Kommer just hem efter några dagar i stugan på den lilla ön i
Finland. En tillvaro utan el och den digitala värld som annars upptar en så
central del av livet känns plötsligt långt borta. De basala behoven tar över
uppmärksamheten. Hugga ved, lägga i ryssjan, värma bastun och göra fast bryggan
som vandrat iväg under trycket från vinterisen. På den har ett måspar byggt bo.
Ett ägg ligger där med en ny familjemedlem på väg. Det är lätt att känna
tillfredsställelse över det lilla. En gädda, tre braxnar och en gigantisk mört
i nätet. Den nystaplade veden. Lommen som annonserar sin närvaro ute på
vattnet.
Det låter säkert väldigt naturromantiskt. En flykt från
verkligheten helt visst, för någon som är privilegierad att ha möjligheten. Det
är väl så här vi alla ska leva i miljöpartisternas drömvärld, tänker säkert
många, lätt raljerande.
Nej, självklart kan inte alla det men efter några dagar
utanför ekorrhjulet är det lätt att ställa sig själv frågan vad den egentliga
meningen med livet är? En evigt eskalerande konsumtionstillvaro eller ett
ödmjukt njutande av det goda jordklotet består oss med utan att samtidigt
ödelägga det?
Det känns därför lämpligt att resonera om nedväxt. Grovt
sett motsatsen till tillväxt alltså. Denna heliga tillväxt som ska hålla hjulen
snurrande i allt snabbare takt är kapitalismens stora näringstillskott. Alla
hinder för tillväxt måste därför undanröjas och det borde egentligen vara
uppenbart att denna eviga exponentiella tillväxt är en omöjlighet utan att
jordklotet utarmas på resurser. Det har egentligen också de allra flesta
insett. Med lite enkel matematik kan var och en se att exponentiell tillväxt på
3-4 procent varje år leder till ett fullständigt omöjligt resursuttag ifrån ett
redan utmattat jordklot. The impossible
Hamster club illustrerar vansinnet här.
Det är därför mycket märkligt att alternativen inte
diskuteras mer och att tillväxtkritik så lätt avfärdas som bakåtsträvande.
Det raljeras som sagt ofta med framför allt miljöpartister
som dristar sig till att yttra något kritiskt om denna eviga tillväxt. En del hävdar till och med att tillväxtkritiken bottnar i en myt. Andra, som exempelvis Birger Schlaug, skriver istället ofta
lätt raljerande om myten om evig tillväxt.
Det är lätt att hemfalla åt raljans när det gäller detta
ämne. Men förhoppningsvis kan en debatt föras i en seriös anda där allvarliga
frågor kan ställas upp för diskussion. Det är tuffa frågor som behöver ställas
och svaren kan därför inte vara enkla. Utan att ha idéer om hur det kan gå till att ta sig ur
tillväxtberoendet och hur livet kommer att te sig utan tillväxt för tillväxtens
skull kommer inte debatten vidare och tillväxtkritiken kommer att tyna bort
utan åhörare. Därför är det bra att ha diskussion om nedväxt eller nerväxt som
en del föredrar att stava det.
I media och hos de flesta etablerade partier är tillväxten helt
oemotsagd och tas för självklar som en förutsättning för ett värdigt liv. Vad
grekerna behöver exempelvis är helt enkelt tillväxt låter de oss förstå. Jag
läser genast i en av tidningarna som trängs i brevlådan att EU nu måste satsa
på tillväxt. ”En europakt för tillväxt” ska skapas, sägs det.
Företag, löntagarorganisationer, politiker och höga
tjänstemän talar oerhört mycket och ofta om vikten av tillväxt. På
Tillväxtverkets hemsida redogörs för myndighetens syn på tillväxt. Där sägs
bland annat att Sverige har en möjlighet att ”utveckla en hållbar tillväxt som
tar hänsyn till att mänskliga resurser utvecklas och ekologiska värden
bevaras”. Det framgår dock inte riktigt hur denna hållbara tillväxt ska uppnås.
Den hållbara tillväxten, en illusion att avdramatisera de
alarmerande signalerna från naturen? Borde inte en seriös debatt innehålla en
plan för hur denna hållbara tillväxt ska uppnås? Gäller den bara för Sverige
eller tänker man globalt?
Den gröna tankesmedjan Cogito har skrivit en del om detta
med nedväxt och om hur begreppet Grön ekonomi är på väg att kapas för att användas till att
skapa en ny marknad som kan hjälpa till att hålla tillväxtsiffrorna uppe.
På Supermiljöbloggen skriver Rikard Warlenius om
nedväxtpolitik och formulerar relevanta frågor som kan föra debatten om
tillväxt/nedväxt framåt:
”Hur finansiera
välfärden i en krympande ekonomi? Hur hantera det paradoxala i att den
ekologiska krisen tycks kräva både en radikal lokalisering av ekonomin, en
stark stat och en globalisering av politiken? Hur gå från kritik till politik?
Är ekonomisk krympning över huvud taget ett begrepp som kan väcka omfattande
entusiasm och mobilisering? Och miljondollarfrågan: Är en ekonomi utan tillväxt
över huvud taget förenlig med kapitalismen som vi känner den?”
Jag kommer framöver att i några inlägg resonera kring dessa
frågor. Egentligen är det omöjligt att ta sig an dem en och en. De hör ihop och
tänkbara svar skär igenom hela frågepaketet. Men det är denna typ av frågor vi
borde resonera seriöst om istället för plånboksfrågor som bara ger den
kortsiktiga tillfredsställelsen av att kunna konsumera ännu mer.
För den som blivit intresserad av detta kan det säkert vara
kul att lyssna lite till Tim Jackson, författaren till boken ”Välfärd utan
tillväxt”. Det kan man göra här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar