Rädsla urholkar själen

Jag skrev nyligen om Ivar Arpis ledare där han invänder mot att DN publicerat fakta om det minskande dödliga våldet i Sverige. Jag frågade mig varför Arpi var så angelägen att hålla rädslan vid liv? Idag läser jag i SvD om en Margareta som skrivit ett brev till författaren Mustafa Can. Hon undrar vem han är ”som muslim”? Om hon kan lita på att han inte vill ta över hennes land? Hon signerar med avsändaren "En 70-årig Margareta, idag så rädd för hur Sverige förändras radikalt”

Mustafa Can har svarat henne i ett öppet brev där han bemöter henne med stor förståelse och försöker stilla henne oro. Han säger bland annat följande;

”När människan är rädd efterfrågar hon tydligare gränser mellan ont och gott, mellan ljus och mörker, mellan ’vi’ och ’dom’. När rädslans kultur breder ut sig i en undflyende värld vinner de som erbjuder starkast trygghetslöften åt framtiden [...] Din rädsla gör mig rädd, Margareta. För när misstänksamhetens kultur breder ut sig, när rädslan koloniserar människans livsvärden, när tillräckligt många människor blir tillräckligt rädda... Ja, vad händer då?”

Ja, vad händer då? Jag funderar mycket över mordbrandsattackerna mot flyktingförläggningar och över det faktum att det oftast (?) handlar om förläggningar för ensamkommande barn. Jag petar in ett litet frågetecken eftersom det, enligt Fria Tidningen, inte förs någon statistik över dessa brott. Man får helt enkelt googla sig fram till artiklar i lokalpress och liknande och räkna själv. Det är hur som helst en gåta för mig vad det är som gör att det kan kännas så oerhört hotfullt eller avskyvärt med barn att man vill bränna dem levande? Svaret är, enligt Fria Tidningen, en misstro mot att de verkligen är barn. Dessa ensamkommande barn är ofta pojkar som, enligt mordbrännarlogiken, ljuger om sin ålder och alltså skulle vara att betrakta som unga män och eftersom sådana betraktas som potentiellt mer benägna till brott så... Ja, här utmynnar logiken i att detta skulle rättfärdiga ett av de mest avskyvärda brotten, mordbrand. Kan ju förvisso vara lite svårt att hänga med i den tankesträngen.

Samtidigt kan vi notera hur SD går framåt i opinionsmätningarna, Yougov-metod eller ej. Kanske är Margareta en potentiell väljare? Det finns hur som helst säkert många som hon som attraherats och attraheras av folkhemsretoriken och löften om hårdare tag mot brottslighet. Och mot invandring. Vad vet vi om dom som kommer hit? IS framfart i Syrien och Irak förskräcker naturligtvis. Tänk om de kommer hit?

Men vi kan också läsa om flyktingar som riskerar sina liv för att komma till Europa. De allra flesta brukar säga sig bara vilja ha normala liv utan att behöva vara livrädda hela tiden. Många flyr från just IS. I en annan stort uppslagen artikel i dagens SvD vittnar några om hur IS kidnappar barn och gör dem till soldater eller sänder iväg dem på självmordsuppdrag med bombbälten runt midjan. Men de ställer också den oroliga frågan om hur de kommer att tas emot i Sverige? Hur ska en sådan fråga besvaras ärligt? Med brandbomer och näthat? Med politiker som talar om att stänga gränserna? Med misstänksamhet; är de verkligen barn, är de verkligen flyktingar? 

Hur kan deras rädsla bemötas och samtidigt Margaretas? Jag skulle gärna säga att det går att göra just det. Men jag blir dessvärre inte mer och mer övertygad. I synnerhet inte när ledarskribenter som Arpi eldar på för att hålla rädslan vid liv.

Jag söker bland hans tidigare artiklar för att se hur han tänker. Jag finner en från juni i år med titeln ”Jag ringer mina bröder” (anspelar på en pjäs med samma titel skriven av Jonas Hassen Khemiri). Han (Arpi) citerar där arabiska ordspråk för att sammanfatta en ”klanmentalitet” som han tycker sig se breda ut sig i det svenska samhället. Huvudnumret är en moderat kommunpolitiker i Botkyrka som år 2002 (!!) fick femtio personkryss på valsedlar från släkt och vänner till honom som enligt Arpi ”inte direkt var moderater”. Uppgiften har han i sin tur hämtat från en annan artikel som alltså bör vara 13 år gammal. Det hindrar honom inte att dra slutsatsen att klanmentaliteten är på väg hit från länder som ”Indien och Pakistan” eller ”invandrartäta områden i Storbritannien”. Arpi ställer frågan vad staten kan göra för att vaccinera samhället mot detta och finner ett svar hos en jurist som menar att kvinnans frigörelse ger en ”dominoeffekt”. Kontroll av kvinnan är ”central i en klan” och därför skulle måttet på individuell frihet vara hur fria kvinnor är, menar denne jurist. ”Det är lätt att hålla med, särskilt med tanke på hur många kvinnor som kontrolleras av hederskulturen i Sverige”, kommenterar Arpi. Staten har abdikerat på område efter område, fortsätter han, och klanen flyttar in i dess ställe. Det märks, menar han, på ”såväl förortsbibliotek som skottlossningar i Rosengård”. Jag utgår ifrån att han här inte talar om förorternas nedrustning där all möjlig samhällsservice läggs ned till följd av välfärdssamhällets privatisering. Alldeles säker kan man inte vara eftersom hans stil som alltid är att vara lite diffus. Han lyckas hur som helst på bara ett par tusen tecken strö ut frön av rädsla och misstänksamhet med hjälp av antydningar och illa underbyggda påståenden. Samma innehåll som i kommentarer på Flashback, bara lite mer välskrivet.

Mustafa Can frågar, i sitt svar till Margareta, vad hon gör med sin rädsla? Överför till andra i sin närhet? Samma fråga kan ställas till Ivar Arpi. Det är en farlig löpeld som DN försökte stänka lite vatten på men som Arpi var så snabb att genast syresätta igen. Möjligen är han lika rädd som Margareta? Kanske är det sin egen rädsla han bearbetar i sina artiklar? Men varför inte göra som Margareta istället, Ivar? Skriv ett brev till den där moderaten med sin ”klan” och berätta om din oro för demokratin. Kanske visar det sig att det finns mycket lite fog för den. Lika lite som det finns för Margaretas över att Mustafa Can ska ta över hennes land. Det kan i alla händelser ge tillfälle för en dialog och kanske ett konstruktivt utbyte av tankar?

Alternativet är att rädslan och misstänksamheten överskuggar vår förmåga till empati och normalt socialt beteende som innebär att en medmänniska bemöts med respekt. Och gör att vi slutar prata med vår granne för att han eller hon är en av ”dom”. Eller att vi gör något ännu värre. Det vill väl ingen? Eller?

Not) För den som inte vet är rubriken för detta inlägg också titeln på en film av Rainer Werner Fassbinder (1974) som handlar om ”förbjuden” kärlek mellan en äldre tysk kvinna och en medelålders marockansk invandrare. Den handlar framför allt om omgivningens reaktioner på deras förhållande som består av skräcken för främlingar och behov av att demonisera andra grupper. Sorgligt nog lika aktuell nu som för 40 år sedan.

Håll rädslan vid liv! – Ivar Arpi insinuerar vidare

DN dristade sig häromdagen att påminna om att det dödliga våldet i Sverige stadigt gått ned, trots braskande rubriker om knivdåd på senare tid. Det skulle de inte gjort tycker Ivar Arpi som i en ledare i dagens SvD ställer sig frågan varför det ”plötsligt” var så angeläget att ”berätta för folk hur trygga de bör känna sig?”. Exakt varför det är så viktigt för Arpi att folk ska känna sig otrygga framgår dock inte riktigt. Inte heller att de människor i landet som kanske har störst anledning att känna sig otrygga är de som bor på flyktingförläggningar. Mycket snart efter att det framkommit att gärningsmannen vid IKEA-dådet i Västerås bodde i en flyktingförläggning i Arboga upptäckte polisen förberedelser för mordbrand mot anläggningen. Någon eller några tyckte uppenbarligen att de boende där kollektivt skulle sona för IKEA-mannens brott och betala för det med sina liv.

Vad DN försökte göra var förstås att med folkbildande saklighet lägga moteld mot nättrollens uppvigling av allmänheten. En god idé även utan IKEA-mord. Elva mordbränder eller försök till sådana har i år utförts mot flyktingförläggningar framgår det av en kartläggning som Fria Tidningen nyligen gjort. Inte sällan mot flyktingförläggningar för ensamkommande barn som det i Värnamo som attackerades i helgen som gick. På vilket sätt barn som flytt från krig och fattigdom skulle ha mindre existensberättigande på det här territoriet än galningar som försöker bränna dem levande skulle kunna vara en fråga för Arpi att reda ut. Men det gör han naturligtvis inte. Istället sätter han en märkligt insinuant rubrik på sin ledarartikel; ”Från stenålder till IS-tid”. Exakt vad IS har med saken att göra får vi emellertid gissa oss till eftersom Arpi, sin vana trogen, mest spekulerar och insinuerar. Riktigt vad hans inlägg syftar till blir allt som oftast lite dunkelt.

De sjunkande talen för dödligt våld beror på bättre sjukvård antyder han och framhåller att våldsdåden minsann ökat och att de dessutom är knutna till vissa områden. Gängvåldet i Malmö tar han förstås också upp som exempel. Ingenstans i artikeln framgår dock hur IS kommer in i bilden. Men genom att lägga ut ett nät av insinuationer och till detta lägga en rubrik som innehåller namnet på den avskyvärda terrororganisationen IS kastar han in ett par vedklabbar på den eld som pyr i samhället och som högerextrema och invandrarfientliga krafter ivrigt håller vid liv. En eld som förtär oss alla. Men inte minst dem som hatet och våldet främst vänder sig emot. Folk som flytt från våld och hat.

I sin ledare fnyser Arpi åt komikern Magnus Bettnér som nyligen sagt att det som är farligt inte är ”random psykopat som hugger ned någon på stan” utan istället ”rädda människor”. En poäng som Arpi övertolkar eller, återigen, låtsas (?) missförstå. Trots att Bettnér är långt ifrån ensam om sin uppfattning. ”Rädda människor är bland det farligaste som finns”, säger exempelvis Lena Sundström som studerat och skrivit böcker om den växande invandrings- och invandrarfientligheten i vårt grannland Danmark. Etniska danskar längst ned på samhällsstegen hetsas mot invandrare av partier som har intresse av att hålla rädslan vid liv. I Danmark Dansk Folkeparti och här hemma Sverigedemokraterna.

Ivar Arpis iver att tala om för oss att vi bör misstro det DN försökte upplysa om och att vi absolut inte ska inbilla oss att vi är trygga är mer gåtfull. Vilket intresse har han av att hålla rädslan vid liv? Möjligen vet han det inte själv?

Känner en bottenlös sorg

Igår slogs en 43-årig fyrabarnsfar ihjäl i Helsingborg. Enda skälet; han bar fel lags färger. En fotbollssupporter på väg till allsvensk premiärmatch en solig söndagseftermiddag. Det ska inte behöva vara annat än en stund av glädje och njutning. Av kärlek till det egna laget och av kärlek till fotbollen. Allt det där känns nu oerhört besudlat.

Jag är själv djurgårdare och har varit så länge jag kan minnas. 1970 började min far ta med mig till Stadion och Hovet för högtidsstunder med de blårandiga, de gul-röd-blå. Jag har sett flera hundra matcher sedan dess och är nu en 53-årig tvåbarnsfar. Det kunde mycket väl ha varit jag som drabbats av det vettlösa våldet som har åtföljt fotbollen och ishockeyn alltför länge.

Jag har varit i någon sorts chocktillstånd och förlamning sedan jag nåddes av nyheten om den här händelsen igår. Jag har tvekat också om jag verkligen skulle skriva om den. Jag känner mig för involverad och jag har också en märklig känsla av skuld. Men mest av allt känner jag en blytung, djup sorg.

En sorg för en familjs förlust av en far/livskamrat. Älskad och respekterad som jag har förstått. Ingen huligan eller slagskämpe.

En sorg för att den sport jag älskar så, fotbollen, känns så meningslös just nu.

En sorg för att mitt älskade lag, Djurgården, än en gång är involverat i våldsamheter och bråk. 

Tydligen hade ett gäng huliganer som kallade sig djurgårdare gjort sig skyldiga till förstörelse och misshandel av kroggäster på en pub i Helsingborg på lördagskvällen. Vet inte om det hade någon som helst koppling till attacken mot 43-åringen (som inget hade med krogbråket att göra) men allt är uttryck för den totalt vettlösa våldskultur som jag har sett flera gånger på nära håll och som är en del av supporterkulturen kring flera storstadslag.

Jag känner också en skuld i detta. Jag har sett det här våldet alltför många gånger. Hållit mig utanför, dragit mig undan, skakat på huvudet och svurit tyst. Jag känner mig delaktig i den tribalisering som göra att färgen på en halsduk kan bli tillräckligt skäl för att släcka en medmänniskas liv. Stammen (”tribe”) samlas kring attributen och håller sina sköldar mot fienden. Det är vi mot dom och vi är en enhet. Samtidigt som det är styrkan i klubbkänslan (vad annat får både Lars Ohly och Fredrik Reinfeldt att studsa och hoppa av glädje åt samma sak än ett djurgårdsmål?) är det också det som ger näring åt hatet och de våldsamma utfallen. Hela den subkulturen känns nu bara smutsig och pinsamt primitiv. Jag skäms över att vara en del av den.

Jag slits isär av känslor just nu. Ena stunden känns det meningslöst att fortsätta gå och se på fotboll. Men i nästa känner jag att jag måste och att om vi ”vanliga” supportrar slutar att gå blir det ju bara huliganerna kvar.

Kärleken till laget, klubben och sporten är så obegripligt stark. Jag kan omöjligt förklara den. Den gör mig lite rädd när jag tänker på att den fullständigt obegripliga våldsamheten kan ha en koppling till de här känslorna som jag själv har för en idrottsförening.

Men mest av allt känner jag bara en bottenlös sorg.