En liten diskussion om EU-valet uppstod häromdagen vid
middagsbordet. Tonårssonen som kommer att få rösta tyckte det kändes
meningslöst att göra det medan tonårsdottern (som tyvärr inte får rösta än)
tyckte att det väl vore bra att rösta om inte annat för att hindra
Sverigedemokraterna att komma in i parlamentet. Det går helt i linje med vad
jag ser som ett av fyra huvudskäl att rösta i EU-parlamentsvalet den 25 maj.
Den framgång Sverigedemokraterna (SD) har haft på senare år
är ju ingalunda någon isolerad svensk företeelse. Högerpopulistiska vågor har
sköljt över Europa i flera mindre svall ända sedan 1980-talet och flera
högerpopulistiska partier tillhör numera det etablissemang som de initialt
kritiserat som fjärmat från folket och skapande ett gap mellan makteliten och
folket. Vad som nu börjat hända är istället att de sakta men säkert försöker
göra sina förenklade resonemang om exempelvis invandring till norm. Det som
tidigare betraktats som radikalt börjar sakta normaliseras. Några stickprov på
Tobias Billströms uttalanden de senaste två åren skulle kunna räcka som
indikation på detta. Sverigedemokraternas tvättande av byk är ett annat fenomen
som är utslag för den här normaliseringen från andra hållet. SD närmar sig
diskursens centrum men förskjuter det samtidigt åt sitt eget håll.
Statsvetaren Klaus von Beyme kallar utvecklingen under
2000-talet för en fas –
legitimacy phase - när högerextrema
partier etablerar och legitimiserar sig genom att mer medgörligt medverka i de
etablerade politiska institutionerna och slipa på retoriken för att få utrymme
i debatten. Det vi ser i Sverige med SD visar åtskilligt av de här fenomenen
som
beskrivs av von Beyme.
Högerpopulism är den samlande benämning jag använder här.
Mest i brist på mindre avgränsande begrepp eftersom jag vill mena att de här
partierna har olikheter som oftast handlar om olika nationella eller regionala
kontexter i vilka de verkar (svårigheten med begreppen finns det en ganska bra
artikel om
här).
I vilket fall som helst har EU:s länder numera en flora av
högerpopulistiska partier som ligger mellan ren fascism och mer nationalistisk-konservativa
värderingar. Dessa kan i vissa stycken ligga en bra bit ifrån varandra, men det
finns ett gemensamt stråk av misstänksamhet mot eliten (gapet till folket),
misstänksamhet/avsky mot/för invandrare, en mer eller mindre fanatisk
nationalism (ibland ren rasism, ibland inte), en misstänksamhet eller
fientlighet mot internationella organ som EU och FN, misstänksamhet/avsky mot
feminism, multikulturalism och i de flesta fall någon mer specifik grupp
(judar/muslimer/romer/svarta) vilket på senare tid oftast har blivit mot islam
som religion och muslimer i allmänhet (ibland, som med SD, inväxlat mot en
tidigare antisemitism eller annan mer uttalat rasistisk aversion). Det finns
ett oerhört tydligt ”vi mot dom” i dessa partiers ideologier och drivkraft
vilket också gör deras polariseringskraft så bekymmersamt stor.
I EU finns flera av dessa partier representerade och från
att ha varit en obetydlig minoritet i utkanten av de etablerade grupperingarna
har deras storlek och därmed inflytande
ökat avsevärt de senaste valen även om
det gått lite upp och ned i olika länder.
Dansk
Folkeparti, Lega Nord, PVV (Partij voor de Vrijheid), Sannfinländarna, FPÖ
(Freiheitliche Partei Österreichs), Front National, Vlaams Belang, Jobbik, Gyllene
Gryning, UK Independence Party, med flera (användbar lista från The Economist finns här), är kända namn och mer eller mindre etablerade nationellt och
i EU-parlamentet. Utanför EU finns norska Fremskrittspartiet och Schweiziska
Folkpartiet som visar att det inte heller handlar om någon isolerad
EU-företeelse. Snarare ser vi en tendens inom den industrialiserade västvärlden
(i USA finns den konservativa republikanska falangen som absorberar mycket av
de här idéerna).
Franska Nationella Frontens framgångar är ett bra
studieobjekt om man vill förstå den populistiska nationalisthögerns utveckling
parallellt med globalisering och ökad EU-integration.
I mini-format berättar den lilla franska staden
Henin-Beaumont om den europeiska ekonomiska och politiska krisen. Detta har
Olle Svenning i Aftonbladet noterat och
skrivit om.
Nedlagda gruvor, arbetslöshet kring 20 % och skattehöjningar
till följd av den ökande skuldbördan för den lilla franska staden har sakta men
säkert eroderat människors tilltro till socialdemokratin och fört deras tankar
i riktning mot NF:s förenklade verklighetsbeskrivning om invandrare som tar
jobben och suger åt sig bidragspengar. Etnicitet och nationalism görs till
skiljelinjen i politiken när inte längre den gamla – klassmotsättningarna –
fungerar. Det som hänt är att ingen (nästan) längre driver vänsterpolitik med
trovärdig emfas. Inte heller är den särskilt realistiskt genomförbar när fri
handel och fria kapital- och arbetskraftsrörelser över gränserna är den allt
överskuggande doktrin som driver globaliseringen och EU.
Svenning formulerar saken lite mer tillspetsat när han säger
att; ”Hollande blev ett av offren för det numera omöjliga socialdemokratiska
uppdraget att civilisera kapitalismen för att nå mer av social rättvisa”.
I alla händelser har EU:s utvidgning från 15 till 28 stater
under 2000-talet åtföljts av en högervåg som innehållit allt från traditionellt
konservativa partier till de rent högerpopulistiska vilket har noterats under
vägen på många
olika håll och i
olika forum.
Det tål att fundera över orsaken/-erna till detta. Något isolerat
EU-fenomen är det inte fråga om även om EU har varit en institution som triggat
fram mycket av de här nationalistiska strömningarna. Det har dock inte hindrat
att en gruppering i EU-parlamentet av högerpopulistiska partier, ITS
(Identitet, tradition, suveränitet),
bildades i januari 2007. Den upplöstes
sedan senare samma år då den gamle italienske diktatorn Mussolinis dotter
uttalat sig negativt om rumäner vilket fick det Storrumänska partiet att kliva
av gruppen som därmed blev för liten för att ha status som grupp i
EU-parlamentet. Den kallades under sin korta tid för ”tokgruppen” och andra
öknamn.
Nu vill bland andra franska Nationella Fronten
bilda en ny
högerextrem gruppering, EAF, som troligen också SD kommer
ansluta sig till om
de får plats i parlamentet. Det är inte nödvändigt att tillhöra en gruppering i
parlamentet. Men det ger ekonomiska och administrativa fördelar som inte är på
något vis obetydliga.
Sverigedemokraterna
satsar stort på att slå sig in i Europaparlamentet,
det ska man ha klart för sig. Om de lyckas kan de också komma att ha sällskap
av flera meningsfränder än där finns i nuläget.
Slår
prognoserna in kommer de här högerpopulistiska
partierna tillsammans få omkring 76 stolar i parlamentet. Det är tio procent av
parlamentet och kan jämföras med Sveriges 20 stolar totalt.
Det är illa nog. Men det som - enligt min mening - är mer
bekymmersamt är den normalisering av invandringsfientlighet och
främlingsfientlighet som de här högerpopulistiska partierna åstadkommit. Det
som ”inte får sägas” i etablerade medier sägs nu hela tiden och etablerade
politiker som nämnde Billström och brittiske David Cameron, för att nämna
endast ett par, visar återkommande prov på vad jag menar. I synnerhet
Cameron
tycks alltmer ha profilerat sig som hårdnackad nationalist med populistisk
inställning till alla invandrare, från papperslösa till skattebetalande
gästarbetare.
Orsakerna till högerpopulismens framgångar är djupliggande och
inget som kan undanröjas i en handvändning. Men kortsiktigt kan det faktiskt gå
att begränsa deras inflytande med hjälp av röstsedeln.
Därför tänker jag att det är viktigt att
rösta
grönt i EU-valet om man är av den åsikten att människor inte ska
ställas mot varandra och vänder sig emot spridandet av hat och fördomar och
istället vill se ett öppet och humant Europa, som det står formulerat i
Miljöpartiets
EU-valmanifest.
Därför tänker jag att min dotters skäl för att rösta
i EU-valet (om hon hade fått) är minst lika gott som något och jag tillåter mig
att citera henne:
”Om flera röstar på något annat så minskar risken att SD får plats i
EU”
Tidigare inlägg på denna blogg om EU-valet:
