Spaniens brott mot internationella konventioner bemöts med tystnad

Det riktas ofta – med all rätt – kritik mot Ryssland för brott mot de mänskliga rättigheterna. Utvecklingen för närvarande gör oron berättigad. Liksom för övrigt den i Ukraina. Båda länderna präglas av ett tänkande som präglas av det sovjetiska systemet och opposition mot sittande makthavare accepteras endast selektivt och motarbetas med olika mer eller mindre subtila metoder. Det är en syn som inte heller accepterar annat än en viss officiell historieskrivning vilket därmed stryper debatt och ifrågasättande av ”sanningar”. Jag har i tidigare bloggposter lite skämtsamt menat att båda ländernas politiker tillhör arten Homo Sovjeticus.

Kritiken mot Ryssland från EU-länder är naturligtvis helt relevant men jag har ofta funderat över hur oerhört tyst det är avseende läget i Spanien. Varken Ryssland eller Ukraina tillhör EU och kan därför inte förväntas bete sig som är föreskrivet i Lissabonfördraget. Det kan man däremot förvänta sig att Spanien bör göra.

Den lag, Medborgarskyddslagen, som starkt begränsar mötesfriheten, yttrandefriheten och åsiktsfriheten skrev jag om redan för över ett år sedan. Jag noterade då att spanska journalisters vädjan till kolleger i Sverige att uppmärksamma de repressiva lagarna hörsammats mycket sparsamt, knappast alls. Fortfarande är tystnaden i det närmaste total och kritiska kommentarer hörs bara från vänsterkanten med glesa mellanrum. Det är egentligen oerhört märkligt.

Den s.k. medborgarskyddslagen är egentligen ett paket med flera lagar som reglerar mötesfriheten och den politiska friheten och stipulerar att böter kan ges utan rättegång. Icke tillståndsgivna demonstrationer kan ge bötesbelopp på mellan 30000-600000 euro, att förolämpa spanska statens symboler och sånger (Spanienkritiska plakat eller karikatyrteckningar exempelvis) kan ge böter uppemot 30000 euro, att fotografera poliser eller vägra att uppvisa legitimation för ordningsmakten likaså och även att uppmana till demonstration via internet eller sociala medier kan straffas med böter. Det sistnämnda innebär exempelvis att det kan vara ett brott att lägga upp en facebook-grupp med uppmaning om protest eller demonstrationer. Personer som gripits i samband med demonstrationer kan också bötfällas direkt utan rättegång och har alltså ingen möjlighet att få sin sak prövad i domstol och eventuellt frias från anklagelser. Detta gäller också personer som motsätter sig vräkning.

Lagen har kallats ”munkavlelagen” (La ley mordaza) och antogs egentligen redan 20/12 2013 av parlamentet där förslagsställande Partido Popular har egen majoritet. Den har dock granskats av spanska Högsta Domstolen och omarbetats något efter kritik från domstolen som menade att den var ”snarlik gamla Franco-lagar”. Protesterna har varit omfattande i Spanien sedan dess men passerat nästan obemärkt förbi media med några få undantag. 

Lagen har nu trätt i kraft. Återigen utan större uppmärksamhet från annat än vänstermedia. Med undantag av exempelvis från Sydsvenskan där Malin Nävelsö skriver att yttrandefriheten i Spanien snarast är avskaffad. Den har också redan använts. Bland annat har en ung man dömts till böter på 600 euro för att ha kallat poliser lata i ett facebook-inlägg. Några debattartiklar från utrikesministrar i andra EU-länder har däremot, mig veterligen, inte publicerats. Var är Margot Wallström?

FN-experter på de mänskliga rättigheterna har tidigare i år uppmanat/vädjat till spanska beslutsfattare att inte anta lagen som de menar ”hotar att skända individers fundamentala rättigheter och friheter”. Några protester från svenska regeringen har jag däremot inte kunnat finna. Den senaste rapporten från UD om tillståndet för de mänskliga rättigheterna i Spanien dateras 2010 och är alltså helt inaktuell. Där konstateras kort och gott att yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfriheter ”är grundlagsfästa i Spanien och respekteras generellt sett av myndigheterna”. Där finns dock en sammanställning av vilka internationella konventioner Spanien ratificerat. Bland dessa finns Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR) (1977) samt Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) (1979).

Den förstnämnda innebär bland annat att ratificerande nationer erkänner att:

... ingen ska utsättas för godtycklig arrestering

 ... den som anklagas för brott ska ha rätt till rättegång

... var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet  

Den senare innebär att undertecknande regeringar (medlemmar av Europarådet) ska bekräfta sin ”djupa tro på de grundläggande friheterna som utgör själva grundvalen för rättvisa och fred i världen och som bäst bevaras, å ena sidan, genom verklig politisk demokrati samt, å den andra, genom en gemensam grundsyn på och respekt för de mänskliga rättigheterna, på vilka de förlitar sig”. De ska garantera att:

Var och en som är arresterad eller på annat sätt berövad friheten i enlighet med vad som sagts under punkt 1.c skall utan dröjsmål ställas inför domare eller annan ämbetsman, som enligt lag får fullgöra dömande uppgifter, och skall vara berättigad till rättegång inom skälig tid eller till frigivning i avvaktan på rättegång. För frigivning får krävas att garantier ställs för att den som friges inställer sig till rättegången.

Var och en som berövas friheten genom arrestering eller på annat sätt skall ha rätt att påfordra att domstol snabbt prövar lagligheten av frihetsberövandet och beslutar att frige honom, om frihetsberövandet inte är lagligt.

Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.

Var och en har rätt till frihet att delta i fredliga sammankomster samt till föreningsfrihet, inbegripet rätten att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina intressen.

Europakonventionen ingår enligt Lissabonfördraget i unionsrätten som allmänna principer och enligt artikel 2 i fördraget sägs att unionen ska bygga på värdena ”respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna”.

Det är uppseendeväckande att inte övriga EU-länder uppmärksammar utvecklingen i Spanien mer och att media inte ägnar mer intresse för vad som börjar likna utvecklingen i Ryssland och Ukraina där lagar som begränsar yttrandefrihet och åsiktsfrihet samt historieskrivning nyligen införts. Lagar som bygger på arvet efter Stalin. I Spaniens fall bygger den s.k. Munkavlelagen på arvet efter Franco.

Långvariga diktaturer kastar uppenbarligen långa skuggor.