Ukraina bakom schlagerfasaden

Ikväll riktas blickarna mot Kiev igen. Media i väst har annars varit måttligt intresserade för Ukraina på senare tid. För nazistblockader mot Donbass, hur 10000 människor marscherade i Odessa den 2 maj för att hedra minnet av de innebrända i fackföreningshuset där (finns ingen länk eftersom det låg i total medieskugga här i väst), hur den ukrainska staten skurit av eltillförseln till Donbass mitt i vintern etc.

En sak som nu ändå uppmärksammas i Ukraina är den eländiga situationen för s.k. HBTQ-personer. Deras utsatthet i Ukraina är inte unik för Östeuropa men det är en av de punkter ändå som Ukraina fått mest kritik för i människorättssammanhang. Jag kommer själv ihåg vilket rabalder det var i Ukraina när jag anlände dit i november förra året för att bo där en tid och parlamentet just skulle försöka baxa igenom den lag som handlade om diskriminering i arbetslivet. Det krävdes åtminstone ett par omröstningar innan det kunde klubbas igenom, mest för att EU krävde det och för att i slutändan ge visumfrihet för ukrainare vid resor till EU-länder. Inte för att parlamentarikerna brann för frågan precis. Frågan är också hur lagarna kommer omsättas i praktiken? En ständig fråga i Ukraina för övrigt där rättssäkerheten inte är den allra bästa.

Att då samla schlager-Europa kring mottot ”CelebrateDiversity” och en regnbågssymbol med devisen ”Arch of Diversity” (tidigare vänskapsbågen Ukraina-Ryssland som troligen ska rivas) gränsar till pinsamhet. Kanske är Ukraina på väg att bli ”hela Europas fulla morbror”, som Martin Aagaard skriver i dagens Aftonbladet?

Att Ukraina portat den ryska artisten Julia Samojlova från att framträda är ju väl känt sedan tidigare och att Ryssland dragit sig ur evenemanget sedan dess. EBU sägs förbereda åtgärder mot Ukraina men även mot Ryssland, vilket förefaller lite märkligt, men är en annan historia.

Vad som är värre är att Ukraina också har portat ryska schlager-fans från att komma in i landet ens. De har satts på vändande plan hem till Ryssland. Jag funderar över vad reaktionen blivit om förhållandet varit det omvända?

Det är bra att Eurovisionstävlingen i Kiev drar till sig uppmärksamhet. Det finns all anledning att hålla ett öga på de mänskliga rättigheterna i Ukraina. Reportrar utan Gränsers World Press Freedom Index 2017 rankarUkraina på 102:a plats av 180 länder, efter länder som Nepal, Östtimor och Kirgizstan. En blygsam klättring av Ukraina från 107:e plats 2016.

De långa listor över journalister som inte ansågs välkomna i landet fick förvisso dras tillbaka efter stora protester men fortfarande förses både mediefolk och artister med inreseförbud till Ukraina. Vem vet exempelvis att Gerard Depardieu och Steven Seagal bland många andra skådisar är förbjudna att anträda ukrainsk mark? Förutom flera hundra ryska artister och skådespelare. Det fria ordet och kulturell frihet är inget som ukrainska makthavare är särskilt förtjusta i.

Ukraina begränsar framför allt möjligheterna att granska det som händer i Donbass. De journalister som fanns på den ovan nämnda ”svartlistan” hade samtliga varit i Donetsk- och Luhansk-regionerna för att rapportera om händelserna där. Något man alltså inte gör utan att straffas av den ukrainska regeringen. När det inte gick att få igenom hela listan över 500 journalister (den krympte alltså till ett femtiotal namn) publicerades den istället på en sajt med anknytning till regeringsföreträdare vilket ledde till mordhot mot flera av journalisterna. Om detta skriver en av de svartlistade, Andrew E. Kramer från NY Times.

Vi får väl hoppas att media ändå vågar följa upp EU:sundersökning av situationen i Ukraina för mänskliga rättigheter som inleddes med att European Commission against Racism and Intolerance (ECRI) besökte landet i november 2016. Granskningen samordnas med andra EU-organ (med oerhört långa namn) som Advisory Committee on the Framework Convention for the Protection of National Minorities och the Committee of Experts of the European Charter for Regional or Minority Languages.

En rapport från ECRI kommer att publiceras i år (2017) tillsammans med ett antal rekommendationer om åtgärder för att komma till rätta med rasism, rasdiskriminering, xenofobi, antisemitism och annan intolerans.

Men när strålkastarna i Kyiv International Exhibition Centre monterats ned av Eurovisionsarrangörerna tar kanske medieintresset slut?