Fotbolls-VM börjar snart – till begränsad glädje för brasilianare

Snart börjar fotbolls-VM. Denna gång i Brasilien, en klassisk fotbollsnation med många älskade och beundrade fotbollsvirtuoser. En värdig värd alltså för ett VM i fotboll, kan tyckas. Men ständigt återkommande protester och demonstrationer mot evenemanget och värdskapet belyser ett annat perspektiv. Kostnaderna för ett megaarrangemang som fotbolls-VM. Dessa kostnader tar resurser från andra välbehövliga infrastruktursatsningar och sociala insatser i värdnationens städer. Det här har blivit ett genomgående tema under de senaste 20-25 åren då de tre största sportarrangemangen OS samt fotbolls-VM och -EM ska hållas. Även de mest inbitna fotbollsskribenterna har uppmärksammat detta VM som ett av de mer politiskt kontroversiella sedan Argentinas VM-78 och om Brasilien som landet som hatar VM.

Kampen om att få arrangemangen är allt annat än ”fair” och många ögonbryn höjdes när Qatar, ökenlandet som nästan helt saknar fotbollstradition, tilldelades värdskap för fotbolls-VM 2022. Mutor, tjänster och gentjänster inom förbunden och nationell och lokal lobbying gör arrangörskap av sådana här evenemang till storpolitik. Konkurrensen om att få arrangera gör också att kostnaderna galopperat där framför allt nya spektakulära arenor ingår som krav för att ens komma med i resonemanget.

Jag har tidigare skrivit om hur de här stora evenemangen påverkar den lokala stadsbilden och hur människor utan större resurser får flytta på sig när evenemangens mastodontbyggnader ska uppföras. Eller när vägar ska dras om eller breddas. Eller när staden ska ”snyggas upp” då de mindre bemedlade utgör ”smutsfläckar” som de mångtusenhövdade besökarna ska slippa mötas av.

Det är inte heller alltid länder med ekonomin i balans som får arrangemangen. En del kanske, med tanke på den nuvarande situationen, har glömt att Ukraina, tillsammans med Polen, arrangerade fotbolls-EM för två år sedan. Ett land med en ekonomi på ruinens brant tyckte ändå de kunde kosta på sig arrangemang av den här digniteten.

Brasiliansk kluvenhet

Brasilianarna älskar sin fotboll. Brasilien är en av världens stora fotbollsnationer och finns oftast med när det drar ihop sig till semifinaler och final. När de lokala klassiska lagen drabbar samman är det hundratusentals fans i rörelse i och kring arenorna och det är både fest och kusligt brutal rivalitet mellan klubbarnas anhängare. Fotbollen engagerar och rör upp känslor. Men kärleken till fotbollen förblindar inte alla. Många har protesterat i åratal nu mot att städer som Rio de Janeiro och Sao Paulo, med så många sociala problem och favelor fulla av droger, fattigdom och kriminalitet, ska satsa många miljarder dollar på det som är världens största sportevenemang.

Expressen har nyligen, lite lätt ironiskt, författat en ”överlevnadsguide” till Brasilien-VM:et. Det är dock allvar bakom och det är något som kommer att skava när jag i sommar ska avnjuta fotbollsbataljerna i tv-rutan.

Redan under förra årets för-VM i Brasilien demonstrerade miljontals brasilianare mot det VM som snart ska gå av stapeln. Budskapet till makthavarna var tydligt:

”Ni satsar miljarder på fotbollsarenor – när vi behöver satsningar på vård, skola och omsorg”

Häromdagen i huvudstaden Brasilia anslöt sig hundratals representanter för ursprungsbefolkningen till protesterna och drabbade samman med polis med pilbågar och spjut. Många fruktar att protesterna kommer att tillta under själva VM-dagarna men möjligen kommer de att avta när matcherna är igång och kärleken till fotbollen tar överhand? Dessutom är ju pengarna redan satsade. Det finns liksom ingen återvändo vilket - intressant nog - en av VM-organisationens egna, Joana Havelange, påpekar i ett instagram; ”Pengarna är förbrukade eller stulna”. Hennes uttalande kan förvisso lika gärna få motsatt effekt.

Alla arenabyggen har överskridit sin budget vilket klingar mycket välbekant och förefaller vara legio i de här sammanhangen, senast likadant i Sotji inför vinter-OS.

Arbetsplatser, olyckor och ”slavjobb”

Budgetar som överskrids flera gånger är alltså snarare regel än undantag. Ändå har senare års arenabyggande inför de stora sportevenemangen omgärdats av historier om importerad arbetskraft med slaveriliknande kontrakt och arbetsförhållanden. Byggnads skrev om EM i Polen/Ukraina och redan nu har byggarbetena i Qatar, inför fotbolls-VM 2022, startat och skapat rubriker om bristande arbetsplatssäkerhet och dödsfall bland arbetarna. 

Nyligen ställde Världsfacket krav på Fifa att säkra värdlandet respekt för mänskliga rättigheter och rätt att organisera sig fackligt. Men även fotbollsspelarna har genom sina organisationer börjat att reagera och ställa krav, vilket är bra. Förhoppningsvis kan det få någon positiv effekt för de (företrädesvis nepalesiska) gästarbetare som utnyttjas.

I Brasilien har färdigställandet av arenor inneburit 9 dödsfall på två år och antalet olyckor rapporteras stigande generellt för byggarbeten och det rapporteras om arbetspass på 18 timmar per dag för byggnadsarbetare som under stor tidspress arbetat med att få arenorna färdiga i tid. Avsiktligt slarv för att spara tid orsakade bland annat kollapsen vid VM-arenan i Sao Paulo i november förra året. 

Maktfullkomliga idrottspampar

FIFA, UEFA och IOK driver på utvecklingen med allt högre kostnadsdrivande krav på arrangemangen. Kraven stannar inte heller vid själva arrangemangen och arenorna utan på sådant som länders demokratiskt beslutade lagar och om skattefrihet för Fifa.

Resultatet kan i värsta fall bli att demokratier som förordar öppenhet och vill verka för nedtonade arrangemang som håller sig inom rimliga kostnadsramar och som inte accepterar de stora idrottsorganisationernas korruption får allt svårare att bli värdländer för de stora idrottsarrangemangen. Diktaturer och skendemokratier med mindre samvetsgranna politiska ledare och mindre transparenta politiska strukturer får företräde?

Den rad av mutskandaler som IOK, FIFA och UEFA har lämnat efter sig är alltför många för att redogöras för i detalj här. Den nyfikne finner dock en del av IOK:s muthistoria sammanfattade på Wikipedia vilket kan ge en del trådar att plöja vidare i för den som orkar.

Förra årets mutskandal inom FIFA ledde till att den (mycket) gamla hedersordföranden Joao Havelange avgick och till kraftfulla uttalanden av FIFA-generalen Sepp Blatter om att han ansåg sig ha föreslagit ”nödvändiga mekanismer” för att säkerställa att liknande mutskandaler inom organisationen aldrig upprepas. 

Blatters uttalande är en motbjudande uppvisning av hyckleri med tanke på misstankar om hans egen inblandning. De har uppenbarligen heller inte hjälpt med tanke på den senaste ”incidenten” angående Qatars arrangörskap av VM 2022. En skandal som också har stänkt smuts på UEFA.

Globalisering och konkurrens om attraktionskraft

Den galopperande konkurrensen om stora evenemang kan sägas höra ihop med globaliseringen. I takt med avregleringar för kapitalrörelser rör sig stora summor över jorden i jakt på investeringsobjekt och för städer, regioner och länder har det blivit en tävling om att attrahera detta kapital till just sin stad, sin region eller sitt land. De stora världsstäderna är globala centrum för ekonomi och handel och det tillkommer ständigt nya konkurrenter om kakan. Stora urbana centra drar till sig globala investeringar och dessa städer vill också tillhandahålla attraktiva bostäder och en attraktiv och livlig kulturell scen för den transnationella elit som eftertraktas som boende och skattebetalare.

Mycket av forskningen inom området gentrifiering har försökt beskriva hur de här processerna ser ut för städernas utveckling. Saskia Sassen är en av dem som studerat hur det urbana rummet formas för att bli lekplats för internationella affärsmän. Hon talar om nya hyperrum med flygplatser, företags- och boendemiljöer i toppklass, lyxhotell och exklusiva restauranger som tillsammans bildar en sorts urban ”glamourzon” (Saskia Sassen, Globalization and its Discontents 1998). I detta skapande av en glamorös image ingår de stora kulturella evenemangen som glasyr på tårtan, så att säga. Det här är en utveckling som pågått länge men accelererat under senare decennier. Stockholm är inget undantag. Stadens planerare och politiker har under ett antal år rört sig med slogans som ”Stockholm – Capital of Scandinavia” och i stadens nuvarande visionsförklaring säger sig de styrande vilja se Stockholm som ”en stad i världsklass” (Vision 2030)

Då duger det inte heller att spela fotboll på gamla Stockholms Stadion eller Söderstadion eller en klassiska och stora Råsunda utan nya arenor måste till för att attrahera evenemang och därmed besökare och internationell status.

”As modern sport has become global in scope it has largely lost its playful character and its professional practice has become both a global media spectacle and a serious and financially significant global business” (Barry Stuart i antologin Globalization and Sport, Ed. Richard Giulianotti och Roland Robertson 2009)

Med Brasiliens ekonomiska uppsving och parallellt med Brasiliens värdskap för VM och Rio de Janeiros OS-värdskap om två år har också gentrifieringen av favelorna tagit fart.

Det förefaller oklart hur många människor som redan vräkts för att ge plats åt projekt knutna till VM och OS men det rör sig om hundratusentals som kommer att ha blivit det när de sista idrottslekarna avgjorts 2016. Många menar att det inte heller alltid handlar om arenabyggen eller annan infrastruktur som kan relateras till idrottsevenemangen utan att dessa utnyttjas som förevändning för att komma över mark med attraktivt läge och potential för ekonomiskt lukrativ exploatering. De fattiga skyfflas bort från favelorna.

I den dokumentär som visades i SvT:s Dokument Utifrån (kan ses fram till 1 juli på SvT Play) för några dagar sedan, ”Slaget om Rio”, framgick att våld och droger och knarkligor länge haft ett fast grepp om favelorna och omöjliggjort ett normalt liv för invånarna. Det program, UPP, för att göra slut på knarkligornas makt som myndigheterna lanserade 2008 ser vid en första anblick lovvärt ut. I början av programmet får vi också en ganska positiv bild av utvecklingen. När filmteamet kommer tillbaka till favelorna ett år senare är dock läget förändrat. Knarkligorna är tillbaka på flera ställen och de utlovade satsningarna på upprustning har antingen inte genomförts eller skett genom tvångsförflyttningar. En del av programmet är polisiär. Att etablera en icke-korrupt polis inom favelan som tar ifrån knarkligorna den lokala maktbasen. Frågan är om den sociala delen av programmet kommer att ges tillräckligt med plats? Eller stannar satsningen vid att få bort kriminaliteten för att locka nya, bättre bemedlade, invånare till favelor med attraktiva lägen, som Babilonia alldeles ovanför Copacabana? En nyckelkommentar ger Ricardo Henriques, chef för UPP:s sociala program;

”Vi måste lära oss att se att mångfalden ger staden ett värde och en styrka som motverkar fördomar. Det är vad sociala UPP ger oss: Ett hopp om att den sociala väven ska förändras. Men det reser frågor. Hur ska världens städer se ut? Hur ser städerna ut idag? Det handlar inte bara om social rättvisa utan också om att värdesätta mångfald. Och det är den heterogena befolkningen som utmärker Rio, mångfalden. Det är denna styrka, denna vitala kraft som finns i Rio, i dess mångfald som kommer att förändra den sociala väven. Och Rio kan bli ett exempel, en modell för den nya staden”.

Det återstår att se om han får rätt. Men det senaste årets många protester mot VM i fotboll och OS om två år vittnar om ett jäsande missnöje med utlovade reformer som kanske aldrig kommer att realiseras. Risken förefaller uppenbar att den sociala dimensionen glöms bort i stjärnglansen från de stora idrottsstjärnorna.

Den marknadisering av idrotten som accelererat de senaste två decennierna går kanske inte att stoppa. Möjligen är det en naturlig utveckling i takt med att kapitalrörelser och arbetskraftsrörelser släpps allt friare. Gentrifieringen gäller både idrotten i sig och då inte minst fotbollen (biljettpriser, tv-rättigheter, spelarlöner etc) och de städer där de stora evenemangen ska hållas. Konkurrensen trissar upp priset för ett fotbolls-VM eller OS och korruption spär på ytterligare. 

Vi som älskar fotbollen och får rysningar av de stora idrottsögonblicken sitter lite i en rävsax. Vi vill inte vara utan det fotbolls-VM som nu stundar. Men själv känner jag allt oftare inför varje stort mästerskap att jag är med och stöttar en utveckling som gynnar väldigt få men som får konsekvenser långt utanför arenorna och långt efter att tävlingarna ebbat ut. Det skaver mot samvetet. Men givetvis kommer jag att sitta framför tv:n och titta på torsdag när Brasilien spelar premiärmatch mot Kroatien.

Heja Brasilien! ... tror jag...

Spana också in:

Om nya Maracana-stadion och nya läktarregler som ”krig mot folket”

OS dödförklarat (?) av Idrottens Affärer

Gentrifieringsspelet ”Zerstört, zerstört” om gentrifiering av Berlin

Examensarbete vid Högskolan Kristianstad av Marcus Lindström, Mer än bara fotboll – En studie om supporterskap, kommersialism ochdemokrati (2013)

Recension av boken Gräset är alltid grönare i Brasilien: en resa genom världens bästa fotbollsland (2013)

Bloggar om gentrifiering och/eller fotboll:

Working class self organization´s blog Olympic gentrification in Brazil

Londonbloggen (Hufvudstadbladet)

SvenskaFans om fotboll och politik

Känner en bottenlös sorg

Igår slogs en 43-årig fyrabarnsfar ihjäl i Helsingborg. Enda skälet; han bar fel lags färger. En fotbollssupporter på väg till allsvensk premiärmatch en solig söndagseftermiddag. Det ska inte behöva vara annat än en stund av glädje och njutning. Av kärlek till det egna laget och av kärlek till fotbollen. Allt det där känns nu oerhört besudlat.

Jag är själv djurgårdare och har varit så länge jag kan minnas. 1970 började min far ta med mig till Stadion och Hovet för högtidsstunder med de blårandiga, de gul-röd-blå. Jag har sett flera hundra matcher sedan dess och är nu en 53-årig tvåbarnsfar. Det kunde mycket väl ha varit jag som drabbats av det vettlösa våldet som har åtföljt fotbollen och ishockeyn alltför länge.

Jag har varit i någon sorts chocktillstånd och förlamning sedan jag nåddes av nyheten om den här händelsen igår. Jag har tvekat också om jag verkligen skulle skriva om den. Jag känner mig för involverad och jag har också en märklig känsla av skuld. Men mest av allt känner jag en blytung, djup sorg.

En sorg för en familjs förlust av en far/livskamrat. Älskad och respekterad som jag har förstått. Ingen huligan eller slagskämpe.

En sorg för att den sport jag älskar så, fotbollen, känns så meningslös just nu.

En sorg för att mitt älskade lag, Djurgården, än en gång är involverat i våldsamheter och bråk. 

Tydligen hade ett gäng huliganer som kallade sig djurgårdare gjort sig skyldiga till förstörelse och misshandel av kroggäster på en pub i Helsingborg på lördagskvällen. Vet inte om det hade någon som helst koppling till attacken mot 43-åringen (som inget hade med krogbråket att göra) men allt är uttryck för den totalt vettlösa våldskultur som jag har sett flera gånger på nära håll och som är en del av supporterkulturen kring flera storstadslag.

Jag känner också en skuld i detta. Jag har sett det här våldet alltför många gånger. Hållit mig utanför, dragit mig undan, skakat på huvudet och svurit tyst. Jag känner mig delaktig i den tribalisering som göra att färgen på en halsduk kan bli tillräckligt skäl för att släcka en medmänniskas liv. Stammen (”tribe”) samlas kring attributen och håller sina sköldar mot fienden. Det är vi mot dom och vi är en enhet. Samtidigt som det är styrkan i klubbkänslan (vad annat får både Lars Ohly och Fredrik Reinfeldt att studsa och hoppa av glädje åt samma sak än ett djurgårdsmål?) är det också det som ger näring åt hatet och de våldsamma utfallen. Hela den subkulturen känns nu bara smutsig och pinsamt primitiv. Jag skäms över att vara en del av den.

Jag slits isär av känslor just nu. Ena stunden känns det meningslöst att fortsätta gå och se på fotboll. Men i nästa känner jag att jag måste och att om vi ”vanliga” supportrar slutar att gå blir det ju bara huliganerna kvar.

Kärleken till laget, klubben och sporten är så obegripligt stark. Jag kan omöjligt förklara den. Den gör mig lite rädd när jag tänker på att den fullständigt obegripliga våldsamheten kan ha en koppling till de här känslorna som jag själv har för en idrottsförening.

Men mest av allt känner jag bara en bottenlös sorg.

Obama-polisnotan till Moderaterna?

AIK har med en annons inför matchen mot Gefle igår drivit gäck över det faktum att polisens notor skickas till klubben efter varje match. ”Gå två – betala för tre”, löd det ironiska erbjudandet.

Förhållandet biljettpris-polisnota kan nog vara något överdrivet men i princip helt riktigt. AIK har varit öppna med att de höjt biljettpriset för att kunna betala polisens notor. Det är egentligen en väldigt märklig ordning. För det första drabbar dessa kostnader endast klubbar som drivs i bolagsform, som AIK, Djurgården, Hammarby och Örebro (!). De anses driva sin verksamhet med vinstintresse. En del tycker säkert också att det där kan gott stockholmsklubbarna betala för det är ju ändå så mycket bråk på deras matcher. Men det förklarar i så fall inte varför Örebro ska betala för polisinsatser men inte deras kollegor i näst högsta serien GIF Sundsvall. Hur som helst haltar principen betänkligt. 

” Medborgarna har rätt till en likvärdig polisverksamhet i vilket län de än bor”.

(Ur Rikspolischefens inriktning, ett dokument som beskriver rikspolischef Bengt Svenssons syn på Polisens uppdrag)

Det är dessutom så att det inte är någon gemensam bedömning om säkerhetsläget som bestämmer polisens nota utan det är polisens egen viktning av läget som gäller. Om de anser att en helikopter behöver skickas så får klubben notan för den, oavsett om de bett om en helikopter eller inte. 

Naturligtvis är klubbarna tacksamma om polisen rycker ut om det behövs. De har ju inget intresse av bråk på arenorna utan försöker arrangera ett idrottsevenemang för fotbollsälskande publik, som jag och tusentals andra. Att det finns individer som väljer att göra det till arena för att slåss är inget klubbarna har bett om och i grunden ett samhällsproblem.

Det är inte heller bara fotbollsklubbar som får notan i handen från polisen efter ett evenemang. I somras fick både Norrköpings och Linköpings kommuner räkningar på flera hundra tusen från polisen för insatsen vid deras respektive stadsfester. Huruvida dessa kan betraktas som vinstdrivande går ju att ifrågasätta. Möjligen kan det tänkas att kommunerna har en del goodwill att inhämta med dylika arrangemang, men det bör kunna ifrågasättas, vilket också Linköpings kommun har gjort. De kommer att driva ärendet vidare, enligt en artikel i NT (Norrköpings tidningar).

Vi är många som undrar om detta med en skattefinansierad polis är på väg ut? Om det nu är så att polisinsatser ska betalas på detta vis kanske det bör införas konkurrenter så att en juste upphandling kan göras? Regeringen brukar ju gilla marknadisering av offentlig sektor så varför inte polisen? 

Naturligtvis tycker jag inte så. Men för att driva denna märkliga princip vidare ett steg vore det inte helt ologiskt. Men militär och polis bör, enligt min mening, ligga under staten och tillhör de instrument som staten har för sitt monopol på våldsanvändning, vilket brukar vara en grundsten i moderna statsbildningar för att undvika anarki och kaos. I en rättsstat är dessa förstås också underställda lagen för att inte kunna missbrukas. Det finns goda skäl att behålla denna ordning och inte glida iväg i riktning mot amerikanska lösningar med säkerhetsbolag som ges kontrakt för både polisiära och militära insatser.

Apropå USA kommer ju Obama strax till Sverige. Säpo och Stockholmspolisen vill inte tala om vad det kommer att kosta i extra insats för dem. Enligt Dagens Industri gick notan på 163 miljoner när samme man var på besök i Oslo. Det förefaller alltså vara en god gissning med en liknande summa vid besöket här.

Nu är ju detta ett arrangemang som regeringen håller så det är förstås skattebetalarna som får stå för denna nota. Givetvis har ju inte heller regeringen någon avsikt att ställa till bråk med sin inbjudan av Obama. Avsikten är förstås att få till stånd ett trevligt statsbesök med bilaterala samtal i god ton. Men någon garanti finns givetvis inte heller mot att en del individer väljer att använda evenemanget som arena för att slåss eller till och med utföra attentat. Det är därför rimligt att polisen får en extra kostnad. Man kan ju däremot argumentera att det är en representant för en stat med mängder av blod på händerna (drönare, Guantanamo, Irak, Afghanistan...) så då kan man väl räkna med bråk?

Så om nu den nya principen ska drivas fullt ut kanske notan istället skulle skickas till allianspartierna? De sägs ju kunna göra ”vinster” opinionsmässigt på detta besök, avnjuta en ”Obama-effekt”. Anders Borg har ju beskrivit det som ”en framgång för regeringen”. Huruvida det är en framgång för skattebetalarna är mer tveksamt. Så på ett sätt är det kanske då rimligt att vi skattebetalare slipper betala för igensvetsade brunnslock, helikopterinsatser och Säpo-agenter i buskarna eller vad nu som ingår i den hemliga insatsen? Eller kanske Moderaterna ensamt skulle få stå för den? Det är ju bara deras regeringsrepresentanter som får träffa Obama, sägs det. 

Nå, nu ska jag gå och se Djurgårn-Elfsborg. Biljetten kostade 160 pix. Undrar hur mycket som går till polisen?

Andra bloggar om polisens notor till evenemangsarrangörer:

http://www.idrottensaffarer.se/blogg/dan-persson/2013/08/%E2%80%9Drps-ljuger-om-poliskostnader%E2%80%9D

http://johanpehrson.blogspot.se/2013/08/polisnota-tydligt-och-konsekvent-eller.html

http://andreas-berglof.blogspot.se/2012/11/idrottsbolag-far-avslag-om-polisnota.html

http://www.ylvajohansson.se/2013/06/stockholm-marathon-och-poliskostnader.html

http://dickbengtson.blogspot.se/2013/05/ar-elitidrott-ideell-verksamhet.html

http://allasmutsigadetaljer.blogspot.se/2013/08/polisens-prioriteringar.html

 

 

 Läs också gärna:

http://dif.se/wp-content/uploads/2013/08/incitament_uppdat.pdf