Alexandra Pascalidou har i Arena (maj-12) skrivit
en krönika om ett Grekland i förfall. Hon har åkt till landet där hon har sina
rötter och ger i några ögonblicksbilder en bitter beskrivning av ett land som
slits i stycken. Egentligen handlar det förstås om människoliv som trasas
sönder och om hur den vanliga vardagen har blivit till ett ständigt
högriskprojekt istället för en trygg lunk. De sociala och ekonomiska
verkligheter som vi känner igen också här med familj, skola och arbete har
förvandlats till slagfält där de civila offren skördas på löpande band och
ingen går riktigt säker.
Hon talar inifrån, med och om människor hon
känner eller känner igen. Allt är bekant och ändå så förändrat och främmande
och skrämmande. Jag tycker att hon äger rätt att göra den beskrivningen.
”Vänsterklagan”, säger då den proppmätta nordbon.
Claes Arvidsson raljerar i sin SvD-ledare idag (15 maj) med Pascalidou och
lägger saker och ting till rätta - får man förmoda att han tycker - med en
liten föreläsning om euron, ECB, EU:s finansministrar och slutligen
Finanspolitiska rådets kritik mot uteblivna skattesänkningar i Sverige (?).
Economic man har talat.
Det är, minsann, eurogruppen ”som står för
fiolerna” och ”pumpar in miljarder för att hålla Grekland flytande”, påpekar
han. Enligt Arvidsson (och många andra) finns bara en väg för grekerna att gå
och de måste sluta blunda, tycker han.
Alternativet att lämna euron, ställa in
betalningarna och finna en egen väg ur krisen existerar alltså inte. Det
sistnämnda skulle drabba europeiska banker, främst franska och tyska, som har
exponeringar i Grekland på över 100 miljarder euro.
Kanske domedagsscenariot för en sådan utveckling
är något överdramatiserad? För de greker som redan idag genomlever ett stålbad
lär inte skillnaden bli särskilt märkbar. Men dyngan kanske skvätter upp på de
nordeuropeiska finansmännens manschettknappar och det är väl det som ses som
det STORA PROBLEMET.
Det är ju skillnad på vänsterklagan och
högergnäll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar