”Vi upplever idag flera
globala kriser: den finansiella och ekonomiska krisen, det snabbt förändrade
klimatet och den accelererande förlusten av biologisk mångfald och obalanser i
världens ekosystem. Kris betyder egentligen tidpunkt för beslut, vändpunkt
eller avgörande ögonblick. Den vändpunkt vi står inför innebär en unik
möjlighet att hantera dessa ekonomiska och miljömässiga utmaningar
sammanhållet”.
Citatet är
från regeringens hemsida under rubriken ”Grön ekonomi”. Det låter ju
insiktsfullt och lovande. Det är bara det att den nuvarande Moderatledda
regeringen, saknar det mod och beslutsamhet som krävs. ”Inget är så farligt som
politiska visioner för ett land”, är ju vår statsministers devis.
Fortsättningsvis
på regeringens hemsida sägs emellertid att lösningen på kriserna är att ställa
om till en grön ekonomi och att detta sker genom stärkt konkurrenskraft och
tillväxt. Ökade priser på naturresurser och behov av nya produkter ska skapa
nya jobb och mera tillväxt och samtidigt löser vi miljöproblemen med hjälp av
marknadskrafterna får man förmoda. Det ska sättas prislappar på miljöskadliga
utsläpp och produkter och regeringen vill definiera grön ekonomi som ”optimal
tillväxt inom naturens gränser”.
Grön ekonomi
är också ett av nyckelbegreppen för Hållbarhetskonferensen i Rio i juni och för den nyss avslutade förberedande konferensen ”Stockholm +40 –
international conference on sustainable living and innovative solutions”.
Det krävs emellertid
starka statsmakter som tar nödvändiga politiska beslut och manipulerar
marknader eller skapar nya. Tysklands beslut att avveckla kärnkraften och satsa
på förnybar energiproduktion är ett lysande exempel. En lönsam marknad för
innovativa energientreprenörer har därmed skapats.
Men detta
räcker inte heller. Miljömärkningar i all ära, men en grön stämpel räcker inte
för att göra jobbet och kan i värsta fall skapa en illusion av att allt ordnar
sig med marknadsekonomins hjälp.
Den
uppenbara risken är att marknadsekonomi går före Grön ekonomi. När
marknadsekonomin får råda finns alltid ett vinstkrav och den förutsätter en
evig tillväxt. De senaste årens kris för kapitalismen har tydligt visat hur en
otyglad kapitalism lätt skenar iväg. Stora kapitalöverskott måste ständigt
investeras för att växa och en ohållbar miljardrullning hålls igång med bubblor
och krascher som följd.
För att
förstå det kapitalistiska systemet bör man känna till hur det fungerar och
vilka mekanismer som håller det igång. Då är det lämpligt att, dagen till ära,
ta hjälp av Marx. Hans analys av kapitalismen står sig förvånansvärt bra med
tanke på att den snart har 200 år på nacken.
Ta exempelvis
följande strofer ur Kommunistiska Manifestet (1848):
”Behovet av en ständigt ökad avsättning för
sina produkter jagar bourgeoisin över hela jordklotet. Överallt måste den
nästla in si, överallt slå sig ned, överallt skaffa sig förbindelser.
Bourgeoisin har genom sin exploatering av världsmarknaden givit alla länders
produktion och konsumtion kosmopolitisk gestalt”.
Vem kan
påstå att denna beskrivning är helt galen? Särskilt med tanke på att den skrevs
ned ungefär 150 år innan vi började tala om globalisering.
Det
nyliberala projektet fick kraft av oljekrisen på 70-talet att förändra
konsensus kring välfärdsstatens förträfflighet och fördelarna med gemensamt
ägande. Individens frihet, fri konkurrens, fri handel och fria marknader blev
ledorden som under 80-talet och framåt drivit en privatiseringsvåg av det
gemensamt ägda och ett frisläppande av regleringar för finansmarknaden. Kulturgeografen
David Harvey ger en marxistisk analys av denna utveckling i sin bok ”Kapitalets
gåta och kapitalismens kriser” som är mycket träffande.
Han menar
att politiken har gått ut på att ”privatisera vinsterna och socialisera
riskerna”. Avregleringen av finanssystemet har möjliggjort ett enormt
kapitalflöde att förflytta sig över hela jordklotet och rinna igenom även dess
allra minsta kapillärer.
Riskkapitalister
i vården och skolan har vi ju hört mycket om på senare tid och just privatiseringsvågen
världen över har varit ett sätt att hitta investeringsmöjligheter för detta
kapital. Harvey beskriver det så här:
”Allmännyttiga funktioner som vatten, el,
telekommunikationer, transporter, för att inte tala om bostäder, utbildning och
sjukvård – allt skulle utsättas för den privata företagsamhetens och marknadsekonomins
välsignelser”.
Han menar
vidare att en evig tillväxt på cirka tre procent om året är vad som krävs för
att ackumulera kapitalet i en för kapitalisterna nöjsam takt och konstaterar
vidare:
”Om man eftersträvar en evig tillväxt på tre
procent per år kommer man att stöta på problem. Det finns miljömässiga
begränsningar, marknadsmässiga begränsningar, lönsamhetsbegränsningar och
rumsliga begränsningar...”
Harveys
analys av den ekonomiska kris vi befinner oss i utmynnar i ett konstaterande
att vi behöver förstå bättre hur det kapitalistiska systemet fungerar för att
kunna komma fram till verkningsfulla lösningar. Han menar att problemet är att ”samma ekonomiska teorier och dogmer som så
uppenbart misslyckades med att förutspå krisen fortfarande genomsyrar våra
debatter, dominerar vårt tänkande och påverkar de politiska besluten”.
Det för oss
tillbaka till det här med Grön ekonomi. Risken är alltså att idén om en Grön
ekonomi bara är ytterligare ett sätt att öppna nya vinstrika marknader och att
en ohämmad exploatering av dessa kommer att sluta i ännu en bubbla och en
krasch. De ursprungliga idéerna om nödvändigheten av att rädda världen från en
miljökatastrof kommer att överskuggas av strävan efter kapitalackumulation och
att hålla den eviga tillväxten igång.
Ingvar
Carlsson, den gamle socialdemokratiske statsministern, talade i SvD häromdagen om
politikens återkomst och om att det väntar en spännande tid. Att det är dags
för politiken att flytta fram positionerna och att det krävs ledarskap och
visioner. Det är uppenbart att den nuvarande regeringen helt saknar vad som
krävs. Frågan är om socialdemokraterna under Löfven och den ekonomiska
talespersonen Magdalena Andersson har det? Mycket tyder på att de snarare vill
tävla med Moderaterna om att vara företagsvänliga.
Hur går det
då för den Gröna ekonomin? Blir den införlivad i kapitalackumulationens nätverk
och urmjölkad alla sina visioner och löften om en hållbar utveckling? Blir den
bara en del av de nödvändiga årliga tre procentens tillväxt?
I så fall
tror jag vi är illa ute.
Andra bloggare om Grön ekonomi:
Om evig tillväxt:
Kajsa
Borgnäs: http://tidenmagasin.se/artiklar/tillvaxten-som-drog/
Birger Schlaug: http://schlaug.blogspot.com/p/fran-tillvaxt-till-utveckling.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar