I trianguleringens tidevarv - politik på villovägar

”Vill inte Bildt att den nya regeringen i Kiev ska stå upp för allas lika värden?”

Den frågan ställdes av Julia Kronlid, riksdagsledamot för Sverigedemokraterna, under gårdagens utrikespolitiska frågestund i riksdagen. Frågan är förvisso berättigad och den är också riktad till utrikesminister Carl Bildt som har en hel del att redogöra för avseende sin syn på fascistpartiet Svobodas fyra ministerposter i Ukrainas interimregering.  Men när en sverigedemokrat ställer den blir det helt absurt. Ett parti som SD som har hela sitt program fyllt av exempel på hur de själva värderar och inte minst i handling där järnrörsbeväpnade riksdagsmän jagar ”blattar” i sommarnatten.

Daniel Poohl kallar, på Expo:s blogg, detta för en triangulering ”som får vem som helst att bli snurrig”. Han fortsätter med att ironisera över vilka ytterligare försvar av mänskliga rättigheter som Sverigedemokraterna kommer att ge uttryck för. Utvecklingen i Ungern eller rätten att hålla prideparader runt om i Europa?

Det går förstås att ironisera vidare över denna sverigedemokratiska plötsliga vurm för mänskliga rättigheter men samtidigt börjar åtminstone jag tycka att den svenska politiska debatten blivit tämligen irriterande. Det börjar bli svårt att föra en vettig debatt när snart sagt inga partier står för det de står för, om de nu står för något längre? Pragmatism och kompromissvilja är en sak men när det börjar gå mot total identitetslöshet blir politiken inte längre meningsfull. Kanske är det då knivarna börjar blixtra?

När Moderaterna blir ”arbetarparti” och Socialdemokraterna blir ”företagarnas” och Sverigedemokraterna blir de mänskliga rättigheternas stora försvarare i riksdagen. På senare tid har vi också sett hur M och S ägnar sig åt en mycket märklig skuggboxning där de tävlar om att stjäla varandras politiska förslag för att bli så lika motståndaren som möjligt. Bakom ligger förstås röstmaximering under detta Supervalår. 

Jag är emellertid inte säker på att jag vill kalla detta för triangulering. Triangulering innebär vedertaget att inta en position emellan två andra, en tredje position som oftast innebär någon form av kompromiss. Mycket av dagens svenska politiska debatt tycker jag snarare präglas av någon sorts kurragömma-lek där partiföreträdarna dyker upp lite var de vill på den politiska kartan. Det är som att partiprogram och partilinjer inte spelar någon roll utan bara partitaktisk manövrering i syfte att inkassera så många väljarröster som möjligt i nästa val. Den politiska övertygelsen är bara en sminkad mask som enkelt kan tvättas av och ersättas med en annan. Carl Bildt själv ägnar sig åt den här oärligheten just i denna utrikespolitiska debatt där han ofta framhåller vikten av demokratiska värden och mänskliga rättigheter men helt förbiser (eller ens vill vidgå) att det finns starka krafter inom den nya ukrainska regeringen som arbetar emot dessa värden och rättigheter.

Som Miljöpartist är det förstås glädjande när allianspartierna börjar tävla om att vara emot riskkapitalbolag i välfärden men det är samtidigt en fråga om ärlighet inför väljarna. På samma sätt som långsiktigheten hos riskkapitalbolag som ägare kan ifrågasättas måste en också ställa sig högst tvivlande till Moderaternas och Folkpartiets uthållighet i att driva just detta ifrågasättande.

Likaså är det givetvis glädjande om Sverigedemokraterna sluter upp till Miljöpartiets och andra partiers värn för de mänskliga rättigheterna. Som enligt EU-fördraget (för att anknyta till Ukraina) innebär rättigheter också för minoriteter. Men det blir som sagt absurt när försvar av mänskliga rättigheter kommer från företrädare för ett parti som menar att ” invandrare skall ta seden dit de kommer och på sikt överge sina ursprungliga kulturer och identiteter för att istället bli en del av den svenska nationen”. En bit ifrån FN:s konventioner som säger att de mänskliga rättigheterna är universella och ska gälla över hela världen, oavsett land, kultur eller specifik situation.

Vad är äkta vara och vad är fernissa? Om det politiska samtalet fortsättningsvis ska föras på det här alltmer oärliga viset blir detta snart svårt även för mer rutinerade politiska bedömare att avgöra. 

Själv blir jag mest förbannad.