Filantropi för tillväxt och skattebefrielse

I dagens SvD går ett antal ledamöter av styrgruppen för Filantropiskt forum ut med en debattartikel där de pläderar för att filantropin bör uppmuntras från ”högsta politiska nivå”.

Filantropi betyder enligt NE ”att osjälviskt hjälpa människor i nöd”. Det är ju behjärtansvärt och positivt. Att personer med stora rikedomar avsätter en del av dessa till att förbättra situationen för andra är det väl inte så många som motarbetar (?).

Det finns förstås en del som rynkar på näsan och har sina dubier om drivkraften bakom donationerna. Det är lätt att associera till knähundsklappande tanter och medaljprydda gubbar som, för att framstå som goda kristna och barmhärtiga samariter, låter några slantar sippra ned till de fattiga. Det är den klassiska bilden formad genom hundratals år av högborgerliga soaréer och tebjudningar.

Artikelförfattarna talar emellertid här om ”moderna filantroper”. Ingalunda några tanter med knähund eller frackklädda gubbar således. Vad står då dessa moderna företrädare för filantropin för?

Jo, enligt artikelförfattarna, en professionalisering av filantropin. ”Impact investing” framhålls som en ny form av filantropi som ”kombinerar filantropiska insatser med vinstdrivande verksamheter”. 

Vidare tar artikelförfattarna upp USA:s ”försteg inom biotek och informations- och kommunikationsteknik” som ett resultat av filantropi. Denna ska ha banat väg för karriärvägar och forskning som gett ny kunskap som företagen (bl.a. de donerande får man förmoda) sedan kunnat dra nytta av. ”På så vis bidrar filantropi till tillväxt och ökat välstånd”, menar styrgruppsfilantroperna, och ”därför bör filantropi uppmuntras”, fortsätter de.

Vad hände med det osjälviska hjälpandet av människor i nöd?

Den beskrivning av modern filantropi som de består oss med i artikeln låter mer som investeringar i R & D. Samtidigt vill de plädera för filantropi som ett komplement till ”offentlig finansiering”. Det framgår inte riktigt av vad, men man får väl anta att det är välfärden som avses. Men det är just eklekticismen och godtyckligheten avseende donationerna träffbild som är skälet till att filantropi inte bör ges utrymme att ersätta det offentliga. Detta antyds dock i artikeln där motivet sägs vara att detta kan bli nödvändigt i en värld med nedpressade skattenivåer.

Vad vill de då ha av politikerna, dessa filantropins PR-folk? 

Jo, ironiskt nog skattebefrielse genom avdragsrätt. Som sagt, vad hände med syftet att osjälviskt hjälpa människor i nöd?