I en artikel
(SvD Brännpunkt) igår går centerledaren Annie Lööf och partisekreteraren
Michael Arthursson ut med en invit till Miljöpartiet.
Det sägs
vara ett helt eget centerinitiativ men känns faktiskt lite oklart i artikeln om
det ändå är förankrat bland de övriga allianspartierna och att C får agera
lockfågel. Miljöpartiet har varit ett eftertraktat byte länge nu för
regeringspartierna som tappar i popularitet. Jag har lite svårt att slå mig fri
från tanken att Centern skuffats fram för att upprepa tidigare misslyckade regeringsflörtar
med Mp.
Det är
intressant att notera i alla fall hur de desperata utspelen från än regeringen
och än de mindre allianspartierna duggat tätt på sistone. De verkar ju inte
särskilt eniga inom alliansen längre så utspelet kanske ska tolkas på det sättet?
Centern behöver stöd för sina frågor utanför regeringen måhända?
Men om nu
inte övriga regeringen är särskilt heta på samarbetsidén - en del M-kommentarer
antyder ju det – vad är det i så fall Centern inviterar till egentligen? Utan
deltagande från övriga regeringspartier blir det ju inga beslutsmässiga
överenskommelser. Något egendomligt förefaller det hela.
Emellertid ”erbjuder”
de tre områden där de tycks mena att det finns förutsättningar för
överenskommelser; infrastruktursatsningar, migrationspolitik och arbetsmarknad.
Vad kan man
då säga om dessa samarbetsområden och denna invit?
Avseende
migrationspolitiken så finns redan en överenskommelse mellan regeringen och Mp
och det var inte många veckor sedan som språkröret Åsa Romson och Maria Ferm i
en arg artikel, också i SvD Brännpunkt, uttryckte sitt missnöje med hur den har
förvaltats av regeringen. De gav regeringen ett halvår att börja agera i
enlighet med uppgörelsen. Innan dess har ju jag svårt att se att det kan komma
till stånd några tillägg till den.
Infrastruktursatsningar
är ett område som ligger Mp varmt om hjärtat och centerledaren Lööf trycker
särskilt hårt på järnvägssatsningar. Just den biten var en av de punkter som
kritiserades hårdast när vårbudgeten presenterades. Det vill säga avsaknaden av satsning på järnväg och annan infrastruktur.
Centerledaren
framhåller dessutom också satsning på vägbyggen vilket vore helt befängt att Mp
skulle stödja.
Återstår så
arbetsmarknadspolitiken. Det är väl här det är tänkt att rävsaxen ska slå igen?
Genom att vinka lockande med lite migrationspolitiskt smågodis och lite
järnvägsmums tänker man sig möjligen att Miljöpartiet samtidigt ska gå med på
ungdomslöner, sänkta ingångslöner och inskränkningar av arbetsrätten och därmed
desavouera ett röd-grönt samarbete före och efter nästa val.
Nu verkar
Per Bolund vara klok nog att inte gå på den finten, medan däremot språkröret
Åsa Romson uttrycker en sorts försiktig optimism angående samarbete.
Detta ställer
jag mig lite frågande till. Men jag förutsätter att mitt parti Miljöpartiet
koncentrerar sig på att driva sin egen linje på alla politiska områden vilket
förhoppningsvis ska ge en stark parlamentarisk position efter nästa val. Då kan
centerpartiet kanske komma tillbaka, men då kan - om allt går väl – det vara miljöpartiet
som ställer villkoren.
Andra bloggare om C-inviten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar