensning är numera olagligt i Ukraina. OUN/UPA och dess ledare är ikoniserade av staten och deras minne får på inga villkor fläckas. Det är egentligen en väldig märklig politik som splittrar (splittrat) landet och som ger Ryssland rätt när de hävdar att Ukraina styrs av en nazistanstruken regim. Ännu märkligare är kanske hur ledande politiker i Väst har undgått eller underlåtit att uppmärksamma den här vittvätten av nazism och judehat. Eller också inte. Under kalla kriget togs alla fiender till Sovjet in under USA:s vingar och de ukrainska ultranationalisterna i OUN/UPA bland dessa, boende i såväl Tyskland som USA och Kanada. Där har de fortsatt att odla myten om frihetskämpen och avfärdat alla anklagelser om nazi-kollaboration och xenofobi som sovjetisk propaganda.

Nu byter gator namn på löpande band i Ukraina vilket är ett led i den här minnespolitiken. Till många judiska ukrainares stora förskräckelse tvingas de nu beträda gator med sina släktingars bödlars namn på. Det är förvisso ingen ny företeelse men en symbolpolitisk åtbörd som eskalerats efter Euromajdan. I just Lviv som ses som ultranationalisternas starkaste fäste bär en av gatorna sedan ett par år tillbaka namnet Näktergal efter den SS-bataljon jag nämnde i början och en Banderagata förstås, liksom monument över den forne OUN-ledaren. 

Vore det nu så att den ukrainska nationaliströrelsens samarbete med tyskarna begränsade sig till retorik och en taktisk allians för att uppnå målet att upprätta en ukrainsk självständig nation så kunde man möjligen nöja sig med en sarkastisk kommentar om denna politik men OUN;s skuldbörda är betydligt allvarligare än så. De uppemot 1,5 miljoner ukrainska judar som dödades under 2vk blev i de flesta fall skjutna. Den här delen av Förintelsen brukar kallas ”Holocaust-by-bullets” och skedde till stor del 1941-42 då infrastrukturen för den horribla förintelseplanen ännu inte blivit fullt uppbyggd så nära fronten. OUN:s aktiviteter och medskyldighet till judeförföljelserna är väl omvittnade men förnekas alltså av den ukrainska staten.  

Den ukrainska milis som snabbt inrättades i Lviv 1941 hade en nyckelroll i uppsökandet och gripandet av judar med början vid pogromen i Lviv 30 juni 1941. Stetsko skriver i sina memoarer att milisen inte hade någon som helst del i judepogromerna i Ukraina men bevisen överväldigande och vittnesmålen många. Alla dessa vittnesmål har samlats in under en period på cirka 60 år och vid en mängd olika tillfällen av olika skribenter från olika länder. De judiska (och andra) vittnen som hörts berättar tämligen samstämmiga historier. Bland de viktigare och rikligaste vittnesutsagorna insamlades dels precis efter kriget av The Jewish Historical Commission i Polen medan den stora mängd videointervjuer som samlades in av Shoah Foundation utfördes under 1990-talet och 2000-talets början. Det finns också mängder av samstämmiga polsk icke-judiska vittnesmål. Däremot saknas nästan helt ukrainska. De här händelserna inte bara förtigs utan förnekas offentligt. I dagens Ukraina alltså en officiell och konsekvent förnekelsepolitik som till och med förstärkts av lag.

En forskare som borrat sig djupt genom historien om OUN/UPA och dess ledare Bandera är Grzegorz Rossoliski-Liebe. Hans 600-sidiga avhandling vid Freie Universität i Berlin med titeln ”Stepan Bandera - The Life and afterlife of a ukrainian nationalist: fascism, genocide, and cult” gavs ut som bok 2014. Under arbetets gång (februari-mars 2012) fanns planer på en serie föreläsningar om bokens ämne i Ukraina. Samtliga utom en (som kunde genomföras på den väl bevakade tyska ambassaden i Kiev) fick ställas in då ingen ville upplåta lokal åt honom eller drog sig ur i sista stund av rädsla för våldsamheter och hot. Utanför tyska ambassaden stod hundratals protesterande och försökte övertyga folk att inte lyssna på föreläsaren, att han var ”Joseph Goebbels barnbarn” eller en ”liberal fascist från Berlin” (?!).

”Especially in the last phase of writing this book, I was exposed to a number of unpleasant attacks on this study and sometimes also on my person. These attacks came both from the Ukrainian far right and from scholars who regarded Bandera as a national or local hero, and his followers as an anti-german and anti-Soviet resistance movement, or as the Ukrainian “liberation movement”. Many people directly or indirectly expressed the opinion that the investigation of subjects such as the mass violence conducted by the Ukrainian nationalists, the Bandera cult, and the Holocaust denial amongst the Ukrainian diaspora and post-Soviet intellectuals constitutes an attack on Ukrainian identity, and they questioned the usefulness and the integrity of such research”.

Detta var alltså före Euromajdan och president Janukovytjs landsflykt och visar hur den ukrainska högerextrema och ultranationalistiska rörelsen arbetar och vilken effekt det har på det fria ordet. Det är alltså det här perspektivet som nu vunnit fäste i regeringskretsar i Ukraina.

En av få journalister i Väst som påtalat den skrämmande nazianstrukna delen av Euromajdan och som tidigt ställde frågan om USA backar upp en nazistregim är Max Blumenthal. Redan några dagar efter maktskiftet i slutet av februari 2014 skrev han denna artikel. I vilken han bland annat berättar om den anarkistiska gruppen Anti-Fascist Union Ukraine som försökte ansluta sig till demonstranterna på Euromajdan men möttes av hot om våld och smädelser från nynazister som rörde sig kring Majdan-torget. Tillmälen som ”judar”, ”svartingar” och ”kommunister” användes som förolämpningar vilket uppenbarligen var det värsta dessa nynazister visste. Enligt anarkisterna strömmade dessa nynazister till från hela Ukraina och deras uppskattning var att de utgjorde ca 30 % av demonstranterna.

Den exakta siffran må vara men deras vittnesmål stämmer överens med de jag själv hört från ungdomar i Tjernivtsi i sydvästra Ukraina där jag tillbringade ett knappt halvår i vintras. Från början var protesterna mest ett uttryck för ett spontant missnöje med de ukrainska politikerna och korruptionen och med beslutet att inte skriva under associationsavtal med EU. Det var mestadels studenter som inledde ockupationen av Majdan-torget men efter jul strömmade alltfler högerextrema och våldsbenägna/beredda till. Den här uppfattningen hävdar också Richard Sakwa i sin utmärkta bok "Frontline Ukraine". Där skriver han också följande:

"[...] the radical nationalism of Galicia was becoming generalised to become the new normal of Ukrainian state development. A conservative, Russophobic nationalist ideology came to predominate"

Den nuvarande ukrainska regimen fick ett mandat av folket att normalisera landet. De allra flesta ukrainare vill bara leva normala liv och slippa brottas med korrupta och dysfunktionella politiker och tjänstemän i sin vardag. Istället har de fått en lagstiftning som begränsar det fria ordet och som befäster ett perspektiv på historien som ger det ukrainska folket ett rykte som nazister och xenofober och som provocerat etniska ryssar i öst att ta till vapen med en djup och våldsam splittring av landet som följd. Det bör vara långt ifrån de drömmar om EU-värderingar som de första studentdemonstranterna var uppfyllda av när de fyllde Majdan i november 2013.

För den som vill veta mer om den ukrainska förnekelsepolitiken och OUN/UPA:s mörka förflutna kan, förutom redan länkade publikationer, med fördel studera dessa:

John-Paul Himkas artikel “The Ukrainian Insurgent Army (UPA) and the Holocaust (2009)

John-Paul Himkas artikel “The Organization of Ukrainian Nationalists, the UkrainianPolice, and the Holocaust” (2011)

John-Paul Himkas artikel “Collaboration and or Resistance: The OUN and UPA during theWar” (2011)

Artikel av John-Paul Himka där han sammanfattar ett antal ukrainska vittnesmål om kriget som lämnades redan 1947. Närheten i tid är här av stor betydelse för källornas trovärdighet.  Himka har undersökt närmare de totalt 14 vittnesmål som nämner Förintelsen. 

Artikel av John-Paul Himka om de ukrainska lagarna som ”fastställer” den ”historiska sanningen” (2015)

Artikel av John-Paul Himka om den ukrainska hållningen rörande Förintelsen (2013)

Artikel av John-Paul Himka ”War Criminality: A Blank Spot in the Collective Memory of theUkrainian Diaspora” (2005)

John-Paul Himkas artikel ”The Organization of Ukrainian Nationalists and the UkrainianInsurgent Army: Unwelcome Elements of an Identity Project” (2010)

Ivan Katchanovski artikel ”Terrorists or national heroes? Politics and perceptions of the OUNand UPA in Ukraine” (2015)

Artikel av Timothy Snyder ”A fascist hero in democratic Kiev” i The New York Review of Books (2014)

Artikel av Batya Ungar-Sargon, "Why are jews so afraid of Stepan Bandera?" på hemsidan för Tablet Magazine:

Artikel av James Hoare i tre delar om Stepan Bandera:

Del 1

Del 2

Del 3

Per Anders Rudling University of Alberta (Edmonton, Alberta, Canada) The Shukhevych Cult in Ukraine: Myth Making with Complications. World War II and the (Re)Creation of Historical Memory in Contemporary Ukraine An international conference September 23–26, 2009 Kyiv, Ukraine

Finns tillgänglig i ny reviderad version utgiven i år (2016) vid Lunds Universitet där han nu är verksam.

Artikel av Per-Anders Rudling ”Warfare or War Criminality?" (2011)

Artikel av Josh Cohen, "The Historian Whitewashing Ukraine´s past" i Foreign Policy.

Doktorsavhandling av Yulia Yurchuk, Södertörns Högskola

“Reorderingof Meaningful Worlds: Memory of the Organization of Ukrainian Nationalists andthe Ukrainian Insurgent Army in Post-Soviet Ukraine” (2014)

Kolla även böcker (inga internetlänkar tillgängliga):

Dieter Pohl “Anti-Jewish Pogroms in Western Ukraine – A Research Agenda” i “Shared History – Divided Memory: Jews and Others in Soviet-occupied Poland, 1939-1941”, ed. Eleazar Barkan, Elizabeth A. Cole och Kai Struve (2007)

Omer Bartov “Erased: Vanishing Traces of Jewish Galicia in Present-Day Ukraine” (Princeton University Press 2007).

Kai Struve, “Deutsche Herrschaft Ukrainischer Nationalismus, Antijüdische Gewalt (Der Sommer 1941 in der West Ukraine)” (2015)

Några iskalla fakta om Ukraina som ger perspektiv på kritiken mot Moreiras dokumentär ”Ukraina – revolutionens mörka sida”

Det som var otänkbart för TV4 togs på största allvar av SvT. Det vill säga påtryckningar från ett främmande lands ambassad mot sändandet av en dokumentär. I SvT:s fall den franske filmaren Paul Moreiras ”Ukraina – revolutionens mörka sida”. Det perspektiv som denne filmare framför ville ukrainska ambassaden inte att svensk public service skulle visa. Nu ska den sändas ändå på måndag den 23 maj 22.15. Att ukrainska ambassaden ville styra innehållet i den svenska programtablån är emellertid inte särskilt förvånande. Landet har alltsedan Euromajdan antagit en rad repressiva lagar och beslut som naggat yttrandefriheten och pressfriheten i kanten rejält. Allt som ogillas av regimen ska förbjudas. Listan kan göras lång.

I december 2014 bildade ukrainska regeringen ett Ministry of Policy, ett organ organ för styrning av medieinnehållet under förevändningen att motverka rysk propaganda. Många ukrainska journalister protesterade högljutt men utan större intresse från omvärlden. Den ukrainska regeringen kallade det för att ”värna yttrandefriheten”.

I maj 2015 godkände president Porosjenko parlamentsbeslutet om ett lagpaket som innebar ett förbud mot kommunistiska och nazistiska symboler. Det innebar också att det blivit straffbart att förneka OUN-UPA och Stepan Bandera som ukrainska frihetskämpar. OUN/UPA var ultranationalistiska rörelser med fascistisk anstrykning vars mål var att upprätta ett ”rent Ukraina” rensat från alla minoriteter; ryssar och polacker såväl som judar. Ett perspektiv eller åsikt som man nu alltså inte längre får framföra offentligt i Ukraina. De får bara beskrivas som ”nationens hjältar”. Ett ”obegripligt beslut” som ger Ryssland och separatisterna ovärderlig hjälp att driva tesen om ”fascistjuntan” som styr i Kiev, enligt Halya Coynash i Kharkiv Human Rights Protection Group. Historiker och journalister, OSSE:s representant för mediefrihet Dunja Mijatovic, Ukrainska människorättsorganisationer, The Holocaust Museum i Washington och Simon Wiesenthal-centret vädjade förgäves till presidenten att inte skriva under detta beslut som begränsar yttrandefrihet och åsiktsfrihet i dagens Ukraina.

Lagpaketets förbud mot kommunistiska symboler har inneburit att Lenin-statyer åker ned på löpande band och även andra minnesmärken som förknippas med kommunism. Värre ändå är att den politiska friheten är starkt begränsad. I en serie domstolsbeslut har kommunistpartiets (runt 13 % av parlamentsplatserna i valet 2010) existens hotats och är nu sedan december 2015 förbjudet, tillsammans med två andra mindre kommunistpartier.  ”Ett flagrant brott mot yttrandefriheten”, enligt Amnesty International.

Samtidigt som lagpaketet togs inrättades också en statlig organisation, Ukrainska Institutet för Nationalminnen som drivs av Vladimir Viatrovych. Denne är nu i full färd med att vittvätta OUN/UPA så att dess mörka förflutna inte ska sippra fram i historieböcker och andra offentliga skrifter. Statlig historierevisionism medan vi vänder ansiktet mot Putins liknande lagar och institutioner. Historiker och journalister räds repressalier om de avviker från den officiella linjen.

I september 2015 offentliggjordes också en svart lista, undertecknad av president Porosjenko, som bannlyste 400 personer och 90 företag som därmed portförbjöds i Ukraina. Bland dessa fanns mängder av journalister och bloggare. Många ryska men också britter från BBC, skribenter för El Pais och Die Zeit samt två spanska journalister som samtidigt med offentliggörandet av denna lista befann sig i Syrien och befarades vara kidnappade av IS. Listan kortades sedan ned efter ett ramaskri från flera tunga mediehus och tv-bolag, som BBC, men 41 namn blev kvar på listan. Att blogga eller skriva vad man tycker är farligt inte bara i Saudiarabien och Turkiet.

Det som ogillas tystas med lagar, bannlysningar, censur och inreseförbud. Mängder av ryska filmer har visningsförbud i Ukraina men också filmer och tv-produktioner från andra länder där artister som anses ”pro-ryska” framträder. Bland andra får inte filmer med Gerard Depardieu visas. Han och andra skådespelare ses enligt kulturdepartementet som ”hot mot nationen”.

Denna lista är bara ett axplock bland repressiva lagar och domstolsbeslut som både lokalt, regionalt och nationellt begränsar den politiska friheten, yttrandefriheten och pressfriheten i Ukraina.

Jag är just hemkommen från en fem månader lång vistelse i Ukraina och har själv bevittnat hur kamouflageuniformsklädda män med militärkängor ställt sig i åhörarsalen i stadshus och vrålat ut sitt missnöje med beslut som de lokala politikerna tagit eller försökt diskutera. Bilar har sprängts i luften. Kidnappningar och mordhot är inte ovanliga. De högljudda tillhör som regel frivilligbataljoner eller så kallade ”självförsvarsenheter”, en sorts medborgargarden. På centrala torg mitt på ljusa dagen kan de stå och propagera för sin sak och samla in bidrag till verksamheten och som tack får bidragsgivaren klämma lite på en automatkarbin eller ett pansarskott som öppet exponerats. Detta har jag alltså sett med egna ögon och dokumenterat.

Egen bild. Pansarskott på parad när Aidar-bataljonen är på "charmturné" i Tjernivtsi.

Den ukrainska högerextremismen finns. Den är beväpnad och den är högljudd och hotfull. Den utövar inte sin makt i första hand i folkvalda församlingar utan vid sidan av. Den står för ett hot och ett tryck mot beslutsfattare som inte avspeglas i valresultat. Det betyder dock inte att de inte finns även i politiska församlingar. Det är en brokig skara och representeras inte alls bara av Svoboda, som bland andra Fredrik Wadström – en av kritikerna mot Moreiras film - tycks tro. Samtidigt som dessa endast fick tre procent av rösterna i valet 2014 gick istället Oleh Lyasjkos Radikala parti fram med drygt åtta procent av rösterna. Det var detta parti som en av Moreira-filmens huvudpersoner, Ihor Mosiychuk, representerade i parlamentet innan han arresterades i höstas. Dock för tagande av muta och inte för misshandel av och hot mot journalister och andra meningsmotståndare som han var känd för och till och med stolt offentliggjorde genom Youtube-klipp. I parlamentet sitter också en rad ledare för frivilligbataljoner i bland annat före detta premiärministerns Folkfronten. Bland andra den nye talmannen i parlamentet, Andriy Parubiy, som också grundade det ukrainska nazistpartiet Social-National Partiet (inspirerat inte bara till namnet av Hitlers Nationalsocialister) och senare kommendant för Euromajdan. Det är den genealogin Wadström helt förbiser. Eller möjligen förstår han inte vad han ser?

Den ukrainska högerextremismen finns. Den är beväpnad och ligger ibland vid fronten i öst. Ingenting talar emot att den mycket väl skulle kunna använda vapnen mot de folkvalda om den politiska utvecklingen går i en riktning den ogillar. Den ukrainska regeringen är beroende av dessa högt motiverade soldater vid fronten då de unga inkallade männen flyr i tiotusental över gränserna till grannländer för att undvika att hamna i armén och de som ändå infunnit sig visat sig vara lågt motiverade att slåss mot sina landsmän. De utgör också en form av frikårer för utrensning av kommunister och företrädare för det tidigare regeringspartiet Regionernas parti. Det finns mängder exempel på att de försetts med långt koppel av den ukrainska regeringen.

Det är ungefär detta som Moreira vill visa med sin film. Det finns säkert en del detaljer som kan diskuteras i filmen men det är absurt att kritisera den för vad den inte säger. Ett krav som sällan brukar framföras mot andra dokumentärer att de ska föra fram en objektiv bild av verkigheten, någon sorts vetenskaplig sanning. Dokumentärer är ofta en sorts tolkning av verkligheten eller projicerar verkligheten ur ett visst perspektiv. Moreira vill framföra ett perspektiv på det som hänt och händer i Ukraina sedan Euromajdan. Ett perspektiv som vi sällan ges tillfälle att ta del av, trots vissa kritikers påståenden om motsatsen. Nämnde Fredrik Wadström exempelvis som menar att Moreira ”inte förstått vad han ser”. Mycket tyder på att Wadström själv inte ser alls trots att han enligt egen utsago ”följt Ukraina” och gjort många resor dit.

Nu sägs det att kritiker av filmen, i samband med visningen av den, kommer att ges tillfälle till kritiska kommentarer. Min gissning är att det är just denne Wadström som, i egenskap av före detta Moskvakorrespondent för SR, kommer att vara den som framför kritiken. Något han redan gjort i artikelform på SvT:s hemsida. Jag hoppas att SvT i namn av objektiviteten i så fall också låter någon företräda försvar av filmen. Framför allt hoppas jag inte att den ukrainska ambassaden ges tillfälle till kommentarer. I så fall bör de här ovanstående punkterna över den ukrainska synen på yttrandefrihet, åsiktsfrihet och pressfrihet tas upp. Det handlar ju om källors trovärdighet.