FN:s klimatpanel har nyss inlett möte i Yokohama för att
diskutera klimatförändringarna. För varje ny forskarrapport tycks läget har
försämrats och tonläget på varningsropen skruvats upp. Alltfler politiker
börjar åtminstone smaka på orden förnybar energi och minskade koldioxidutsläpp.
Dessvärre är det fortfarande trögare till handling. Det behövs människor i
beslutsfattande ställning som inser frågans dignitet och är beredda att agera.
Klimatpolitiken är ett mycket viktigt skäl att rösta i det
kommande EU-valet, och att rösta grönt. Det urvattnade förslag till klimatmål
som EU-kommissionen lade fram tidigare i år fick kritik av parlamentet som
formulerade ett eget förslag med tuffare målsättningar.
Den svenska regeringen däremot gav stöd till kommissionens
förslag. Det visar att vi har en regering som är extremt passiv i klimatfrågan
men också att det är av stor vikt vilka vi röstar in i EU-parlamentet. Med
flera moderater och folkpartister och likvärdiga kandidater från andra länder i
parlamentet blir det inte mycket offensivlust i klimatfrågan fortsättningsvis.
Frågans allvar kan inte nog understrykas. FN:s klimatpanel (IPCC) inledde, som sagt, för bara ett par dagar sedan ett nytt möte i Yokohama. Rapporter från
mötet har redan läckt och sägs innehålla profetior om en dramatisk ökning av
antalet översvämningar. Den vi sett i Storbritannien tidigare i år kan bli en
återkommande syn i fortsättningen. Den känns för övrigt redan ganska bekant.
Avsmältningen av is vid Arktis är något som accelererat med
chockerande hastighet även för klimatexperter . Ingen hade trott att
avsmältningen skulle ske så snabbt som den nu gör. Bland det mest skrämmande är
att det allra mesta av den fleråriga och tjockare havsisen har försvunnit under
de senaste fem åren. Det säger Pär Holmgren, meteorolog och hedersdoktor vid
Uppsala Universitet, i boken ”Att svära i kyrkan”. Han fortsätter bland annat
så här:
”Jämför man med
referensperioden 1979-2000 har så gott som hälften av sensommarens havsis
försvunnit, vilket i sin tur leder till ökad risk för självförstärkande
återkopplingar i klimatsystemet och en accelererande uppvärmning. Just i Arktis
verkar de riskerna vara extra stora. När isen smälter friläggs mer mörkt hav,
som istället för att reflektera solstrålningen, kan absorbera energin, vilket
gör att det blir ännu varmare och att ännu mer is smälter. Metanet på
havsbotten i Arktis riskerar att börja läcka upp i atmosfären. Då metan är
betydligt kraftfullare som växthusgas än koldioxid leder det till att
uppvärmningen kan förstärkas, även om utsläppen från mänskliga aktiviteter
skulle upphöra [...]Så länge vattnet är istäckt kyls det, beroende på
salthalten, ner till nollgradigt eller någon minusgrad. Men när isen är borta
blir havsvattnet snabbt varmare, vilket i sin tur leder till att det, på
hösten, tar längre tid för ny is att bildas, och då blir nyisen som bildas den
vintern tunnare än tidigare år, och smälter sedan undan ännu tidigare på
försommaren året därpå. Det här är verkligen en ond cirkel, och processen
kallas ibland för ”The Arctic Death Spiral” [...] Trots att vi nu ser de stora och snabba förändringarna i Arktis låter
vi det ske framför våra egna ögon”.
Forskarna är numera tämligen enade i synen på
klimatförändringarna. Om de inte skapas helt av människan så bidrar hon
åtminstone till att radikalt förvärra situationen. Samtidigt står bolagen i kö
för att borra gas och olja på platser där permafrosten börjar tunnas ut.
Vanvettigt? Absolut! Men inte desto mindre sant.
I höst tar EU-parlamentet ställning till 2030-målen. Är det
kommissionens försiktiga förslag som kommer att få genomslag eller kommer
parlamentet då fortfarande ha högre målsättningar? Det avgörs bland annat av
hur vi röstar i parlamentsvalet i slutet av maj.
Det är inte heller bara avgörande hur ledamöterna röstar i
olika frågor utan också hur aktiva de är i parlamentet att driva frågor,
kritisera och aktivera övriga länders ledamöter i den egna gruppen eller för
all del över gruppgränserna. Vilka som då är att lita på i klimatfrågan och
miljöfrågor mer allmänt kan Naturskyddsföreningens undersökning ge en vink om.
Guldstjärnor får Isabella Lövin, miljöpartiet och Åsa
Westlund, socialdemokraterna och tummen upp är det också till miljöpartiets
Carl Schlyter, vänsterns Mikael Gustafsson, centerns Kent Johansson,
folkpartiets Marit Paulsen samt socialdemokraten Marita Ulvskog.
Tummen ned får idel moderater. Det kan ju vara en vägledning
som god som någon för den som bryr sig om klimatfrågan.
Det finns alltså oerhört goda skäl att rösta i det kommande
EU-parlamentsvalet. Säkrast är naturligtvis att rösta på en Mp-kandidat. Ja,
för den som bryr sig om klimatfrågan borde det inte ens finnas något
alternativ...
Tidigare inlägg på denna blogg om EU-valet:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar