I detta sista inlägg i min serie
sådana om nedväxt tänkte jag främst adressera Rickard Warlenius
(Supermiljöbloggen) frågor: Hur
hantera det paradoxala i att den ekologiska krisen tycks kräva både en radikal
lokalisering av ekonomin, en stark stat och en globalisering av politiken? Hur
gå från kritik till politik? Samt hans ”miljondollarsfråga”: Är en ekonomi utan tillväxt över huvud taget
förenlig med kapitalismen som vi känner den?”
Det
är, enligt min mening, mycket svårt - för att inte säga omöjligt - att
kritisera uppfattningen om evig tillväxt utan att kritisera kapitalismen.
Därför måste man också känna till och erkänna kapitalismens inneboende
mekanismer. Det är därför jag har tagit Marx till hjälp, eftersom jag anser att
han är den tänkare som framlagt den mest djupgående analysen av kapitalismen
och högst relevant än idag. Det betyder inte att jag därför förordar ett
socialistiskt samhälle, åtminstone inte så som vi känner de som har existerat
historiskt. Sovjetunionens sammanbrott brukar framhållas som bevis på att Marx
hade fel. Trots att det formades enligt Leninismen och Stalinismen och
utvecklades till något helt annat än vad Marx sannolikt hade i tankarna vilket
framgår om man bemödar sig att studera dessa närmare. Marx hade över huvud
taget inte mycket att säga om det framtida idealsamhället. Däremot mycket om
hur kapitalismen fungerar och vad den var kapabel till.
Den gröne Marx
Var Marx (och Engels) gröna gubbar? Nej, det kan man inte
påstå. Men de insåg kapitalismens kapacitet att slita sönder den naturliga balansen
mellan människa och natur och vilka konsekvenser detta skulle kunna få och den
destruktiva kraft som jakten på kapitalackumulation med nödvändighet
framkallar.
I Kapitalet skriver
Marx om hur kapitalismen ”suger ut jordens krafter och underminerar det rationella
jordbruket, med vilket han avsåg ”rationell skötsel av marken som gemensam,
evig egendom”. Engels var inne på samma spår, i Utkast till en kritik av Nationalekonomin, där han framhåller det
vansinniga i att ”schackra bort jorden” eftersom detta skulle vara ”det sista
steget till självbortschackrandet, ty jorden är vårt allt i allo, den första
betingelsen för vår existens”. Marx talar i Kapitalet om naturen som
mänsklighetens ”kropp” och om produktionsredskapen som ”förlängning av kroppsdelarna”
och att människan bör inrätta sina liv i en jämvikt med naturen. Motsatsen, menar
han, är ”alienation” och i Grundrisse
förklarar han hur kapitalismen gjort naturen till ett bruksföremål som
respektlöst används för att tjäna kapitalackumulationen.
Men den allra viktigaste lärdomen från Marx är ändå att
betrakta kapitalismens problematiska konsekvenser som systemiska. Hur väl vi än
blir medvetna om den hotande ekologiska kollapsen och försöker dra våra strån
till stacken för att förändra den så kommer dessa ansträngningar och insikter alltid
att motarbetas och obstrueras av det kapitalistiska systemets portvakter. Det
är alltså systemet som måste ändras i grunden. Marx talade då om ”socialism
eller barbari”. En grön ideologi skulle kunna nöja sig med att inse att
kapitalismen kan, med Ellen Meiksins Woods ord, ”kanske i viss utsträckning ha
plats för ekologisk omsorg, särskilt när det är lönande att sälja
miljöskyddstekniken i sig”, men framför allt att:
”... den grundläggande
irrationaliteten i drivkraften för kapitalackumulation, som gör allting
underordnat i förhållande till det som krävs för kapitalets självförökning och
så kallade tillväxt, står oundvikligen i motsättning till den ekologiska
balansen”.
Mark Fisher uttrycker samma sak när han menar att:
”Relationen mellan kapitalismen och
miljökatastrofen är varken tillfällig eller slumpmässig: kapitalets ”behov av
en ständigt expanderande marknad”, dess ”fetischisering av tillväxten” innebär
att kapitalismen i enlighet med själva sin natur är motsatt varje föreställning
om hållbarhet”.
Exempel:
Varför misslyckas klimatförhandlingarna gång på gång?
Hur kommer det sig att fri handel så gott som alltid går
före miljömål?
Jag menar alltså att en grön antikapitalism mycket väl kan
hämta kunskap och näring i Marx skrifter utan att därför förespråka en kommunistisk
diktatur. Men frågan om statens eller staters roll i skapandet av en ekologiskt
hållbart global regim är sannerligen problematisk.
Tim Jackson (se tidigare inlägg) talar om att få en ny syn
på välstånd och vansinnet i det nuvarande tillväxtbaserade ekonomiska systemet.
Men han säger samtidigt att alternativet inte är att störta kapitalismen. Däremot
talar han om vikten av politiskt ledarskap.
Min uppfattning är alltså att det politiska ledarskap som
krävs är handling i första hand men också i förlängningen en förändring av det
marknadsekonomiska experiment som är på väg att förvandla hela våra liv till en
tillvaro undergiven den allsmäktige mammon som dikterar vad som ”måste göras”.
Den som avkräver vår flexibilitet och anställningsbarhet och som bara förordar
vår valfrihet när det gäller varor och tjänster.
Förändring - ”Hur gå
från kritik till politik?”
Målet måste vara att omdana synen på att människan ska vara
flexibel och anställningsbar till att istället vara flexibel och
omställningsbar. Alltså att vi måste bli medvetna om nödvändigheten av att
radikalt tänka om. Det är en pågående process som alltså måste fortsätta på
alla fronter, att börja tala om nedväxt eller med andra ord kritisera den reflektionslösa
beskrivningen av tillväxt som odelbart positivt. Men det måste kombineras med
handling och det är där det politiska ledarskapet kommer in och därmed det
stora problemet.
”Vi lever i en föränderlig värld”, heter det ofta. Ändå
framträder alltmer en känsla av att ingenting i grunden kan förändras. Fredric
Jameson ( ”Antinomies of the Postmodern”)
menar att ”inget samhälle någonsin har varit så standardiserat som detta” och
att ”där allting lyder under mode- och mediebildens ständiga förändring, så kan
ingenting längre förändras”.
Att kritisera tillväxt är ett politiskt högriskprojekt. Det
utmanar dogmen och för politiker som ägnar sig åt röstmaximering är detta
mycket riskabelt. Det krävs en mycket hög svansföring, en bergfast övertygelse
om det nödvändiga i en förändring samt en klarsynthet och ett mod att se
vilddjuret i ögonen . Själv börjar jag bli tämligen orolig för mitt eget parti
Miljöpartiet som förefaller gå alltmer längs en mittenlinje som ska tilltala
alla tänkbara framtida regeringspartners. Min egen uppfattning är att det var
inom det röd-gröna samarbetet förutsättningen för verklig förändring var som
godast. Nu talas alltmer om att gå näringslivet till mötes och att gå från tillväxtkritik
till ”grön tillväxt”. Det är därför välgörande att lyssna till vad Birger Schlaug
har att säga om Miljöpartiets politiska vägval.
Finanskris och klimathot bör ses som möjligheter till
förändring. Men inte en återgång till något förgånget. Det är egentligen
märkligt att en framtid utan tillväxt alltid måste kunna beskrivas och
redogöras för i detaljerade programförklaringar medan däremot en exponentiell
tillväxt på tre procent varje år förutsätts kunna löpa på utan förklaring till
varifrån resurser ska hämtas utan att därmed utarma hela jordklotet. Dessutom
tämligen snart.
Det är, menar jag följaktligen, inte realistiskt att tänka
sig en ekonomi utan tillväxt utan att vi också frångår den rådande
marknadsekonomiska dogmen som styr allt ekonomiskt tänkande idag. Troligen
innebär det, för att återknyta till Warlenius ”miljondollarsfråga”, att vi inte
kommer att kunna skapa ett ekologiskt hållbart samhälle med kapitalismen ”så
som vi känner den”.
Mark Fisher beskriver det hela ganska klockrent när han
säger:
”Ingenting motsäger
kapitalismens konstitutiva strävan efter tillväxt mer än idén om att ransonera
varor och resurser. Men det håller på att bli obehagligt tydligt att varken
konsumenternas självreglering eller marknaden kommer att avstyra
miljökatastrofen av sig själva” .
Det kommer med
nödvändighet att krävas en stark statsstyrning vilket är mycket problematiskt
eftersom vi också vill bejaka demokratin och majoritetsviljans styre. Något som
samme Fisher också reflekterat över:
”I vilket fall som
helst är ransonering av något slag oundviklig. Frågan är om den kommer att
hanteras kollektivt eller om den kommer att krävas med auktoritära medel när
det redan är för sent. Exakt vilka former denna kollektiva hantering bör anta
är också en öppen fråga, som bara kan besvaras genom praktik och experiment”.
Det borde finnas en hel del lärdom att hämta hos den svenska
socialdemokratins strategi att binda exportindustrin till sig i ett sorts oskrivet kontrakt
där denna tilläts (och fick support) att växa och göra goda vinster mot en
acceptans för högre skatteuttag som kunde bygga välfärd och omfördela
förtjänsterna. Om detta rådde i stort sett konsensus. Då var tillväxten rimlig
för att lyfta stora eftersatta grupper ur armod och enkla förhållanden, förbättra
utbildning, sjuk- och hälsovård. Ett framtida kontrakt skulle naturligtvis
bygga på helt andra premisser och ha en helt annan utgångspunkt och måste
förstås utformas för att lösa helt andra problem.
Man skulle här kunna invända att efterkrigstidens
socialdemokrater kunde hota med kommunistspöket för att få näringslivet
medgörligt. Det spöket finns inte längre. Men jordens totala utarmning på
resurser och utplånandet av livsbetingelserna för människor, djur och natur
borde rimligen vara tillräckligt avskräckande som alternativ.
Just detta med praktik och experiment är intressant att
fundera över. Säkerligen kommer misslyckanden och mindre effektiva åtgärder att
passera men de högtidliga resolutionernas tid måste hur som helst efterträdas
av en intensiv men troligen långvarig period av aktion. Som någon klok person
(minns inte vem) har sagt så bör man, om man vill veta vad någon tror på, se på
vad de gör hellre än att lyssna på vad de säger.
Intressanta
tillväxtkritiska texter och om nya vägar att gå:
Intressant! Just den här typen av ideologiska resonemang behövs det mer av i den gröna rörelsen. Det och en radikal handfast politik mot tillväxtknarkandet!
SvaraRaderaTack Olof för uppmuntrande kommentar!
RaderaJag tror som du att det behövs mer ideologiska resonemang om politik. Det handlar alldeles för mycket annars om röstmaximering och pragmatiska kompromisser. Inte för att det sistnämnda alltid är av ondo men de stora ambitionerna fastnar lätt i resonemang om individers egennytta eller vissa intressegruppers (läs marknadskrafters) välmående. Den postmoderna politikens rädsla för stora berättelser är skadligt för vår förmåga att formulera lösningar på de enorma ekonomiska och ekologiska problem som dagligen accelererar. Dessa lösningar kräver en stor berättelse i grunden för att kunna prioritera rätt exakt när det bör kompromissas och när det är rätt att blåsa till strid.
Precis! Det är skillnad mellan att kompromissa för att fatta beslut (bra och nödvändigt) och att kompromissa med sina idéer för att framstå som mer tilltalande (förödande).
SvaraRadera