Jag spenderade veckändan som gick i Kiev. På ett kafé nära
Majdan bläddrar jag i Kyiv Post från 1 december 2017. Ser att tidningen ska
hålla en konferens, Kyiv Post´s Tiger Conference, den 5 december på stadens
Hilton-hotell, det vill säga idag. ”Ledande internationella experter” ska
diskutera hur Ukraina ska kunna putsa upp sin image. Trots ihärdiga försök att
få till en positiv bild av Ukraina internationellt förknippas landet fortfarande
med ”negativa narrativ om krig, korruption och fattigdom”, skriver Bermet
Talant i tidningen. Det behövs ett ”nytt och solitt varumärke” som står sig mot
”rysk desinformation och ger erkännande till landets rika historia och
högkvalitativa produkter”, menar han vidare att experterna säger.
Det lär bli ett styvt jobb. I samma tidning läser jag om att
förnybara energikällor ignoreras i Ukraina medan vindmöllorna snurrar i Polen,
precis på andra sidan gränsen på vägen från Lviv, och att Ukraina misslyckas med
att ta till sig innovationer, främst beroende på att ekonomin inte växer
tillräckligt. Det är Kyiv Post som skriver om detta så det kan knappast
sorteras in under ”rysk desinformation”. Dessutom meddelade EU bara för några
dagar sedan att de håller inne utbetalningen till Ukraina av 600 miljoner Euro
som skulle varit det sista delbeloppet av totalt tre utbetalningar av ett
makrofinansiellt stöd till Ukraina. Landet har inte kunnat uppfylla de krav som
ställts för att få pengarna. Ett misslyckande som även det svårligen kan lastas
Ryssland. Annars är just detta en bekväm ursäkt för egna misslyckanden hos
ukrainska politiker. Samt en hel del annat. Det mesta kan skyllas på rysk
inblandning eller rysk desinformation eller ryska agenter och provokatörer. Bara
under denna helg har jag bland annat fått höra att det är ryska agenter som
vandaliserat det judiska Menorah-monumentet vid Babij Jar, för att så split
mellan de ukrainska folken. Möjligen börjar även EU tröttna på den här typen av
undanflykter och urskuldande.
På Majdan står stora dukar uppslagna med EU-stjärnor och hela
ena väggen på det fackföreningshus som brann vid Majdan 2014 (och fortfarande
inte återställts) täcks av en gigantisk duk som förkunnar att ”Freedom Is Our
Religion”. Jag får förmoda att det är Ukraina som avses (?). Kanske har Kyiv
Post, arrangörerna av dagens konferens, spänt upp duken som ett förslag till
varumärke?
 |
| Egen bild. "Frihet är vår religion". En bild Ukraina gärna vill visa övriga världen och i synnerhet EU. |
 |
| Egen bild. Majdan, där slaget stod 2013/14 för medlemskap i EU, pryds just nu av jättedukar med EU-stjärnorna. Drömmen lever än men det lär bli en lång process innan den infrias... om alls. |
Det klingar dock falskt i ett land som stiftat lagar som
begränsar åsiktsfriheten genom att förbjuda kritik av OUN och UPA, som i princip har förbjudit kommunistpartier och som infört
inreseförbud för ett flertal utländska journalister och bloggare (länk blogg)
och som förföljer journalister i det egna landet, bland andra Ruslan Kotsaba.
Han gavs utrymme att beskriva sitt öde för inte så länge sedan i en artikel i Aftonbladet. När media förbigår hans fall med tystnad tvingas han ta ordet
själv. Han har anklagats för ”landsförräderi” eftersom han skrivit artiklar som
anfört kritik av kriget i öst. Han är inte ensam om att ställas inför
anklagelsen vilket han också beskriver i artikeln.
I Ukraina betraktas skådespelaren Gerard Depardieu som ett
”hot mot nationens säkerhet” eftersom han uttryckt sig klumpigt om att Ukraina
skulle vara en del av Ryssland och är en vän av Putin. Han har inreseförbud
till Ukraina filmer där han medverkar får inte visas i statliga tv-kanaler. Man
kan ju tycka vad man vill om Depardieu men den här typen av överdrifter är
dessvärre vanliga i Ukraina. Begränsning av kulturutbudet eller rätt och slätt
censur var vanligt i Sovjetunionen och det är ett arv som landet förvaltar
flitigt. Ett flertal regissörer, skådespelare och artister har belagts med inreseförbud till Ukraina och en mängd filmer och tv-produktioner får inte visas i ukrainsk
tv. Bland annat en mycket populär serie som fick läggas ned eftersom en av
karaktärerna spelades av en rysk skådespelare. Mer uppmärksammat blev kanske inreseförbudet för den ryska schlagerstjärnan Julia Samojlova. Men det var också ett flertal
ryska schlager-fans som fick vända vid gränsen. ”Freedom is our religion” ger
förvisso Ukraina också frihet att bestämma vilka som ska få komma in i landet,
men det är tämligen långtgående begränsningar som drabbar såväl kulturellt utbyte
som akademiska kontakter och pressfrihet.
Tidigare i år har också Savik Shusters mycket populära tv-show slutat
att sändas. Den har vandrat mellan olika kanaler och det har funnits olika skäl
till detta men med början förra året har han motarbetats av ukrainska staten
som plötsligt drog in hans arbetstillstånd i Ukraina. Något som fick ForeignPolicy att ställa frågan om Ukrainas ledare ”förstår vad pressfrihet är”?
Shusters tv-shower har formen av debattprogram och han är känd för att inte dra
sig för några ämnen och att släppa fram alla röster till debatt. Han har gjort
sig känd för stort mod och för att kämpa för det fria ordet. Shuster föddes i
Vilnius men har dubbelt medborgarskap, kanadensiskt och italienskt, men har
skapat sitt kändisskap först i Ryssland där han bland annat arbetat för Radio
Free Europe men på senare år i Ukraina.
 |
| Egen bild. Sockeln på vilken Lenin stod fram till 2014. Det är dock lättare att välta statyer än att förändra beteenden. |
Nu fick Shuster emellertid ändå fortsätta att sända sina
debattprogram. I ett av dem, sänt den 2 oktober 2016, handlade om 75-årsminnet
av massakern vid Babij Jar då över 33000 judar massavrättades under två dagar,
den 29-30 september 1941. Bland debattgästerna fanns bland andra Eduard
Dolinsky, ordförande för Ukrainian Jewish Committé. Han läste högt ur
originaldokument publicerade av OUN, som samarbetade med Naztityskarna under
kriget men som nu hyllas som nationalhjältar i Ukraina. Redan innan han börjat
läsa kastade sig flera debattdeltagare över honom och ropade ”nonsens” och
”Putin-propaganda” och avbröt ständigt och hävdade att allt var lögn. Bland de
som skrek fanns bland andra Bohdan Chervak, nuvarande ledare för det
moderniserade OUN och Volodomyr Viatrovytj som leder Ukrainska Institutet för
Nationellt Minne. Det Dolinsky sa var att OUN förvisso slogs för ett fritt
Ukraina men också ett Ukraina ”fritt från judar och polacker”. Ett av citaten
var att OUN skulle ”stödja alla metoder att förinta judar”. Viatrovytj avbröt konstant
och krävde få veta vad det var för dokument Dolinsky läste ur och när det var
daterat. Med beundransvärt lugn fortsatte Dolinsky sin uppläsning så gott han
kunde. Syftet var förstås att bistå med fakta i målet när Babij Jar nu var
föremål för debatt och när det är utom allt tvivel att de då styrande i staden,
OUN-M, i ord och handling gav stöd till tyskarnas massmord, både före och efter
massakern den 29-30 september. OUN-milis bildade dubbla led och ”vallade” de
judiska offren fram mot avrättningsplatsen med sparkar och slag och Kiev-bor
uppmanades efteråt i tidningen Ukrainske Slovo, språkrör för OUN, att ange gömda
judar för Gestapo. Även detta lästes upp av Dolinsky så gott det nu gick i
kakafonin av protester. – Sovjetisk propaganda och nu rysk propaganda, hävdade Viatrovytj
som dock senare tvingades erkänna dokumentens äkthet men menade att de ”skulle
ses i sin historiska kontext”.
Den här debatten finns på Youtube med engelsk översättning och
är oerhört intressant att ta del av. Shuster har dock väldigt lång programtid
(inga svenska stressdebatter med tre ämnen på en timme här inte) och Dolinskys
inlägg börjar först 1 timme och 46 minuter in i programmet.
Om nedläggningen av Shusters show hade något med detta att
göra är högst oklart, men visar dock vilket klimat som råder när det gäller
yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Sanningen må vara obekväm men det är hög tid
att Ukraina börjar bearbeta de mörka delarna av sin historia och i synnerhet de
som rör andra världskriget. Savik Shuster höll ett mycket bra tal till publiken
när den började bli alltför högljudd i sina protester mot Dolinskys högläsning.
Han sa så här:
”Mina vänner. 91 % av
publiken [min anm/ i början av programmet ställs frågan till studiopubliken],
91 % av er, sa att ni inte visste hela sanningen om Babij Jar eller om Förintelsen.
91 % av er sa att ni ville veta mer. Ni vet, när ingen vet någonting alls, när
folk slutar att ta in lärdom steg för steg – såklart kan ni hitta falska
dokument, desinformation, sånt händer – men vi måste filtrera den här
informationen och sluta med detta nonsens. Vi måste lyssna på alla parter. Och
sen bearbeta informationen. Annars kommer vi aldrig att finna ett gemensamt språk.
Förstår ni?”
Problemet är att Shusters show är nedlagd men det statliga
Institutet för Nationellt Minne under Viatrovytjs ledning däremot fortsätter
med oförminskad energi att pumpa ut minnespolitiska sagoberättelser om hjältar
som i verkligheten försökte skapa SITT Ukraina, etniskt rent i enlighet med en
ideologi som stod Hitlers mycket nära. Ukraina försöker just ny bygga en
identitet som hämtas ur en idealiserad och mytisk bild av frihetskämpar ur det
förflutna. Ett förflutet vars mörka fläckar, som antisemitism, pogromer och
kollaboration med Nazityskland, tvättas vita med alla till buds stående medel.
Att läsa högt ur dokumenten inför flera miljoner tv-tittare, aggressiva åhörare,
och debattdeltagare som ständigt avbryter och ropar ”lögner”, kräver stort mod.
Det är dessutom på gränsen till olagligt i dagens Ukraina.
Medan de röd-svarta fanorna vajar kring Majdan åker övriga
världen ifrån Ukraina tekniskt, ekonomiskt och kulturellt. Risken finns att ukrainarna
blir lämnade kvar på stationen för att ingen längre vill ha dem med i vagnen.
Alldeles oavsett vilket varumärke som antas på dagens konferens. Om de nu
kommer på något som inte skorrar alltför falskt. Som exempelvis ”Freedom is Our
Religion”…
 |
| Egen bild. Svart-röda fanor vajar för de som sköts vid Majdan i februari 2014. Kopplingen till den ortodoxa kyrkan och kristna symboler är också uppenbar. De som dog här kallas "Heavenly Hundred" och överallt kring Majdan finns offrens bilder, prydda med kors och radband och mordplatserna blir till små helgedomar, små tempel. Den gamle prästen här korsar sig vid vart och ett av dem. Kanske är det snarare frihetskamp som har blivit religionen? Eller i värsta fall en religiös fanatism? |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar