Känner en bottenlös sorg

Igår slogs en 43-årig fyrabarnsfar ihjäl i Helsingborg. Enda skälet; han bar fel lags färger. En fotbollssupporter på väg till allsvensk premiärmatch en solig söndagseftermiddag. Det ska inte behöva vara annat än en stund av glädje och njutning. Av kärlek till det egna laget och av kärlek till fotbollen. Allt det där känns nu oerhört besudlat.

Jag är själv djurgårdare och har varit så länge jag kan minnas. 1970 började min far ta med mig till Stadion och Hovet för högtidsstunder med de blårandiga, de gul-röd-blå. Jag har sett flera hundra matcher sedan dess och är nu en 53-årig tvåbarnsfar. Det kunde mycket väl ha varit jag som drabbats av det vettlösa våldet som har åtföljt fotbollen och ishockeyn alltför länge.

Jag har varit i någon sorts chocktillstånd och förlamning sedan jag nåddes av nyheten om den här händelsen igår. Jag har tvekat också om jag verkligen skulle skriva om den. Jag känner mig för involverad och jag har också en märklig känsla av skuld. Men mest av allt känner jag en blytung, djup sorg.

En sorg för en familjs förlust av en far/livskamrat. Älskad och respekterad som jag har förstått. Ingen huligan eller slagskämpe.

En sorg för att den sport jag älskar så, fotbollen, känns så meningslös just nu.

En sorg för att mitt älskade lag, Djurgården, än en gång är involverat i våldsamheter och bråk. 

Tydligen hade ett gäng huliganer som kallade sig djurgårdare gjort sig skyldiga till förstörelse och misshandel av kroggäster på en pub i Helsingborg på lördagskvällen. Vet inte om det hade någon som helst koppling till attacken mot 43-åringen (som inget hade med krogbråket att göra) men allt är uttryck för den totalt vettlösa våldskultur som jag har sett flera gånger på nära håll och som är en del av supporterkulturen kring flera storstadslag.

Jag känner också en skuld i detta. Jag har sett det här våldet alltför många gånger. Hållit mig utanför, dragit mig undan, skakat på huvudet och svurit tyst. Jag känner mig delaktig i den tribalisering som göra att färgen på en halsduk kan bli tillräckligt skäl för att släcka en medmänniskas liv. Stammen (”tribe”) samlas kring attributen och håller sina sköldar mot fienden. Det är vi mot dom och vi är en enhet. Samtidigt som det är styrkan i klubbkänslan (vad annat får både Lars Ohly och Fredrik Reinfeldt att studsa och hoppa av glädje åt samma sak än ett djurgårdsmål?) är det också det som ger näring åt hatet och de våldsamma utfallen. Hela den subkulturen känns nu bara smutsig och pinsamt primitiv. Jag skäms över att vara en del av den.

Jag slits isär av känslor just nu. Ena stunden känns det meningslöst att fortsätta gå och se på fotboll. Men i nästa känner jag att jag måste och att om vi ”vanliga” supportrar slutar att gå blir det ju bara huliganerna kvar.

Kärleken till laget, klubben och sporten är så obegripligt stark. Jag kan omöjligt förklara den. Den gör mig lite rädd när jag tänker på att den fullständigt obegripliga våldsamheten kan ha en koppling till de här känslorna som jag själv har för en idrottsförening.

Men mest av allt känner jag bara en bottenlös sorg.