NMR:s demonstrationsrätt inför rätten

Jag läser en liten TT-notis i dagens SvD med rubriken "Klagomål om NMR-demo prövas ej". Den som bläddrar vidare får då uppfattningen att Förvaltningsrätten i Göteborg verkligen inte tänker pröva NMR:s rätt att demonstrera och den färdväg de valt. Den som läser hela notisen får dock veta att "många av de klagomål som inkommit om polisens beslut" att ge tillstånd till NMR 30 september inte kommer att prövas men att "bara Svenska Mässan och Judiska Församlingen (anses) vara berörda på ett sådant sätt att de har rätt att överklaga". Där är det punkt och slut och läsaren lämnas med ett stort frågetecken hängande i luften med anledning av rubrikens diskrepans mot den sista meningen i texten.

Den kan därför vara på sin plats att klargöra att justa dessa två överklaganden, Mässans och Församlingens, KOMMER ATT PRÖVAS av rätten. Det vill säga precis det motsatta vad som sägs i rubriken på den här notisen. Dessa två har fått vad som kallas talerätt, till skillnad från de övriga som gjort samma överklagande, och Förvaltningsrätten i Gbg har dessutom aviserat att de tänker avgöra saken före den 30 september. Det kan alltså direkt verkställas av polisen om rätten finner skäl att ändra beslutet att ge NMR demonstrationsrätt eller åtminstone anmodar dem att ändra färdväg.

Mitt tips är att det är just det sistnämnda som kommer att bli utslaget. Det vill säga att de får demonstrera men måste ändra färdväg på betryggande avstånd från Göteborgs synagoga. Mer sensationellt och viktigt vore förstås om de vägrades demonstrationstillstånd och i synnerhet om anmälaren Judiska Församlingens tredje skäl åberopas, dvs att demonstrationståget i sig utgör "hets mot folkgrupp".

De tre skäl som anförs i överklagandet som inlämnats av Judiska Församlingen i Göteborg, med hjälp av Civil Rights Defenders, ser ut så här:

1) Demonstrationen riskerar att vara ordningsstörande så att säkerheten och församlingsmedlemmarnas liv och hälsa inte kan garanteras.

2) NMR:s demonstration skapar dessutom sådant obehag hos Judiska Församlingen i Göteborgs medlemmar att dessa inte kan utöva sin grundlagsstadgade rättighet till religionsfrihet (RF 2:1) 10 § ordningslagen ska härvid tillämpas med beaktande av artiklarna 10, 11 och 17 i Europakonventionen (som också utgör svensk lag), artikel 4 i FN-konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering och artikel 20 i FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, vilka sammantaget ställer krav på att vid bedömning av demonstrationstillstånd även beakta andra människors grundläggande rättigheter.

3) Demonstrationståget utgör i sig också ett brott - hets mot folkgrupp - särskilt i relation till folkgruppen judar, varför polisen skulle behöva ingripa mot samtliga demonstranter och därmed upplösa demonstrationen när den kommit i närheten av synagogan.


Jag önskar hjärtligt lycka till med detta överklagande och hoppas att rätten, till skillnad från Göteborgspolisen, kan ta hänsyn till ANDRA MÄNNISKORS GRUNDLÄGGANDE RÄTTIGHETER och inte bara nazisters.

Detta prövas alltså av rätten. Tro inte annat om ni skulle få syn på en notis i någon tidning med samma märkliga rubriksättning som SvD:s.

Nazistisk demonstrationsfrihet – polisens viktigaste uppgift?

Polisen har bråda dagar. Två uppgifter tycks viktigast av alla. Att jaga migranter och att skydda nazister. Det slukar mycket resurser från annat arbete verkar det. Kanske är det därför närpoliskontor stänger i förorterna? Och att de inte har tid att utreda våldtäktsbrott, som framkom i Rapport alldeles nyss (12sep17). Nåväl, nu pågår som bäst en debatt om NMR:s planerade demonstration i Göteborg. Eller i vart fall om dess färdväg. Det verkar oerhört viktigt för yttrandefriheten att den hålls precis under den judiska högtiden Yom Kippur och att marschvägen ska gå strax förbi synagogan i centrala Göteborg. Enligt polisen ska det vara omöjligt enligt svensk grundlag att ge annat än tillstånd. En tolkning jag inte riktigt förstår. Det finns nämligen tolkningsutrymme som kan användas (och som har använts i andra fall) som pekar i motsatt riktning. Tillstånd att demonstrera kan nekas om säkerheten inte kan garanteras. Mer säger inte lagtexten så det är bara att välja VEM:s säkerhet man vill värna. De judiska helgfirarnas tycks inte vara lika viktig som de nazistiska demonstranternas här. Eller hur ska det förstås?

En annan lag som kan tillämpas för att neka tillstånd är den om Hets mot folkgrupp. NMR kan ju givetvis hävda att den inte ägnar sig åt sådan, men själva det faktum att de klär sig i uniformsliknande kläder och omger sig med nazistiska symboler eller snarlika sådana bör helt klart räcka. För de judar som upplevt Förintelsens fasor lär det definitivt göra det, och en obehaglig påminnelse om ett förflutet de hoppats att aldrig uppleva igen. NMR:s programförklaring och politiska retorik är dessutom uttalat antisemitisk. Hela deras ideologi grundar sig på den nazistiska som handlar om en judisk världskonspiration. Detta i sig borde räcka för att begränsa demonstrationsrätten för dem. Deras program innehåller en önskan om att införa en totalitär nazistisk stat och den ska upprättas ”med alla medel” och att döma av medlemmarnas våldshistorik är det inte bara tomma hot utan omsätts i handling titt som tätt. De kallar sig på sin hemsida Nordfront gärna för "motståndsmän" eller "revolutionärer". De skulle, om de blir tillräckligt många, inte tveka att ta makten med våld. Frågan är om inte IS då också kan få tillstånd att demonstrera och föra ut sitt budskap om ett totalitärt kalifat? Skulle vilja se polischefen i Göteborg försvara det tillståndsgivandet.

Diskussionen är inte ny, och inte lagen heller, men tolkningen verkar ha smugit sig in på senare år. Åtminstone om man får tro förre polischefen Eric Rönnegård, som för några år sedan i en liknande debatt menade att polisen ” då i regel nekade nazistiska partier demonstrationstillstånd”.

Man måste fråga sig vad som hänt? Var de för hårda på 90-talet? Jag tycker inte det.

Eller är det okunnighet om lagen? Vid ett tillfälle för ett antal år sedan, under en debatt om tillstånd för Svenskarnas Parti, visade de åtminstone en stor förvirring om vad som gällde när de la upp och drog bort från sin hemsida lagtexter om demonstrationsfrihetens begränsningar, efter konsultation med jurister. Är det likadant denna gång?

Eller har nazismen normaliserats så till den grad att den ses som vilken annan åsikt som helst?

Jag är rädd att det sistnämnda är det som är närmast sanningen.

Första Maj i Ukraina utan kommunism

Idag är det arbetarrörelsens dag. 1:a maj är internationellt en vedertagen helgdag och på tusentals ställen i världen arrangeras marscher och manifestationer, för det mesta med fladdrande röda fanor. Dock inte i Ukraina, undantaget de självutnämnda republikerna i Donetsk och Luhansk. I den mån det alls organiseras några manifestationer lär de inte innehålla röda fanor eller andra symboler för kommunism. Det är nämligen förbjudet att offentligt exponera sådana i Ukraina, sedan ett år tillbaka. Ett led i en politisk förföljelse som pågått sedan Euromajdan medan västvärldens medier förstrött tittat på. Några enstaka artiklar har skrivits men i stort sett vet vi inte här i Sverige mycket om detta. Så därför tänkte jag ägna dagens inlägg åt en genomgång för den intresserade av hur det gått till.

Det gamla kommunistpartiet bannlystes redan 1991 när Ukraina förklarade sig självständigt, men formerade snabbt om till KPU (Komunistychna Partiya Ukrayiny) 1993 och har sedan dess haft samma partiledare, Petro Symonenko. De legaliserades av parlamentet men splittrades år 2000 och två nya partier bildades; Det Reformerade Ukrainska Kommunistpartiet och Ukrainska Kommunistpartiet för Arbetare och Bönder. Dessa två deltog dock inte i parlamentsvalen 2012 eller 2014.

Den 6:e maj 2014 bestämde emellertid ukrainska parlamentet att bannlysa KPU:s parlamentariker från sessionssalen. Den 1:a juli samma år lämnade sex av dessa parlamentariker partiet och KPU:s motståndare hittade då på en ny regel som innebar att parlamentet kunde upplösa partigrupper som blivit mindre än en viss andel av dess ursprungliga storlek. President Porosjenko undertecknade ett dekret som gav stöd till detta och den 24:e juli 2014 upplöste parlamentet KPU:s partigrupp och dess parlamentariker förlorade sina säten där. KPU fick 13 % av rösterna i 2010 års val och motsvarande andel av väljarkåren fick därmed se sina representanter utkastade ur den demokratiska gemenskapen.

Nästa steg blev att försöka förbjuda partiet. De anklagades av riksåklagaren såväl som av SBU (Säkerhetspolisen) för att ha stött den ryska annekteringen av Krim och separatisterna i Donbass, som de dessutom anklagades för att ha finansierat. Vilket likställdes med att finansiera terrorism. En domstolsprocess inleddes i augusti 2014. I tillägg till detta inleddes en annan domstolsprocess ämnad att förbjuda KPU helt. Den ansvarige domaren, vid namn Kuzmenko, menade dock att hela processen var politiskt motiverad och avsade sig målet. Hans exempel följdes strax av de andra domarna i den lokala administrativa domstolen i Kiev (ungefär Länsrätten i Kiev). Målet överfördes då till en annan domstol utan jurisdiktion i den här typen av mål. Dessutom inleddes en process istället emot domaren Kuzmenko och andra domare som hoppade av tillsammans med denne.

Den 15:e maj 2015 undertecknade president Porosjenko lagarna om ”De-communization” (helt omöjligt att översätta tror jag), som innebar en bannlysning av användandet av symboler för eller propaganda för kommunism och nazism. Mycket föreföll dock oklart vad lagen innebar i praktiken men efter att lagarna togs etablerades en kommission med uppgift att undersöka om de tre kommunistpartiernas (se ovan) aktiviteter skulle kunna bryta mot den nya lagen.

Baserat på kommitténs utsagor utfärdade justitieminister Pavlo Petrenko den 24 juli 2015 ordern att ogilla dessa tre partiers status och rättigheter. Detta var ämnat att bannlysa deras deltagande i lokalvalen som hölls i oktober/novermber 2015. Petrenko tillkännagav i ett offentligt utlåtande (som jag citerar på engelska för att inte förvanska översättningen) att:

“the communist parties of Ukraine, in particular, in terms of their activities, their names, their symbols, their statutes and their programs, do not meet the requirements of Part 2 of Article 3 of the Law on the condemnation of the Communist and National Socialist (Nazi) totalitarian regimes in Ukraine and the prohibition of propaganda of their symbols. Starting from today, this political force and two other Communist parties cannot be the subject of the electoral process and cannot take part in the political life of the country”.

Han tillkännagav i samma utlåtande att justitiedepartementet skulle driva ett nytt mål för att totalförbjuda de tre partierna och detta mål gavs till... ja, gissa vem? Jo samma domare, Kuzmanov, som hoppade av förra gången ett totalförbud skulle drivas och som själv var föremål för rättsprocess med anledning av sitt avhopp. Med stor sannolikhet en utpressningssituation (döm rätt här och vi friar dig från anklagelserna för ditt avhopp förra gången) men likväl en märklig soppa, som så ofta i det ukrainska rättssystemet.

Den 3:e september 2015 bestämde så den lokala administrativa domstolen i Kiev att förbjuda alla aktiviteter för de två mindre kommunistpartierna. KPU däremot hade lämnat in ett överklagande som behandlades i oktober 2015 där det avslogs under former som strider mot många vedertagna rättsprinciper. Den 16:e december bannlyste så domstolen även KPU:s aktiviteter. ”Ett flagrant brott mot yttrandefriheten”, enligt Amnesty International. I övrigt passerade detta tämligen obemärkt i internationella medier, med vissa undantag som exempelvis the Guardian.  KPU svarade med att överklaga till Europadomstolen (ECHR).  

Lokala församlingar och domstolar har också sedan Euromajdan försökt förhindra förstamajfirande med olika metoder och baserat på olika motiveringar, som säkerheten eller ordningen eller med motiveringen att 1:a Maj skulle vara ”Dagen för Pro-rysk propaganda”. I övriga världen alltså arbetarnas dag. Till detta kan läggas kidnappningar, mord och misshandel av partifunktionärer från dessa partier som rapporterats från hela Ukraina efter Euromajdan och som fick en ”peak” i början av 2015. Högerextrema grupper har i stort sett fria händer att göra upp med kommunister och i vissa fall bereder polis istället väg för dem, som i Odessa den 2 maj 2014. Idag skulle SvT ha visat en film om just detta, vilket jag skrev om igår, men det blir nu kanske inte av eftersom bland andra den ukrainska ambassaden har protesterat mot innehållet. Med tanke på vad jag här redogjort för kanske det inte är så märkligt. Det finns mycket att dölja. Den stora frågan är varför Sverige ska hjälpa till att göra detta? Att fundera på under 1:a Maj.

Spaniens brott mot internationella konventioner bemöts med tystnad

Det riktas ofta – med all rätt – kritik mot Ryssland för brott mot de mänskliga rättigheterna. Utvecklingen för närvarande gör oron berättigad. Liksom för övrigt den i Ukraina. Båda länderna präglas av ett tänkande som präglas av det sovjetiska systemet och opposition mot sittande makthavare accepteras endast selektivt och motarbetas med olika mer eller mindre subtila metoder. Det är en syn som inte heller accepterar annat än en viss officiell historieskrivning vilket därmed stryper debatt och ifrågasättande av ”sanningar”. Jag har i tidigare bloggposter lite skämtsamt menat att båda ländernas politiker tillhör arten Homo Sovjeticus.

Kritiken mot Ryssland från EU-länder är naturligtvis helt relevant men jag har ofta funderat över hur oerhört tyst det är avseende läget i Spanien. Varken Ryssland eller Ukraina tillhör EU och kan därför inte förväntas bete sig som är föreskrivet i Lissabonfördraget. Det kan man däremot förvänta sig att Spanien bör göra.

Den lag, Medborgarskyddslagen, som starkt begränsar mötesfriheten, yttrandefriheten och åsiktsfriheten skrev jag om redan för över ett år sedan. Jag noterade då att spanska journalisters vädjan till kolleger i Sverige att uppmärksamma de repressiva lagarna hörsammats mycket sparsamt, knappast alls. Fortfarande är tystnaden i det närmaste total och kritiska kommentarer hörs bara från vänsterkanten med glesa mellanrum. Det är egentligen oerhört märkligt.

Den s.k. medborgarskyddslagen är egentligen ett paket med flera lagar som reglerar mötesfriheten och den politiska friheten och stipulerar att böter kan ges utan rättegång. Icke tillståndsgivna demonstrationer kan ge bötesbelopp på mellan 30000-600000 euro, att förolämpa spanska statens symboler och sånger (Spanienkritiska plakat eller karikatyrteckningar exempelvis) kan ge böter uppemot 30000 euro, att fotografera poliser eller vägra att uppvisa legitimation för ordningsmakten likaså och även att uppmana till demonstration via internet eller sociala medier kan straffas med böter. Det sistnämnda innebär exempelvis att det kan vara ett brott att lägga upp en facebook-grupp med uppmaning om protest eller demonstrationer. Personer som gripits i samband med demonstrationer kan också bötfällas direkt utan rättegång och har alltså ingen möjlighet att få sin sak prövad i domstol och eventuellt frias från anklagelser. Detta gäller också personer som motsätter sig vräkning.

Lagen har kallats ”munkavlelagen” (La ley mordaza) och antogs egentligen redan 20/12 2013 av parlamentet där förslagsställande Partido Popular har egen majoritet. Den har dock granskats av spanska Högsta Domstolen och omarbetats något efter kritik från domstolen som menade att den var ”snarlik gamla Franco-lagar”. Protesterna har varit omfattande i Spanien sedan dess men passerat nästan obemärkt förbi media med några få undantag. 

Lagen har nu trätt i kraft. Återigen utan större uppmärksamhet från annat än vänstermedia. Med undantag av exempelvis från Sydsvenskan där Malin Nävelsö skriver att yttrandefriheten i Spanien snarast är avskaffad. Den har också redan använts. Bland annat har en ung man dömts till böter på 600 euro för att ha kallat poliser lata i ett facebook-inlägg. Några debattartiklar från utrikesministrar i andra EU-länder har däremot, mig veterligen, inte publicerats. Var är Margot Wallström?

FN-experter på de mänskliga rättigheterna har tidigare i år uppmanat/vädjat till spanska beslutsfattare att inte anta lagen som de menar ”hotar att skända individers fundamentala rättigheter och friheter”. Några protester från svenska regeringen har jag däremot inte kunnat finna. Den senaste rapporten från UD om tillståndet för de mänskliga rättigheterna i Spanien dateras 2010 och är alltså helt inaktuell. Där konstateras kort och gott att yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfriheter ”är grundlagsfästa i Spanien och respekteras generellt sett av myndigheterna”. Där finns dock en sammanställning av vilka internationella konventioner Spanien ratificerat. Bland dessa finns Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR) (1977) samt Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) (1979).

Den förstnämnda innebär bland annat att ratificerande nationer erkänner att:

... ingen ska utsättas för godtycklig arrestering

 ... den som anklagas för brott ska ha rätt till rättegång

... var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet  

Den senare innebär att undertecknande regeringar (medlemmar av Europarådet) ska bekräfta sin ”djupa tro på de grundläggande friheterna som utgör själva grundvalen för rättvisa och fred i världen och som bäst bevaras, å ena sidan, genom verklig politisk demokrati samt, å den andra, genom en gemensam grundsyn på och respekt för de mänskliga rättigheterna, på vilka de förlitar sig”. De ska garantera att:

Var och en som är arresterad eller på annat sätt berövad friheten i enlighet med vad som sagts under punkt 1.c skall utan dröjsmål ställas inför domare eller annan ämbetsman, som enligt lag får fullgöra dömande uppgifter, och skall vara berättigad till rättegång inom skälig tid eller till frigivning i avvaktan på rättegång. För frigivning får krävas att garantier ställs för att den som friges inställer sig till rättegången.

Var och en som berövas friheten genom arrestering eller på annat sätt skall ha rätt att påfordra att domstol snabbt prövar lagligheten av frihetsberövandet och beslutar att frige honom, om frihetsberövandet inte är lagligt.

Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.

Var och en har rätt till frihet att delta i fredliga sammankomster samt till föreningsfrihet, inbegripet rätten att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina intressen.

Europakonventionen ingår enligt Lissabonfördraget i unionsrätten som allmänna principer och enligt artikel 2 i fördraget sägs att unionen ska bygga på värdena ”respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna”.

Det är uppseendeväckande att inte övriga EU-länder uppmärksammar utvecklingen i Spanien mer och att media inte ägnar mer intresse för vad som börjar likna utvecklingen i Ryssland och Ukraina där lagar som begränsar yttrandefrihet och åsiktsfrihet samt historieskrivning nyligen införts. Lagar som bygger på arvet efter Stalin. I Spaniens fall bygger den s.k. Munkavlelagen på arvet efter Franco.

Långvariga diktaturer kastar uppenbarligen långa skuggor.